Källtext till ”Det korta kvädet om Sigurd”

Sigurðarkviða in skamma

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

1

Det var i forna dagar som Sigurd
sökte upp Gjuke,
den unge Volsungen,
som hade dräpt;
han tog emot trohetslöften
av de båda bröderna,
de svor varandra eder,
de tappra kämparna.

2

De bjöd honom en mö
och många dyrbarheter,
den unga Gudrun,
Gjukes dotter;
de drack och rådgjorde
många dagar tillsammans,
den unge Sigurd
och Gjukes söner.

3

Till dess de for
att fria till Brynhild,
och Sigurd
red i deras följe,
den unge Volsungen,
som kunde strida;
han skulle ha fått henne,
om han hade kunnat.

4

Sigurd från södern
lade ett blottat svärd,
en klinga med ristade tecken,
mellan dem;
han kysste inte
kvinnan,
och hunnerkungen
tog henne inte i sin famn;
den helt unga mön
anförtrodde han åt Gjukes son.

5

Hon visste inte av
någon skam i sitt liv,
och i sitt levnadslopp
någon oförrätt,
någon vanära som fanns
eller som hon trodde skulle komma;
mellan dem trädde
grymma ödesmakter.

6

Ensam satt hon ute
vid dagens slut,
och började tala
mycket för sig själv:
”Jag ska ha Sigurd
– eller också dö –,
den helt unge mannen
i min famn.

7

De orden har jag nu sagt,
sedan ångrar jag dem:
Gudrun är hans hustru,
och jag är Gunnars;
onda nornor
skapade oss långvarig längtan.”

8

Ofta går hon omkring därinne,
fylld av ondska,
av is och glaciärer,
varje kväll,
när Sigurd och Gudrun
går till sängs
och Sigurd sveper
henne i lakanet,
hunnerkungen
sin älskade hustru.

9

”Jag går miste om min vilja,
om min man, om båda;
jag måste ge utlopp
åt mitt grymma sinne.”

10

Av detta hat började hon
hetsa till dråp:
”Du ska, Gunnar,
helt gå miste om
mitt land
och mig själv;
aldrig ska jag trivas
hos fursten.

11

Jag ska fara tillbaka
dit där jag förr var,
hos mina nära
anförvanter;
där ska jag sitta
och sova bort mitt liv,
om du inte låter
Sigurd dö
och blir en furste
som överträffar andra.

12

Låt sonen följa
sin far;
man ska inte länge föda upp
en ung varg.
För vem bland män blir
hämnden lättare
att sedan förlikas om,
om sonen lever?”

13

Gunnar blev sorgsen
och böjde huvudet,
vred och vände på tankarna,
satt hela dagen;
han visste inte
särskilt väl
vad som vore honom
mest hedersamt att göra,
eller vad som vore
bäst för honom,
eftersom han visste att han skulle mista
Volsungen
och att saknaden efter Sigurd
skulle bli stor.

14

Än tänkte han det ena, än det andra,
lika länge på vartdera;
det var inte
särskilt vanligt
att hustrur lämnade
kungadömet.
Han kallade till sig Högne
för ett förtroligt rådslag;
honom kunde han
helt förlita sig på:

15

”Brynhild ensam är mig
kärare än alla andra,
Budles dotter,
hon är den främsta av kvinnor;
förr ska jag mista
mitt liv
än gå miste om
den möns skatter.

16

Vill du att vi bedrar
fursten på hans rikedom?
Gott är att råda
över Rhens guld
och i välmåga
styra över skatter
och i lugn och ro
njuta av lyckan.”

17

Endast detta gav Högne
till svar:
”Det anstår oss inte
att handla så,
att med svärdet bryta
svurna eder,
svurna eder,
givna trohetslöften.

18

Vi vet inga lyckligare
män på jorden,
så länge vi fyra
råder över folket
och denne hunniske
stridens Balder lever,
heller inget förnämare
släktförbund på jorden,
om vi länge får
fostra fem söner,
kan föröka vår ätt
med söner av god börd.

19

Jag vet mycket väl
varifrån detta kommer:
Brynhilds ränker
är alltför stora.”
Gunnar sade:

20

”Vi ska egga Guttorm
till dråpet,
vår yngre bror,
den mindre kloke;
han stod utanför
de svurna ederna,
de svurna ederna,
de givna trohetslöftena.”

21

Lätt var det att egga
den hänsynslöse;
svärdet stod i
Sigurds hjärta.

22

Den stridslystne grep till hämnd
i salen
och kastade svärdet efter
den hänsynslöse;
mot Guttorm flög
Grams vittberömda
stål med väldig kraft
ur kungens hand.

