Källtext till ”Valans spådom”

Hljóðs bið ek allar
helgar kindir,
meiri ok minni
mögu Heimdallar;
viltu at ek, Valföðr,
vel fyr telja
forn spjöll fira,
þau er fremst of man.

Ek man jötna
ár of borna,
þá er forðum mik
fædda höfðu;
níu man ek heima,
níu íviðjur,
mjötvið mæran
fyr mold neðan.

Ár var alda,
þat er ekki var,
var-a sandr né sær
né svalar unnir;
jörð fannsk æva
né upphiminn,
gap var ginnunga
en gras hvergi.

Áðr Burs synir
bjöðum of yppðu,
þeir er Miðgarð
mæran skópu;
sól skein sunnan
á salar steina,
þá var grund gróin
grænum lauki.

Sól varp sunnan,
sinni mána,
hendi inni hægri
um himinjöður;
sól þat né vissi,
hvar hon sali átti,
máni þat né vissi,
hvat hann megins átti,
stjörnur þat né vissu
hvar þær staði áttu.

Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk;
nótt ok niðjum
nöfn of gáfu,
morgin hétu
ok miðjan dag,
undorn ok aftan,
árum at telja.

Hittusk æsir
á Iðavelli,
þeir er hörg ok hof
hátimbruðu;
afla lögðu,
auð smíðuðu,
tangir skópu
ok tól gerðu.

Tefldu í túni,
teitir váru,
var þeim vettergis
vant ór gulli,
uns þrjár kvámu
þursa meyjar
ámáttkar mjök
ór Jötunheimum.

Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hverir skyldi dverga
dróttir skepja
ór Brimis blóði
ok ór Bláins leggjum.

Þar var Móðsognir
mæztr of orðinn
dverga allra,
en Durinn annarr;
þeir mannlíkun
mörg of gerðu
dvergar í jörðu,
sem Durinn sagði.

Nýi, Niði,
Norðri, Suðri,
Austri, Vestri,
Alþjófr, Dvalinn,
Nár ok Náinn
Nípingr, Dáinn
Bívurr, Bávurr,
Bömburr, Nóri,
Ánn ok Ánarr,
Óinn, Mjöðvitnir.

Veggr ok Gandalfr,
Vindalfr, Þorinn,
Þrár ok Þráinn,
Þekkr, Litr ok Vitr,
Nýr ok Nýráðr,
nú hefi ek dverga,
Reginn ok Ráðsviðr,
rétt of talða.

Fíli, Kíli,
Fundinn, Náli,
Hefti, Víli,
Hannar, Svíurr,
Billingr, Brúni,
Bíldr ok Buri,
Frár, Hornbori,
Frægr ok Lóni,
Aurvangr, Jari,
Eikinskjaldi.

Mál er dverga
í Dvalins liði
ljóna kindum
til Lofars telja,
þeir er sóttu
frá salar steini
Aurvanga sjöt
til Jöruvalla.

Þar var Draupnir
ok Dolgþrasir,
Hár, Haugspori,
Hlévangr, Glóinn,
Dóri, Óri
Dúfr, Andvari
Skirfir, Virfir,
Skáfiðr, Ái.

Alfr ok Yngvi,
Eikinskjaldi,
Fjalarr ok Frosti,
Finnr ok Ginnarr;
þat mun æ uppi
meðan öld lifir,
langniðja tal
Lofars hafat.

Unz þrír kvámu
ór því liði
öflgir ok ástkir
æsir at húsi,
fundu á landi
lítt megandi
Ask ok Emblu
örlöglausa.

Önd þau né áttu,
óð þau né höfðu,
lá né læti
né litu góða;
önd gaf Óðinn,
óð gaf Hænir,
lá gaf Lóðurr
ok litu góða.

Ask veit ek standa,
heitir Yggdrasill,
hár baðmr, ausinn
hvíta auri;
þaðan koma döggvar,
þærs í dala falla,
stendr æ yfir grænn
Urðarbrunni.

Þaðan koma meyjar
margs vitandi
þrjár ór þeim sæ,
er und þolli stendr;
Urð hétu eina,
aðra Verðandi,
- skáru á skíði, -
Skuld ina þriðju;
þær lög lögðu,
þær líf kuru
alda börnum,
örlög seggja.

Þat man hon folkvíg
fyrst í heimi,
er Gullveigu
geirum studdu
ok í höll Hárs
hana brenndu,
þrisvar brenndu,
þrisvar borna,
oft, ósjaldan,
þó hon enn lifir.

