Källtext till ”Sången om Regin”
Reginsmál
Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.
Fornnordisk text med normaliserad stavning enligt Guðni Jónssons utgåva.
"Hvat er þat fiska,
er renn flóði í,
kann-at sér við víti varask?
Höfuð þitt
leystu helju ór,
finn mér lindar loga."
Geddan kvað:
"Andvari ek heiti,
Óinn hét minn faðir,
margan hef ek fors of farit;
aumlig norn
skóp oss í árdaga,
at ek skylda í vatni vaða."
Loki kvað:
"Segðu þat, Andvari,
ef þú eiga vill
líf í lýða sölum,
hver gjöld fáa
gumna synir,
ef þeir höggvask orðum á?"
Andvari kvað:
"Ofrgjöld fáa
gumna synir,
þeir er Vaðgelmi vaða;
ósaðra orða,
hverr er á annan lýgr,
oflengi leiða limar."
Loki sá allt gull þat, er Andvari átti. En er hann hafði framreitt gullit, þá hafði hann eftir einn hring, ok tók Loki þann af hánum. Dvergrinn gekk inn í steininn ok mælti:
"Þat skal gull,
er Gustr átti,
bræðrum tveim
at bana verða
ok öðlingum
átta at rógi;
mun míns féar
manngi njóta."
Æsir reiddu Hreiðmari féit ok tráðu upp otrbelginn ok reistu á fætr. Þá skyldu æsirnir hlaða upp gullinu ok hylja. En er þat var gört, gekk Hreiðmarr fram ok sá eitt granahár ok bað hylja. Þá dró Óðinn fram hringinn Andvaranaut ok hulði hárit. Loki kvað:
"Gull er þér nú reitt,
en þú gjöld hefir
mikil míns höfuðs;
syni þínum
verðr-a sæla sköpuð;
þat verðr ykkarr beggja bani."
Hreiðmarr sagði:
"Gjafar þú gaft,
gaft-at-tu ástgjafar,
gaft-at-tu af heilum hug;
fjörvi yðru
skylduð ér firrðir vera,
ef ek vissa ek þat fár fyrir."
Loki kvað:
"Enn er verra
- þat vita þykkjumk -
niðja stríð of neppt;
jöfra óborna
hygg ek þá enn vera
er þat er til hatrs hugat."
Hreiðmarr kvað:
"Rauðu gulli
hygg ek mik ráða munu,
svá lengi sem ek lifi;
hót þín
hræðumk ekki lyf,
of haldið heim heðan."
Fáfnir ok Reginn kröfðu Hreiðmarr niðgjalda eftir Otr bróður sinn. Hann kvað nei við. En Fáfnir lagði sverði Hreiðmar, föður sinn, sofanda. Hreiðmarr kallaði á dætr sínar:
"Lyngheiðr ok Lofnheiðr,
vitið mínu lífi farit,
mart er þat, er þörf þéar."
Lyngheiðr sagði:
"Fá mun systir,
þótt föður missi,
hefna hlýra harms."
Hreiðmarr kvað:
"Al þú þó dóttur,
dís ulfhuguð,
ef þú getr-at son
við siklingi;
fá mey mann
í meginþarfar;
þá mun þeirar sonr
þíns harms reka."
Þá dó Hreiðmarr, en Fáfnir tók gullit allt. Þá beiddist Reginn at hafa föðurarf sinn, en Fáfnir galt þar nei við. Þá leitaði Reginn ráða við Lyngheiði, systur sína, hvernig hann skyldi heimta föðurarf sinn. Hon kvað:
"Bróður kveðja
skaltu blíðliga
arfs ok æðra hugar;
er-a þat hæft,
at þú hjörvi skylir
kveðju Fáfni féar."
Þessa hluti sagði Reginn Sigurði. Einn dag, er hann kom til húsa Regins, var hánum vel fagnat. Reginn kvað:
"Kominn er hingat
konr Sigmundar,
seggr inn snarráði,
til sala várra,
móð hefir meira
en maðr gamall,
ok er mér fangs ván
at frekum ulfi.
Ek mun fæða
folkdjarfan gram;
nú er Yngva konr
með oss kominn;
sjá mun ræsir
ríkstr und sólu;
þrymr um öll lönd
örlögsímu."
