Källtext till ”Kvädet om Trym”

Vreiðr var þá Vingþórr
er hann vaknaði
ok síns hamars
of saknaði,
skegg nam at hrista,
skör nam at dýja,
réð Jarðar burr
um at þreifask.

Ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
"Heyrðu nú, Loki,
hvat ek nú mæli
er eigi veit
jarðar hvergi
né upphimins:
áss er stolinn hamri!"

Gengu þeir fagra
Freyju túna,
ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
"Muntu mér, Freyja,
fjaðrhams léa,
ef ek minn hamar
mættak hitta?".
Freyja kvað:

"Þó munda ek gefa þér
þótt ór gulli væri,
ok þó selja,
at væri ór silfri."

Fló þá Loki,
- fjaðrhamr dunði, -
unz fyr útan kom
ása garða
ok fyr innan kom
jötna heima.

Þrymr sat á haugi,
þursa dróttinn,
greyjum sínum
gullbönd sneri
ok mörum sínum
mön jafnaði.
Þrymr kvað:

"Hvat er með ásum?
Hvat er með alfum?
Hví ertu einn kominn
í Jötunheima?"
Loki kvað:
"Illt er með ásum,
illt er með alfum;
hefr þú Hlórriða
hamar of folginn?"
Þrymr kvað:

"Ek hef Hlórriða.
hamar of folginn
átta röstum
fyr jörð neðan;
hann engi maðr
aftr of heimtir,
nema færi mér
Freyju at kvæn."

Fló þá Loki,
- fjaðrhamr dunði, -
unz fyr útan kom
jötna heima
ok fyr innan kom
ása garða.
Mætti hann Þór
miðra garða,
ok þat hann orða
alls fyrst of kvað:

"Hefr þú erendi
sem erfiði?
Segðu á lofti
löng tíðendi,
oft sitjanda
sögur of fallask
ok liggjandi
lygi of bellir."
Loki kvað:

"Hef ek erfiði
ok erendi;
Þrymr hefr þinn hamar,
þursa dróttinn;
hann engi maðr
aftr of heimtir,
nema hánum færi
Freyju at kván.

Ganga þeir fagra
Freyju at hitta,
ok hann þat orða
alls fyrst of kvað:
"Bittu þik, Freyja,
brúðar líni;
vit skulum aka tvau
í Jötunheima."

Reið varð þá Freyja
ok fnasaði,
allr ása salr
undir bifðisk,
stökk þat it mikla
men Brísinga:
"Mik veiztu verða
vergjarnasta,
ef ek ek með þér
í Jötunheima."

Senn váru æsir
allir á þingi
ok ásynjur
allar á máli,
ok um þat réðu
ríkir tívar
hvé þeir Hlórriða
hamar of sætti.

Þá kvað þat Heimdallr,
hvítastr ása,
vissi hann vel fram
sem vanir aðrir:
"Bindum vér Þór þá
brúðar líni,
hafi hann it mikla
men Brísinga.

Látum und hánum
hrynja lukla
ok kvenváðir
um kné falla,
en á brjósti
breiða steina
ok hagliga
um höfuð typpum."

Þá kvað þat Þór,
þrúðugr áss:
"Mik munu æsir
argan kalla,
ef ek bindask læt
brúðar líni!"

Þá kvað þat Loki
Laufeyjar sonr:
"Þegi þú, Þórr,
þeira orða.
Þegar munu jötnar
Ásgarð búa,
nema þú þinn hamar
þér of heimtir."

Bundu þeir Þór þá
brúðar líni
ok inu mikla
meni Brísinga,
létu und hánum
hrynja lukla
ok kvenváðir
um kné falla,
en á brjósti
breiða steina,
ok hagliga
um höfuð typpðu.

Þá kvað Loki
Laufeyjar sonr:
"Mun ek ok með þér
ambótt vera,
vit skulum aka tvær
í Jötunheima."

Senn váru hafrar
heim of reknir,
skyndir at sköklum,
skyldu vel renna;
björg brotnuðu,
brann jörð loga,
ók Óðins sonr
í Jötunheima.

Þá kvað þat Þrymr,
þursa dróttinn:
"Standið upp, jötnar,
ok stráið bekki,
nú færa mér
Freyju at kván
Njarðar dóttur
ór Nóatúnum.

Ganga hér at garði
gullhyrnðar kýr,
öxn alsvartir
jötni at gamni;
fjölð á ek meiðma,
fjölð á ek menja,
einnar mér Freyju
ávant þykkir."