23

Hans fiende föll
kluven i två delar;
händer och huvud
föll åt ena hållet,
men delen med benen
föll tillbaka på platsen.

24

Gudrun hade somnat
i sängen,
sorglös
vid Sigurds sida,
men hon vaknade
berövad sin glädje,
när hon flöt
i Frejs väns blod.

25

Så hårt slog hon samman
sina händer
att den modige
reste sig i bädden:
”Gråt inte, Gudrun,
så bittert,
du helt unga brud,
dina bröder lever.

26

Jag har en alltför ung
arvinge;
han kan inte ta sig bort
ur fienders gård;
de har åt sig själva
fattat mörka och ödesdigra,
helt nyligen uttänkta
beslut.

27

Aldrig rider sedan,
om du så föder sju,
en sådan systerson
med dem till tinget.
Jag vet mycket väl
hur det nu hänger samman:
Brynhild ensam vållar
allt detta onda.

28

Mön älskade mig
mer än någon annan man,
men mot Gunnar
gjorde jag ingen orätt;
jag aktade släktbanden,
de svurna ederna,
så att jag inte skulle kallas
hans hustrus älskare.”

29

Kvinnan miste sansen,
men kungen livet;
så hårt slog hon samman
sina händer
att bägarna klingade
i vrån
och gässen skrek
på gården.

30

Då skrattade Brynhild,
Budles dotter,
en enda gång
av hela sitt hjärta,
när hon bort till sin bädd
kunde höra
den gälla gråten
från Gjukes dotter.

31

Då sade Gunnar,
de unga krigarnas kung:
”Du skrattar inte så,
hatfulla kvinna,
glad där på golvet,
för att det bådar dig gott.
Varför mister du
din ljusa hy,
du som föder olyckor?
Jag tror att din död är nära.

32

Du vore den av alla
kvinnor som mest förtjänade
att vi högg ner Atle
inför dina ögon,
så att du såg din brors
blodiga sår
och fick förbinda
hans blödande skador.”
Brynhild sade:

33

”Ingen anklagar dig för feghet,
du har dräpt tillräckligt;
föga fruktar Atle
din vrede;
han ska leva
längre än ni båda
och alltid ha
den större styrkan.

34

Jag ska säga dig, Gunnar
– själv vet du det väl –,
hur tidigt ni började
bereda er olycka;
jag var alltför ung
och inte kuvad,
rikligt försedd med skatter
i min brors sal.

35

Jag ville inte heller
att någon man skulle få mig,
innan ni Gjukungar
red fram till gården,
tre på hästar,
mäktiga kungar,
fast det inte fanns något behov
av deras färd.

36

Åt den folkkungen
lovade jag mig då,
han som satt med guld
på Granes rygg;
hans ögon var inte
lika era,
inte heller något annat
i hans yttre,
fastän ni tycker er
vara folkkungar.

37

Och Atle sade detta
till mig ensam:
att han varken tänkte
dela egendom med mig,
guld eller jord,
om jag inte lät gifta bort mig,
eller något alls
av den rikedom
han hade skänkt mig
när jag var helt ung,
av det silver han räknat upp åt mig
när jag var helt ung.

38

Då vacklade
mitt sinne inför detta:
om jag skulle strida
eller fälla krigare,
tapper i brynja,
för min brors skull;
det skulle då
bli vida känt
och vålla många män
hjärtesorg.

39

Vi lät vår
överenskommelse komma till stånd;
mer lockade det mig
att ta emot skatterna,
de röda ringarna
från Sigmunds son;
ingen annan mans
rikedom ville jag ha.

40

En enda älskade jag,
inte flera;
inte hade smyckenas Skögul
ett ombytligt sinne;
allt detta skall Atle
sedan få veta,
när han får höra
hur jag gått i döden,

41

att aldrig skall
en lättsinnig kvinna
locka en annans man
i sin livstid;
då skall mina sorger
bli hämnade.”

42

Upp reste sig Gunnar,
hirdens härskare,
och lade armarna
om kvinnans hals;
alla kom fram,
den ene efter den andre,
för att av hela sitt hjärta
förmå henne att avstå.

43

Hon stötte bort alla
från sin hals,
lät ingen hejda sig
på den långa färden.

44

Han började mana Högne
till ett förtroligt samtal:
”Jag vill att alla krigare
skall gå in i salen,
dina tillsammans med mina,
– nu är nöden stor –
för att se om de kan hindra
kvinnans färd i döden,
tills med tiden
hennes plåga viker;
låt oss då göra
vad som behövs.”

45

Bara detta svar
gav Högne:
”Ingen må hejda henne
på den långa färden,
så att hon aldrig
blir född på nytt;
olycksbådande kom hon fram
vid sin mors knän,
till ofärd blev hon
förvisso född,
att vålla många män
sorg i sinnet.”

