Källtext till ”Rigstula”
Rígsþula
Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.
Fornnordisk text med normaliserad stavning enligt Guðni Jónssons utgåva.
Ár kváðu ganga
grænar brautir
öflgan ok aldinn
ás kunnigan,
ramman ok röskvan
Ríg stíganda.
Gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
kom hann at húsi,
hurð var á gætti;
inn nam at ganga,
eldr var á golfi;
hjón sátu þar
hár at arni,
Ái ok Edda,
aldinfalda.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna.
Þá tók Edda
ökkvinn hleif,
þungan ok þykkvan,
þrunginn sáðum;
bar hon meir at þat
miðra skutla,
soð var í bolla,
setti á bjóð;
var kalfr soðinn
krása beztr.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
reis hann upp þaðan,
réðsk at sofna;
meir lagðisk hann
miðrar rekkju,
en á hlið hvára
hjón salkynna.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman,
gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
liðu meir at þat
mánuðr níu.
Jóð ól Edda
jósu vatni,
hörvi svartan,
hétu Þræl.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna;
var þar á höndum
hrokkit skinn,
kropnir knúar,
fingr digrir,
fúlligt andlit,
lotr hryggr,
langir hælar.
Nam han meir at þat
magns of kosta,
bast at binda,
byrðar gerva;
bar hann heim at þat
hrís gerstan dag.
Þar kom at garði
gengilbeina,
aurr var á iljum,
armr sólbrunninn,
niðrbjúgt er nef,
nefndisk Þír.
Miðra fletja
meir settisk hon;
sat hjá henni
sonr húss;
ræddu ok rýndu,
rekkju gerðu
Þræll ok Þír
þrungin dægr.
Börn ólu þau,
- bjuggu ok unðu, -
hygg ek at héti
Hreimr ok Fjósnir,
Klúrr ok Kleggi,
Kefsir, Fúlnir,
Drumbr, Digraldi,
Dröttr ok Hösvir.
Lútr ok Leggjaldi;
lögðu garða,
akra töddu,
unnu at svínum,
geita gættu,
grófu torf.
Dætr váru þær
Drumba ok Kumba,
Ökkvinkalfa
ok Arinnefja,
Ysja ok Ambátt,
Eikintjasna,
Tötrughypja
ok Trönubeina.
Þaðan eru komnar
þræla ættir.
Gekk Rígr at þat
réttar brautir,
kom hann at höllu,
hurð var á skíði,
inn nam at ganga,
eldr var á golfi,
hjón sátu þar,
heldu á sýslu.
Maðr teglði þar
meið til rifjar;
var skegg skapat,
skör var fyrir enni,
skyrtu þröngva,
skokkr var á golfi.
Sat þar kona,
sveigði rokk,
breiddi faðm,
bjó til váðar;
sveigr var á höfði,
smokkr var á bringu,
dúkr var á halsi,
dvergar á öxlum.
Afi ok Amma
áttu hús.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
[meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna].::
[Þá tók Amma]
-- -- --
var kalfr soðinn
krása beztr.
[Rígr kunni þeim
ráð at segja]
reis frá borði,
réð at sofna;
meir lagðisk hann
miðrar rekkju,
en á hlið hvára
hjón salkynna.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman;
liðu meir at þat
mánuðr níu.
Jóð ól Amma
jósu vatni,
kölluðu Karl,
kona sveip rifti,
rauðan ok rjóðan,
riðuðu augu.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna,
öxn nam at temja,
arðr at gerva,
hús at timbra
ok hlöður smíða,
karta at gerva
ok keyra plóg.
Heim óku þá
hanginluklu,
geitakyrtlu,
giftu Karli;
Snör heitir sú,
settisk und rifti;
bjuggu hjón,
bauga deildu,
breiddu blæjur
ok bú gerðu.
Börn ólu þau,
- bjuggu ok unðu, -
hét Halr ok Drengr,
Hölðr, Þegn ok Smiðr,
Breiðr, Bóndi,
Bundinskeggi,
Búi ok Boddi,
Brattskeggr ok Seggr.
Enn hétu svá
öðrum nöfnum,
Snót, Brúðr, Svanni,
Svarri, Sprakki,
Fljóð, Sprund ok Víf,
Feima, Ristill.
