Källtext till ”Sången om Sigrdriva”

"Hvat beit brynju?
Hví brá ek svefni?
Hverr felldi af mér
fölvar nauðir?"
Hann svaraði:
"Sigmundar burr,
- sleit fyr skömmu
hrafn hrælundir, -
hjörr Sigurðar!"
Hon kvað:

"Lengi ek svaf,
lengi ek sofnuð var,
löng eru lýða læ;
Óðinn því veldr,
er ek eigi máttak
bregða blundstöfum."
Sigurðr settist niðr ok spyrr hana nafns. Hon tók þá horn fullt mjaðar ok gaf honum minnisveig:

"Heill dagr!
Heilir dags synir!
Heil nótt ok nift!
Óreiðum augum
lítið okkr þinig
ok gefið sitjöndum sigr!

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum."
Hon nefndist Sigrdrífa ok var valkyrja. Hon sagði, at tveir konungar börðust. Hét annarr Hjálmgunnarr. Hann var þá gamall ok inn mesti hermaðr, ok hafði Óðinn hánum sigri heitit en
"annarr hét Agnarr,
Auðu bróðir,
er vætr engi
vildi þiggja."
Sigrdrífa felldi Hjálmgunnarr í orrustunni, en Óðinn stakk hana svefnþorni í hefnd þess ok kvað hana aldri skyldu síðan sigr vega í orrustu ok kvað hana giftast skyldu - "en ek sagðak hánum, at ek strengðak heit þar í mót at giftast engum þeim manni, er hræðast kynni." Hann segir ok biðr hana kenna sér speki, ef hon vissi tíðindi ór öllum heimum. Sigrdrífa kvað:

"Bjór færi ek þér,
brynþings apaldr,
magni blandinn
ok megintíri;
fullr er hann ljóða
ok líknstafa,
góðra galdra
ok gamanrúna.

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Ölrúnar skaltu kunna,
ef þú vill annars kvæn
véli-t þik í tryggð, ef þú trúir;
á horni skal þær rísta
ok á handar baki
ok merkja á nagli Nauð.

Full skal signa
ok við fári sjá
ok verpa lauki í lög;
þá ek þat veit,
at þér verðr aldri
meinblandinn mjöðr.

Bjargrúnar skaltu kunna,
ef þú bjarga vilt
ok leysa kind frá konum;
á lófum þær skal rísta
ok of liðu spenna
ok biðja þá dísir duga.

Brimrúnar skaltu rísta,
ef þú vilt borgit hafa
á sundi seglmörum;
á stafni skal rísta
ok á stjórnarblaði
ok leggja eld í ár,
er-a svá brattr breki
né svá bláar unnir,
þó kemstu heill af hafi.

Limrúnar skaltu kunna,
af þú vilt læknir vera,
ok kunna sár at sjá;
á berki skal þær rísta
ok á baðmi viðar,
þeim er lúta austr limar.

Málrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt, at manngi þér
heiftum gjaldi harm:
þær of vindr,
þær of vefr,
þær of setr allar saman
á því þingi,
er þjóðir skulu
í fulla dóma fara.

Hugrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt hverjum vera
geðsvinnari guma;
þær of réð,
þær of reist,
þær of hugði Hroftr
af þeim legi,
er lekit hafði
ór hausi Heiðdraupnis
ok ór horni Hoddrofnis.

Á bjargi stóð
með Brimis eggjar,
hafði sér á höfði hjalm;
þá mælti Mímis höfuð
fróðligt it fyrsta orð
ok sagði sanna stafi.

Á skildi kvað ristnar,
þeim er stendr fyr skínandi goði,
á eyra Árvakrs
ok á Alsvinns hófi,
á því hvéli, er snýsk
undir reið Hrungnis,
á Sleipnis tönnum
ok á sleða fjötrum.

Á bjarnar hrammi
ok á Braga tungu,
á ulfs klóum
ok á arnar nefi,
á blóðgum vængjum
ok á brúar sporði,
á lausnar lófa
ok á líknar spori.

Á gleri ok á gulli
ok á gumna heillum,
í víni ok í virtri
ok vilisessi,
á Gugnis oddi
ok á Grana brjósti,
á nornar nagli
ok á nefi uglu.

Allar váru af skafnar,
þær er váru á ristnar,
ok hverfðar við inn helga mjöð
ok sendar á víða vega;
þær ro með ásum,
þær ro með alfum,
sumar með vísum vönum
sumar hafa mennskir menn.