46

Dyster vände han sig
från samtalet
dit där smyckenas träd
fördelade sina skatter.

47

Hon såg ut över
allt hon ägde,
döda trälkvinnor
och salens kvinnor;
hon drog på sig guldbrynjan,
– mörkt var hennes sinne –
innan hon klöv sig själv
med svärdets eggar.

48

Hon sjönk mot kudden
åt ena sidan
och tänkte, svärdssårad,
på vad som skulle göras:

49

”Nu skall de komma
som vill ta emot guld
och mindre gåvor
av mig;
jag ger var och en
ett utsirat halssmycke,
broderad duk och slöja,
lysande kläder.”

50

Alla teg
vid dessa ord
och alla gav sedan
svar på en gång:
”Nog många har dött,
vi vill ännu leva.
Salens kvinnor måste
vinna heder.”

51

Till sist talade eftertänksamt
den linneklädda kvinnan,
ung till åren,
och gav dem svar:
”Jag vill inte att någon ovillig
eller svårövertalad
för vår skull
skall mista livet.

52

Men mindre silver
skall brinna på era kroppar,
när ni går fram,
klädda i Menjas skatter,
för att söka upp mig.

53

Sätt dig, Gunnar,
jag skall tala till dig,
din ljusa brud
utan hopp om liv;
er färd skall inte
helt gå väl,
fastän jag har
gett upp andan.

54

Du och Gudrun skall försonas
tidigare än du tror;
den kloka kvinnan har
hos kungen
sorgliga minnen
av sin döde man.

55

Där skall en flicka födas,
– modern föder henne –
vitare skall hon vara
än den klara dagen,
Svanhild,
än solens strålar.

56

Du skall ge Gudrun
åt en av de ädla,
en farlig olycka
för skaror av män;
mot sin vilja blir hon bortgift,
utan lycka med sin man;
Atle skall komma
för att äkta henne,
Budles son,
min bror.

57

Mycket har jag att minnas
av hur ni behandlade mig,
när ni så grymt
hade svikit mig;
min vilja trampades ner
så länge jag levde.

58

Du skall vilja
äkta Oddrun,
men Atle skall
inte tillåta dig det;
ni två skall mötas
i hemlighet,
hon skall älska dig
så som jag skulle ha gjort,
om ett gott öde
hade blivit oss förunnat.

59

Atle skall göra
dig ont,
du skall läggas
i en trång ormgård.

60

Och inte mycket senare
skall det ske
att Atle mister
sin andedräkt,
sin lycka
och sina söners liv,
för Gudrun skall angripa honom
i bädden
med skarpa eggar,
i sitt sårade sinne.

61

Det skulle bättre anstå Gudrun,
er syster,
att följa sin förste man
i döden,
om hon fick
goda råd
eller hade ett sinne
som liknade mitt.

62

Raskt talar jag nu,
men hon skall inte
för vår skull
mista livet;
höga vågor
skall föra henne
till Jonakers
ärvda jord.

63

[Hon skall föda barn,
arvets väktare],
arvets väktare,
söner åt Jonaker;
hon skall sända Svanhild
bort från landet,
sin egen dotter
och Sigurds.

64

Henne skall Bickes
ränker drabba,
för Jörmunrek lever
till olycka;
då är hela Sigurds
ätt förgången;
Gudrun har då
än mer att gråta över.

65

Jag skall be dig
om en enda sak,
– det blir min sista
bön i världen –:
låt bygga så brett
ett bål på fältet
att vi alla därunder
får lika gott om plats,
vi som dog
tillsammans med Sigurd.

66

Hölj bålet där
med täcken och sköldar,
vackert smyckade välska tyger
och en skara välska män;
bränn mig på ena sidan
om hunnen.

67

Bränn på ena sidan
om hunnen
mina tjänare,
praktfulla i smycken:
två vid huvudgärden
och två hökar;
då är allt
jämnt fördelat.
68
Låt åter mellan oss ligga
det ringprydda svärdet,
det eggvassa järnet,
så som det förr låg,
när vi båda
steg i samma bädd
och då kallades
äkta makar.
69
Då skall inte
hallens dörr,
ringprydd och glänsande i gångjärnen,
slå honom i hälarna,
om mitt följe
följer honom härifrån;
inte skall vår färd
vara ömklig.
70
För honom följer
fem trälkvinnor,
åtta tjänare
av god börd,
mina fosterträlar
och mitt fädernearv,
som Budle gav
sitt barn.
71
Mycket har jag sagt,
mer skulle jag säga,
om ödet gav mig
mer tid att tala;
rösten försvagas,
såren svullnar,
endast sanning har jag sagt,
så skall jag dö.”