Källtext till ”Solsången”

Fé ok fjörvi
rænti fyrða kind
sá hinn grimmi Greppr;
yfir þá vegu,
er hann varðaði,
náði engi kvikr komask.

Einn hann át
oft harðla,
aldri bauð hann manni til matar,
áðr enn móðr
ok meginlítill
Gestr af götu kom.

Drykks of þurfi
lézk inn dæsti maðr
ok vanmettr vera;
hræddu hjarta
hann lézk trúa,
þeim er áðr hafði vályndr verit.

Mat ok drykk
veitti hann þeim, er móðr var,
allt af heilum hug;
guðs hann gáði,
góðu honum beindi,
því hann hugðisk váligr vera.

Upp hinn stóð,
illt hann hugði,
eigi var þarfsamliga þegit;
synð hans svall,
sofanda myrði
fróðan, fjölvaran.

Himna guð
bað hann hjálpa sér,
þá hann veginn vaknaði;
en sá gat
við synðum taka,
er hann hafði saklausan svikit.

Helgir englar
kómu ór himnum ofan
ok tóku sál hans til sín;
í hreinu lífi
hon skal lifa
æ með almáttkum guði.

Auð né heilsu
ræðr engi maðr,
þótt honum gangi greitt;
margan þat sækir
er minnst of varir,
engi ræðr sættum sjálfr.

Ekki þeir hugðu
Unnarr ok Sævaldi,
at þeim myndi heill hrapa;
nakðir þeir urðu
ok næmðir hvívetna,
ok runnu sem vargar til viðar.

Munaðar ríki
hefir margan tregat,
oft verðr kvalræði af konum;
meingar þær urðu,
þó inn máttki guð
skapaði skírliga.

Sáttir þeir váru
Sváfaðr ok Skartheðinn,
hvárrgi mátti annars án vera,
fyrr enn þeir æddusk
fyr einni konu:
hon var þeim til lýta lagin.

Hvárskis þeir gáðu
fyr þá hvítu mey,
leiks né ljóss daga;
engan hlut
máttu þeir annan muna
en þat ljósa lík.

Daprar þeim urðu
inar dimmu nætr,
engan máttu þeir sætan sofa;
en af þeim harmi
rann heift saman
millum virkðavina.

Fádæmi verða
í flestum stöðum
goldin grimmliga;
á hólm þeir gengu
fyr it horska víf
ok fengu báðir bana.

Ofmetnað drýgja
skyldi engi maðr,
þat hefik sannliga sét,
því at þeir hverfa,
er honum fylgja,
flestir guði frá.

Rík þau váru
Ráðný ok Véboði
ok hugðusk gott eitt gera;
nú þau sitja
ok sárum snúa
ýmsum elda til.

Á sik þau trúðu
ok þóttusk ein vera
allri þjóð yfir;
en þó leizk
þeira hagr
annan veg almáttkum guði.

Munað þau drýgðu
á marga vegu
ok höfðu gull fyr gaman;
nú er þeim goldit,
er þau ganga skulu
milli frosts ok funa.

Óvinum þínum
trúðu aldregi,
þó þér fagrt mæli fyrir;
góðu þú heit,
gott er annars
víti hafa at varnaði.

Svá honum gafsk
Sörla inum góðráða,
þá er hann lagði á Vígúlfs vald;
tryggliga hann trúði,
- en hinn at tálum varð, -
sínum bróðurbana.

Grið hann þeim seldi
af góðum hug,
en þeir hétu honum gulli í gegn;
sáttir létusk,
meðan saman drukku,
en þó kómu flærðir fram.

En þá eftir
á öðrum degi,
er þeir höfðu í Rýgjardal riðit,
sverðum þeir meiddu,
þann er saklauss var
ok létu hans fjörvi farit.

Lík hans þeir drógu
á leynigötu
ok brytjuðu í brunn niðr;
dylja þeir vildu,
en dróttinn sá
heilagr himnum af.

Sál hans bað
inn sanni guð
í sinn fögnuð fara;
en sökudólgar
hygg ek síðla muni
kallaðir frá kvölum.
II.

Dísir bið þú þér
dróttins mála
vera hollar í hugum;
viku eftir
mun þér vilja þíns
alt at óskum ganga.

Reiðiverk,
þau er þú unnit hefr,
bæt þú eigi illu yfir;
grættan gæla
skaltu með góðum hlutum,
þat kveða sálu sama.

Á guð skal heita
til góðra hluta,
þann er hefir skatna skapat;
mjök fyrir verðr
manna hverr,
er seinar finna föður.