Þat eru bókrúnar,
þat eru bjargrúnar
ok allar ölrúnar
ok mætar meginrúnar,
hveim er þær kná óvilltar
ok óspilltar
sér at heillum hafa;
njóttu, ef þú namst,
unz rjúfask regin.

Nú skaltu kjósa,
alls þér er kostr of boðinn,
hvassa vápna hlynr;
sögn eða þögn
hafðu þér sjalfr í hug;
öll eru mein of metin."
Sigurðr kvað:

"Munk-a ek flæja,
þótt mik feigan vitir,
emk-a ek með bleyði borinn;
ástráð þín
ek vil öll hafa;
svá lengi sem ek lifi."
Sigrdrífa kvað:

"Þat ræð ek þér it fyrsta,
at þú við frændr þína
vammalaust verir;
síðr þú hefnir,
þótt þeir sakar geri;
þat kveða dauðum duga.

Þat ræð ek þér annat,
at þú eið né sverir,
nema þann er saðr sé;
grimmar limar
ganga at tryggðrofi;
armr er vára vargr.

Þat ræð ek þér þriðja,
at þú þingi á
deili-t við heimska hali,
því að ósviðr maðr
lætur oft kveðin
verri orð en viti.

Allt er vant,
ef þú við þegir,
þá þykkir þú með bleyði borinn
eða sönnu sagðr;
hættr er heimis kviðr,
nema sér góðan geti; -
annars dags
láttu hans öndu farit,
ok launa svá lýðum lygi.

Þat ræð ek þér it fjórða,
ef býr fordæða
vammafull á vegi,
ganga er betra
en giska sé,
þótt þik nótt of nemi.

Fornjósnar augu
þurfu fira synir,
hvars skulu vreiðir vega;
oft bölvísar konur
sitja brautu nær,
þær er deyfa sverð ok sefa.

Þat ræð ek þér it fimmta,
þóttú fagrar séir
brúðir bekkjum á,
sifja silfr
lát-a-ðu þínum svefni ráða;
teygj-at-tu þér at kossi konur.

Þat ræð ek þér it sétta,
þótt með seggjum fari
ölðrmál til öfug,
drukkin deila
skal-at-tu við dolgviðu;
margan stelr vín viti.

Söngr ok öl
hefr seggjum verit
mörgum at móðtrega,
sumum at bana,
sumum at bölstöfum;
fjölð er, þat er fira tregr.

Þat ræð ek þér it sjaunda,
ef þú sakar deilir
við hugfulla hali,
berjask er betra
en brenna sé
inni auðstöfum.

Þat ræð ek þér it átta,
at þú skalt við illu sjá
ok firrask flærðarstafi;
mey þú teygj-at
né manns konu
né eggja ofgamans.

Þat ræð ek þér it níunda,
at þú náum bjargir,
hvars þú á foldu finnr,
hvárts eru sóttdauðir
eða eru sædauðir
eða eru vápndauðir verar.

Laug skal gera,
þeim er liðnir eru,
þváa hendr ok höfuð,
kemba ok þerra,
áðr í kistu fari,
ok biðja sælan sofa.

Þat ræð ek þér it tíunda,
at þú trúir aldregi
várum vargdropa,
hvárstu ert bróður bani
eða hafir þú felldan föður;
ulfr er í ungum syni,
þó sé hann gulli gladdr.

Sakar ok heiftir
hyggja-t svefngar vera
né harm in heldr;
vits ok vápna
vant er jöfri at fá
þeim er skal fremstr með firum.

Þat ræð ek þér it ellifta,
at þú við illu séir
hvern veg at vini;
langt líf þykkjumk-a-k
lofðungs vita;
römm eru róg of risin."

"What bit through the byrnie? how was broken my sleep?
Who made me free of the fetters pale?"

He answered:
"Sigmund's son, with Sigurth's sword,
That late with flesh hath fed the ravens."

"Hail, day! Hail, sons of day!
And night and her daughter now!
Look on us here with loving eyes,
That waiting we victory win.

"Hail to the gods! Ye goddesses, hail,
And all the generous earth!
Give to us wisdom and goodly speech,
And healing hands, life-long.

"Long did I sleep, my slumber was long,
And long are the griefs of life;
Othin decreed that I could not break
The heavy spells of sleep."

The other was Agnar, brother of Autha,
None he found who fain would shield him.

"Beer I bring thee, tree of battle,
Mingled of strength and mighty fame;
Charms it holds and healing signs,
Spells full good, and gladness-runes."