Var þar at kveldi
of komit snemma
ok fyr jötna
öl fram borit;
einn át oxa,
átta laxa,
krásir allar,
þær er konur skyldu,
drakk Sifjar verr
sáld þrjú mjaðar.

Þá kvat þat Þrymr,
þursa dróttinn:
"Hvar sáttu brúðir
bíta hvassara?
Sák-a ek brúðir
bíta breiðara,
né inn meira mjöð
mey of drekka."

Sat in alsnotra
ambótt fyrir,
er orð of fann
við jötuns máli:
"Át vætr Freyja
átta nóttum,
svá var hon óðfús
í Jötunheima."

Laut und línu,
lysti at kyssa,
en hann útan stökk
endlangan sal:
"Hví eru öndótt
augu Freyju?
Þykki mér ór augum
eldr of brenna."

Sat in alsnotra
ambótt fyrir,
er orð of fann
við jötuns máli:
"Svaf vætr Freyja
átta nóttum,
svá var hon óðfús
í Jötunheima."

Inn kom in arma
jötna systir,
hin er brúðféar
biðja þorði:
"Láttu þér af höndum
hringa rauða,
ef þú öðlask vill
ástir mínar,
ástir mínar,
alla hylli.

Þá kvað þat Þrymr,
þursa dróttinn:
"Berið inn hamar
brúði at vígja,
lekkið Mjöllni
í meyjar kné,
vígið okkr saman
Várar hendi."

Hló Hlórriða
hugr í brjósti,
er harðhugaðr
hamar of þekkði;
Þrym drap hann fyrstan,
þursa dróttin,
ok ætt jötuns
alla lamði.

Drap hann ina öldnu
jötna systur,
hin er brúðféar
of beðit hafði;
hon skell of hlaut
fyr skillinga,
en högg hamars
fyr hringa fjölð.
Svá kom Óðins sonr
endr at hamri.

Wild was Vingthor when he awoke,
And when his mighty hammer he missed; He shook his beard, his hair was bristling,
As the son of Jorth about him sought.

Hear now the speech that first he spake:
"Harken, Loki, and heed my words,
Nowhere on earth is it known to man,
Nor in heaven above: our hammer is stolen."

To the dwelling fair of Freyja went they,
Hear now the speech that first he spake:
"Wilt thou, Freyja, thy feather-dress lend me,
That so my hammer I may seek?"

Freyja spake: 4.
"Thine should it be though of silver bright,
And I would give it though 'twere of gold."
Then Loki flew, and the feather-dress whirred,
Till he left behind him the home of the gods,
And reached at last the realm of the giants.

Thrym sat on a mound, the giants' master,
Leashes of gold he laid for his dogs,
And stroked and smoothed the manes of his steeds.

Thrym spake: 6.
"How fare the gods, how fare the elves?
Why comst thou alone to the giants' land?"

Loki spake:
"Ill fare the gods, ill fare the elves!
Hast thou hidden Hlorrithi's hammer?"

Thrym spake: 7.
"I have hidden Hlorrithi's hammer,
Eight miles down deep in the earth;
And back again shall no man bring it
If Freyja I win not to be my wife."

Then Loki flew, and the feather-dress whirred,
Till he left behind him the home of the giants,
And reached at last the realm of the gods.
There in the courtyard Thor he met:
Hear now the speech that first he spake:

"Hast thou found tidings as well as trouble?
Thy news in the air shalt thou utter now;
Oft doth the sitter his story forget,
And lies he speaks who lays himself down."

Loki spake: 10.
"Trouble I have, and tidings as well:
Thrym, king of the giants, keeps thy hammer,
And back again shall no man bring it
If Freyja he wins not to be his wife."

Freyja the fair then went they to find;
Hear now the speech that first he spake:
"Bind on, Freyja, the bridal veil,
For we two must haste to the giants' home."

Wrathful was Freyja, and fiercely she snorted,
And the dwelling great of the gods was shaken,
And burst was the mighty Brisings' necklace:
"Most lustful indeed should I look to all
If I journeyed with thee to the giants' home."

Then were the gods together met,
And the goddesses came and council held,
And the far-famed ones a plan would find,
How they might Hlorrithi's hammer win.

Then Heimdall spake, whitest of the gods,
Like the Wanes he knew the future well:
"Bind we on Thor the bridal veil,
Let him bear the mighty Brisings' necklace;

"Keys around him let there rattle,
And down to his knees hang woman's dress;
With gems full broad upon his breast,
And a pretty cap to crown his head."

