Källtext till ”Kvädet om Völund”

Meyjar flugu sunnan
myrkvið í gögnum,
Alvitr unga,
örlög drýgja;
þær á sævarströnd
settusk at hvílask
drósir suðrænar,
dýrt lín spunnu.

Ein nam þeira
Egil at verja,
fögr mær fira,
faðmi ljósum;
önnur var Svanhvít,
svanfjaðrar dró,
en in þriðja
þeira systir
varði hvítan
hals Völundar.

Sátu síðan
sjau vetr at þat,
en inn átta
allan þráðu,
en inn níunda
nauðr of skilði;
meyjar fýstusk
á myrkvan við,
Alvitr unga,
örlög drýgja.

Kom þar af veiði
veðreygr skyti,
[Völundr, líðandi
um langan veg],
Slagfiðr ok Egill,
sali fundu auða,
gengu út ok inn
ok um sáusk;
austur skreið Egill
at Ölrúnu,
en suðr Slagfiðr
at Svanhvítu.

En einn Völundr
sat í Ulfdölum,
hann sló gull rautt
við gim fastan,
lukði hann alla
lind baugum vel;
svá beið hann
sinnar ljóssar
kvánar, ef hánum
koma gerði.

Þat spyrr Níðuðr,
Níára dróttinn,
at einn Völundr
sat í Ulfdölum;
nóttum fóru seggir,
neglðar váru brynjur,
skildir bliku þeira
við inn skarða mána.

Stigu ór söðlum
at salar gafli,
gengu inn þaðan
endlangan sal;
sáu þeir á bast
bauga dregna,
sjau hundruð allra,
er sá seggr átti.

Og þeir af tóku
ok þeir á létu,
fyr einn útan,
er þeir af létu.
Kom þar af veiði
veðreygr skyti,
Völundr, líðandi
um langan veg.

Gekk hann brúnni
beru hold steikja,
ár brann hrísi
allþurr fura,
viðr inn vindþurri,
fyr Völundi.

Sat á berfjalli,
bauga talði,
alfa ljóði,
eins saknaði;
hugði hann, at hefði
Hlöðvés dóttir,
Alvitr unga,
væri hon aftr komin.

Sat hann svá lengi,
at hann sofnaði,
ok hann vaknaði
viljalauss;
vissi sér á höndum
höfgar nauðir,
en á fótum
fjötur of spenntan.
Völundr kvað:

"Hverir ro jöfrar,
þeir er á lögðu
besti bör síma
ok mik bundu?"

Kallaði nú Níðuðr
Níara dróttinn:
"Hvar gaztu, Völundr,
vísi alfa,
vára aura
í Ulfdölum?"
Völundr Kvað:

"Gull var þar eigi
á Grana leiðu,
fjarri hugða ek várt land
fjöllum Rínar;
man ek, at vér meiri
mæti áttum,
er vér heil hjú
heima várum.

Hlaðguðr ok Hervör
borin var Hlöðvé
kunn var Ölrún
Kíárs dóttir."

[Úti stóð kunnig
kván Níðaðar],
hon inn of gekk
endlangan sal,
stóð á golfi,
stillti röddu:
"Er-a sá nú hýrr,
er ór holti ferr."
Níðuðr konungr gaf dóttur sinni, Böðvildi gullhring þann, er hann tók af bastinu at Völundar, en hann sjálfr bar sverðit, er Völundr átti. En dróttning kvað:

"Ámun eru augu
ormi þeim inum frána,
tenn hánum teygjask,
er hánum er tét sverð
ok hann Böðvildar
baug of þekkir;
sníðið ér hann
sina magni
ok setið hann síðan
í Sævarstöð."
Svá var gert, at skornar váru sinar í knésfótum, ok settr í hólm einn, er þar var fyrir landi, er hét Sævarstaðr. Þar smíðaði hann konungi alls kyns görsimar. Engi maðr þorði at fara til hans nema konungr einn.

