Källtext till ”Prolog”

Prologus

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

Fornnordisk text med normaliserad stavning enligt Guðni Jónssons utgåva.

Almáttigr guð skapaði í upphafi himin ok jörð ok alla þá hluti, er þeim fylgja, og síðast menn tvá, er ættir eru frá komnar, Adam ok Evu, ok fjölgaðist þeira kynslóð ok dreifðist um heim allan. En er fram liðu stundir, þá ójafnaðist mannfólkit. Váru sumir góðir ok rétttrúaðir, en miklu fleiri snerust eftir girnðum heimsins ok órækðu guðs boðorð, ok fyrir því drekkði guð heiminum í sjóvargangi ok öllum kykvendum heimsins nema þeim, er í örkinni váru með Nóa. Eftir Nóaflóð lifðu átta menn, þeir er heiminn byggðu, ok kómu frá þeim ættir, ok varð enn sem fyrr, at þá er fjölmenntist ok byggðist veröldin, þá var þat allr fjölði mannfólksins, er elskaði ágirni fjár ok metnaðar, en afrækðust guðs hlýðni, ok svá mikit gerðist at því, at þeir vildu eigi nefna guð. En hverr myndi þá frá segja sonum þeira frá guðs stórmerkjum? Svá kom, at þeir týndu guðs nafni, ok víðast um veröldina fannst eigi sá maðr, er deili kunni á skapara sínum. En eigi at síðr veitti guð þeim jarðligar giftir, fé ok sælu, er þeir skyldu við vera í heiminum. Miðlaði hann ok spekðina, svá at þeir skilðu alla jarðliga hluti ok allar greinar, þær er sjá mátti loftsins ok jarðarinnar. Þat hugsuðu þeir ok undruðust, hví þat myndi gegna, er jörðin ok dýrin ok fuglarnir höfðu saman eðli í sumum hlutum ok þó ólík at hætti. Þat var eitt eðli, að jörðin var grafin í hám fjalltindum ok spratt þar vatn upp, ok þurfti þar eigi lengra at grafa til vatns en í djúpum dölum. Svá er ok dýr ok fuglar, at jafnlangt er til blóðs í höfði ok fótum. Önnur náttúra er sú jarðar, at á hverju ári vex á jörðinni gras ok blóm, ok á sama ári fellr þat allt ok fölnar, svá ok dýr ok fuglar, at vex hár ok fjaðrar ok fellr af á hverju ári. Þat er in þriðja náttúra jarðar, þá er hon er opnuð ok grafin, þá grær gras á þeiri moldu, er efst er á jörðinni. Björg ok steina þýddu þeir móti tönnum ok beinum kvikenda. Af þessu skilðu þeir svá, at jörðunni væri kvik ok hefði líf með nökkurum hætti, ok vissu þeir, at hon furðuliga gömul at aldartali ok máttug í eðli. Hon fæddi öll kykvendi, ok hon eignaðist allt þat, er dó. Fyrir þá sök gáfu þeir henni nafn ok tölðu ætt sína til hennar. Þat sama spurðu þeir af gömlum frændum sínum, at síðan er talið váru mörg hundruð vetra, þá var in sama jörð ok sól ok himintungl, en gangr himintunglanna var ójafn. Áttu sum lengra gang, en sum skemmra. Af þvílíkum hlutum grunaði þá, at nökkurr myndi vera stjórnari himintunglanna, sá er stilla myndi gang þeira at vilja sínum, ok myndi sá vera ríkr mjök ok máttigr. Ok þess væntu þeir, ef hann réði fyrir höfuðskepnunum, at hann myndi ok fyrr verit hafa en himintunglin, ok þat sá þeir, ef hann ræðr gangi himintunglanna, at hann myndi ráða skini sólar ok dögg loftsins ok ávexti jarðarinnar, er því fylgir, ok slíkt sama vindinum loftsins ok þar með stormi sævarins. Þá vissu þeir eigi, hvar ríki hans var, en því trúðu þeir, at hann réð öllum hlutum á jörðu ok í lofti, himins ok himintunglum, sævarins ok veðranna. En til þess at heldr mætti frá segja eða í minni festa, þá gáfu þeir nöfn með sjálfum sér öllum hlutum, ok