Heiði hana hétu
hvars til húsa kom,
völu velspáa,
vitti hon ganda;
seið hon, hvars hon kunni,
seið hon hug leikinn,
æ var hon angan
illrar brúðar.

Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hvárt skyldu æsir
afráð gjalda
eða skyldu goðin öll
gildi eiga.

Fleygði Óðinn
ok í folk of skaut,
þat var enn folkvíg
fyrst í heimi;
brotinn var borðveggr
borgar ása,
knáttu vanir vígspá
völlu sporna.

Þá gengu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
ok um þat gættusk,
hverjir hefði loft allt
lævi blandit
eða ætt jötuns
Óðs mey gefna.

Þórr einn þar vá
þrunginn móði,
- hann sjaldan sitr -
er hann slíkt of fregn -:
á gengusk eiðar,
orð ok særi,
mál öll meginlig,
er á meðal fóru.

Veit hon Heimdallar
hljóð of folgit
und heiðvönum
helgum baðmi,
á sér hon ausask
aurgum forsi
af veði Valföðrs.
Vituð ér enn - eða hvat?

Ein sat hon úti,
þá er inn aldni kom
yggjungr ása
ok í augu leit.
Hvers fregnið mik?
Hví freistið mín?
Allt veit ek, Óðinn,
hvar þú auga falt,
í inum mæra
Mímisbrunni.
Drekkr mjöð Mímir
morgun hverjan
af veði Valföðrs.
Vituð ér enn - eða hvat?

Valði henni Herföðr
hringa ok men,
fekk spjöll spaklig
ok spá ganda,
sá hon vítt ok of vítt
of veröld hverja.

Sá hon valkyrjur
vítt of komnar,
görvar at ríða
til Goðþjóðar;
Skuld helt skildi,
en Skögul önnur,
Gunnr, Hildr, Göndul
ok Geirskögul.
Nú eru talðar
nönnur Herjans,
görvar at ríða
grund valkyrjur.

Ek sá Baldri,
blóðgum tívur,
Óðins barni,
örlög folgin;
stóð of vaxinn
völlum hæri
mjór ok mjök fagr
mistilteinn.

Varð af þeim meiði,
er mær sýndisk,
harmflaug hættlig,
Höðr nam skjóta;
Baldrs bróðir var
of borinn snemma,
sá nam Óðins sonr
einnættr vega.

Þó hann æva hendr
né höfuð kembði,
áðr á bál of bar
Baldrs andskota;
en Frigg of grét
í Fensölum
vá Valhallar.
Vituð ér enn - eða hvat?

Þá kná Váli
vígbönd snúa,
heldr váru harðgör
höft ór þörmum.

Haft sá hon liggja
und Hveralundi,
lægjarns líki
Loka áþekkjan;
þar sitr Sigyn
þeygi of sínum
ver vel glýjuð.
Vituð ér enn - eða hvat?

Á fellur austan
um eitrdala
söxum ok sverðum,
Slíðr heitir sú.

Stóð fyr norðan
á Niðavöllum
salr ór gulli
Sindra ættar;
en annarr stóð
á Ókólni
bjórsalr jötuns,
en sá Brimir heitir.

Sal sá hon standa
sólu fjarri
Náströndu á,
norðr horfa dyrr;
falla eitrdropar
inn um ljóra,
sá er undinn salr
orma hryggjum.

Sá hon þar vaða
þunga strauma
menn meinsvara
ok morðvarga
ok þann er annars glepr
eyrarúnu;
þar saug Niðhöggr
nái framgengna,
sleit vargr vera.
Vituð ér enn - eða hvat?

Austr sat in aldna
í Járnviði
ok fæddi þar
Fenris kindir;
verðr af þeim öllum
einna nokkurr
tungls tjúgari
í trölls hami.

Fyllisk fjörvi
feigra manna,
rýðr ragna sjöt
rauðum dreyra;
svört verða sólskin
um sumur eftir,
veðr öll válynd.
Vituð ér enn - eða hvat?

Sat þar á haugi
ok sló hörpu
gýgjar hirðir,
glaðr Eggþér;
gól of hánum
í galgviði
fagrrauðr hani,
sá er Fjalarr heitir.

Gól of ásum
Gullinkambi,
sá vekr hölða
at Herjaföðrs;
en annarr gelr
fyr jörð neðan
sótrauðr hani
at sölum Heljar.

Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna,
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

Bræðr munu berjask
ok at bönum verðask,
munu systrungar
sifjum spilla;
hart er í heimi,
hórdómr mikill,
skeggöld, skalmöld,
skildir ro klofnir,
vindöld, vargöld,
áðr veröld steypisk;
mun engi maðr
öðrum þyrma.