"Skínn Níðaði
sverð á linda,
þat er ek hvessta,
sem ek hagast kunna
ok ek herðak,
sem mér hægst þótti;
sá er mér fránn mækir
æ fjarri borinn,
sékk-a ek þann Völundi
til smiðju borinn.

Nú berr Böðvildr
brúðar minnar
- bíðk-a ek þess bót, -
bauga rauða."

Sat hann, né hann svaf, ávallt
ok hann sló hamri;
vél gerði hann heldr
hvatt Níðaði.
Drifu ungir tveir
á dýr séa
synir Níðaðar,
í Sævarstöð.

Kómu þeir til kistu,
kröfðu lukla,
opin var illúð
er þeir í sáu;
fjölð var þar menja,
er þeim mögum sýndisk
at væri gull rautt
ok görsimar.
Völundr kvað:

"Komið einir tveir,
komið annars dags;
ykkr læt ek þat gull
of gefit verða;
segið-a meyjum
né salþjóðum,
manni engum,
at it mik fyndið."

Snemma kallaði
seggr annan,
bróðir á bróður:
"Göngum baug séa!"
Kómu til kistu,
kröfðu lukla,
opin var illúð,
er þeir í litu.

Sneið af höfuð
húna þeira
ok und fen fjöturs
fætr of lagði;
en þær skálar,
er und skörum váru,
sveip hann útan silfri,
seldi Níðaði.

En ór augum
jarknasteina
sendi hann kunnigri
konu Níðaðar,
en ór tönnum
tveggja þeira
sló hann brjóstkringlur
sendi Böðvildi.

Þá nam Böðvildr
baugi at hrósa
-- -- --
[bar hann Völundi],
er brotit hafði:
"Þorig-a ek at segja
nema þér einum."
Völundr kvað:

"Ek bæti svá
brest á gulli
at feðr þínum
fegri þykkir
ok mæðr þinni
miklu betri
ok sjalfri þér
at sama hófi."

Bar hann hana bjóri,
því at hann betr kunni
svá at hon í sessi
of sofnaði.
"Nú hef ek hefnt
harma minna
allra nema einna
íviðgjarna."

"Vel ek," kvað Völundr,
"verða ek á fitjum
þeim er mik Níðaðar
námu rekkar."
Hlæjandi Völundr
hófsk at lofti,
grátandi Böðvildr
gekk ór eyju,
tregði för friðils
ok föður reiði.

Úti stendr kunnig
kván Níðaðar,
ok hon inn of gekk
endlangan sal,
- en hann á salgarð
settisk at hvílask -:
"Vakir þú, Níðuðr
Níara dróttinn?"
Níðuðr kvað:

"Vaki ek ávallt
viljalauss,
sofna ek minnst
síz mína sonu dauða;
kell mik í höfuð,
köld eru mér ráð þín,
vilnumk ek þess nú,
at ek við Völund dæma.

Seg þú mér þat, Völundr,
vísi alfa,
af heilum hvat varð
húnum mínum."
Völundr kvað:

"Eiða skaltu mér áðr
alla vinna,
at skips borði
ok at skjaldar rönd,
at mars bægi
ok at mækis egg,
at þú kvelj-at
kván Völundar
né brúði minni
at bana verðir,
þótt vér kván eigim,
þá er ér kunnið,
eða jóð eigim
innan hallar.

Gakk þú til smiðju,
þeirar er þú gerðir,
þar fiðr þú belgi
blóði stokkna;
sneið ek af höfuð
húna þinna,
ok und fen fjöturs
fætr of lagðak.

En þær skálar,
er und skörum váru,
sveip ek útan silfri,
selda ek Níðaði;
en ór augum
jarknasteina
senda ek kunnigri
kván Níðaðar.

En úr tönnum
tveggja þeira
sló ek brjóstkringlur,
senda ek Böðvildi;
nú gengr Böðvildr
barni aukin,
eingadóttir
ykkur beggja."
Níðuðr kvað:

"Mæltir-a þú þat mál,
er mik meir tregi,
né ek þik vilja, Völundr,
verr of níta;
er-at svá maðr hár,
at þik af hesti taki,
né svá öflugr,
at þik neðan skjóti,
þar er þú skollir
við ský uppi."