Æsta dugir
einkum vandliga
þess er þykkir vant vera;
alls á mis verðr,
sá er einskis biðr;
fár hyggr þegjanda þörf.

Síðla ek kom,
snemma kallaðr,
til dómvalds dyra;
þangat ek ætlumk,
því mér heitit var:
sá hefir krás, er krefr.

Syndir því valda,
at vér hryggvir förum
ægisheimi ór;
engi óttask,
nema illt geri;
gott er vammalausum vera.

Úlfum glíkir
þykkja allir þeir,
sem eiga hverfan hug;
svá mun gefask,
þeim er ganga skal
þær inar glæddu götur.

Vinsamlig ráð
ok viti bundin
kenni ek þér sjau saman;
görla þau mun
ok glata aldregi,
öll eru þau nýt at nema.
III.

Frá því er at segja,
hvé sæll ek var
ynðisheimi í,
ok hinu öðru,
hvé ýta synir
verða nauðgir at náum.

Vil ok dul
tælir virða sonu,
þá er fíkjask á fé;
ljósir aurar
verða at löngum trega;
margan hefir auðr apat.

Glaðr at mörgu
þótta ek gumnum vera,
því at ek vissa fátt fyrir;
dvalarheim
hefr dróttinn skapat
munafullan mjök.

Lútr ek sat,
lengi ek hölluðumk,
mjök var ek þá lystr at lifa;
en sá réð,
sem ríkr var;
frammi eru feigs götur.

Heljar reip
kómu harðliga
sveigð at síðum mér;
slíta ek vilda,
en þau seig váru;
létt er lauss at fara.

Einn ek vissa,
hvé alla vega
sullu sútir mér;
Heljar meyar
er mér hrolla buðu
heim á hverju kveldi.

Sól ek sá,
sanna dagstjörnu,
drúpa dynheimum í;
en Heljar grind
heyrðak ek á annan veg
þjóta þungliga.

Sól ek sá
setta dreyrstöfum;
mjök var ek þá ór heimi hallr;
máttug hon leizk
á marga vegu
frá því sem fyrri var.

Sól ek sá,
svá þótti mér,
sem ek sæja göfgan guð;
henni ek laut
hinzta sinni
aldaheimi í.

Sól ek sá,
svá hon geislaði,
at ek þóttumk vættki vita;
en gylfar straumar
grenjuðu annan veg,
blandnir mjök við blóð.

Sól ek sá
á sjónum skjálfandi,
hræðslufullr ok hnipinn;
því at hjarta mitt
var harðla mjök
runnit sundr í sega.

Sól ek sá
sjaldan hryggvari;
mjök var ek þá ór heimi hallr;
tunga mín
var til trés metin,
ok kólnat at fyrir utan.

Sól ek sá
síðan aldregi
eftir þann dapra dag,
því at fjalla vötn
lukðusk fyrir mér saman,
en ek hvarf kallaðr frá kvölum.

Vánarstjarna flaug
- þá var ek fæddr, -
brott frá brjósti mér;
hátt-at hon fló,
hvergi settisk,
svá at hon mætti hvíld hafa.

Öllum lengri
var sú in eina nótt,
er ek lá stirðr á stráum;
þá merkir þat,
er guð mælti,
at maðr er moldu samr.

Virði þat ok viti
in virki guð,
sá er skóp hauðr ok himin;
hversu munaðarlausir
margir fara,
þótt við skylda skili.

Sinna verka
nýtr seggja hverr;
sæll er sá, sem gott gerir;
auði frá
er mér ætluð var
sandi orpin sæng.

Hörundar hungr
tælir hölða oft,
hann hefir margr til mikinn;
lauga vatn
er mér leiðast var
eitt allra hluta.

Á norna stóli
sat ek níu daga,
þaðan var ek á hest hafinn;
gýgjar sólir
skinu grimmliga
ór skýdrúpnis skýjum.

Utan ok innan
þóttumk ek alla fara
sigrheima sjau;
upp ok niðr
leitaða ek æðra vegar,
hvar mér væri greiðastar götur.

Frá því er at segja,
hvat ek fyrst of sá,
þá er ek var í kvölheima kominn:
sviðnir fuglar,
er sálir váru,
flugu svá margir sem mý.

Vestan sá ek
fljúga Vánar dreka,
ok fell á glævalds götu;
vængi þeir skóku,
svá víða þótti mér
springa hauðr ok himinn.

Sólar hjört
leit ek sunnan fara,
hann teymðu tveir saman;
fætr hans
stóðu foldu á,
en tóku horn til himins.