hefir þessi átrúnaðr á marga lund breytzt, svá sem þjóðirnar skiptust ok tungurnar greindust. En alla hluti skilðu þeir jarðligri skilningu, því at þeim var eigi gefin andlig spekðin. Svá skilðu þeir, at allir hlutir væri smíðaðir af nökkuru efni. 2. Um þrjár hálfur veraldar. Veröldin var greind í þrjár hálfur, frá suðri í vestr ok inn at Miðjarðarsjó; sá hlutr var kallaðr Affríká. Inn syðri hlutr þeirar deilðar er heitr, svá at þar brennr, af sólu. Annarr hlutr frá vestri til norðrs ok inn til hafsins; er sá kallaðr Evrópá eða Énéá. Inn nyrðri hluti er þar svá kaldr, at eigi vex gras á ok eigi má byggja. Frá norðri ok um austrhálfur allt til suðrs, þat er kallat Asíá. Í þeim hluta veraldar er öll fegrð ok prýði ok eignir jarðar-ávaxtar, gull ok gimsteinar. Þar er ok mið veröldin. Ok svá sem þar er jörðin fegri ok betri öllum kostum en í öðrum stöðum, svá var ok mannfólkit þar mest tignat af öllum giftunum, spekinni ok aflinu, fegrðinni ok alls konar kunnustu. 3. Frá Trjóumönnum. Nær miðri veröldinni var gert þat hús ok herbergi, er ágætast hefir verit, er kallat Trjóa, þar sem vér köllum Tyrkland. Þessi staðr var miklu meiri gerr en aðrir ok með meira hagleik á marga lund með kostnaði ok föngum, en þar váru til. Þar váru tólf konungdómar ok einn yfirkonungr, ok lágu mörg þjóðlönd til hvers konungdómsins. Þar váru í borginni tólf höfðingjar. Þessir höfðingjar hafa verit um fram aðra menn, þá er verit hafa í veröldu, um alla manndómliga hluti. Einn konungr í Trjóu er nefndr Múnón eða Mennón. Hann átti dóttur höfuðkonungsins Príamí. Sú hét Tróan. Þau áttu son. Hann hét Trór, er vér köllum Þór. Hann var at uppfæðslu í Trakíá með hertoga þeim, er nefndr er Lóríkús, en er hann var tíu vetra, þá tók hann við vápnum föður síns. Svá var hann fagr álitum, er hann kom með öðrum mönnum, sem þá er fílsbein er grafit í eik. Hár hans er fegra en gull. Þá er hann var tólf vetra, þá hafði hann fullt afl. Þá lyfti hann af jörðu tíu bjarnarstökkum öllum senn, ok þá drap hann Lóríkúm hertoga, fóstra sinn, ok konu hans, Lórá eða Glórá, ok eignaði sér ríkit Trakíá. Þat köllum vér Þrúðheim. Þá fór hann víða um lönd ok kannaði allar heimshálfur ok sigraði einn saman alla berserki ok alla risa ok einn inn mesta dreka ok mörg dýr. Í norðrhálfu heims fann hann spákonu þá, er Síbíl hét, er vér köllum Sif, ok fekk hennar. Engi kann at segja ætt Sifjar. Hon var allra kvinna fegrst. Hár hennar var sem gull. Þeira sonr var Lóriði, er líkr var feðr sínum. Hans sonr var Einriði, hans sonr Vingeþórr, hans sonr Vingener, hans sonr Móda, hans sonr Magi, hans sonr Seskef, hans sonr Beðvig, hans sonr Athra, er vér köllum Annan, hans sonr Ítrmann, hans sonr Heremóð, hans sonr Skjaldun, er vér köllum Skjöld, hans Bjáf, er köllum Bjár, hans sonr Ját, hans sonr Guðólfr, hans sonr Finn, hans sonr Fríallaf, er vér köllum Friðleif. Hann átti þann son, er nefndr er Vóden. Þann köllum vér Óðin. Hann var ágætr maðr af speki ok allri atgervi. Kona hans hét Frígíða, er vér köllum Frigg. 