Hlæjandi Völundr
hófsk at lofti,
en ókátr Níðuðr
sat þá eftir.
Níðuðr kvað:

"Upp rístu, Þakkráðr,
þræll minn inn bezti,
bið þú Böðvildi,
meyna bráhvítu,
ganga fagrvarið
við föður ræða.

Er þat satt, Böðvildr,
er sögðu mér:
Sátuð it Völundr
saman í holmi?"
Böðvildr kvað:

"Satt er þat, Níðuðr,
er sagði þér:
Sátum vit Völundr
saman í holmi
eina ögurstund,
æva skyldi;
ek vætr hánum
vinna kunnak,
ek vætr hánum
vinna máttak."

Maids from the south through Myrkwood flew,
Fair and young, their fate to follow;
On the shore of the sea to rest them they sat,
The maids of the south, and flax they spun.

..............
Hlathguth and Hervor, Hlothver's children,
And Olrun the Wise Kjar's daughter was.

..............
One in her arms took Egil then
To her bosom white, the woman fair.

Swan-White second,— swan-feathers she wore,
..............
And her arms the third of the sisters threw
Next round Völund's neck so white.

There did they sit for seven winters,
In the eighth at last came their longing again,
(And in the ninth did need divide them).
The maidens yearned for the murky wood,
The fair young maids, their fate to follow.

Völund home from his hunting came,
From a weary way, the weather-wise bowman,
Slagfith and Egil the hall found empty,
Out and in went they, everywhere seeking.

East fared Egil after Olrun,
And Slagfith south to seek for Swan-White;
Völund alone in Ulfdalir lay,
..............

Red gold he fashioned with fairest gems,
And rings he strung on ropes of bast;
So for his wife he waited long,
If the fair one home might come to him.

This Nithuth learned, the lord of the Njars,
That Völund alone in Ulfdalir lay; By night went his men, their mail-coats were studded,
Their shields in the waning moonlight shone.

From their saddles the gable wall they sought,
And in they went at the end of the hall;
Rings they saw there on ropes of bast,
Seven hundred the hero had.

Off they took them, but all they left
Save one alone which they bore away.
..............
..............

Völund home from his hunting came,
From a weary way, the weather-wise bowman;
A brown bear's flesh would he roast with fire;
Soon the wood so dry was burning well,
(The wind-dried wood that Völund's was).

On the bearskin he rested, and counted the rings,
The master of elves, but one he missed;
That Hlothver's daughter had it he thought,
And the all-wise maid had come once more.

So long he sat that he fell asleep,
His waking empty of gladness was;
Heavy chains he saw on his hands,
And fetters bound his feet together.

Völund spake: 15.
"What men are they who thus have laid
Ropes of bast to bind me now?"

Then Nithuth called, the lord of the Njars:
"How gottest thou, Völund, greatest of elves,
These treasures of ours in Ulfdalir?"

Völund spake: 16.
"The gold was not on Grani's way, Far, methinks, is our realm from the hills of the Rhine;
I mind me that treasures more we had
When happy together at home we were."

Without stood the wife of Nithuth wise,
And in she came from the end of the hall;
On the floor she stood, and softly spoke:
"Not kind does he look who comes from the wood."

"The glow of his eyes is like gleaming snakes,
His teeth he gnashes if now is shown
The sword, or Bothvild's ring he sees;
Let them straightway cut his sinews of strength,
And set him then in Sævarstath."

"At Nithuth's girdle gleams the sword
That I sharpened keen with cunningest craft,
(And hardened the steel with highest skill;)
The bright blade far forever is borne,
(Nor back shall I see it borne to my smithy;)
Now Bothvild gets the golden ring
(That was once my bride's,— ne'er well shall it be.)"

He sat, nor slept, and smote with his hammer,
Fast for Nithuth wonders he fashioned;
Two boys did go in his door to gaze,
Nithuth's sons, into Sævarstath.