******

Winning-runes learn, if thou longest to win,
And the runes on thy sword-hilt write;
Some on the furrow, and some on the flat,
And twice shalt thou call on Tyr.

Ale-runes learn, that with lies the wife
Of another betray not thy trust; On the horn thou shalt write, and the backs of thy hands,
And Need shalt mark on thy nails.
Thou shalt bless the draught, and danger escape,
And cast a leek in the cup;
(For so I know thou never shalt see
Thy mead with evil mixed.)

Birth-runes learn, if help thou wilt lend,
The babe from the mother to bring;
On thy palms shalt write them, and round thy joints,
And ask the fates to aid.

Wave-runes learn, if well thou wouldst shelter
The sail-steeds out on the sea;
On the stem shalt thou write, and the steering-blade,
And burn them into the oars;
Though high be the breakers, and black the waves,
Thou shalt safe the harbor seek.

Branch-runes learn, if a healer wouldst be,
And cure for wounds wouldst work; On the bark shalt thou write, and on trees that be
With boughs to the eastward bent.

Speech-runes learn, that none may seek
To answer harm with hate;
Well he winds and weaves them all,
And sets them side by side,
At the judgment-place, when justice there
The folk shall fairly win.

Thought-runes learn, if all shall think
Thou art keenest minded of men.

******

Them Hropt arranged, and them he wrote,
And them in thought he made, Out of the draught that down had dropped
From the head of Heithdraupnir,
And the horn of Hoddrofnir.

On the mountain he stood with Brimir's sword,
On his head the helm he bore;
Then first the head of Mim spoke forth,
And words of truth it told.

******

He bade write on the shield before the shining goddess,
On Arvak's ear, and on Alsvith's hoof,
On the wheel of the car of Hrungnir's killer,
On Sleipnir's teeth, and the straps of the sledge.

On the paws of the bear, and on Bragi's tongue, On the wolf's claws bared, and the eagle's beak,
On bloody wings, and bridge's end,
On freeing hands and helping foot-prints.

On glass and on gold, and on goodly charms,
In wine and in beer, and on well-loved seats,
On Gungnir's point, and on Grani's breast,
On the nails of Norns, and the night-owl's beak.

******

Shaved off were the runes that of old were written,
And mixed with the holy mead,
And sent on ways so wide;
So the gods had them, so the elves got them,
And some for the Wanes so wise,
And some for mortal men.

Beech-runes are there, birth-runes are there,
And all the runes of ale, And the magic runes of might;
Who knows them rightly and reads them true,
Has them himself to help;
Ever they aid,
Till the gods are gone.

******

Brynhild spake: 20.
"Now shalt thou choose, for the choice is given,
Thou tree of the biting blade;
Speech or silence, 'tis thine to say,
Our evil is destined all."

Sigurth spake: 21.
"I shall not flee, though my fate be near,
I was born not a coward to be; Thy loving word for mine will I win,
As long as I shall live."

******

Then first I rede thee, that free of guilt
Toward kinsmen ever thou art;
No vengeance have, though they work thee harm,
Reward after death thou shalt win.

Then second I rede thee, to swear no oath
If true thou knowest it not;
Bitter the fate of the breaker of troth,
And poor is the wolf of his word.

Then third I rede thee, that thou at the Thing
Shalt fight not in words with fools;
For the man unwise a worser word
Than he thinks doth utter oft.

Ill it is if silent thou art,
A coward born men call thee,
And truth mayhap they tell; Seldom safe is fame,
Unless wide renown be won;
On the day thereafter send him to death,
Let him pay the price of his lies.

Then fourth I rede thee, if thou shalt find
A wily witch on thy road,
It is better to go than her guest to be,
Though night enfold thee fast.

Eyes that see need the sons of men
Who fight in battle fierce;
Oft witches evil sit by the way,
Who blade and courage blunt.

Then fifth I rede thee, though maidens fair
Thou seest on benches sitting,
Let the silver of kinship not rob thee of sleep,
And the kissing of women beware.

Then sixth I rede thee, if men shall wrangle,
And ale-talk rise to wrath,
No words with a drunken warrior have,
For wine steals many men's wits.

Brawls and ale full oft have been
An ill to many a man,
Death for some, and sorrow for some;
Full many the woes of men.

Then seventh I rede thee, if battle thou seekest
With a foe that is full of might;
It is better to fight than to burn alive
In the hall of the hero rich.

Then eighth I rede thee, that evil thou shun,
And beware of lying words;
Take not a maid, nor the wife of a man,
Nor lure them on to lust.