4. För Óðins norðr í heim. Óðinn hafði spádóm ok svá kona hans, ok af þeim vísendum fann hann þat, at nafn hans myndi uppi vera haft í norðrhálfu heims ok tignat um fram alla konunga. Fyrir þá sök fýstist hann at byrja ferð sína af Tyrklandi ok hafði með sér mikinn fjölða liðs, unga menn ok gamla, karla ok konur, ok höfðu með sér marga gersamliga hluti. En hvar sem þeir fóru yfir lönd, þá var ágæti mikit frá þeim sagt, svá at þeir þóttu líkari goðum en mönnum. Ok þeir gefa eigi stað ferðinni, fyrr en þeir koma norðr í þat land, er nú er kallat Saxland. Þar dvalðist Óðinn langar hríðir ok eignaðist víða þat land. Þar setti Óðinn til landsgæzlu þrjá sonu sína. Er einn nefndr Vegdeg. Var hann ríkr konungr ok réð fyrir Austr-Saxlandi. Hans sonr var Vitrgils. Hans synir váru þeir Vitta, faðir Heingests, ok Sigarr, faðir Svebdeg, er vér köllum Svipdag. Annarr sonr Óðins hét Baldeg, er vér köllum Baldr. Hann átti þat land, er nú heitir Vestfál. Hans sonr var Brandr, hans sonr Frjóðigar, er vér köllum Fróða. Hans sonr var Freóvin, hans sonr Uvigg, hans sonr Gevis, er vér köllum Gave. Inn þriði sonr Óðins er nefndr Sigi, hans sonr Rerir. Þeir langfeðr réðu þar fyrir, er nú er kallat Frakland, ok er þaðan sú ætt komin, er kölluð er Völsungar. Frá öllum þeim eru stórar ættir komnar ok margar. Þá byrjaði Óðinn ferð sína norðr ok kom í þat land, er þeir kölluðu Reiðgotaland, ok eignaðist í því landi allt þat, er hann vildi. Hann setti þar til landa son sinn, er Skjöldr hét. Hans sonr var Friðleifr. Þaðan er sú ætt komin, er Skjöldungar heita. Þat eru Danakonungar, ok þat heitir Jótland, er þá var kallat Reiðgotaland. 5. Óðinn tók sér bústað í Sigtúnum. Eftir þat fór hann norðr, þar sem nú heitir Svíþjóð. Þar var sá konungr, er Gylfi er nefndr. En er hann spyrr til ferðar þeira Ásíamanna, er er æsir váru kallaðir, fór hann í móti þeim ok bauð, at Óðinn skyldi slíkt vald hafa í hans ríki, sem hann vildi sjálfr. Ok sá tími fylgði ferð þeira, at hvar sem þeir dvölðust í löndum, þá var þar ár ok friðr, ok trúðu allir, at þeir væri þess ráðandi, því at þat sá ríkismenn, at þeir váru ólíkir öðrum mönnum, þeim er þeir höfðu sét, at fegrð ok svá at viti. Þar þótti Óðni fagrir vellir ok landskostir góðir ok kaus sér þar borgstað, er nú heita Sigtún. Skipaði hann þar höfðingjum ok í þá líking, sem verit hafði í Trója, setti tólf höfuðmenn í staðinum at dæma landslög, ok svá skipaði hann réttum öllum sem fyrr hafði verit í Trója ok Tyrkir váru vanir. Eftir þat fór hann norðr, þar til er sjár tók við honum, sá er þeir hugðu, at lægi um öll lönd, ok setti þar son sinn til þess ríkis, er nú heitir Nóregr. Sá er Sæmingr kallaðr, ok telja þar Nóregskonungar sínar ættir til hans ok svá jarlar ok aðrir ríkismenn, svá sem segir í Háleygjatali. En Óðinn hafði með sér þann son sinn, er Yngvi er nefndr, er konungr var í Svíþjóðu eftir hann, ok eru frá honum komnar þær ættir, er Ynglingar eru kallaðir. Þeir æsir tóku sér kvánföng þar innan lands, en sumir sonum sínum, ok urðu þessar ættir fjölmennar, at umb Saxland ok allt þaðan of norðrhálfur dreifðist svá, at þeira tunga, Ásíamanna, var eigin tunga um öll þessi lönd. Ok þat þykkjast menn skynja mega af því, at rituð eru langfeðganöfn þeira, at þau nöfn hafa fylgt þessi tungu ok þeir æsir hafa haft tunguna norðr hingat í heim, í Nóreg ok í Svíþjóð, í Danmörk ok í Saxland, ok í Englandi eru forn landsheiti eða staðaheiti, þau er skilja má, at af annarri tungu eru gefin en þessi.