Sigurðr var þá jafnan með Regin, ok sagði hann Sigurði, at Fáfnir lá á Gnitaheiði ok var í orms líki. Hann átti ægishjalm, er öll kvikendi hræddust við. Reginn gerði Sigurði sverð, er Gramr hét. Þat var svá hvasst, at hann brá því ofan í Rín ok lét reka ullarlagð fyrir straumi ok tók í sundr lagðinn sem vatnit. Því sverði klauf Sigurðr í sundr steðja Regins. Eftir þat eggjaði Reginn Sigurð at vega Fáfni. Hann sagði:
"Hátt munu hlæja
Hundings synir,
þeir er Eylima
aldrs synjuðu,
ef meir tyggja
munar at sækja
hringa rauða
en hefnd föður."
Hjálprekr konungr fekk Sigurði skipalið til föðurhefnda. Þeir fengu storm mikinn ok beittu fyrir bergsnös nökkura. Maðr einn stóð á berginu ok kvað:
"Hverir ríða þar
Ræfils hestum
hávar unnir,
haf glymjanda?
Seglvigg eru
sveita stokkin,
mun-at vágmarar
vind of standask."
Reginn svaraði:
"Hér ro vér Sigurðr
á sætréum;
er oss byrr gefinn
við bana sjalfan;
fellr brattr breki
bröndum hæri,
hlunnvigg hrapa.
Hverr spyrr at því?"
Maðr kvað:
"Hnikar hétu mik,
þá er hugin gladdak
Völsungr ungi,
ok vegit hafðak;
nú máttu kalla
karl af bergi
Fengi eða Fjölni;
far vil ek þiggja."
Þeir viku at landi, ok gekk karl á skip, ok lægði þá veðrit. Sigurðr kvað:
"Segðu mér þat, Hnikarr,
alls þá hvárttveggja veizt
goða heill ok guma:
hver bözt eru,
ef berjask skal,
heill at sverða svipun."
Hnikarr kvað:
"Mörg eru góð,
ef gumar vissi,
heill at sverða svipun;
dyggva fylgju
hygg ek ins dökkva vera
hrottameiði hrafns.
Þat er annat,
ef þú ert út of kominn
ok ert á braut búinn,
tvá þú lítr
á tái standa
hróðrfúsa hali.
Þat er it þriðja,
ef þú þjóta heyrir
ulf und asklimum;
heilla auðit
verðr þér af hjalmstöfum,
ef þú sér þá fyrri fara.
Engr skal gumna
í gögn vega
síð skínandi
systur Mána;
þeir sigr hafa,
er séa kunnu,
hjörleiks hvatir,
eða hamalt fylkja.
Þat er fár mikit,
ef þú fæti drepr,
þars þú at vígi veðr;
tálar dísir
standa þér á tvær hliðar
ok vilja þik sáran sjá.
Kembður ok þveginn
skal kænna hverr
ok at morgni mettr,
því at ósýnt er,
hvar at aftni kemr;
illt er fyr heill at hrapa."
Sigurðr átti orrostu mikla við Lyngva Hundingsson ok bræðr hans. Þar fell Lyngvi ok þeir þrír bræðr. Eftir orrostu kvað Reginn:
"Nú er blóðugr örn
bitrum hjörvi
bana Sigmundar
á baki ristinn;
engr var fremri,
sá er fold ryði,
hilmis arfi,
ok hugin gladdi."
Heim fór Sigurðr til Hjálpreks. Þá eggjaði Reginn Sigurð til at vega Fáfni.
Engelsk översättning av Henry Adams Bellows från 1923, fri från upphovsrätt. Strofnumreringen kan skilja sig från originalets.
Sigurth went to Hjalprek's stud and chose for himself a horse, who thereafter was called Grani. At that time Regin, the son of Hreithmar, was come to Hjalprek's home; he was more ingenious than all other men, and a dwarf in stature; he was wise, fierce and skilled in magic. Regin undertook Sigurth's bringing up and teaching, and loved him much. He told Sigurth of his forefathers, and also of this: that once Othin and Hönir and Loki had come to Andvari's waterfall, and in the fall were many fish. Andvari was a dwarf, who had dwelt long in the waterfall in the shape of a pike, and there he got his food. "Otr was the name of a brother of ours," said Regin, "who often went into the fall in the shape of an otter; he had caught a salmon, and sat on the high bank eating it with his eyes shut. Loki threw a stone at him and killed him; the gods thought they had had great good luck, and stripped the skin off the otter. That same evening they sought a night's lodging at Hreithmar's house, and showed their booty. Then we seized them, and told them, as ransom for their lives, to fill the otter skin with gold, and completely cover it outside as well with red gold. Then they sent Loki to get the gold; he went to Ron and got her net, and went then to Andvari's fall and cast the net in front of the pike, and the pike leaped into the net." Then Loki said:
"What is the fish that runs in the flood,
And itself from ill cannot save?