Then ninth I rede thee: burial render
If thou findest a fallen corpse,
Of sickness dead, or dead in the sea,
Or dead of weapons' wounds.

A bath shalt thou give them who corpses be, And hands and head shalt wash;
Wipe them and comb, ere they go in the coffin,
And pray that they sleep in peace.

Then tenth I rede thee, that never thou trust
The word of the race of wolves,
(If his brother thou broughtest to death,
Or his father thou didst fell;)
Often a wolf in a son there is,
Though gold he gladly takes.

Battle and hate and harm, methinks,
Full seldom fall asleep;
Wits and weapons the warrior needs
If boldest of men he would be.

Then eleventh I rede thee, that wrath thou shun,
And treachery false with thy friends;
Not long the leader's life shall be,
For great are the foes he faces.

”Vad bet genom brynjan?
Varför bröts min sömn?
Vem lyfte av mig
de bleka bojorna?”
Han svarade:
”Sigmunds son,
– nyss slet
korpen i likens träd –,
Sigurds svärd!”
Hon sade:

”Länge sov jag,
länge låg jag sövd,
långvariga är människors kval;
Oden vållade
att jag inte kunde
bryta sömnstavarnas makt.”
Sigurd satte sig ner och frågade efter hennes namn. Hon tog då ett horn fullt av mjöd och gav honom en minnesdryck:

”Hell dig, Dag!
Hell er, Dags söner!
Hell dig, Natt, och din fränka!
Med blida ögon
se hit på oss två
och ge oss som sitter här seger!

Hell er, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, mångnyttiga jord!
Talets gåva och människovett
ge oss båda frejdade
och läkande händer, så länge vi lever.”
Hon kallade sig Sigrdriva och var valkyria. Hon berättade att två kungar stred. Den ene hette Hjalmar Gunnar. Han var då gammal och en mycket stor krigare, och Oden hade lovat honom seger, men
”den andre hette Agnar,
Audas bror,
som ingen alls
ville ta sig an.”
Sigrdriva fällde Hjalmar Gunnar i striden, men Oden stack henne med en sömntörne som hämnd för detta och sade att hon aldrig mer skulle vinna seger i strid och att hon skulle gifta sig – ”men jag sade honom att jag i gengäld avlade löftet att inte gifta mig med någon man som kände fruktan.” Han svarar och ber henne lära honom visdom, om hon kände till tidender från alla världar. Sigrdriva sade:

”Öl bär jag dig,
brynjetingets äppelträd,
blandat med kraft
och mäktig ära;
fullt är det av sånger
och lindrande stavar,
goda galdrar
och glädjerunor.

Segerrunor ska du kunna,
om du vill vinna seger,
och rista på svärdets fäste,
somliga på dess fåror,
somliga på dess flata delar,
och nämna Tyr två gånger.

Ölrunor ska du kunna,
om du vill att en annans hustru
inte sviker ditt förtroende, om du litar på henne;
på hornet ska de ristas
och på handens rygg,
och på nageln ska du märka Naud.

Bägaren ska du signa
och se upp för fara
och kasta lök i drycken;
då vet jag detta,
att ditt mjöd aldrig blir
blandat med skadliga ämnen.

Bärgningsrunor ska du kunna,
om du vill hjälpa
och lösa barn ur kvinnors sköte;
på handflatorna ska de ristas
och slutas kring lederna,
och då ska du be diserna hjälpa.

Bränningsrunor ska du rista,
om du vill hålla
segelhästar trygga på sundet;
på stäven ska du rista
och på styrårans blad
och bränna dem in i åran;
ingen brottsjö är så brant,
inga vågor så blå,
att du inte kommer hel från havet.

Grenrunor ska du kunna,
om du vill vara läkare
och förstå att sköta sår;
på barken ska de ristas
och på stammen av det träd
vars grenar lutar åt öster.

Talrunor ska du kunna,
om du vill att ingen dig
med hat ska vedergälla skada:
dem ska du vinda,
dem ska du väva,
dem ska du sätta alla samman
på det ting
där folken ska
träda fram inför fulltalig domstol.

Hugrunor ska du kunna,
om du vill vara
klokare i sinnet än varje man;
dem tydde,
dem ristade,
dem uttänkte Hropt
ur den vätska
som hade runnit
ur Heiddraupners huvud
och ur Hoddrofners horn.

På berget stod han
med Brimers eggar,
på huvudet bar han hjälm;
då talade Mimers huvud
sitt första visa ord
och sade sanna stavar.