AI-översättning till engelska från fornnordiskan.

In the beginning, almighty God created heaven and earth and everything that belongs to them, and last of all two human beings, Adam and Eve, from whom the families of humankind descend. Their offspring multiplied and spread throughout the world. But as time passed, humankind grew divided. Some were good and true in their faith, but far more followed worldly desires and neglected God's commandments. For this reason God drowned the world and all its living creatures in a flood, except those who were in the ark with Noah. After Noah's flood, eight people survived, and they populated the world and became the ancestors of its families. Once again, as before, when people multiplied and the world became settled, the great mass of humankind cherished greed for wealth and honor but neglected obedience to God. This went so far that they would not name God. Who, then, would tell their sons of God's mighty wonders? It came about that they lost God's name, and throughout most of the world no one could be found who knew anything of his creator. Nevertheless, God granted them earthly blessings, wealth and prosperity, to sustain them in the world. He also bestowed wisdom on them, so that they understood all earthly things and all the features of sky and earth that could be seen.

They pondered and wondered what it might mean that the earth, animals and birds shared certain qualities, though their ways differed. One such quality was that when the earth was dug into on high mountain peaks, water sprang up there, and one needed to dig no farther for water there than in deep valleys. So too with animals and birds: the blood lies equally deep in their heads and feet. Another property of the earth is that every year grass and flowers grow upon it, and in that same year they all die down and wither. So too with animals and birds: hair and feathers grow and fall off every year. The earth's third property is that when it is opened and dug into, grass grows on the soil that lies uppermost. They understood rocks and stones as corresponding to the teeth and bones of living creatures. From this they concluded that the earth was alive and possessed life in some fashion. They knew that it was wonderfully ancient in years and mighty in its nature. It nourished all living creatures and took possession of everything that died. For that reason they gave it a name and traced their ancestry to it.

They also learned from their elderly kinsmen that, going back many hundreds of years, the earth, sun and heavenly bodies had been the same, but the courses of the heavenly bodies varied. Some had a longer course and others a shorter one. From such things they suspected that there must be some ruler of the heavenly bodies who directed their courses according to his will, and that he must be very powerful and mighty. They reasoned that if he ruled the elements, he must also have existed before the heavenly bodies. They saw that if he governed the courses of the heavenly bodies, he must govern the sun's shining, the dew from the sky and the fruits of the earth that follow from these, and likewise the winds of the air and with them the storms of the sea. They did not know where his kingdom lay, but they believed that he ruled all things on earth and in the air, heaven and the heavenly bodies, the sea and the weather. To make these things easier to speak of or commit to memory, they gave names among themselves to everything. This belief has changed in many ways as peoples separated and languages grew distinct. But they understood everything in an earthly way, because spiritual wisdom had not been given to them. Thus they understood that all things were fashioned from some material.