They came to the chest, and they craved the keys,
The evil was open when in they looked;
To the boys it seemed that gems they saw,
Gold in plenty and precious stones.

Völund spake: 22.
"Come ye alone, the next day come,
Gold to you both shall then be given;
Tell not the maids or the men of the hall,
To no one say that me you have sought."

..............
Early did brother to brother call:
"Swift let us go the rings to see."

They came to the chest, and they craved the keys,
The evil was open when in they looked;
He smote off their heads, and their feet he hid
Under the sooty straps of the bellows.

Their skulls, once hid by their hair, he took,
Set them in silver and sent them to Nithuth;
Gems full fair from their eyes he fashioned,
To Nithuth's wife so wise he gave them.

And from the teeth of the twain he wrought
A brooch for the breast, to Bothvild he sent it;
..............

Bothvild then of her ring did boast,
.............. ....... "The ring I have broken,
I dare not say it save to thee."

Völund spake: 28.
"I shall weld the break in the gold so well
That fairer than ever thy father shall find it,
And better much thy mother shall think it,
And thou no worse than ever it was."

Beer he brought, he was better in cunning,
Until in her seat full soon she slept.

Völund spake:
"Now vengeance I have for all my hurts,
Save one alone, on the evil woman."

..............
..............
Quoth Völund: "Would that well were the sinews
Maimed in my feet by Nithuth's men."

Laughing Völund rose aloft,
Weeping Bothvild went from the isle,
For her lover's flight and her father's wrath.

Without stood the wife of Nithuth wise,
And in she came from the end of the hall;
But he by the wall in weariness sat:
"Wakest thou, Nithuth, lord of the Njars?"

Nithuth spake: 33.
"Always I wake, and ever joyless,
Little I sleep since my sons were slain;
Cold is my head, cold was thy counsel,
One thing, with Völund to speak, I wish.

.............. "Answer me, Völund, greatest of elves,
What happed with my boys that hale once were?"

Völund spake: 35.
"First shalt thou all the oaths now swear,
By the rail of ship, and the rim of shield,
By the shoulder of steed, and the edge of sword,
That to Völund's wife thou wilt work no ill,
Nor yet my bride to her death wilt bring,
Though a wife I should have that well thou knowest,
And a child I should have within thy hall.

"Seek the smithy that thou didst set,
Thou shalt find the bellows sprinkled with blood;
I smote off the heads of both thy sons,
And their feet 'neath the sooty straps I hid.

"Their skulls, once hid by their hair, I took,
Set them in silver and sent them to Nithuth; Gems full fair from their eyes I fashioned,
To Nithuth's wife so wise I gave them.

"And from the teeth of the twain I wrought
A brooch for the breast, to Bothvild I gave it;
Now big with child does Bothvild go,
The only daughter ye two had ever."

Nithuth spake: 39.
"Never spakest thou word that worse could hurt me,
Nor that made me, Völund, more bitter for vengeance;
There is no man so high from thy horse to take thee,
Or so doughty an archer as down to shoot thee,
While high in the clouds thy course thou takest."

Laughing Völund rose aloft,
But left in sadness Nithuth sat.
..............

Then spake Nithuth, lord of the Njars:
"Rise up, Thakkrath, best of my thralls,
Bid Bothvild come, the bright-browed maid,
Bedecked so fair, with her father to speak."

..............
..............
"Is it true, Bothvild, that which was told me;
Once in the isle with Völund wert thou?"

Bothvild spake: 43.
"True is it, Nithuth, that which was told thee,
Once in the isle with Völund was I,
An hour of lust, alas it should be!
Nought was my might with such a man,
Nor from his strength could I save myself."

Flickor flög söderifrån
genom mörk skog,
den unga Allvit,
för att fullborda sitt öde;
på havets strand
satte de sig att vila,
kvinnorna söderifrån,
och spann dyrbart lin.

En av dem började
omfamna Egil,
den fagra flickan,
med sin ljusa famn;
den andra var Svanvit,
hon bar svanfjädrar,
men den tredje
av systrarna
slöt armarna om
Völunds vita hals.