Leika Míms synir,
en mjötuðr kyndisk
at inu galla
Gjallarhorni;
hátt blæss Heimdallr,
horn er á lofti,
mælir Óðinn
við Míms höfuð.

Skelfr Yggdrasils
askr standandi,
ymr it aldna tré,
en jötunn losnar;
hræðask allir
á helvegum
áðr Surtar þann
sefi of gleypir.

Hvat er með ásum?
Hvat er með alfum?
Gnýr allr Jötunheimr,
æsir ro á þingi,
stynja dvergar
fyr steindurum,
veggbergs vísir.
Vituð ér enn - eða hvat?

Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

Hrymr ekr austan,
hefisk lind fyrir,
snýsk Jörmungandr
í jötunmóði;
ormr knýr unnir,
en ari hlakkar,
slítr nái niðfölr,
Naglfar losnar.

Kjóll ferr austan,
koma munu Múspells
of lög lýðir,
en Loki stýrir;
fara fíflmegir
með freka allir,
þeim er bróðir
Býleists í för.

Surtr ferr sunnan
með sviga lævi,
skínn af sverði
sól valtíva;
grjótbjörg gnata,
en gífr rata,
troða halir helveg,
en himinn klofnar.

Þá kemr Hlínar
harmr annarr fram,
er Óðinn ferr
við ulf vega,
en bani Belja
bjartr at Surti;
þá mun Friggjar
falla angan.

Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna,
en freki renna;
fjölð veit ek fræða,
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

Þá kemr inn mikli
mögr Sigföður,
Víðarr, vega
at valdýri.
Lætr hann megi Hveðrungs
mundum standa
hjör til hjarta,
þá er hefnt föður.

Þá kemr inn mæri
mögr Hlóðynjar,
gengr Óðins sonr
við orm vega,
drepr af móði
Miðgarðs véurr,
munu halir allir
heimstöð ryðja;
gengr fet níu
Fjörgynjar burr
neppr frá naðri
níðs ókvíðnum.

Sól tér sortna,
sígr fold í mar,
hverfa af himni
heiðar stjörnur;
geisar eimi
ok aldrnari,
leikr hár hiti
við himin sjalfan.

Geyr nú Garmr mjök
fyr Gnipahelli,
festr mun slitna
en freki renna;
fjölð veit ek fræða
fram sé ek lengra
um ragna rök
römm sigtíva.

Sér hon upp koma
öðru sinni
jörð ór ægi
iðjagræna;
falla forsar,
flýgr örn yfir,
sá er á fjalli
fiska veiðir.

Finnask æsir
á Iðavelli
ok um moldþinur
máttkan dæma
ok minnask þar
á megindóma
ok á Fimbultýs
fornar rúnir.

Þar munu eftir
undrsamligar
gullnar töflur
í grasi finnask,
þærs í árdaga
áttar höfðu.

Munu ósánir
akrar vaxa,
böls mun alls batna,
Baldr mun koma;
búa þeir Höðr ok Baldr
Hrofts sigtoftir,
vé valtíva.
Vituð ér enn - eða hvat?

Þá kná Hænir
hlautvið kjósa
ok burir byggja
bræðra tveggja
vindheim víðan.
Vituð ér enn - eða hvat?

Sal sér hon standa
sólu fegra,
gulli þakðan
á Gimléi;
þar skulu dyggvar
dróttir byggja
ok um aldrdaga
ynðis njóta.

Þá kemr inn ríki
at regindómi
öflugr ofan,
sá er öllu ræðr.

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn, neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum,
- flýgr völl yfir, -
Niðhöggr nái.
Nú mun hon sökkvask.

Hearing I ask from the holy races,
From Heimdall's sons, both high and low;
Thou wilt, Valfather, that well I relate
Old tales I remember of men long ago.

I remember yet the giants of yore,
Who gave me bread in the days gone by;
Nine worlds I knew, the nine in the tree
With mighty roots beneath the mold.

Of old was the age when Ymir lived;
Sea nor cool waves nor sand there were;
Earth had not been, nor heaven above,
But a yawning gap, and grass nowhere.

Then Bur's sons lifted the level land,
Mithgarth the mighty there they made;
The sun from the south warmed the stones of earth,
And green was the ground with growing leeks.

The sun, the sister of the moon, from the south
Her right hand cast over heaven's rim;
No knowledge she had where her home should be,
The moon knew not what might was his.
The stars knew not where their stations were.

Then sought the gods their assembly-seats,
The holy ones, and council held;
Names then gave they to noon and twilight,
Morning they named, and the waning moon.
Night and evening, the years to number.