If thy head thou wouldst from hell redeem,
Find me the water's flame."
Andvari spake: 2.
"Andvari am I, and Oin my father,
In many a fall have I fared;
An evil Norn in olden days
Doomed me in waters to dwell."
Loki spake: 3.
"Andvari, say, if thou seekest still
To live in the land of men,
What payment is set for the sons of men
Who war with lying words?"
Andvari spake: 4.
"A mighty payment the men must make
Who in Vathgelmir's waters wade;
On a long road lead the lying words
That one to another utters."
Loki saw all the gold that Andvari had. But when he had brought forth all the gold, he held back one ring, and Loki took this from him. The dwarf went into his rocky hole and said:
"Now shall the gold that Gust once had
Bring their death to brothers twain,
And evil be for heroes eight;
Joy of my wealth shall no man win."
The gods gave Hreithmar the gold, and filled up the otter-skin, and stood it on its feet. Then the gods had to heap up gold and hide it. And when that was done, Hreithmar came forward and saw a single whisker, and bade them cover it. Then Othin brought out the ring Andvaranaut and covered the hair. Then Loki said:
"The gold is given, and great the price
Thou hast my head to save; But fortune thy sons shall find not there,
The bane of ye both it is."
Hreithmar spake: 7.
"Gifts ye gave, but ye gave not kindly,
Gave not with hearts that were whole;
Your lives ere this should ye all have lost,
If sooner this fate I had seen."
Loki spake: 8.
"Worse is this that methinks I see,
For a maid shall kinsmen clash;
Heroes unborn thereby shall be,
I deem, to hatred doomed."
Hreithmar spake: 9.
"The gold so red shall I rule, methinks,
So long as I shall live;
Nought of fear for thy threats I feel,
So get ye hence to your homes."
Fafnir and Regin asked Hreithmar for a share of the wealth that was paid for the slaying of their brother, Otr. This he refused, and Fafnir thrust his sword through the body of his father, Hreithmar, while he was sleeping. Hreithmar called to his daughters:
"Lyngheith and Lofnheith, fled is my life,
And mighty now is my need!"
Lyngheith spake:
"Though a sister loses her father, seldom
Revenge on her brother she brings."
Hreithmar spake: 11.
"A daughter, woman with wolf's heart, bear,
If thou hast no son with the hero brave;
If one weds the maid, for the need is mighty,
Their son for thy hurt may vengeance seek."
Then Hreithmar died, and Fafnir took all the gold. Thereupon Regin asked to have his inheritance from his father, but Fafnir refused this. Then Regin asked counsel of Lyngheith, his sister, how he should win his inheritance. She said:
"In friendly wise the wealth shalt thou ask
Of thy brother, and better will;
Not seemly is it to seek with the sword
Fafnir's treasure to take."
All these happenings did Regin tell to Sigurth.
One day, when he came to Regin's house, he was gladly welcomed. Regin said:
"Hither the son of Sigmund is come,
The hero eager, here to our hall;
His courage is more than an ancient man's,
And battle I hope from the hardy wolf.
"Here shall I foster the fearless prince,
Now Yngvi's heir to us is come;
The noblest hero beneath the sun,
The threads of his fate all lands enfold."
"Loud will the sons of Hunding laugh,
Who low did Eylimi lay in death,
If the hero sooner seeks the red
Rings to find than his father's vengeance."
King Hjalprek gave Sigurth a fleet for the avenging of his father. They ran into a great storm, and were off a certain headland. A man stood on the mountain, and said:
"Who yonder rides on Rævil's steeds,
O'er towering waves and waters wild?
The sail-horses all with sweat are dripping,
Nor can the sea-steeds the gale withstand."
Regin answered: 17.
"On the sea-trees here are Sigurth and I,
The storm wind drives us on to our death;
The waves crash down on the forward deck,
And the roller-steeds sink; who seeks our names?"