Norðan sá ek
ríða niðja sonu,
ok váru sjau saman;
hornum fullum
drukku þeir inn hreina mjöð
ór brunni Baugregins.

Vindr þagði,
vötn stöðvaði,
þá heyrða ek grimmligan gný;
sínum mönnum
svipvísar konur
mólu mold til matar.

Dreyra steina
þær inar dökku konur
drógu daprliga;
blóðug hjörtu
hengu þeim fyrir brjóst utan,
mædd við miklum trega.

Margan mann
sá ek meiddan fara
á þeim glæddu götum;
andlit þeira
sýndusk mér öll vera
rýgjar blóði roðin.

Marga menn
sá ek moldar gengna,
þá er eigi máttu þjónustu ná;
heiðnar stjörnur
stóðu yfir höfði þeim
fáðar feiknstöfum.

Menn sá ek þá,
er mjök ala
öfund um annars hagi;
blóðgar rúnar
váru á brjósti þeim
merkðar meinliga.

Menn sá ek þar
marga ófegna,
þeir váru villir vega;
þat kaupir sá,
er þessa heims
apask at óheillum.

Menn sá ek þá,
er mörgum hlutum
véltu um annars eign;
flokkum þeir fóru
til Fégjarnsborgar
ok höfðu byrðar af blýi.

Menn sá ek þá,
er margan höfðu
fé ok fjörvi rænt;
brjóst í gegnum
renndu brögnum þeim
öflgir eitrdrekar.

Menn sá ek þá,
er minnst vildu
halda helga daga;
hendr þeira
váru á heitum steinum
negldar nauðliga.

Menn sá ek þá,
er af mikillæti
virðusk vánum framar;
klæði þeira
váru kynliga
eldi um slegin.

Menn sá ek þá,
er margt höfðu
orð á annan logit;
heljar hrafnar
ór höfði þeim
harðliga sjónir slitu.

Allar ógnir
fær þú eigi vitat,
þær sem helgengnir hafa;
sætar syndir
verða at sárum bótum;
æ koma mein eftir munuð.

Menn sá ek þá,
er margt höfðu
gefit at guðs lögum;
hreinir kyndlar
váru yfir höfði þeim
brenndir bjartliga.

Menn sá ek þá,
er af miklum hug
veittu fátækum frama;
lásu englar bækr
ok ymna skrift
helgar yfir höfði þeim.

Menn sá ek þá,
er mjök höfðu
hungri farit hörund;
englar guðs
lutu öllum þeim;
þat er æðsta unað.

Menn sá ek þá,
er móður höfðu
látit mat í munn;
hvílur þeira
váru á himingeislum
hafðar hagliga.

Helgar meyjar
höfðu hreinliga
sál af syndum þvegit
manna þeira,
er á mörgum degi
pína sjálfa sik.

Hávar reiðir
sá ek með himnum fara,
þær eiga götur til guðs;
menn þeim stýra,
er myrðir eru
alls fyrir engar sakir.

Inn máttki faðir!
Inn mæzti sonr!
Heilagr andi himins!
Þik bið ek skilja,
er skapat hefr,
oss alla eymðum frá.
IV.

Hringvör ok Listvör
sitja í Herðis dyrum
organs stóli á;
járn dreyri
fellr ór nösum þeim,
sá vekr fjón með fyrðum.

Óðins kván
rær á jarðar skipi,
móðug á munað;
seglum hennar
verðr síð hlaðit,
þeim er á þráreipum þruma.

Arfi, faðir
einn þér ráðit hefi
ok þeir Sólkötlu synir
hjartar horn,
þat er ór haugi bar
inn vitri Vígdvalinn.

Hér eru rúnar,
sem ristit hafa
Njarðar dætr níu:
Böðveig hin elzta
ok Kreppvör hin yngsta
ok þeira systr sjau.

Bölvi hverju
þeir bellt hafa
Sváfr ok Sváfrlogi;
blóð þeir vökðu
ok benjar sugu
illum ey vana.
V.

Kvæði þetta,
er þér kennt hefik,
skaltu fyrir kvikum kveða:
Sólarljóð,
er sýnask munu
minnst at mörgu login.

Hér vit skiljumk,
ok hittask munum
á feginsdegi fira;
dróttinn minn
gefi dauðum ró,
en hinum líkn, er lifa.

Of wealth and life
that grim Grepp
robbed the sons of men;
along the roads
he watched,
no one passed alive.