At Ithavoll met the mighty gods,
Shrines and temples they timbered high;
Forges they set, and they smithied ore,
Tongs they wrought, and tools they fashioned.

In their dwellings at peace they played at tables.
Of gold no lack did the gods then know,—
Till thither came up giant-maids three.
Huge of might, out of Jotunheim.

Then sought the gods their assembly-seats,
The holy ones, and council held;
To find who should raise the race of dwarfs
Out of Brimir's blood and the legs of Blain.

There was Motsognir the mightiest made
Of all the dwarfs, and Durin next;
Many a likeness of men they made,
The dwarfs in the earth, as Durin said.

Nyi and Nithi, Northri and Suthri,
Austri and Vestri, Althjof, Dvalin,
Nar and Nain, Niping, Dain,
Bifur, Bofur, Bombur, Nori,
An and Onar, Ai, Mjothvitnir.

Vigg and Gandalf, Vindalf, Thrain
Thekk and Thorin, Thror, Vit and Lit,
Nyr and Nyrath,— now have I told—
Regin and Rathsvith— the list aright.

Fili, Kili,Fundin, Nali,
Heptifili,Hannar, Sviur,
Frar, Hornbori,Fræg and Loni,
Aurvang, Jari,Eikinskjaldi.

The race of the dwarfs in Dvalin's throng
Down to Lofar the list must I tell;
The rocks they left, and through wet lands
They sought a home in the fields of sand.

There were Draupnirand Dolgthrasir,
Hor, Haugspori,Hlevang, Gloin, Dori, Ori, Duf, Andvari,
Skirfir, Virfir, Skafith, Ai.

Alf and Yngvi, Eikinskjaldi,
Fjalar and Frosti, Fith and Ginnar;
So for all time shall the tale be known,
The list of all the forbears of Lofar.

Then from the throng did three come forth,
From the home of the gods, the mighty and gracious;
Two without fate on the land they found,
Ask and Embla, empty of might.

Soul they had not, sense they had not,
Heat nor motion, nor goodly hue;
Soul gave Othin, sense gave Hönir,
Heat gave Lothur and goodly hue.

An ash I know, Yggdrasil its name,
With water white is the great tree wet;
Thence come the dews that fall in the dales,
Green by Urth's well does it ever grow.

Thence come the maidens mighty in wisdom,
Three from the dwelling down 'neath the tree;
Urth is one named, Verthandi the next,—
On the wood they scored,— and Skuld the third.
Laws they made there, and life allotted
To the sons of men, and set their fates.

The war I remember, the first in the world,
When the gods with spears had smitten Gollveig,
And in the hall of Hor had burned her,—
Three times burned, and three times born,
Oft and again, yet ever she lives.

Heith they named her who sought their home,
The wide-seeing witch, in magic wise;
Minds she bewitched that were moved by her magic,
To evil women a joy she was.

On the host his spear did Othin hurl,
Then in the world did war first come;
The wall that girdled the gods was broken,
And the field by the warlike Wanes was trodden.

Then sought the gods their assembly-seats,
The holy ones, and council held,
Whether the gods should tribute give,
Or to all alike should worship belong.

Then sought the gods their assembly-seats,
The holy ones, and council held,
To find who with venom the air had filled,
Or had given Oth's bride to the giants' brood.

In swelling rage then rose up Thor,—
Seldom he sits when he such things hears,—
And the oaths were broken, the words and bonds,
The mighty pledges between them made.

I know of the horn of Heimdall, hidden
Under the high-reaching holy tree;
On it there pours from Valfather's pledge
A mighty stream: would you know yet more?

Alone I sat when the Old One sought me,
The terror of gods, and gazed in mine eyes:
"What hast thou to ask? why comest thou hither?
Othin, I know where thine eye is hidden."

I know where Othin's eye is hidden,
Deep in the wide-famed well of Mimir;
Mead from the pledge of Othin each morn
Does Mimir drink: would you know yet more?

Necklaces had I and rings from Heerfather,
Wise was my speech and my magic wisdom;
..........
Widely I saw over all the worlds.

On all sides saw I Valkyries assemble,
Ready to ride to the ranks of the gods;
Skuld bore the shield, and Skogul rode next,
Guth, Hild, Gondul, and Geirskogul.
Of Herjan's maidens the list have ye heard,
Valkyries ready to ride o'er the earth.

I saw for Baldr, the bleeding god,
The son of Othin, his destiny set: Famous and fair in the lofty fields,
Full grown in strength the mistletoe stood.