The Man spake: 18.
"Hnikar I was when Volsung once
Gladdened the ravens and battle gave;
Call me the Man from the Mountain now,
Feng or Fjolnir; with you will I fare."
"Hnikar, say, for thou seest the fate
That to gods and men is given;
What sign is fairest for him who fights,
And best for the swinging of swords?"
Hnikar spake: 20.
"Many the signs, if men but knew,
That are good for the swinging of swords;
It is well, methinks, if the warrior meets
A raven black on his road.
"Another it is if out thou art come,
And art ready forth to fare,
To behold on the path before thy house
Two fighters greedy of fame.
"Third it is well if a howling wolf
Thou hearest under the ash;
And fortune comes if thy foe thou seest
Ere thee the hero beholds.
"A man shall fight not when he must face
The moon's bright sister setting late; Win he shall who well can see,
And wedge-like forms his men for the fray.
"Foul is the sign if thy foot shall stumble
As thou goest forth to fight;
Goddesses baneful at both thy sides
Will that wounds thou shalt get.
"Combed and washed shall the wise man go,
And a meal at morn shall take;
For unknown it is where at eve he may be;
It is ill thy luck to lose."
Sigurth had a great battle with Lyngvi, the son of Hunding, and his brothers; there Lyngvi fell, and his two brothers with him. After the battle Regin said:
"Now the bloody eagle with biting sword
Is carved on the back of Sigmund's killer;
Few were more fierce in fight than his son,
Who reddened the earth and gladdened the ravens."
Sigurth went home to Hjalprek's house; thereupon Regin egged him on to fight with Fafnir.
AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.
”Vad är det för fisk
som simmar i floden
och inte kan värja sig mot fara?
Lös ditt huvud
ur Hels våld,
skaffa mig källans låga.”
Gäddan sade:
”Andvare heter jag,
Oin hette min far,
många forsar har jag farit genom;
en grym norna
bestämde i urtiden
att jag skulle vada i vatten.”
Loke sade:
”Säg mig, Andvare,
om du vill behålla
livet i människors salar:
vilken vedergällning får
människornas söner
om de angriper varandra med ord?”
Andvare sade:
”Hård vedergällning får
människornas söner
som vadar genom Vadgelmer;
osanna ords
grenar sträcker sig alltför långt
för var och en som ljuger om en annan.”
Loke såg allt guld som Andvare ägde. Men när denne hade burit fram guldet behöll han en ring, och den tog Loke ifrån honom. Dvärgen gick in i stenen och sade:
”Det guld
som Gust ägde
ska bli två bröders
bane
och vålla åtta
furstar strid;
ingen ska få
glädje av min rikedom.”
Asarna lämnade skatten till Hreidmar och stoppade ut utterskinnet och reste det på fötter. Sedan skulle asarna stapla guldet omkring det och täcka det. När det var gjort gick Hreidmar fram och såg ett morrhår och bad dem täcka det. Då tog Oden fram ringen Andvaranaut och täckte håret. Loke sade:
”Guldet har nu lämnats till dig,
och du har fått
stor lösen för mitt huvud;
din son
är ingen lycka beskärd;
det blir er bådas bane.”
Hreidmar sade:
”Gåvor gav du,
men inga kärleksgåvor,
du gav dem inte av ärligt hjärta;
era liv
skulle ni ha mist
om jag hade känt till detta onda i förväg.”
Loke sade:
”Än värre är det
– det tycker jag mig veta –
med den ofärd som väntar dina ättlingar;
ännu är nog de furstar
ofödda
som detta ska väcka hat emellan.”
Hreidmar sade:
”Det röda guldet
tror jag mig få råda över
så länge jag lever;
dina hot
skrämmer mig inte det minsta,
ge er nu hem härifrån.”
Fafner och Regin krävde av Hreidmar sin del av släktboten för sin bror Utter. Han vägrade. Då stack Fafner svärdet i sin far Hreidmar medan han sov. Hreidmar ropade på sina döttrar:
”Lyngheid och Lofnheid,
vet att mitt liv är förbi,
mycket är det som nöden tvingar till.”
Lyngheid sade:
”Knappast lär en syster,
fast hon mister sin far,
hämnas oförrätten på sin bror.”
