Källtext till ”Rigstula”

Rígsþula

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

1

I urtid sägs ha vandrat
på gröna stigar
en mäktig och åldrig,
vis as,
stark och rask,
Rig med långa steg.

2

Han gick sedan vidare
mitt på vägen;
han kom till ett hus,
dörren satt i karmen;
han gick in,
eld brann på golvet;
ett gråhårigt par
satt där vid härden,
Ai och Eddan,
med åldrig huvudduk.

3

Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar.

4

Då tog Eddan
ett grovt bröd,
tungt och tjockt,
fullt av agnar;
sedan bar hon fram det
mitt på bordet,
buljong fanns i en skål,
som hon ställde på bordet;
kokt kalvkött var
den bästa läckerheten.

5

Rig kunde ge dem
goda råd;
han reste sig därifrån,
gjorde sig redo att sova;
sedan lade han sig
mitt i sängen,
och på var sin sida
låg husets makar.

6

Där stannade han sedan
tre nätter i följd,
sedan gick han vidare
mitt på vägen;
därefter förflöt
nio månader.

7

Eddan födde ett barn,
de öste vatten över honom,
svart till hyn,
och kallade honom Träl.

8

Han började växa
och frodas väl;
på hans händer var
huden skrynklig,
knogarna knotiga,
fingrarna tjocka,
ansiktet fult,
ryggen böjd,
hälarna långa.

9

Sedan började han
pröva sina krafter,
binda bast,
göra bördor;
sedan bar han hem
ris dagen lång.

10

Till gården kom
en hjulbent kvinna,
lera satt under fötterna,
armen var solbränd,
näsan böjde sig nedåt,
Tir kallade hon sig.

11

Mitt på bänken
satte hon sig sedan;
bredvid henne satt
husets son;
de pratade och viskade,
bäddade sängen,
Träl och Tir,
dagarna igenom.

12

Barn fick de,
– de bodde och trivdes, –
jag tror att de hette
Hreim och Fjosne,
Klur och Klegge,
Kefse, Fulne,
Drumb, Digralde,
Drött och Hösve,
Lut och Leggjalde;
de reste gärdsgårdar,
gödslade åkrar,
skötte svin,
vaktade getter,
grävde torv.

13

Deras döttrar var
Drumba och Kumba,
Ökkvinkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Tötrughypja
och Trönubeina.
Från dem härstammar
trälarnas ätter.

14

Rig gick sedan
på raka vägar,
han kom till en hall,
dörren satt på gångjärn,
han gick in,
eld brann på golvet,
ett par satt där,
upptagna av arbete.

15

Mannen täljde där
en stock till en vävbom;
skägget var ansat,
en lugg låg över pannan,
skjortan satt tätt,
en kista stod på golvet.

16

Där satt kvinnan,
vände sin spinnrock,
sträckte ut armarna,
beredde tyg;
ett band satt om huvudet,
en särk över bröstet,
en duk om halsen,
spännen på axlarna.
Afe och Amma
ägde huset.

17

Rig kunde ge dem
goda råd;
[sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar].

18

[Då tog Amma]
-- -- --
kokt kalvkött var
den bästa läckerheten.

19

[Rig kunde ge dem
goda råd;]
han reste sig från bordet,
gjorde sig redo att sova;
sedan lade han sig
mitt i sängen,
och på var sin sida
låg husets makar.

20

Där stannade han sedan
tre nätter i följd;
därefter förflöt
nio månader.

21

Amma födde ett barn,
de öste vatten över honom,
kallade honom Karl,
kvinnan svepte honom i tyg,
röd och rosig,
med spelande ögon.

22

Han började växa
och frodas väl,
lärde sig tämja oxar,
göra årder,
timra hus
och bygga lador,
göra kärror
och köra plogen.

23

Hem körde de då
henne med hängande nycklar,
klädd i getskinnskjortel,
och gifte henne med Karl;
Snör heter hon,
hon satte sig under slöjan;
som makar levde de,
bytte ringar,
bredde ut lakan
och satte bo.

24

Barn fick de,
– de bodde och trivdes, –
de hette Hal och Dräng,
Höld, Tegn och Smed,
Breid, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskägg och Segg.

25

Andra bar också
dessa namn:
Snot, Brud, Svanni,
Svarri, Sprakki,
Fljod, Sprund och Viv,
Feima, Ristill.
Från dem härstammar
böndernas ätter.