He ate alone
very often,
never inviting anyone to share his food,
until, weary
and weak,
Gest came along the road.

The exhausted man said
he needed a drink
and had not eaten enough;
with a frightened heart
he said he trusted the man
who had formerly been cruel.

He gave food and drink
to the weary man,
wholeheartedly;
he kept God in mind
and treated him kindly,
for he thought himself a sinful man.

The other rose,
with evil in mind;
the kindness was poorly repaid;
his sin swelled;
he murdered the sleeping man,
wise and well on his guard.

He prayed to the God of heaven
to help him
when he woke, mortally wounded;
but the other took
his sins upon himself,
having betrayed an innocent man.

Holy angels
came down from heaven
and took his soul into their keeping;
in a life of purity
it shall live
forever with almighty God.

Neither wealth nor health
can anyone command,
though things go well for him;
what he least expects
befalls many a man;
no one determines his own lot.

Unnar and Saevaldi
never thought
their good fortune would fail;
they were stripped naked
and deprived of everything,
and ran like wolves to the woods.

The power of desire
has brought grief to many;
women often bring torment;
harmful they became,
though mighty God
created them pure.

Svafad and Skarthedin
were friends;
neither could do without the other,
until they went mad
for one woman:
she was destined to bring them disgrace.

For that fair maiden
they cared for neither
pleasure nor the light of day;
no other thing
could they keep in mind
but that radiant body.

Dreary for them
were the dark nights;
they could sleep no sweet sleep;
and from that sorrow
hatred arose
between devoted friends.

Outrageous deeds
are in most places
cruelly repaid;
they went to duel on an island
for that beautiful woman,
and both met their death.

No one should
practice arrogance;
this I have truly seen,
for those who follow it
mostly turn
away from God.

Powerful were
Radny and Vebodi,
and thought they did only good;
now they sit
and turn their wounds
toward different fires.

They trusted in themselves
and thought themselves alone
above all other people;
yet their condition
appeared otherwise
to almighty God.

They indulged themselves
in many ways
and took their pleasure in gold;
now they are repaid,
when they must walk
between frost and flame.

Never trust
your enemies,
though they speak you fair;
promise what is good;
it is good to take another's
punishment as a warning.

So it went
for Sorli, wise in counsel,
when he put himself in Vigulf's power;
he firmly trusted
his brother's killer,
but the other proved treacherous.

He granted them peace
in good faith,
and they promised him gold in return;
they professed friendship
while they drank together,
yet treachery came to light.

Then afterward,
on the following day,
when they had ridden into Rygjardal,
they wounded with swords
the innocent man
and took his life.

They dragged his body
along a hidden path
and hacked it up into a well;
they wished to conceal it,
but the holy Lord
saw from heaven.

The true God
bade his soul
enter into his joy;
but his murderers,
I think, will only late
be called away from torment.
II.

Pray that the maidens
of the Lord's word
be kindly disposed toward you;
a week later
everything you desire
will go as you wish.

The angry deeds
that you have done,
do not compound with evil;
with good things you must comfort
those you have made weep;
this, they say, befits the soul.

One must call on God
for good things,
on him who created humankind;
everyone falls
far behind
who is slow to find the Father.

It helps to ask,
with special care,
for what you think you lack;
whoever asks for nothing
misses everything;
few consider a silent person's need.

Late I came,
though called early,
to the Judge's doors;
there I intend to go,
for I was promised:
whoever asks receives a feast.

Sins cause us
to depart sorrowfully
from the world of terror;
no one fears
unless he does evil;
it is good to be blameless.

Like wolves
seem all those
whose hearts are fickle;
such will be the lot
of those who must walk
those blazing roads.

Friendly counsels,
bound together with wisdom,
I teach you, seven in all;
remember them well
and never lose them;
all are useful to learn.
III.

This must be told:
how happy I was
in the world of delight,
and also this:
how the sons of men
unwillingly become corpses.

Desire and delusion
beguile the sons of men
who hunger for wealth;
bright coins
turn to lasting grief;
wealth has made fools of many.

Men thought me
glad of many things,
for I had little foresight;
the Lord has made
the world where we sojourn
very full of delight.

Bowed down I sat;
long I lay leaning;
then I yearned greatly to live;
but he who was mighty
ruled;
ahead lie the doomed man's roads.

Hel's ropes
came tightly
wound around my sides;
I wanted to break them,
but they were tough;
it is easy to travel free.

I alone knew
how on every side
sorrows seethed within me;
Hel's maidens
invited me, with shudders,
home each evening.