From the branch which seemed so slender and fair
Came a harmful shaft that Hoth should hurl;
But the brother of Baldr was born ere long,
And one night old fought Othin's son.

His hands he washed not, his hair he combed not,
Till he bore to the bale-blaze Baldr's foe.
But in Fensalir did Frigg weep sore
For Valhall's need: would you know yet more?

One did I see in the wet woods bound,
A lover of ill, and to Loki like; By his side does Sigyn sit, nor is glad
To see her mate: would you know yet more?

From the east there pours through poisoned vales
With swords and daggers the river Slith.
..................
..................

Northward a hall in Nithavellir
Of gold there rose for Sindri's race;
And in Okolnir another stood,
Where the giant Brimir his beer-hall had.

A hall I saw, far from the sun,
On Nastrond it stands, and the doors face north;
Venom drops through the smoke-vent down,
For around the walls do serpents wind.

I saw there wading through rivers wild
Treacherous men and murderers too.
And workers of ill with the wives of men;
There Nithhogg sucked the blood of the slain,
And the wolf tore men; would you know yet more?

The giantess old in Ironwood sat,
In the east, and bore the brood of Fenrir;
Among these one in monster's guise
Was soon to steal the sun from the sky.

There feeds he full on the flesh of the dead,
And the home of the gods he reddens with gore;
Dark grows the sun, and in summer soon
Come mighty storms: would you know yet more?

On a hill there sat, and smote on his harp,
Eggther the joyous, the giants' warder;
Above him the cock in the bird-wood crowed,
Fair and red did Fjalar stand.

Then to the gods crowed Gollinkambi,
He wakes the heroes in Othin's hall;
And beneath the earth does another crow,
The rust-red bird at the bars of Hel.

Now Garm howls loud before Gnipahellir,
The fetters will burst, and the wolf run free;
Much do I know, and more can see
Of the fate of the gods, the mighty in fight.

Brothers shall fight and fell each other,
And sisters' sons shall kinship stain; Hard is it on earth, with mighty whoredom;
Axe-time, sword-time, shields are sundered,
Wind-time, wolf-time, ere the world falls;
Nor ever shall men each other spare.

Fast move the sons of Mim, and fate
Is heard in the note of the Gjallarhorn;
Loud blows Heimdall, the horn is aloft,
In fear quake all who on Hel-roads are.

Yggdrasil shakes, and shiver on high
The ancient limbs, and the giant is loose;
To the head of Mim does Othin give heed.
But the kinsman of Surt shall slay him soon.

How fare the gods? how fare the elves?
All Jotunheim groans, the gods are at council;
Loud roar the dwarfs by the doors of stone,
The masters of the rocks: would you know yet more?

Now Garm howls loud before Gnipahellir,
The fetters will burst, and the wolf run free;
Much do I know, and more can see
Of the fate of the gods, the mighty in fight.

From the east comes Hrym with shield held high;
In giant-wrath does the serpent writhe;
O'er the waves he twists, and the tawny eagle
Gnaws corpses screaming; Naglfar is loose.

O'er the sea from the north there sails a ship
With the people of Hel, at the helm stands Loki;
After the wolf do wild men follow,
And with them the brother of Byleist goes.

Surt fares from the south with the scourge of branches,
The sun of the battle-gods shone from his sword;
The crags are sundered, the giant-women sink,
The dead throng Hel-way, and heaven is cloven.

Now comes to Hlin yet another hurt,
When Othin fares to fight with the wolf,
And Beli's fair slayer seeks out Surt,
For there must fall the joy of Frigg.

Then comes Sigfather's mighty son,
Vithar, to fight with the foaming wolf;
In the giant's son does he thrust his sword
Full to the heart: his father is avenged.

Hither there comes the son of Hlothyn,
The bright snake gapes to heaven above;
.........
Against the serpent goes Othin's son.

In anger smites the warder of earth,—
Forth from their homes must all men flee;—
Nine paces fares the son of Fjorgyn,
And, slain by the serpent, fearless he sinks.

The sun turns black, earth sinks in the sea,
The hot stars down from heaven are whirled;
Fierce grows the steam and the life-feeding flame,
Till fire leaps high about heaven itself.

Now Garm howls loud before Gnipahellir,
The fetters will burst, and the wolf run free;
Much do I know, and more can see
Of the fate of the gods, the mighty in fight.

Now do I see the earth anew
Rise all green from the waves again;
The cataracts fall, and the eagle flies,
And fish he catches beneath the cliffs.