26

Rig gick därifrån
på raka vägar;
han kom till en sal,
ingången vette åt söder,
dörren stod öppen,
en ring satt i dörrposten.

27

Han gick då in,
golvet var bestrött;
ett par satt där,
såg varandra i ögonen,
Fader och Moder,
och lekte med fingrarna.

28

Husbonden satt
och tvinnade en sträng,
böjde en almbåge,
skaftade pilar;
men husfrun
såg på sina armar,
slätade tyget,
sträckte ärmarna.

29

Hon bar hög huvudduk,
ett smycke på bröstet,
släpande fållar,
en blåskimrande särk;
pannan var klarare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än ren nysnö.

30

Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar.

31

Då tog Moder
en mönstrad duk,
vit av lin,
och täckte bordet;
sedan tog hon
tunna brödkakor,
vita av vete,
och täckte duken med dem.

32

Hon satte fram
fulla fat,
silverbeslagna, på bordet,
fyllda med fläsk
och stekta fåglar,
vin fanns i kannan,
beslagna var bägarna;
de drack och samtalade,
dagen gick mot sitt slut.

33

Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan reste han sig
och bäddade sängen.
Där stannade han sedan
tre nätter i följd;
sedan gick han vidare
mitt på vägen;
därefter förflöt
nio månader.

34

Moder födde en pojke,
svepte honom i siden,
de öste vatten över honom
och lät honom heta Jarl;
ljust var håret,
ljusa var kinderna,
vakna var ögonen
som på en orm.

35

Där växte
Jarl upp i salen;
han lärde sig svinga sköld,
fästa bågsträngar,
böja almbågar,
skafta pilar,
kasta spjut,
svinga lansar,
rida hästar,
släppa hundar,
dra svärd,
öva simning.

36

Ur lunden kom
Rig gående,
Rig gående,
lärde honom runor;
sitt namn gav han honom,
kallade honom sin son;
honom bad han vinna
ärvda marker,
ärvda marker,
åldriga bygder.

37

Han red sedan därifrån
genom mörk skog,
över frostiga fjäll,
tills han kom till en hall;
han svingade spjutet,
skakade skölden,
satte hästen i galopp
och drog sitt svärd;
han väckte strid,
rödfärgade marken,
fällde krigare,
stred sig till land.

38

Sedan rådde han ensam
över arton gårdar,
han delade ut rikedom,
skänkte åt alla
skatter och dyrbarheter,
smalflankiga hästar,
strödde ut ringar,
högg sönder armringar.

39

Budbärare färdades
på våta vägar,
kom till hallen
där Herse bodde;
han hade en dotter
med smala fingrar,
ljus och klok,
hon hette Erna.

40

De friade till henne
och körde henne hem,
gifte henne med Jarl,
hon gick under linneslöjan;
de levde tillsammans
och trivdes väl,
ökade sin ätt
och njöt av livet.

41

Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mög,
Nid och Nidjung,
– de lärde sig leka, –
Son och Sven,
– simma och spela brädspel, –
ännu en hette Kund,
Kon var den yngste.

42

Där växte de upp,
Jarls söner,
tämjde hästar,
böjde sköldar,
täljde pilar,
skakade askskaft.

43

Men den unge Kon
kunde runor,
evighetsrunor
och livsrunor;
därtill kunde han
rädda människor,
slöa eggar,
stilla havet.

44

Han förstod fåglars kvitter,
kunde stilla eldar,
söva sinnen,
lindra sorger,
hade kraft och uthållighet
som åtta män.

45

Med Rig jarl
tävlade han i runor,
brukade knep
och kunde bättre;
då vann han
och fick rätten
att heta Rig
och kunna runor.

46

Den unge Kon red
genom snår och skogar,
kastade trubbpilar,
fällde fåglar.

47

Då sade en kråka,
som satt ensam på en gren:
”Varför ska du, unge Kon,
fälla fåglar?
Hellre borde ni
rida hästar,
[dra svärd]
och fälla en här.

48

Dan och Danp äger
dyrbara hallar,
ädlare arvejord
än ni har;
de kan väl
styra skepp,
låta eggen bita,
riva upp sår.”

49

Pannan var klarare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än ren nysnö.

50

Som makar levde de,
bytte ringar.