Han sade dem vara ristade på skölden
som står framför den skinande guden,
på Arvaks öra
och på Allsvinns hov,
på hjulet som snurrar
under Hrungners vagn,
på Sleipners tänder
och på slädens band.

På björnens ram
och på Brages tunga,
på vargens klor
och på örnens näbb,
på blodiga vingar
och på brons ände,
på befrielsens handflata
och på lindringens spår.

På glas och på guld
och på människors lyckoting,
i vin och i vört
och på älskat säte,
på Gungners spets
och på Granes bringa,
på nornans nagel
och på ugglans näbb.

Alla skrapades av,
de som hade ristats där,
och blandades med det heliga mjödet
och sändes vida vägar;
de finns hos asarna,
de finns hos alverna,
somliga hos de visa vanerna,
somliga har människorna.

Det är bokrunor,
det är bärgningsrunor
och alla ölrunor
och dyrbara kraftrunor,
för den som kan ha dem oförvillade
och ofördärvade
till sin egen lycka;
nyttja dem, om du lärt dem,
tills gudamakterna brister.

Nu ska du välja,
eftersom valet har erbjudits dig,
du skarpa vapens lönn;
tal eller tystnad,
bestäm dig själv i ditt sinne;
alla olyckor har vägts.”
Sigurd sade:

”Jag ska inte fly,
fast du vet mig dödsvigd,
jag är inte född med feghet;
dina kärleksfulla råd
vill jag alla ha,
så länge jag lever.”
Sigrdriva sade:

”Det råder jag dig för det första,
att du mot dina fränder
förblir utan skuld;
var sen att hämnas,
även om de vållar oförrätter;
sådant sägs gagna de döda.

Det råder jag dig för det andra,
att du ingen ed svär
utom den som är sann;
grymma följder
drabbat den som bryter troheten;
eländig är löftenas varg.

Det råder jag dig för det tredje,
att du på tinget
inte tvistar med dåraktiga män,
ty en oklok man
låter ofta värre ord
bli sagda än han själv förstår.

Allt är vanskligt:
om du tiger inför det,
anses du vara född med feghet
eller med rätta beskylld;
farlig är världens dom
om man inte vinner sig en god; –
nästa dag
ska du låta hans ande fara
och så löna människors lögn.

Det råder jag dig för det fjärde:
om en trollkunnig kvinna,
full av ondska, bor vid vägen,
är det bättre att gå vidare
än att bli hennes gäst,
även om natten hinner upp dig.

Förutseende ögon
behöver människors söner
när de vredgade ska strida;
ofta sitter onda trollkunniga kvinnor
nära vägen,
som gör svärd och sinnen slöa.

Det råder jag dig för det femte:
även om du ser fagra
kvinnor på bänkarna,
låt inte frändskapets silver
råda över din sömn;
locka inte kvinnor till kyssar.

Det råder jag dig för det sjätte:
även om bland männen
öltalet går överstyr,
ska du inte drucken
tvista med stridens träd;
vinet stjäl vettet från mången.

Sång och öl
har för många män
blivit till hjärtesorg,
för somliga till död,
för somliga till olycka;
mycket finns som plågar människor.

Det råder jag dig för det sjunde:
om du ligger i tvist
med modiga män,
är det bättre att kämpa
än att brännas
inne bland rikedomens stavar.

Det råder jag dig för det åttonde,
att du aktar dig för ont
och håller dig borta från svek;
förför inte en mö
eller en annans hustru,
och locka dem inte till otukt.

Det råder jag dig för det nionde,
att du tar hand om de döda
var du än finner dem på jorden,
vare sig de dött av sjukdom
eller dött på havet
eller är män som dödats med vapen.

Ett bad ska du bereda
åt dem som gått bort,
tvätta händer och huvud,
kamma och torka dem,
innan de läggs i kistan,
och be att de får sova i frid.

Det råder jag dig för det tionde,
att du aldrig litar
på en vargunges löften,
vare sig du är hans brors bane
eller har fällt hans far;
en varg finns i den unge sonen,
även om han gläds åt guld.

Tvister och hat
ska du inte tro sover,
och sorgen inte heller;
vett och vapen
är svåra att vinna för den furste
som ska stå främst bland män.

Det råder jag dig för det elfte,
att du aktar dig för ont
från varje väns håll;
inte tycker jag mig se
ett långt liv för fursten;
mäktiga stridigheter har uppstått.”