I saw the sun,
the true star of day,
sinking in the resounding worlds;
but from another direction
I heard Hel's gate
thundering heavily.

I saw the sun
marked with bloody signs;
then I was slipping far from the world;
mighty it appeared
in many ways,
changed from what it had been before.

I saw the sun;
it seemed to me
as though I saw glorious God;
I bowed to it
for the last time
in the world of men.

I saw the sun;
so brightly it shone
that I seemed to know nothing;
but the sea's currents
roared on the other side,
heavily mingled with blood.

I saw the sun,
my eyes trembling,
full of fear and bowed down;
for my heart
had utterly
fallen apart into shreds.

I saw the sun,
seldom more sorrowful;
I was then far gone from this world;
my tongue
was reckoned as wood,
and my body had grown cold outside.

I saw the sun
never again
after that dreary day,
for the mountain waters
closed together before me,
and I departed, called away from torment.

The star of hope flew
—then I was born—
away from my breast;
it did not fly high,
nowhere did it settle
where it might find rest.

Longer than all others
was that single night
when I lay stiff upon the straw;
then the truth is shown
of what God said:
that man is one with dust.

May the mighty God
consider this and know it,
he who made earth and heaven:
how bereft
many depart,
though they part from their kin.

Every man reaps
the fruit of his deeds;
blessed is he who does good;
far from wealth,
there was allotted to me
a bed strewn with sand.

The hunger of the flesh
often deceives men;
many have too much of it;
bathing water
was to me the most hateful
of all things.

On the Norns' seat
I sat for nine days;
from there I was lifted onto a horse;
the giantess's suns
shone fiercely
from the cloud-drooper's clouds.

Outside and within
I seemed to travel through all
seven worlds of victory;
up and down
I sought a higher way,
where the paths would be easiest for me.

Now I must tell
what I first saw
when I entered the worlds of torment:
singed birds,
which were souls,
flew as thick as midges.

From the west I saw
the dragons of Van flying,
and I fell upon the evildoer's road;
they shook their wings
so that far and wide, it seemed to me,
earth and heaven burst apart.

The stag of the sun
I saw coming from the south;
two together led him;
his feet
stood upon the earth,
but his antlers reached to heaven.

From the north I saw
the sons of the dark moons riding,
and there were seven together;
from full horns
they drank the pure mead
from Baugregin's well.

The wind fell silent,
the waters stood still;
then I heard a dreadful din;
for their men
fickle women
ground earth for food.

Bloodstained stones
those dark women
dragged sorrowfully;
bloody hearts
hung outside their breasts,
wearied with great grief.

Many a man
I saw walking wounded
upon those burning roads;
their faces
all seemed to me
to be reddened with a giantess's blood.

Many men
I saw gone to earth
who could not receive the sacraments;
heathen stars
stood above their heads,
painted with dreadful signs.

I saw those men
who greatly nurture
envy of another's fortunes;
bloody runes
had been marked upon their breasts
with grievous pain.

I saw men there,
many without joy;
they had lost their way;
that is what he earns
who in this world
is led astray by evil.

I saw those men
who in many ways
schemed for another's property;
in bands they went
to Fegjarnsborg,
carrying burdens of lead.

I saw those men
who had robbed many
of wealth and life;
through the breasts
of those men ran
mighty venomous dragons.

I saw those men
who were least willing
to keep the holy days;
their hands
were upon hot stones
cruelly nailed.

I saw those men
who in their arrogance
valued themselves beyond their worth;
their clothes
were strangely
wreathed in fire.

I saw those men
who had spoken many
lying words against others;
the ravens of Hel
from their heads
fiercely tore their eyes.

You cannot know
all the terrors
that those gone to Hel endure;
sweet sins
bring painful penalties;
suffering always follows pleasure.

I saw those men
who had given much
according to God's laws;
pure torches
above their heads
were burning brightly.

I saw those men
who with generous hearts
helped the poor advance;
angels read holy books
and written hymns
above their heads.

I saw those men
who had greatly
afflicted their flesh with hunger;
the angels of God
bowed to them all;
that is the highest joy.

I saw those men
who had placed food
in their mother's mouth;
their resting places
upon the beams of heaven
were skillfully arranged.

Holy maidens
had washed clean
of sins the souls
of those men
who on many a day
inflict suffering on themselves.

Lofty chariots
I saw traveling through the heavens;
their roads lead to God;
men steer them
who have been murdered
for no cause at all.

Mighty Father!
Most glorious Son!
Holy Spirit of heaven!
I ask you, who have created us,
to deliver
us all from misery.
IV.