Þaðan eru komnar
karla ættir.
Gekk Rígr þaðan
réttar brautir;
kom hann at sal,
suðr horfðu dyrr,
var hurð hnigin,
hringr var í gætti.
Gekk hann inn at þat,
golf var stráat;
sátu hjón,
sáusk í augu,
Faðir ok Móðir,
fingrum at leika.
Sat húsgumi
ok sneri streng,
alm of bendi,
örvar skefti;
en húskona
hugði at örmum,
strauk of rifti,
sterti ermar.
Keisti fald,
kinga var á bringu,
síðar slæður,
serk bláfáan;
brún bjartari,
brjóst ljósara,
hals hvítari
hreinni mjöllu.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
meir settisk hann
miðra fletja,
en á hlið hvára
hjón salkynna.
Þá tók Móðir
merkðan dúk,
hvítan af hörvi,
hulði bjóð,
hon tók at þat
hleifa þunna,
hvíta af hveiti,
ok hulði dúk.
Framm setti hon
fulla skutla,
silfri varða, á bjóð,
fáin fleski
ok fugla steikða,
vín var í könnu,
varðir kálkar;
drukku ok dæmðu,
dagr var á sinnum.
Rígr kunni þeim
ráð at segja;
reis hann at þat,
rekkju gerði.
Þar var hann at þat
þríar nætr saman;
gekk hann meir at þat
miðrar brautar;
liðu meir at þat
mánuðr níu.
Svein ól Móðir,
silki vafði,
jósu vatni,
Jarl létu heita;
bleikt var hár,
bjartir vangar,
ötul váru augu
sem yrmlingi.
Upp óx þar
Jarl á fletjum;
lind nam at skelfa,
leggja strengi,
alm at beygja,
örvar skefta,
flein at fleygja,
frökkur dýja,
hestum ríða,
hundum verpa,
sverðum bregða,
sund at fremja.
Kom þar ór runni
Rígr gangandi,
Rígr gangandi,
rúnar kendi;
sitt gaf heiti,
son kveðsk eiga;
þann bað hann eignask
óðalvöllu,
óðalvöllu,
aldnar byggðir.
Reið hann meir þaðan
myrkvan við,
hélug fjöll,
unz at höllu kom;
skaft nam at dýja,
skelfði lind,
hesti hleypði
ok hjörvi brá;
víg nam at vekja,
völl nam at rjóða,
val nam at fella,
vá til landa.
Réð hann einn at þat
átján búum,
auð nam skipta,
öllum veita
meiðmar ok mösma,
mara svangrifja,
hringum hreytti,
hjó sundr baug.
Óku ærir
úrgar brautir,
kómu at höllu,
þar er Hersir bjó;
mey átti hann
mjófingraða,
hvíta ok horska,
hétu Erna.
Báðu hennar
ok heim óku,
giftu Jarli,
gekk hon und líni;
saman bjuggu þau
ok sér unðu,
ættir jóku
ok aldrs nutu.
Burr var inn ellsti,
en Barn annat,
Jóð ok Aðal,
Arfi, Mögr,
Niðr ok Niðjungr,
- námu leika, -
Sonr ok Sveinn,
- sund ok tafl, -
Kundr hét enn,
Konr var inn yngsti.
Upp óxu þar
Jarli bornir,
hesta tömðu,
hlífar bendu,
skeyti skófu,
skelfðu aska.
En Konr ungr
kunni rúnar,
ævinrúnar
ok aldrrúnar;
meir kunni hann
mönnum bjarga,
eggjar deyfa,
ægi lægja.
Klök nam fugla,
kyrra elda,
sefa of svefja,
sorgir lægja,
afl ok eljun
átta manna.
Hann við Ríg jarl
rúnar deildi,
brögðum beitti
ok betr kunni;
þá öðlaðisk
ok þá eiga gat
Rígr at heita,
rúnar kunna.
Reið Konr ungr
kjörr ok skóga,
kolfi fleygði,
kyrrði fugla.
Þá kvað þat kráka,
sat kvisti ein:
"Hvat skaltu, Konr ungr,
kyrra fugla?
Heldr mætti ér
hestum ríða,
[hjörvi bregða]
ok her fella.