The gods in Ithavoll meet together,
Of the terrible girdler of earth they talk, And the mighty past they call to mind,
And the ancient runes of the Ruler of Gods.

In wondrous beauty once again
Shall the golden tables stand mid the grass,
Which the gods had owned in the days of old,
..................

Then fields unsowed bear ripened fruit,
All ills grow better, and Baldr comes back;
Baldr and Hoth dwell in Hropt's battle-hall,
And the mighty gods: would you know yet more?

Then Hönir wins the prophetic wand,
..................
And the sons of the brothers of Tveggi abide
In Vindheim now: would you know yet more?

More fair than the sun, a hall I see,
Roofed with gold, on Gimle it stands;
There shall the righteous rulers dwell,
And happiness ever there shall they have.

There comes on high, all power to hold,
A mighty lord, all lands he rules.
..................
..................

From below the dragon dark comes forth,
Nithhogg flying from Nithafjoll;
The bodies of men on his wings he bears,
The serpent bright: but now must I sink.

Om tystnad ber jag alla
heliga släkten,
större och mindre
av Heimdalls söner;
du vill, Valfader, att jag
väl berättar
människors forna sägner,
de äldsta jag minns.

Jag minns jättar,
födda i urtid,
dem som fordom
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättinnor,
det frejdade världsträdet
nere under jorden.

Det var i tidernas början,
då ingenting fanns,
varken sand eller hav
eller svala vågor;
jord fanns ingenstans,
inte heller himmel därovan,
ett gapande svalg fanns,
men gräs ingenstans.

Innan Bors söner
lyfte upp landen,
de som skapade
det frejdade Midgård;
solen sken från söder
på salens stenar,
då grönskade marken
med gröna örter.

Solen sträckte från söder,
månens följeslagerska,
sin högra hand
över himlens rand;
solen visste inte
var hon hade sina salar,
månen visste inte
vilken makt han hade,
stjärnorna visste inte
var de hade sina platser.

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta;
natten och månens faser
gav de namn,
de namngav morgonen
och dagens mitt,
eftermiddagen och aftonen,
för att räkna åren.

Asarna möttes
på Idavallen,
de som timrade höga
altaren och tempel;
de anlade ässjor,
smidde dyrbarheter,
skapade tänger
och gjorde verktyg.

De spelade brädspel på tunet,
de var glada,
dem fattades
alls inget av guld,
tills tre kom,
jättemör,
väldiga i kraft,
från Jotunheim.

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta:
vilka som skulle skapa
dvärgarnas skaror
av Brimers blod
och av Blains ben.

Där hade Motsogner
blivit den främste
av alla dvärgar,
och Durin den andre;
många människogestalter
gjorde de,
dvärgarna, i jorden,
så som Durin sade.

Nye, Nide,
Nordre, Sudre,
Austre, Västre,
Alltjuv, Dvalin,
Nar och Nain,
Niping, Dain,
Bivur, Bavur,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Oin, Mjödvitner.

Vegg och Gandalf,
Vindalf, Torin,
Trar och Train,
Täck, Lit och Vit,
Nyr och Nyråd,
nu har jag dvärgarna,
Regin och Rådsvinn,
räknat upp rätt.

File, Kile,
Fundin, Nale,
Hefte, Vile,
Hannar, Sviur,
Billing, Brune,
Bild och Bure,
Frar, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.

Det är tid att dvärgarna
i Dvalins följe
för människors släkten
räkna upp till Lofar,
de som drog
från salens sten,
från Aurvangs boplats,
till Joruvallar.

Där var Draupner
och Dolgtraser,
Har, Haugspore,
Hlevang, Gloin,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirfer, Virfer,
Skafinn, Ae.

Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar;
alltid skall det leva kvar,
så länge människor lever,
den långa raden
av Lofars förfäder.

Tills tre kom
ur den skaran,
mäktiga och kärleksfulla
asar, till ett hus;
de fann på land,
med ringa förmåga,
Ask och Embla,
utan öde.

Andedräkt ägde de inte,
förstånd hade de inte,
varken livsvärme eller röst
eller god hy;
andedräkt gav Oden,
förstånd gav Höner,
livsvärme gav Lodur
och god hy.

En ask vet jag stå,
Yggdrasil heter den,
ett högt träd, överöst
med vit slamjord;
därifrån kommer daggen
som faller i dalarna,
ständigt grön står den över
Urds brunn.

Därifrån kommer mör
som vet mycket,
tre ur den sjö
som ligger under trädet;
Urd hette den ena,
den andra Verdandi,
– de ristade i trä –
Skuld den tredje;
de stiftade lagar,
de tilldelade liv
åt människobarnen,
bestämde männens öden.