2. On the three parts of the world.

The world was divided into three parts. From the south westward and inward to the Mediterranean Sea, that part was called Africa. The southern portion of that division is so hot that it is scorched by the sun. The second part extends from the west to the north and inward to the sea; it is called Europe or Enea. Its northern portion is so cold that no grass grows there and it cannot be inhabited. From the north, around the eastern regions and all the way to the south, the land is called Asia. In that part of the world are all beauty and splendor, the riches of the earth's produce, gold and precious stones. There too is the center of the world. Just as the land there is more beautiful and better in every respect than elsewhere, so too its people were most highly endowed with every gift: wisdom and strength, beauty and every kind of knowledge.

3. Of the Trojans.

Near the center of the world was built the most renowned of all dwellings and settlements, called Troy, in what we call Turkey. This place was built on a far grander scale than others, and in many ways with greater skill, with the expense and resources available there. There were twelve kingdoms and one high king, and many nations belonged to each kingdom. There were twelve chieftains in the city. These chieftains surpassed all other men who have lived in the world in every human accomplishment.

One king in Troy was named Munon or Mennon. He married the daughter of the high king Priam. Her name was Troan. They had a son named Tror, whom we call Thor. He was brought up in Thrace by a duke named Loricus, and when he was ten years old he took up his father's weapons. When he stood among other men, his appearance was as beautiful as ivory inlaid in oak. His hair was more beautiful than gold. When he was twelve years old, he had reached his full strength. Then he lifted ten bearskins from the ground all at once, and then he killed Duke Loricus, his foster father, and his wife, Lora or Glora, and took possession of the kingdom of Thrace. We call it Thrudheim. Then he traveled far and wide through many lands and explored every region of the world, and single-handedly defeated all berserks and all giants, one enormous dragon and many beasts. In the northern part of the world he found a prophetess named Sibyl, whom we call Sif, and married her. No one can tell Sif's ancestry. She was the most beautiful of all women. Her hair was like gold.

Their son was Loridi, who resembled his father. His son was Einridi, his son Vingethor, his son Vingener, his son Moda, his son Magi, his son Seskef, his son Bedvig, his son Athra, whom we call Annan, his son Itrmann, his son Heremod, his son Skjaldun, whom we call Skjold, his son Bjaf, whom we call Bjar, his son Jat, his son Gudolf, his son Finn, his son Friallaf, whom we call Fridleif. He had a son named Voden, whom we call Odin. He was a man renowned for his wisdom and every accomplishment. His wife was named Frigida, whom we call Frigg.

4. Odin's journey into the northern world.

Odin had the gift of prophecy, as did his wife, and through this knowledge he discovered that his name would be celebrated in the northern part of the world and honored above those of all kings. For this reason he wished to begin his journey from Turkey. He took with him a great company, young and old, men and women, and they brought many precious things. Wherever they traveled through the lands, great praise was spoken of them, so that they seemed more like gods than human beings. They did not halt their journey until they came north into the land now called Saxony. Odin stayed there for a long time and took possession of wide stretches of that country. There Odin appointed three of his sons to govern the land.

One was named Vegdeg. He was a powerful king and ruled East Saxony. His son was Vitrgils. His sons were Vitta, the father of Hengest, and Sigar, the father of Svebdeg, whom we call Svipdag. Odin's second son was named Baldeg, whom we call Baldr. He held the land now called Westphalia. His son was Brand, his son Frjodigar, whom we call Frodi. His son was Freovin, his son Uvigg, his son Gevis, whom we call Gave. Odin's third son was named Sigi, and his son was Rerir. These forefathers ruled in what is now called the land of the Franks, and from them descends the family called the Volsungs. From all these men descend many great families.

Then Odin began his journey north and came into the land they called Reidgotaland, and took possession of as much of that land as he wished. He appointed his son named Skjold to rule the lands there. His son was Fridleif. From him descends the family called the Skjoldungs. These are the kings of Denmark, and the land then called Reidgotaland is now called Jutland.