Hreidmar sade:
”Föd då en dotter,
du kvinna med vargahjärta,
om du inte får en son
med en furste;
ge flickan en man
i denna svåra nöd;
då ska deras son
hämnas din sorg.”
Sedan dog Hreidmar, och Fafner tog allt guldet. Då begärde Regin att få sitt fadersarv, men Fafner vägrade. Då bad Regin sin syster Lyngheid om råd om hur han skulle få ut sitt fadersarv. Hon sade:
”Din bror ska du be
med vänliga ord
om arvet och ett bättre sinnelag;
det är inte rätt
att du med svärd ska
kräva Fafner på rikedom.”
Detta berättade Regin för Sigurd. En dag när han kom till Regins hus blev han väl mottagen. Regin sade:
”Hit har han kommit,
Sigmunds son,
den handlingssnabbe mannen,
till våra salar;
han har större mod
än en gammal man,
och jag väntar mig byte
av den glupske vargen.
Jag ska fostra
en stridsdjärv furste;
nu har Yngves ättling
kommit till oss;
den här härskaren blir
mäktigast under solen;
över alla länder sträcker sig
hans ödestråd.”
Sigurd vistades då ständigt hos Regin, och denne berättade för Sigurd att Fafner låg på Gnitaheden och hade en orms gestalt. Han ägde en skräckhjälm som alla levande varelser fruktade. Regin gjorde ett svärd åt Sigurd som hette Gram. Det var så vasst att han sänkte det i Rhen och lät en ulltott driva med strömmen, och svärdet skar itu ulltotten liksom vattnet. Med det svärdet klöv Sigurd Regins städ. Därefter eggade Regin Sigurd att dräpa Fafner. Han sade:
”Högt ska de skratta,
Hundings söner,
som berövade Eylime
livet,
om fursten hellre
vill söka
röda ringar
än hämnd för sin far.”
Kung Hjalprek gav Sigurd en flotta för att hämnas sin far. De råkade ut för en svår storm och kryssade utanför en klippudde. En man stod på klippan och sade:
”Vilka rider där
på Rävils hästar
över höga vågor,
över dånande hav?
Segelhästarna är
stänkta av svett,
havets springare lär inte
stå emot vinden.”
Regin svarade:
”Här är vi, Sigurd och jag,
på havets trä;
vi har fått en vind
som för oss mot döden själv;
branta brottsjöar faller,
högre än stävarna,
rullstockarnas hästar störtar.
Vem frågar efter det?”
Mannen sade:
”Hnikar kallade de mig
när jag gladde korpen,
unge Volsung,
och hade stridit;
nu kan du kalla
karlen på klippan
Feng eller Fjölner;
jag vill följa med.”
De styrde mot land, och karlen steg ombord, och då lade sig stormen. Sigurd sade:
”Säg mig detta, Hnikar,
eftersom du känner både
gudars och människors lycka:
vilka är de bästa,
om man ska strida,
varslen när svärden svingas?”
Hnikar sade:
”Många är goda,
om människor kände dem,
varslen när svärden svingas;
en trogen följeslagare
tror jag den mörka korpen är
för svärdets träd.
Ett annat är det
om du har kommit ut
och är redo att ge dig av,
och du ser två
äregiriga män
stå på gårdstunet.
Det tredje är det
om du hör en varg
yla under askens grenar;
lycka ska du få
i mötet med hjälmbärarna
om du ser dem komma först.
Ingen man ska
strida vänd mot
Månes sent skinande
syster;
de vinner seger
som kan se,
djärva i svärdsleken,
eller ställer upp i svinfylking.
Det är ett svårt varsel
om du snavar med foten
där du går till strid;
svekfulla diser
står på båda sidor om dig
och vill se dig sårad.
Kammad och tvättad
ska varje klok man vara
och mätt om morgonen,
för ingen vet
var han hamnar om kvällen;
illa är att stupa före sin lyckostund.”
Sigurd utkämpade ett stort slag mot Lyngve Hundingsson och hans bröder. Där föll Lyngve och de tre bröderna. Efter slaget sade Regin:
”Nu är en blodig örn
med vasst svärd
ristad på ryggen
på Sigmunds baneman;
ingen som rödfärgade jorden
var främre
än furstens arvinge,
som gladde korpen.”
Sigurd for hem till Hjalprek. Då eggade Regin Sigurd att dräpa Fafner.