Hon minns det första
folkkriget i världen,
när de Gullveig
stötte med spjut
och i Hars hall
brände henne,
tre gånger brände henne,
tre gånger född,
ofta, inte sällan,
ändå lever hon ännu.

Heid kallade de henne
varhelst hon kom till hus,
en välspående völva,
hon väckte andar med trolldom;
hon sejdade var hon kunde,
sejdade sinnen ur sans,
alltid var hon till glädje
för onda kvinnor.

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta:
om asarna skulle
betala en gottgörelse
eller alla gudarna
ha del i offren.

Oden slungade spjutet
och sköt in i hären,
det var det första
folkkriget i världen;
bruten var sköldmuren
kring asarnas borg,
stridskunniga vaner kunde
trampa slagfältet.

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta:
vilka som hade blandat
hela luften med svek
eller åt jättens ätt
givit Ods maka.

Tor ensam slog där till,
fylld av vrede,
– han sitter sällan still
när han hör sådant –;
eder trampades under fötterna,
ord och löften,
alla högtidliga avtal
som slutits dem emellan.

Hon vet att Heimdalls
horn ligger dolt
under det ljusvana,
heliga trädet;
en å ser hon strömma
i ett slamfyllt fall
från Valfaders pant.
Vet ni ännu – eller vad?

Ensam satt hon ute,
då den gamle kom,
asarnas skräckgud,
och såg henne i ögonen.
Vad frågar ni mig om?
Varför prövar ni mig?
Allt vet jag, Oden,
var du gömde ditt öga,
i den frejdade
Mimers brunn.
Mjöd dricker Mimer
varje morgon
ur Valfaders pant.
Vet ni ännu – eller vad?

Härfader valde åt henne
ringar och halsband,
fick kloka utsagor
och andars spådom;
hon såg vida, vida
över varje värld.

Hon såg valkyrior
komma långväga ifrån,
redo att rida
till gudarnas folk;
Skuld höll en sköld,
och Skögul var den andra,
Gunn, Hild, Göndul
och Geirskögul.
Nu är de uppräknade,
Herjans mör,
valkyrior, redo att rida
över jorden.

Jag såg åt Balder,
den blodige guden,
Odens barn,
ett dolt öde;
uppvuxen stod,
högre än marken,
späd och mycket fager,
en mistelkvist.

Av den grenen,
som syntes så fager,
blev en farlig sorgpil,
Höder sköt den;
Balders bror blev
snart född,
den Odens son började dräpa
blott en natt gammal.

Han tvättade aldrig händerna
eller kammade sitt hår,
förrän han bar till bålet
Balders baneman;
men Frigg grät
i Fensalar
över Valhalls sorg.
Vet ni mer än så – eller vad?

Då började Vale
vrida dödsbojor;
hårt var de tvinnade,
fjättrarna av tarmar.

Hon såg en fånge ligga
under Hveralund,
en illvillig gestalt,
lik Loke;
där sitter Sigyn,
föga glad
över sin make.
Vet ni mer än så – eller vad?

En å flyter österifrån
genom etterdalar
med knivar och svärd;
Slid heter den.

Norrut stod
på Nidavellir
en sal av guld
för Sindres ätt;
men en annan stod
på Okolner,
en jättes ölsal,
och han heter Brimer.

Hon såg en sal stå
långt från solen
på Nastrand,
åt norr vetter dörrarna;
etterdroppar faller
in genom rököppningen,
den salen är flätad
av ormars ryggar.

Hon såg där vada
i strida strömmar
menedare
och mördare
och den som förför en annans
förtrogna hustru;
där sög Nidhögg
på de dödas lik,
vargen slet sönder män.
Vet ni mer än så – eller vad?

Österut satt den gamla
i Järnskogen
och födde där
Fenrisulvens avkomma;
av dem alla blir
en särskild
månens rövare
i trollets skepnad.

Han mättar sig med liv
från dödsmärkta män,
färgar gudarnas boning
med rött blod;
svart blir solskenet
somrarna därefter,
allt väder olycksbådande.
Vet ni mer än så – eller vad?

Där satt på en hög
och slog harpan
jättinnans herde,
den glade Eggter;
ovanför honom gol
i galgträdet
en fagerröd tupp,
som heter Fjalar.

Hos asarna gol
Gullinkambe,
han väcker krigarna
hos Härfadern;
men en annan gal
under jorden,
en sotröd tupp
i Hels salar.