Hringvor and Listvor
sit in Herdis's doorway
upon an organ stool;
iron blood
falls from their nostrils;
it awakens hatred among men.

Odin's wife
rows in the ship of earth,
eager for pleasure;
her sails
will be furled late,
those that hang upon desire's ropes.

My heir, I, your father,
have alone secured for you,
with Solkatla's sons,
the stag's antler
that wise Vigdvalinn
carried from the burial mound.

Here are the runes
that have been carved
by Njord's nine daughters:
Bodveig the eldest
and Kreppvor the youngest
and their seven sisters.

Every evil
has been wrought
by Svaf and Svaflogi;
they stirred up blood
and sucked wounds,
ever accustomed to evil.
V.

This poem,
which I have taught you,
you shall recite before the living:
The Song of the Sun,
which in many things will seem
to contain the fewest lies.

Here we two part,
and we shall meet
on mankind's day of joy;
may my Lord
give rest to the dead
and mercy to those who live.

På gods och liv
plundrade människorna
den grymme Grepp;
längs de vägar
som han vaktade
kom ingen levande fram.

Ensam åt han,
ofta och mycket,
aldrig bjöd han någon till bords,
förrän trött
och kraftlös
Gest kom vandrande dit.

Den utmattade mannen
sade sig behöva dryck
och vara hungrig;
med ängsligt hjärta
sade han sig lita på den
som förut varit illasinnad.

Mat och dryck
gav han den trötte,
av hela sitt hjärta;
han tänkte på Gud
och visade honom godhet,
ty han tyckte sig ha varit ond.

Den andre steg upp,
ont hade han i sinnet,
illa lönades gåvorna;
hans synd svällde,
i sömnen mördade han
den kloke, den varsamme.

Himlens Gud
bad han hjälpa sig,
när han vaknade, dödligt sårad;
men syndens börda
fick den bära
som svikit honom utan skuld.

Heliga änglar
kom ner från himlen
och tog hans själ till sig;
i ett rent liv
ska den leva
för evigt hos allsmäktig Gud.

Över rikedom eller hälsa
råder ingen människa,
hur väl det än går henne;
mången drabbas
när han minst anar det,
ingen råder själv över sin lott.

Inte trodde
Unnar och Sävalde
att deras lycka skulle störta;
nakna blev de
och berövade allt,
och flydde som vargar till skogen.

Njutningens välde
har vållat mången sorg,
ofta kommer kval av kvinnor;
till skada blev de,
fast den mäktige Guden
skapade dem rena.

Vänner var
Svåfad och Skarthedin,
ingen kunde vara utan den andre,
förrän de greps av vanvett
för en enda kvinnas skull:
hon blev deras fördärv.

För den vita jungfruns skull
aktade de varken
lek eller dagens ljus;
inget annat
kunde de tänka på
än den ljusa kroppen.

Dystra blev för dem
de mörka nätterna,
aldrig fick de sova sött;
och ur den sorgen
växte hat fram
mellan förtrogna vänner.

Dårskaper blir
på de flesta håll
grymt vedergällda;
i holmgång möttes de
för den kloka kvinnans skull
och fick båda sin bane.

Högmod
borde ingen hysa,
det har jag sannerligen sett,
ty de som följer det
vänder sig oftast
bort från Gud.

Mäktiga var
Rådny och Vebode
och trodde sig bara göra gott;
nu sitter de
och vänder sina sår
mot skilda eldar.

På sig själva trodde de
och tyckte att de ensamma stod
över allt folket;
men ändå tedde sig
deras ställning
annorlunda för allsmäktig Gud.

De hängav sig åt njutning
på många sätt
och hade guld till glädje;
nu får de sin lön,
när de måste vandra
mellan frost och eld.

På dina fiender
ska du aldrig lita,
hur vackert de än talar till dig;
lova du gott,
gott är att låta andras
olycka bli till varning.

Så gick det
Sörle, den rådkloke,
när han gav sig i Vigulfs våld;
fullt litade han
– men den andre svek –
på sin brors baneman.

Han gav dem lejd
av gott hjärta,
och de lovade honom guld i gengäld;
de sade sig vara försonade
medan de drack tillsammans,
men ändå kom sveket i dagen.

Därefter,
på andra dagen,
när de hade ridit in i Rygjardalen,
högg de med svärd
honom som var oskyldig
och tog hans liv.

Hans lik släpade de
på en undangömd stig
och högg det i stycken ner i en brunn;
de ville dölja det,
men den helige Herren såg
från himlen.