Then Thor the mighty his answer made:
"Me would the gods unmanly call
If I let bind the bridal veil."

Then Loki spake, the son of Laufey:
"Be silent, Thor, and speak not thus; Else will the giants in Asgarth dwell
If thy hammer is brought not home to thee."

Then bound they on Thor the bridal veil,
And next the mighty Brisings' necklace.

Keys around him let they rattle,
And down to his knees hung woman's dress;
With gems full broad upon his breast,
And a pretty cap to crown his head.

Then Loki spake, the son of Laufey:
"As thy maid-servant thither I go with thee;
We two shall haste to the giants' home."

Then home the goats to the hall were driven,
They wrenched at the halters, swift were they to run;
The mountains burst, earth burned with fire,
And Othin's son sought Jotunheim.

Then loud spake Thrym, the giants' leader:
"Bestir ye, giants, put straw on the benches; Now Freyja they bring to be my bride,
The daughter of Njorth out of Noatun.

"Gold-horned cattle go to my stables,
Jet-black oxen, the giant's joy;
Many my gems, and many my jewels,
Freyja alone did I lack, methinks."

Early it was to evening come,
And forth was borne the beer for the giants;
Thor alone ate an ox, and eight salmon,
All the dainties as well that were set for the women;
And drank Sif's mate three tuns of mead.

Then loud spake Thrym, the giants' leader:
"Who ever saw bride more keenly bite?
I ne'er saw bride with a broader bite,
Nor a maiden who drank more mead than this!"

Hard by there sat the serving-maid wise,
So well she answered the giant's words:
"From food has Freyja eight nights fasted,
So hot was her longing for Jotunheim."

Thrym looked 'neath the veil, for he longed to kiss,
But back he leaped the length of the hall:
"Why are so fearful the eyes of Freyja?
Fire, methinks, from her eyes burns forth."

Hard by there sat the serving-maid wise,
So well she answered the giant's words:
"No sleep has Freyja for eight nights found,
So hot was her longing for Jotunheim."

Soon came the giant's luckless sister,
Who feared not to ask the bridal fee:
"From thy hands the rings of red gold take,
If thou wouldst win my willing love,
(My willing love and welcome glad.)"

Then loud spake Thrym, the giants' leader:
"Bring in the hammer to hallow the bride;
On the maiden's knees let Mjollnir lie,
That us both the hand of Vor may bless."

The heart in the breast of Hlorrithi laughed
When the hard-souled one his hammer beheld;
First Thrym, the king of the giants, he killed,
Then all the folk of the giants he felled.

The giant's sister old he slew,
She who had begged the bridal fee;
A stroke she got in the shilling's stead,
And for many rings the might of the hammer.

And so his hammer got Othin's son.

Vred var då Vingtor
när han vaknade
och sin hammare
saknade;
han skakade skägget,
han ruskade håret,
Jords son började
famla omkring sig.

Och detta var
hans allra första ord:
”Hör nu, Loke,
vad jag nu säger,
som ingen vet
någonstans på jorden
eller i himlen ovan:
en as har bestulits på sin hammare!”

De gick till Frejas
vackra gårdar,
och detta var
hans allra första ord:
”Vill du, Freja,
låna mig fjäderhamnen,
så att jag kan
finna min hammare?”
Freja sade:

”Jag skulle ge dig den
även om den var av guld,
och lämna dig den
även om den var av silver.”

Då flög Loke
– fjäderhamnen dånade –
tills han kom utanför
asarnas gårdar
och kom in
i jättarnas värld.

Trym satt på en hög,
tursarnas herre,
tvinnade guldband
åt sina hundar
och slätade manen
på sina hästar.
Trym sade:

”Hur är det bland asarna?
Hur är det bland alverna?
Varför har du kommit ensam
till Jotunheim?”
Loke sade:
”Illa är det bland asarna,
illa är det bland alverna;
har du gömt
Hlor rides hammare?”
Trym sade:

”Jag har gömt
Hlor rides hammare
åtta raster
under jorden;
ingen får
den tillbaka
utan att föra mig
Freja till hustru.”