Nu skäller Garm högt
framför Gnipagrottan,
fjättern ska brista
och ulven löpa fri;
mycket vet jag av gammal kunskap,
framåt ser jag längre
mot gudarnas öde,
de mäktiga segergudarnas.

Bröder ska kämpa
och bli varandras banemän,
systrars söner ska
bryta släktens band;
hårt är det i världen,
stor är otukten,
yxtid, svärdstid,
sköldar är kluvna,
vindtid, vargtid,
innan världen störtar;
ingen människa ska
skona någon annan.

Mimers söner leker,
men ödet flammar upp
vid det ljudande
Gjallarhornet;
högt blåser Heimdall,
hornet är lyft,
Oden talar
med Mimers huvud.

Yggdrasils ask
skälver där den står,
det åldriga trädet jämrar sig,
och jätten kommer lös;
alla grips av skräck
på vägarna till Hel,
innan Surts frände
slukar trädet.

Hur är det hos asarna?
Hur är det hos alverna?
Hela Jotunheim dånar,
asarna är på ting,
dvärgarna stönar
framför stendörrarna,
klippväggens herrar.
Vet ni mer än så – eller vad?

Nu skäller Garm högt
framför Gnipagrottan,
fjättern ska brista
och ulven löpa fri;
mycket vet jag av gammal kunskap,
framåt ser jag längre
mot gudarnas öde,
de mäktiga segergudarnas.

Hrym far österifrån,
lyfter skölden framför sig,
Jörmungand vrider sig
i jättevrede;
ormen piskar vågorna,
och örnen skriker,
sliter lik, blek om näbben,
Nagelfar kommer loss.

Ett skepp far österifrån,
Muspels folk ska komma
över havet,
och Loke styr;
alla vidundrens söner
far med ulven,
med dem följer
Byleists bror.

Surt far söderifrån
med grenarnas fördärv,
från svärdet skiner
stridsgudarnas sol;
klippbergen brakar,
och jättinnorna störtar,
män trampar vägen till Hel,
och himlen klyvs.

Då kommer Hlins
andra sorg,
när Oden går
att strida mot ulven,
och Beles baneman,
strålande, mot Surt;
då ska Friggs
glädje falla.

Nu skäller Garm högt
framför Gnipagrottan,
fjättern ska brista
och ulven löpa fri;
mycket vet jag av gammal kunskap,
framåt ser jag längre
mot gudarnas öde,
de mäktiga segergudarnas.

Då kommer den väldige
Segerfaderns son,
Vidar, att strida
mot likens odjur.
Med händerna driver han
i Hvedrungs son
svärdet till hjärtat;
då är fadern hämnad.

Då kommer den frejdade
Hlodyns son,
Odens son går
att strida mot ormen,
i vrede dräper
Midgårds värnare,
alla människor ska
lämna sina hem;
nio steg går
Fjorgyns son,
utmattad, bort från ormen,
utan fruktan för vanära.

Solen börjar svartna,
jorden sjunker i havet,
från himlen försvinner
de klara stjärnorna;
rök rasar
och livets närande eld,
hettan flammar högt
mot himlen själv.

Nu skäller Garm högt
framför Gnipagrottan,
fjättern ska brista
och ulven löpa fri;
mycket vet jag av gammal kunskap,
framåt ser jag längre
mot gudarnas öde,
de mäktiga segergudarnas.

Hon ser stiga upp
för andra gången
jorden ur havet,
frodigt grön;
forsar faller,
en örn flyger över,
den som på fjället
fångar fisk.

Asarna möts
på Idavallen
och talar om jordens
mäktiga omslingrare
och minns där
väldiga händelser
och Fimbultyrs
forna runor.

Där ska åter
de underbara
gyllene spelbrickorna
finnas i gräset,
de som de i urtiden
hade ägt.

Åkrarna ska växa
utan att sås,
allt ont ska bli gott,
Balder ska komma;
Höder och Balder ska bebo
Hrofts segertomter,
stridsgudarnas helgedomar.
Vet ni mer än så – eller vad?

Då ska Höner
välja lottkvist,
och två bröders
söner ska bebo
vindarnas vida värld.
Vet ni mer än så – eller vad?

Hon ser en sal stå,
fagrare än solen,
täckt med guld
på Gimle;
där ska trofasta
skaror bo
och i alla tider
njuta av lycka.

Då kommer den mäktige
till gudarnas dom,
den starke ovanifrån,
han som råder över allt.

Där kommer den mörka
draken flygande,
en glänsande orm, nerifrån
Nidafjäll;
med sig i fjädrarna bär
– han flyger över slätten –
Nidhögg lik.
Nu ska hon sjunka.