Hans själ bjöd
den sanne Guden
att gå in i sin glädje;
men ogärningsmännen
tror jag sent ska bli
kallade bort från kvalen.
II.

Be att diserna
för Herrens ord
är dig välvilliga i sinnet;
en vecka senare
ska allt du önskar dig
gå efter din vilja.

De vredesgärningar
som du har begått
ska du inte öka med ont;
den du fått att gråta
ska du trösta med gott,
det sägs anstå själen.

Gud ska man åkalla
för goda ting,
honom som skapat människorna;
svårt blir det
för var och en
som dröjer med att söka Fadern.

Det lönar sig att be,
särskilt enträget,
om det man tycker sig sakna;
allt går den miste om
som inte ber om något;
få tänker på den tigandes behov.

Sent kom jag,
tidigt kallad,
till domarens dörr;
dit ämnar jag mig,
ty mig blev det lovat:
den får läckerheter som ber.

Synderna vållar
att vi sorgsna går
ur skräckens värld;
ingen fruktar
utom den som gör ont;
gott är det att vara utan skuld.

Lika vargar
syns alla de
som har ett vankelmodigt sinne;
så ska det gå
den som måste vandra
de glödande vägarna.

Vänliga råd,
förbundna med visdom,
lär jag dig, sju tillsammans;
minns dem väl
och glöm dem aldrig,
alla är nyttiga att lära.
III.

Nu ska jag berätta
hur lycklig jag var
i glädjens värld,
och även detta:
hur människors söner
mot sin vilja blir till lik.

Begär och självbedrägeri
förleder människors söner
när de fikar efter gods;
blanka mynt
blir till långvarig sorg;
rikedom har gjort mången till narr.

Glad åt mycket
tycktes jag människorna vara,
ty jag visste föga om det som väntade;
den värld där vi vistas
har Herren skapat
fylld av njutning.

Böjd satt jag,
länge låg jag lutad,
då ville jag så gärna leva;
men den rådde
som hade makten;
framför ligger den dödsvigdes vägar.

Hels rep
slogs hårt
kring mina sidor;
jag ville slita dem,
men de var sega;
lätt är det att färdas fri.

Jag ensam visste
hur från alla håll
sorger vällde över mig;
Hels mör
bjöd mig rysningar
hemma varje kväll.

Solen såg jag,
den sanna dagsstjärnan,
sjunka i dånets världar;
men åt andra hållet
hörde jag Hels grind
dåna tungt.

Solen såg jag
tecknad med blodiga streck;
då lutade jag långt ut ur världen;
mäktig tedde hon sig
på många sätt
jämfört med förr.

Solen såg jag,
det tycktes mig
som om jag såg den härlige Guden;
för henne böjde jag mig
en sista gång
i människornas värld.

Solen såg jag,
så strålade den
att jag tyckte mig ingenting veta;
men havets strömmar
vrålade åt andra hållet,
starkt blandade med blod.

Solen såg jag
med darrande blick,
fylld av skräck och nedböjd;
ty mitt hjärta
hade helt och hållet
flutit sönder i klumpar.

Solen såg jag,
sällan mer bedrövad;
då lutade jag starkt bort från världen;
min tunga
var som ett stycke trä,
och kroppen hade kallnat utanpå.

Solen såg jag
aldrig mer
efter den dystra dagen,
ty fjällens vatten
slöt sig samman framför mig,
och kallad bort från kvalen försvann jag.

Hoppets stjärna flög
– då föddes jag –
bort från mitt bröst;
inte högt flög den,
ingenstans slog den sig ner
så att den kunde få vila.

Längre än alla andra
var denna enda natt,
när jag låg stel på halmen;
då besannades det
som Gud sade:
att människan är som mull.

Må den mäktige Guden
se och begrunda detta,
han som skapade jord och himmel:
hur övergivna
många går bort,
fastän de skiljs från sina närmaste.

Av sina gärningar
får varje människa skörda frukten;
salig är den som gör gott;
fjärran från rikedom
var mig bädden ämnad,
överhöljd med sand.

Köttets hunger
förleder ofta människor,
många hyser den alltför starkt;
badets vatten
var mig mest förhatligt
av alla ting.

På nornornas stol
satt jag i nio dagar,
därifrån lyftes jag upp på en häst;
jättekvinnans solar
sken grymt
ur Skydrupners moln.

Utan och innan
tyckte jag mig färdas genom
alla sju segerhemländerna;
upp och ner
sökte jag en högre väg,
där stigarna var lättast för mig.