Á Danr ok Danpr
dýrar hallir,
æðra óðal
en ér hafið;
þeir kunnu vel
kjóli at ríða,
egg at kenna,
undir rjúfa."
Brún bjartari,
brjóst ljósara,
hals hvítari
hreinni mjöllu.
Bjuggu hjón,
bauga deildu.
Engelsk översättning av Henry Adams Bellows från 1923, fri från upphovsrätt. Strofnumreringen kan skilja sig från originalets.
They tell in old stories that one of the gods, whose name was Heimdall, went on his way along a certain seashore, and came to a dwelling, where he called himself Rig. According to these stories is the following poem:
Men say there went by ways so green
Of old the god, the aged and wise,
Mighty and strong did Rig go striding.
..............................
Forward he went on the midmost way,
He came to a dwelling, a door on its posts;
In did he fare, on the floor was a fire,
Two hoary ones by the hearth there sat,
Ai and Edda, in olden dress.
Rig knew well wise words to speak,
Soon in the midst of the room he sat,
And on either side the others were.
A loaf of bread did Edda bring,
Heavy and thick and swollen with husks;
Forth on the table she set the fare,
And broth for the meal in a bowl there was.
(Calf's flesh boiled was the best of the dainties.)
Rig knew well wise words to speak,
Thence did he rise, made ready to sleep;
Soon in the bed himself did he lay,
And on either side the others were.
Thus was he there for three nights long,
Then forward he went on the midmost way,
And so nine months were soon passed by.
A son bore Edda, with water they sprinkled him,
With a cloth his hair so black they covered;
Thræll they named him, . . . . . . . . . . . . . . .
The skin was wrinkled and rough on his hands,
Knotted his knuckles, . . . . . . . . . . . . . . .
Thick his fingers, and ugly his face,
Twisted his back, and big his heels.
He began to grow, and to gain in strength,
Soon of his might good use he made; With bast he bound, and burdens carried,
Home bore faggots the whole day long.
One came to their home, crooked her legs,
Stained were her feet, and sunburned her arms,
Flat was her nose; her name was Thir.
Soon in the midst of the room she sat,
By her side there sat the son of the house;
They whispered both, and the bed made ready,
Thræll and Thir, till the day was through.
Children they had, they lived and were happy,
Fjosnir and Klur they were called, methinks,
Hreim and Kleggi, Kefsir, Fulnir,
Drumb, Digraldi, Drott and Leggjaldi,
Lut and Hosvir; the house they cared for,
Ground they dunged, and swine they guarded,
Goats they tended, and turf they dug.
Daughters had they, Drumba and Kumba,
Ökkvinkalfa, Arinnefja,
Ysja and Ambott, Eikintjasna,
Totrughypja and Tronubeina;
And thence has risen the race of thralls.
Forward went Rig, his road was straight,
To a hall he came, and a door there hung;
In did he fare, on the floor was a fire:
Ail and Amma owned the house.
There sat the twain, and worked at their tasks:
The man hewed wood for the weaver's beam;
His beard was trimmed, o'er his brow a curl,
His clothes fitted close; in the corner a chest.
The woman sat and the distaff wielded,
At the weaving with arms outstretched she worked;
On her head was a band, on her breast a smock;
On her shoulders a kerchief with clasps there was.
Rig knew well wise words to speak,
Soon in the midst of the room he sat,
And on either side the others were.
Then took Amma . . . . . . . . . . . . . . .
The vessels full with the fare she set,
Calf's flesh boiled was the best of the dainties.
Rig knew well wise words to speak,
He rose from the board, made ready to sleep;
Soon in the bed himself did he lay,
And on either side the others were.
Thus was he there for three nights long,
Then forward he went on the midmost way,
And so nine months were soon passed by.
A son bore Amma, with water they sprinkled him,
Karl they named him; in a cloth she wrapped him,
He was ruddy of face, and flashing his eyes.
He began to grow, and to gain in strength,
Oxen he ruled, and plows made ready,
Houses he built, and barns he fashioned,
Carts he made, and the plow he managed.
Home did they bring the bride for Karl,
In goatskins clad, and keys she bore;
Snör was her name, 'neath the veil she sat;
A home they made ready, and rings exchanged,
The bed they decked, and a dwelling made.