5. Odin made his home at Sigtuna.

After that he traveled north into what is now called Sweden. There was a king there named Gylfi. When he heard of the journey of these men of Asia, who were called Aesir, he went to meet them and offered Odin as much power in his kingdom as he himself wished to have. Such good fortune accompanied their journey that wherever they stayed in the lands, there were fruitful seasons and peace. Everyone believed that they brought these things about, for the powerful men saw that they were unlike any other people they had seen, both in beauty and in wisdom. Odin found the plains there beautiful and the land good, and chose a site for his city at what is now called Sigtuna. He appointed chieftains there, following the pattern that had existed in Troy, and established twelve leaders in the place to administer the laws of the land. He arranged all legal matters as they had formerly been in Troy and as the Turks were accustomed to do.

After that he traveled north until he reached the sea, which they believed encircled all lands, and there he appointed his son to rule the kingdom now called Norway. He is called Saeming, and the kings of Norway trace their ancestry to him, as do earls and other powerful men, as is told in Haleygjatal. Odin had brought with him his son named Yngvi, who was king in Sweden after him, and from him descend the families called Ynglings. These Aesir took wives for themselves within the country, and some for their sons. These families became so numerous that they spread throughout Saxony and from there across the northern regions, until their language, the language of the men of Asia, was the native language throughout all these lands. People believe they can discern, from the written names of their forefathers, that those names have accompanied this language, and that the Aesir brought the language north into this part of the world, into Norway and Sweden, Denmark and Saxony. In England there are ancient names of regions or places that can be recognized as having been given in a language other than this one.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

Den allsmäktige Gud skapade i begynnelsen himmel och jord och allt som hör till dem, och sist två människor, från vilka släkterna härstammar, Adam och Eva. Deras avkomma förökade sig och spred sig över hela världen. Men med tiden blev människorna alltmer olika. Somliga var goda och rättrogna, men långt fler följde världens begär och försummade Guds bud. Därför dränkte Gud världen och alla dess levande varelser i en väldig översvämning, utom dem som var i arken med Noa. Efter Noas flod levde åtta människor kvar, som befolkade världen, och från dem härstammade släkterna. Det gick åter som förut: när människorna blev fler och världen befolkades, var det stora flertalet upptaget av begär efter rikedom och ära och försummade att lyda Gud. Det gick så långt att de inte ville nämna Gud. Vem skulle då berätta för deras söner om Guds stora underverk? Så kom det sig att de glömde Guds namn, och i större delen av världen fanns ingen människa som kände sin skapare.

Ändå gav Gud dem jordiska gåvor, rikedom och välgång, som skulle uppehålla dem i världen. Han gav dem också vishet, så att de förstod alla jordiska ting och alla företeelser som kunde iakttas i luften och på jorden. De begrundade och förundrade sig över hur det kunde komma sig att jorden, djuren och fåglarna i vissa avseenden hade samma natur men ändå skilde sig åt i sitt väsen. En sådan egenskap var att när man grävde i jorden på höga bergstoppar, sprang vatten fram där, och man behövde inte gräva djupare efter vatten där än i djupa dalar. På samma sätt är det med djur och fåglar: det är lika långt till blodet i huvudet som i fötterna. En annan av jordens egenskaper är att gräs och blommor växer på den varje år, och samma år faller allt detta och vissnar. På samma sätt växer hår och fjädrar på djur och fåglar och faller av varje år. En tredje egenskap hos jorden är att när den öppnas och grävs upp, växer gräs på den mull som ligger överst på jorden. Berg och stenar uppfattade de som motsvarigheter till levande varelsers tänder och ben. Av detta drog de slutsatsen att jorden var levande och på något sätt hade liv. De visste att hon var ofantligt gammal till åren och mäktig till sin natur. Hon födde alla levande varelser och tog till sig allt som dog. Därför gav de henne ett namn och räknade sin härkomst från henne.