Då flög Loke
– fjäderhamnen dånade –
tills han kom utanför
jättarnas värld
och kom in
i asarnas gårdar.
Han mötte Tor
mitt på gården,
och detta var
hans allra första ord:

”Har du fått ärendet uträttat
såväl som mödan?
Berätta där i luften
allt du har att säga;
ofta sviker minnet
den som sitter,
och den som ligger
hittar på lögner.”
Loke sade:

”Jag har haft mödan
och ärendet är uträttat;
Trym har din hammare,
tursarnas herre;
ingen får
den tillbaka
utan att föra honom
Freja till hustru.

De går för att träffa
Freja den fagra,
och detta var
hans allra första ord:
”Klä dig, Freja,
i brudslöja;
vi två ska fara
till Jotunheim.”

Vred blev då Freja
och fnös,
hela asarnas sal
skälvde under henne,
och det stora
Brisingasmycket brast:
”Du vet att jag skulle räknas
som den mest manslystna,
om jag for med dig
till Jotunheim.”

Snart var asarna
alla på tinget
och asynjorna
alla till rådslag,
och de mäktiga gudarna
rådslog om
hur de skulle återvinna
Hlor rides hammare.

Då sade Heimdall,
den vitaste av asarna,
han såg långt in i framtiden
som andra vaner:
”Låt oss klä Tor
i brudslöja,
låt honom bära det stora
Brisingasmycket.

Låt vid hans sida
nycklar skramla
och kvinnokläder
falla kring knäna,
på bröstet
breda ädelstenar,
och låt oss sätta upp
hans huvudbonad prydligt.”

Då sade Tor,
den starke asen:
”Asarna kommer
att kalla mig omanlig,
om jag låter klä mig
i brudslöja!”

Då sade Loke,
Laufeys son:
”Tig, Tor,
med sådana ord.
Snart kommer jättarna
att bo i Asgård,
om du inte hämtar
tillbaka din hammare.”

Då klädde de Tor
i brudslöja
och med det stora
Brisingasmycket,
lät vid hans sida
nycklar skramla
och kvinnokläder
falla kring knäna,
på bröstet
breda ädelstenar,
och satte upp
hans huvudbonad prydligt.

Då sade Loke,
Laufeys son:
”Jag ska följa med dig
som tjänarinna,
vi två ska fara
till Jotunheim.”

Snart blev bockarna
hemdrivna,
skyndades till skaklarna,
de skulle springa raskt;
bergen brast,
jorden brann i lågor,
Odens son for
till Jotunheim.

Då sade Trym,
tursarnas herre:
”Res er, jättar,
och strö halm på bänkarna,
nu för de mig
Freja till hustru,
Njords dotter
från Noatun.

Här går till gården
kor med gyllene horn,
kolsvarta oxar
till jättens glädje;
många dyrbarheter äger jag,
många smycken äger jag,
endast Freja
tycker jag mig sakna.”

Det hade just
blivit kväll,
och åt jättarna
bars öl fram;
han ensam åt en oxe,
åtta laxar,
alla läckerheter
som kvinnorna skulle ha,
Sivs man drack
tre sållmått mjöd.

Då sade Trym,
tursarnas herre:
”Var såg du brudar
bita glupskare?
Jag har aldrig sett brudar
ta större tuggor,
eller en mö
dricka mer mjöd.”

Där satt den mycket kloka
tjänarinnan intill,
som fann svar
på jättens ord:
”Freja åt ingenting
på åtta nätter,
så våldsamt längtade hon
till Jotunheim.”

Han böjde sig under slöjan,
ville kyssa henne,
men ryggade tillbaka
längs hela salen:
”Varför är Frejas
ögon så skrämmande?
Jag tycker att eld
brinner ur hennes ögon.”

Där satt den mycket kloka
tjänarinnan intill,
som fann svar
på jättens ord:
”Freja sov ingenting
på åtta nätter,
så våldsamt längtade hon
till Jotunheim.”

In kom den arma
jättesystern,
hon som vågade
be om brudgåvor:
”Ta av dina händer
ringarna av rött guld,
om du vill vinna
min kärlek,
min kärlek,
all min välvilja.

Då sade Trym,
tursarnas herre:
”Bär in hammaren
för att viga bruden,
lägg Mjölner
i möns knä,
vig oss samman
med Vars hand.”

Hjärtat skrattade
i Hlor rides bröst,
när den modige
kände igen hammaren;
Trym dräpte han först,
tursarnas herre,
och jättens hela släkt
slog han ihjäl.

Han dräpte den gamla
jättesystern,
hon som hade
bett om brudgåvor;
hon fick en smäll
i stället för slantar,
och hammarhugg
i stället för många ringar.
Så fick Odens son
sin hammare åter.