Sedan bodde de där
i sju vintrar,
men under hela den åttonde
fylldes de av längtan,
och under den nionde
skilde nöden dem åt;
flickorna längtade
till den mörka skogen,
den unga Allvit,
för att fullborda sitt öde.

Där kom från jakten
den vädervakse skytten,
[Völund, på färd
längs den långa vägen],
Slagfinn och Egil
fann salarna tomma,
gick ut och in
och såg sig omkring;
österut skidade Egil
efter Ölrun,
men söderut Slagfinn
efter Svanvit.

Men ensam satt Völund
i Ulvdalarna,
han smidde rött guld
kring en hård ädelsten,
hela bastbandet
besatte han väl med ringar;
så väntade han
på sin ljusa
hustru, om hon
skulle komma till honom.

Det fick Nidung veta,
njarernas herre,
att Völund satt ensam
i Ulvdalarna;
om natten for männen,
nitade var brynjorna,
deras sköldar blänkte
mot månens skära.

De steg ur sadlarna
vid salens gavel,
gick därifrån in
genom hela salen;
de såg ringar
trädda på bast,
sjuhundra sammanlagt,
som mannen ägde.

De tog av dem
och satte dem på igen,
alla utom en,
som de tog med sig.
Där kom från jakten
den vädervakse skytten,
Völund, på färd
längs den långa vägen.

Han gick att steka kött
av en brun björnhona;
snart brann bland riset
snustorr furu,
den vindtorkade veden,
framför Völund.

Han satt på björnfällen
och räknade ringarna,
alvernas furste,
och saknade en;
han tänkte att den tagits
av Hlodvers dotter,
den unga Allvit,
att hon hade kommit tillbaka.

Så länge satt han
att han somnade,
och han vaknade
utan glädje;
på händerna kände han
tunga bojor,
och kring fötterna
en fjätter spänd.
Völund sade:

”Vilka är de furstar
som lade på mig
band av bast
och band mig?”

Nu ropade Nidung,
njarernas herre:
”Var fick du, Völund,
alvernas furste,
vårt guld
i Ulvdalarna?”
Völund sade:

”Guldet fanns där inte
på Granes väg,
fjärran tänkte jag vårt land
från Rhens berg;
jag minns att vi ägde
större skatter,
när vi bodde hemma,
hela vårt hushåll välbehållet.

Hladgunn och Hervor
var Hlodvers döttrar,
kunnig var Ölrun,
Kiars dotter.”

[Ute stod Nidungs
kunniga hustru],
hon gick in
genom hela salen,
stod på golvet,
sänkte rösten:
”Han är inte blid nu,
han som kommer ur skogen.”
Kung Nidung gav sin dotter Bödvild den guldring som han tog från bastbandet hos Völund, men själv bar han svärdet som Völund ägde. Drottningen sade:

”Hans ögon liknar
den glänsande ormens,
han blottar tänderna
när svärdet visas för honom
och han känner igen
ringen på Bödvild;
skär av honom
senornas kraft
och sätt honom sedan
i Sävarstad.”
Så gjordes det: senorna i hans knäveck skars av, och han sattes på en holme utanför kusten som hette Sävarstad. Där smidde han alla slags dyrbarheter åt kungen. Ingen vågade fara till honom utom kungen ensam.

”Vid Nidungs bälte
blänker svärdet
som jag vässade
så skickligt jag kunde
och som jag härdade
så väl jag förmådde;
den blanka klingan
bärs ständigt långt från mig,
jag ser den inte bäras
till Völunds smedja.

Nu bär Bödvild
min bruds
– jag väntar mig ingen gottgörelse –
ringar av rött guld.”

Han satt ständigt utan sömn
och slog med hammaren;
hellre smidde han raskt
svek mot Nidung.
Två unga skyndade dit
för att se dyrbarheterna,
Nidungs söner,
till Sävarstad.