Av sina gamla släktingar fick de också höra att när många hundra vintrar hade räknats, var jorden, solen och himlakropparna fortfarande desamma, men himlakropparnas lopp var olika. Somliga hade ett längre lopp och andra ett kortare. Av sådant anade de att det måste finnas någon som styrde himlakropparna och ordnade deras lopp efter sin vilja, och att han måste vara mycket mäktig och stark. De antog att om han rådde över elementen, måste han också ha funnits före himlakropparna. Och de insåg att om han rådde över himlakropparnas lopp, måste han råda över solens sken, daggen från luften och jordens gröda, som beror av detta, liksom över vindarna i luften och därmed över stormarna på havet. De visste inte var hans rike fanns, men de trodde att han rådde över allt på jorden och i luften, över himlen och himlakropparna, havet och vädret. För att lättare kunna berätta om allt detta eller fästa det i minnet gav de sinsemellan namn åt alla ting. Denna tro har förändrats på många sätt, allteftersom folken skildes åt och språken blev olika. Men de förstod allt med jordiskt förstånd, eftersom den andliga visheten inte hade givits dem. De föreställde sig därför att alla ting var tillverkade av något ämne.

2. Om världens tre delar.

Världen delades i tre delar. Från söder till väster och in till Medelhavet sträckte sig den del som kallades Afrika. Den södra delen av detta område är så het att solen bränner där. Den andra delen sträcker sig från väster till norr och in till havet. Den kallas Europa eller Enea. Den nordliga delen är där så kall att inget gräs växer och ingen kan bo där. Från norr och genom de östra delarna ända till söder ligger det som kallas Asien. I den delen av världen finns all skönhet och prakt och jordens rikedomar av gröda, guld och ädelstenar. Där ligger också världens mitt. Och liksom jorden där är vackrare och i alla avseenden bättre än på andra platser, var också människorna där högst begåvade med alla gåvor: vishet och styrka, skönhet och all slags kunnighet.

3. Om trojanerna.

Nära världens mitt uppfördes den mest berömda boning och hemvist som någonsin funnits, kallad Troja, där vi säger att Turkiet ligger. Denna plats var mycket ståtligare byggd än andra och på många sätt med större konstfärdighet, med de rikedomar och tillgångar som fanns där. Där fanns tolv kungadömen och en överkung, och till varje kungadöme hörde många länder. I staden fanns tolv hövdingar. Dessa hövdingar har i alla manliga färdigheter överträffat andra människor som har funnits i världen.

En kung i Troja hette Munon eller Mennon. Han var gift med överkungen Priamos dotter, som hette Troan. De hade en son. Han hette Tror, som vi kallar Tor. Han uppfostrades i Thrakien hos en hertig som hette Lorikus, och när han var tio år övertog han sin fars vapen. När han stod bland andra människor var han lika vacker att se på som elfenben infällt i ek. Hans hår var vackrare än guld. När han var tolv år hade han nått sin fulla styrka. Då lyfte han tio björnhudar från marken på en gång, och då dödade han hertig Lorikus, sin fosterfar, och hans hustru Lora eller Glora och tog riket Thrakien i besittning. Det kallar vi Trudheim. Sedan färdades han vida omkring i länderna och utforskade alla världsdelar. Ensam besegrade han alla bärsärkar och alla jättar och en väldig drake och många djur.

I världens norra del fann han den spåkvinna som hette Sibylla och som vi kallar Siv, och gifte sig med henne. Ingen kan säga vilken släkt Siv kom från. Hon var den vackraste av alla kvinnor. Hennes hår var som guld. Deras son var Loride, som liknade sin far. Hans son var Einride, hans son Vingetor, hans son Vingener, hans son Moda, hans son Magi, hans son Seskef, hans son Bedvig, hans son Athra, som vi kallar Annan, hans son Itrmann, hans son Heremod, hans son Skjaldun, som vi kallar Sköld, hans son Bjaf, som vi kallar Bjar, hans son Jat, hans son Gudolf, hans son Finn, hans son Friallaf, som vi kallar Fridleif. Han hade en son som hette Voden. Honom kallar vi Oden. Han var en framstående man i vishet och all slags förmåga. Hans hustru hette Frigida, som vi kallar Frigg.