Sons they had, they lived and were happy:
Hal and Dreng, Holth, Thegn and Smith,
Breith and Bondi, Bundinskeggi,
Bui and Boddi, Brattskegg and Segg.
Daughters they had, and their names are here:
Snot, Bruth, Svanni, Svarri, Sprakki,
Fljoth, Sprund and Vif, Feima, Ristil:
And thence has risen the yeomen's race.
Thence went Rig, his road was straight,
A hall he saw, the doors faced south;
The portal stood wide, on the posts was a ring,
Then in he fared; the floor was strewn.
Within two gazed in each other's eyes,
Fathir and Mothir, and played with their fingers;
There sat the house-lord, wound strings for the bow,
Shafts he fashioned, and bows he shaped.
The lady sat, at her arms she looked,
She smoothed the cloth, and fitted the sleeves;
Gay was her cap, on her breast were clasps,
Broad was her train, of blue was her gown, Her brows were bright, her breast was shining,
Whiter her neck than new-fallen snow.
Rig knew well wise words to speak,
Soon in the midst of the room he sat,
And on either side the others were.
Then Mothir brought a broidered cloth,
Of linen bright, and the board she covered;
And then she took the loaves so thin,
And laid them, white from the wheat, on the cloth.
Then forth she brought the vessels full,
With silver covered, and set before them,
Meat all browned, and well-cooked birds;
In the pitcher was wine, of plate were the cups,
So drank they and talked till the day was gone.
Rig knew well wise words to speak,
Soon did he rise, made ready to sleep;
So in the bed himself did he lay,
And on either side the others were.
Thus was he there for three nights long,
Then forward he went on the midmost way,
And so nine months were soon passed by.
A son had Mothir, in silk they wrapped him,
With water they sprinkled him, Jarl he was;
Blond was his hair, and bright his cheeks,
Grim as a snake's were his glowing eyes.
To grow in the house did Jarl begin,
Shields he brandished, and bow-strings wound,
Bows he shot, and shafts he fashioned,
Arrows he loosened, and lances wielded,
Horses he rode, and hounds unleashed,
Swords he handled, and sounds he swam.
Straight from the grove came striding Rig,
Rig came striding, and runes he taught him;
By his name he called him, as son he claimed him, And bade him hold his heritage wide,
His heritage wide, the ancient homes.
..............................
Forward he rode through the forest dark,
O'er the frosty crags, till a hall he found.
His spear he shook, his shield he brandished,
His horse he spurred, with his sword he hewed;
Wars he raised, and reddened the field,
Warriors slew he, and land he won.
Eighteen halls ere long did he hold,
Wealth did he get, and gave to all,
Stones and jewels and slim-flanked steeds,
Rings he offered, and arm-rings shared.
His messengers went by the ways so wet,
And came to the hall where Hersir dwelt;
His daughter was fair and slender-fingered,
Erna the wise the maiden was.
Her hand they sought, and home they brought her,
Wedded to Jarl the veil she wore;
Together they dwelt, their joy was great,
Children they had, and happy they lived.
Bur was the eldest, and Barn the next,
Joth and Athal, Arfi, Mog,
Nith and Svein, soon they began—
Sun and Nithjung— to play and swim;
Kund was one, and the youngest Kon.
Soon grew up the sons of Jarl,
Beasts they tamed, and bucklers rounded,
Shafts they fashioned, and spears they shook.
But Kon the Young learned runes to use,
Runes everlasting, the runes of life; Soon could he well the warriors shield,
Dull the swordblade, and still the seas.
Bird-chatter learned he, flames could he lessen,
Minds could quiet, and sorrows calm;
..............................
The might and strength of twice four men.
With Rig-Jarl soon the runes he shared,
More crafty he was, and greater his wisdom;
The right he sought, and soon he won it,
Rig to be called, and runes to know.
Young Kon rode forth through forest and grove,
Shafts let loose, and birds he lured;
There spake a crow on a bough that sat:
"Why lurest thou, Kon, the birds to come?
"'Twere better forth on thy steed to fare,
. . . . . . . . . . . . . . . and the host to slay.
"The halls of Dan and Danp are noble,
Greater their wealth than thou hast gained;
Good are they at guiding the keel,
Trying of weapons, and giving of wounds.