De kom till kistan,
begärde nycklarna,
ondskan låg öppen
när de såg ner i den;
där fanns många smycken,
som pojkarna tyckte
var rött guld
och dyrbarheter.
Völund sade:

”Kom ensamma, ni två,
kom en annan dag;
jag ska låta er få
detta guld;
säg inte till flickorna
eller folket i salen,
inte till någon,
att ni har träffat mig.”

Tidigt ropade
den ene på den andre,
broder på broder:
”Låt oss gå och se ringarna!”
De kom till kistan,
begärde nycklarna,
ondskan låg öppen
när de såg ner i den.

Han skar huvudena
av de unga pojkarna
och lade deras ben
under ässjans sot;
men skålarna
som funnits under håret
klädde han utanpå med silver
och gav åt Nidung.

Och av ögonen
gjorde han ädelstenar,
sände dem till Nidungs
kunniga hustru,
men av tänderna
från de båda
smidde han bröstsmycken
och sände till Bödvild.

Då började Bödvild
prisa ringen
-- -- --
[hon bar den till Völund],
sedan den hade brustit:
”Jag vågar inte säga det
till någon annan än dig.”
Völund sade:

”Jag lagar så
sprickan i guldet
att din far
finner det vackrare
och din mor
mycket bättre,
och du själv
lika mycket.”

Han bjöd henne öl,
ty han kunde bättre knep,
så att hon på sin plats
föll i sömn.
”Nu har jag hämnats
mina oförrätter,
alla utom en,
den svåraste.”

”Jag önskar”, sade Völund,
”att jag åter stod på de fötter
som Nidungs män
berövade mig.”
Skrattande Völund
höjde sig i luften,
gråtande Bödvild
gick från ön,
sörjde älskarens flykt
och sin fars vrede.

Ute står Nidungs
kunniga hustru,
och hon gick in
genom hela salen,
– men han satte sig
på salens mur att vila –:
”Vakar du, Nidung,
njarernas herre?”
Nidung sade:

”Ständigt vakar jag
utan glädje,
knappt sover jag
sedan mina söner dog;
det isar i mitt huvud,
kalla är dina råd för mig,
nu önskar jag
få tala med Völund.

Säg mig, Völund,
alvernas furste,
vad det blev av
mina välbehållna pojkar.”
Völund sade:

”Först ska du svära mig
alla eder,
vid skeppets bord
och sköldens rand,
vid hästens bog
och svärdets egg,
att du inte ska plåga
Völunds hustru
eller bli
min bruds bane,
fastän jag har en hustru
som ni känner,
eller har ett barn
inne i hallen.

Gå till smedjan
som du lät bygga,
där finner du bälgarna
bestänkta med blod;
jag skar huvudena
av dina pojkar
och lade deras ben
under ässjans sot.

Men skålarna
som funnits under håret
klädde jag utanpå med silver
och gav åt Nidung;
och av ögonen
gjorde jag ädelstenar,
sände dem till Nidungs
kunniga hustru.

Och av tänderna
från de båda
smidde jag bröstsmycken,
sände dem till Bödvild;
nu går Bödvild
havande,
er enda dotter,
som ni båda har.”
Nidung sade:

”Du kunde inte säga något
som vållade mig större sorg,
eller fick mig, Völund,
att önska dig värre ont;
ingen man är så hög
att han kan ta dig av hästen,
eller så stark
att han kan skjuta dig ner,
där du svävar
uppe bland molnen.”

Skrattande Völund
höjde sig i luften,
men sorgsen Nidung
satt då kvar.
Nidung sade:

”Res dig, Tackråd,
min bäste träl,
be Bödvild,
flickan med den vita pannan,
att komma vackert klädd
och tala med sin far.

Är det sant, Bödvild,
det som sades mig:
Var du och Völund
tillsammans på holmen?”
Bödvild sade:

”Det är sant, Nidung,
det som sades dig:
jag och Völund var
tillsammans på holmen
en enda fasans stund,
som aldrig borde ha varit;
jag visste inte hur
jag skulle stå honom emot,
jag hade ingen kraft
att stå honom emot.”