4. Odens färd norrut i världen.

Oden hade förmågan att spå, liksom hans hustru, och genom denna kunskap fick han veta att hans namn skulle bli berömt i världens norra del och äras framför alla kungars. Därför fick han lust att ge sig av från Turkiet. Han tog med sig en stor skara människor, unga och gamla, män och kvinnor, och de förde med sig många dyrbarheter. Vart de än färdades genom länderna berättades det mycket om deras förträfflighet, så att de tycktes mer lika gudar än människor. De gjorde inget uppehåll i färden förrän de kom norrut till det land som nu kallas Sachsen. Där stannade Oden länge och tog stora delar av landet i besittning.

Oden satte tre av sina söner att styra landet där. En hette Vegdeg. Han var en mäktig kung och rådde över östra Sachsen. Hans son var Vitrgils. Hans söner var Vitta, Hengests far, och Sigar, far till Svebdeg, som vi kallar Svipdag. Odens andre son hette Baldeg, som vi kallar Balder. Han härskade över det land som nu heter Westfalen. Hans son var Brand, hans son Frjodigar, som vi kallar Frode. Hans son var Freovin, hans son Uvigg, hans son Gevis, som vi kallar Gave. Odens tredje son hette Sigi, och hans son var Rerir. Dessa förfäder härskade där det nu kallas Frankrike, och därifrån kommer den släkt som kallas Volsungar. Från alla dessa härstammar många stora släkter.

Sedan fortsatte Oden sin färd norrut och kom till det land som de kallade Reidgotaland. I det landet tog han i besittning allt han ville ha. Där satte han sin son, som hette Sköld, att råda över landet. Hans son var Fridleif. Därifrån härstammar den släkt som kallas Sköldungar. Det är de danska kungarna, och det som då kallades Reidgotaland heter nu Jylland.

5. Oden bosatte sig i Sigtuna.

Därefter färdades han norrut till det som nu heter Sverige. Där fanns en kung som hette Gylfe. När han fick höra om dessa Asienmäns färd, de som kallades asar, gick han dem till mötes och erbjöd Oden så stor makt i sitt rike som han själv ville ha. Deras färd åtföljdes av sådan välgång att var de än stannade i länderna rådde god årsväxt och fred. Alla trodde att de rådde över detta, eftersom de mäktiga männen såg att de skilde sig från andra människor som de hade sett, både i skönhet och i förstånd. Oden tyckte att slätterna där var vackra och landets tillgångar goda, och valde en plats åt sig för en stad där det nu heter Sigtuna. Där tillsatte han hövdingar och satte, efter förebild från Troja, tolv främsta män i staden att döma efter landets lagar. Han ordnade alla rättsförhållanden så som det tidigare hade varit i Troja och som turkarna var vana vid.

Därefter färdades han norrut tills han kom till havet, som de trodde omgav alla länder, och satte där sin son att råda över det rike som nu heter Norge. Han kallas Säming, och Norges kungar räknar sin härkomst från honom, liksom jarlar och andra mäktiga män, så som det sägs i Håleygjatal. Men Oden hade med sig sin son som hette Yngve och som blev kung i Sverige efter honom. Från honom härstammar de släkter som kallas Ynglingar.

Asarna tog sig hustrur där i landet, och somliga fann hustrur åt sina söner. Dessa släkter blev så talrika och spred sig så vida omkring i Sachsen och därifrån över hela Norden att deras språk, Asienmännens, blev det egna språket i alla dessa länder. Man menar sig kunna förstå av deras upptecknade förfäders namn att dessa namn har följt med språket och att asarna har fört språket hit norrut i världen, till Norge och Sverige, Danmark och Sachsen. I England finns gamla namn på landsdelar och platser som man kan förstå har givits på ett annat språk än detta.