***
AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.
I urtid sägs ha vandrat
på gröna stigar
en mäktig och åldrig,
vis as,
stark och rask,
Rig med långa steg.
Han gick sedan vidare
mitt på vägen;
han kom till ett hus,
dörren satt i karmen;
han gick in,
eld brann på golvet;
ett gråhårigt par
satt där vid härden,
Ai och Eddan,
med åldrig huvudduk.
Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar.
Då tog Eddan
ett grovt bröd,
tungt och tjockt,
fullt av agnar;
sedan bar hon fram det
mitt på bordet,
buljong fanns i en skål,
som hon ställde på bordet;
kokt kalvkött var
den bästa läckerheten.
Rig kunde ge dem
goda råd;
han reste sig därifrån,
gjorde sig redo att sova;
sedan lade han sig
mitt i sängen,
och på var sin sida
låg husets makar.
Där stannade han sedan
tre nätter i följd,
sedan gick han vidare
mitt på vägen;
därefter förflöt
nio månader.
Eddan födde ett barn,
de öste vatten över honom,
svart till hyn,
och kallade honom Träl.
Han började växa
och frodas väl;
på hans händer var
huden skrynklig,
knogarna knotiga,
fingrarna tjocka,
ansiktet fult,
ryggen böjd,
hälarna långa.
Sedan började han
pröva sina krafter,
binda bast,
göra bördor;
sedan bar han hem
ris dagen lång.
Till gården kom
en hjulbent kvinna,
lera satt under fötterna,
armen var solbränd,
näsan böjde sig nedåt,
Tir kallade hon sig.
Mitt på bänken
satte hon sig sedan;
bredvid henne satt
husets son;
de pratade och viskade,
bäddade sängen,
Träl och Tir,
dagarna igenom.
Barn fick de,
– de bodde och trivdes, –
jag tror att de hette
Hreim och Fjosne,
Klur och Klegge,
Kefse, Fulne,
Drumb, Digralde,
Drött och Hösve,
Lut och Leggjalde;
de reste gärdsgårdar,
gödslade åkrar,
skötte svin,
vaktade getter,
grävde torv.
Deras döttrar var
Drumba och Kumba,
Ökkvinkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Tötrughypja
och Trönubeina.
Från dem härstammar
trälarnas ätter.
Rig gick sedan
på raka vägar,
han kom till en hall,
dörren satt på gångjärn,
han gick in,
eld brann på golvet,
ett par satt där,
upptagna av arbete.
Mannen täljde där
en stock till en vävbom;
skägget var ansat,
en lugg låg över pannan,
skjortan satt tätt,
en kista stod på golvet.
Där satt kvinnan,
vände sin spinnrock,
sträckte ut armarna,
beredde tyg;
ett band satt om huvudet,
en särk över bröstet,
en duk om halsen,
spännen på axlarna.
Afe och Amma
ägde huset.
Rig kunde ge dem
goda råd;
[sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar].
[Då tog Amma]
-- -- --
kokt kalvkött var
den bästa läckerheten.
[Rig kunde ge dem
goda råd;]
han reste sig från bordet,
gjorde sig redo att sova;
sedan lade han sig
mitt i sängen,
och på var sin sida
låg husets makar.
Där stannade han sedan
tre nätter i följd;
därefter förflöt
nio månader.
Amma födde ett barn,
de öste vatten över honom,
kallade honom Karl,
kvinnan svepte honom i tyg,
röd och rosig,
med spelande ögon.
Han började växa
och frodas väl,
lärde sig tämja oxar,
göra årder,
timra hus
och bygga lador,
göra kärror
och köra plogen.
Hem körde de då
henne med hängande nycklar,
klädd i getskinnskjortel,
och gifte henne med Karl;
Snör heter hon,
hon satte sig under slöjan;
som makar levde de,
bytte ringar,
bredde ut lakan
och satte bo.
Barn fick de,
– de bodde och trivdes, –
de hette Hal och Dräng,
Höld, Tegn och Smed,
Breid, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskägg och Segg.
Andra bar också
dessa namn:
Snot, Brud, Svanni,
Svarri, Sprakki,
Fljod, Sprund och Viv,
Feima, Ristill.
Från dem härstammar
böndernas ätter.