Nu skall berättas
vad jag först fick se,
när jag hade kommit till kvalens världar:
svedda fåglar,
som var själar,
flög där, talrika som mygg.

Västerifrån såg jag
Våns drakar flyga,
och de föll ner på Glävalds väg;
de skakade vingarna,
så att vida omkring, tyckte jag,
jord och himmel brast.

Solens hjort
såg jag komma söderifrån,
två ledde den tillsammans;
dess fötter
stod på jorden,
men hornen nådde himlen.

Norrifrån såg jag
ättlingarnas söner rida,
och de var sju tillsammans;
ur fulla horn
drack de det rena mjödet
från Baugregins brunn.

Vinden tystnade,
vattnen stannade,
då hörde jag ett förfärligt dån;
åt sina män
malde svekfulla kvinnor
mull till mat.

Blodets stenar
drog de mörka kvinnorna
i djup bedrövelse;
blodiga hjärtan
hängde utanpå deras bröst,
plågade av stor sorg.

Mången människa
såg jag vandra sargad
på de glödande vägarna;
deras ansikten
tycktes mig alla vara
rödfärgade av jättekvinnans blod.

Många människor
såg jag som gått i jorden
utan att ha fått ta emot sakramentet;
hedniska stjärnor
stod över deras huvuden,
målade med olycksrunor.

Jag såg de människor
som starkt hyser
avund mot andras välgång;
blodiga runor
hade på deras bröst
ristats till plåga.

Människor såg jag där,
många olyckliga,
som hade gått vilse;
det får den till lön
som av denna värld
låter locka sig till ofärd.

Jag såg de människor
som på många sätt
hade tillskansat sig andras egendom;
i flockar gick de
till Fegjarnsborg
och bar bördor av bly.

Jag såg de människor
som hade berövat många
både egendom och liv;
genom bröstet
på dessa människor for
väldiga giftdrakar.

Jag såg de människor
som minst av allt ville
hålla helgdagarna heliga;
deras händer
var vid heta stenar
plågsamt fastspikade.

Jag såg de människor
som i sitt högmod
skattade sig högre än skäligt;
deras kläder
var på sällsamt vis
insvepta i eld.

Jag såg de människor
som hade talat många
lögner om andra;
Hels korpar
slet grymt ögonen
ur deras huvuden.

Alla fasor
kan du inte känna,
som de till Hel gångna får utstå;
ljuva synder
måste sonas med smärta;
alltid följer plåga på njutning.

Jag såg de människor
som hade gett mycket
enligt Guds lag;
rena facklor
brann klart
över deras huvuden.

Jag såg de människor
som med ädelt sinne
hade hjälpt de fattiga framåt;
änglar läste heliga böcker
och skrivna hymner
över deras huvuden.

Jag såg de människor
som strängt hade
tuktat kroppen med hunger;
Guds änglar
bugade sig för dem alla;
det är den högsta salighet.

Jag såg de människor
som hade lagt mat
i sin mors mun;
deras bäddar
var på himlens strålar
vackert beredda.

Heliga jungfrur
hade tvättat själen
helt ren från synder
hos de människor
som under många dagar
plågar sig själva.

Höga vagnar
såg jag färdas över himlen,
deras vägar leder till Gud;
de styrs av människor
som har mördats
helt utan egen skuld.

Du mäktige Fader!
Du störste Son!
Himlens helige Ande!
Dig som har skapat oss
ber jag att skilja
oss alla från eländet.
IV.

Ringvör och Listvör
sitter i Herdis dörröppning
på orgelns säte;
järnblod
rinner ur deras näsor,
det väcker hat bland människor.

Odens hustru
ror på jordens skepp,
ivrig efter njutning;
hennes segel
blir sent satta,
de som hänger i längtans rep.

Arvinge, jag, din far,
har ensam tytt åt dig,
liksom Solkatlas söner,
hjortens horn,
som ur högen bars
av den vise Vigdvalin.

Här är runor
som har ristats
av Njords nio döttrar:
Bödveig, den äldsta,
och Kreppvör, den yngsta,
och deras sju systrar.

Allt slags ont
har de vållat,
Svav och Svavloge;
de fick blod att flyta
och sög på sår,
alltid vana vid ont.
V.

Detta kväde,
som jag har lärt dig,
skall du kväda för de levande:
Solens sång,
som skall visa sig
i mångt och mycket föga lögnaktig.

Här skiljs vi åt,
och vi skall mötas
på människornas glädjedag;
må min Herre
ge de döda ro
och de levande lindring.