Rig gick därifrån
på raka vägar;
han kom till en sal,
ingången vette åt söder,
dörren stod öppen,
en ring satt i dörrposten.
Han gick då in,
golvet var bestrött;
ett par satt där,
såg varandra i ögonen,
Fader och Moder,
och lekte med fingrarna.
Husbonden satt
och tvinnade en sträng,
böjde en almbåge,
skaftade pilar;
men husfrun
såg på sina armar,
slätade tyget,
sträckte ärmarna.
Hon bar hög huvudduk,
ett smycke på bröstet,
släpande fållar,
en blåskimrande särk;
pannan var klarare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än ren nysnö.
Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan satte han sig
mitt på bänken,
och på var sin sida
satt husets makar.
Då tog Moder
en mönstrad duk,
vit av lin,
och täckte bordet;
sedan tog hon
tunna brödkakor,
vita av vete,
och täckte duken med dem.
Hon satte fram
fulla fat,
silverbeslagna, på bordet,
fyllda med fläsk
och stekta fåglar,
vin fanns i kannan,
beslagna var bägarna;
de drack och samtalade,
dagen gick mot sitt slut.
Rig kunde ge dem
goda råd;
sedan reste han sig
och bäddade sängen.
Där stannade han sedan
tre nätter i följd;
sedan gick han vidare
mitt på vägen;
därefter förflöt
nio månader.
Moder födde en pojke,
svepte honom i siden,
de öste vatten över honom
och lät honom heta Jarl;
ljust var håret,
ljusa var kinderna,
vakna var ögonen
som på en orm.
Där växte
Jarl upp i salen;
han lärde sig svinga sköld,
fästa bågsträngar,
böja almbågar,
skafta pilar,
kasta spjut,
svinga lansar,
rida hästar,
släppa hundar,
dra svärd,
öva simning.
Ur lunden kom
Rig gående,
Rig gående,
lärde honom runor;
sitt namn gav han honom,
kallade honom sin son;
honom bad han vinna
ärvda marker,
ärvda marker,
åldriga bygder.
Han red sedan därifrån
genom mörk skog,
över frostiga fjäll,
tills han kom till en hall;
han svingade spjutet,
skakade skölden,
satte hästen i galopp
och drog sitt svärd;
han väckte strid,
rödfärgade marken,
fällde krigare,
stred sig till land.
Sedan rådde han ensam
över arton gårdar,
han delade ut rikedom,
skänkte åt alla
skatter och dyrbarheter,
smalflankiga hästar,
strödde ut ringar,
högg sönder armringar.
Budbärare färdades
på våta vägar,
kom till hallen
där Herse bodde;
han hade en dotter
med smala fingrar,
ljus och klok,
hon hette Erna.
De friade till henne
och körde henne hem,
gifte henne med Jarl,
hon gick under linneslöjan;
de levde tillsammans
och trivdes väl,
ökade sin ätt
och njöt av livet.
Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mög,
Nid och Nidjung,
– de lärde sig leka, –
Son och Sven,
– simma och spela brädspel, –
ännu en hette Kund,
Kon var den yngste.
Där växte de upp,
Jarls söner,
tämjde hästar,
böjde sköldar,
täljde pilar,
skakade askskaft.
Men den unge Kon
kunde runor,
evighetsrunor
och livsrunor;
därtill kunde han
rädda människor,
slöa eggar,
stilla havet.
Han förstod fåglars kvitter,
kunde stilla eldar,
söva sinnen,
lindra sorger,
hade kraft och uthållighet
som åtta män.
Med Rig jarl
tävlade han i runor,
brukade knep
och kunde bättre;
då vann han
och fick rätten
att heta Rig
och kunna runor.
Den unge Kon red
genom snår och skogar,
kastade trubbpilar,
fällde fåglar.
Då sade en kråka,
som satt ensam på en gren:
”Varför ska du, unge Kon,
fälla fåglar?
Hellre borde ni
rida hästar,
[dra svärd]
och fälla en här.
Dan och Danp äger
dyrbara hallar,
ädlare arvejord
än ni har;
de kan väl
styra skepp,
låta eggen bita,
riva upp sår.”
Pannan var klarare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än ren nysnö.
Som makar levde de,
bytte ringar.