Källtext till ”Oddruns gråt”

Heyrða ek segja
í sögum fornum,
hvé mær of kom
til Mornalands;
engi mátti
fyr jörð ofan
Heiðreks dóttur
hjalpir vinna.

Þat frá Oddrún
Atla systir,
at sú mær hafði
miklar sóttir;
brá hon af stalli
stjórnbitluðum
ok á svartan
söðul of lagði.

Lét hon mar fara
moldveg sléttan,
unz at hári kom
höll standandi;
svipti hon söðli
af svöngum jó,
ok hon inn of gekk
endlangan sal,
ok hon þat orða
alls fyrst of kvað:

"Hvat er frægst
hér á foldu,
eða hvat er hlézt
Húnalands?"
Ambótt kvað:
"Hér liggr Borgný
of borin verkjum,
vina þín, Oddrún,
vittu, ef þú hjalpir."
Oddrún kvað:

"Hverr hefir vísir
vamms of leitat?
Hví eru Borgnýjar
bráðar sóttir?"
Ambótt kvað:

"Vilmundr heitir
vinr haukstalda,
hann varði mey
varmri blæju
fimm vetr alla,
svá hon sinn föður leyndi."

Þær hykk mæltu
þvígit fleira,
gekk mild fyr kné
meyju at sitja;
ríkt gól Oddrún,
rammt gól Oddrún,
bitra galdra
at Borgnýju.

Knátti mær ok mögr
moldveg sporna,
börn þau in blíðu
við bana Högna;
þat nam at mæla
mær fjörsjúka,
svá at hon ekki kvað
orð it fyrra:

"Svá hjalpi þér
hollar véttir,
Frigg ok Freyja
ok fleiri goð,
sem þú feldir mér
fár af höndum."
Oddrún kvað:

"Hnék-at ek af því
til hjalpar þér,
at þú værir þess
verð aldregi;
hét ek ok efndak,
er ek hinig mælta,
at ek hvívetna
hjalpa skyldak,
þá er öðlingar
arfi skiptu."
Borgný kvað:

Ær ertu, Oddrún,
ok örvita,
er þú mér af fári
flest orð of kvatt,
en ek fylgðak þér
á fjörgynju,
sem vit bræðrum tveim
of bornar værim."
Oddrún kvað:

"Man ek, hvat þú
mæltir enn um aftan,
þá er ek Gunnari
gerðak drekku;
slíks dæmi kvað-at-tu
síðan mundu
meyja verða
nema mér einni."

Þá nam at setjask
sorgmóð kona
at telja böl
af trega stórum:

"Var ek upp alin
í jöfra sal,
- flestr fagnaði -
at fira ráði;
unða ek aldri
ok eign föður
fimm vetr eina,
svá at minn faðir lifði.

Þat nam at mæla
mál ið efsta
sjá móðr konungr,
áðr hann sylti:
mik bað hann gæða
gulli rauðu
ok suðr gefa
syni Grímhildar.

En hann Brynhildi
bað hjalm geta,
hana kvað hann óskmey
verða skyldu;
kvað-a hann ina æðri
alna mundu
mey í heimi,
nema mjötuðr spillti.

Brynhildr í búri
borða rakði,
hafði hon lýði
ok lönd um sik;
jörð dúsaði
ok upphiminn,
þá er bani Fáfnis
borg of þátti.

Þá var víg vegit
völsku sverði
ok borg brotin,
sú er Brynhildr átti;
var-a langt af því
heldr válítit,
unz þær vélar
vissi allar.

Þess lét hon harðar
hefndir verða,
svá at vér öll höfum
ærnar raunir;
þat mun á hölða
hvert land fara,
er hon lét sveltask
at Sigurði.

En ek Gunnari
gatk at unna,
bauga deili,
sem Brynhildr skyldi.

Buðu þeir árla
bauga rauða
ok bræðrum mínum
bætr ósmáar;
bað hann enn við mér
bú fimmtían,
hliðfarm Grana,
ef hann hafa vildi.

En Atli kvaðsk
eigi vilja
mund aldrigi
at megi Gjúka;
þeygi vit máttum
við munum vinna,
nema ek helt höfði
við hringbrota.

Mæltu margir
mínir niðjar,
kváðusk okkr hafa
orðit bæði;
en mik Atli kvað
eigi mundu
lýti ráða
né löst gera.

En slíks skyli
synja aldri
maðr fyr annan,
þar er munúð deilir.

Sendi Atli
áru sína
um myrkvan við
mín at freista;
ok þeir kómu þar,
er þeir koma né skyldu-t,
þá er breiddum vit
blæju eina.

Buðum vit þegnum
bauga rauða,
at þeir eigi
til Atla segði,
en þeir hvatliga
heim skunduðu
ok óliga
Atla sögðu.

En þeir Guðrúnu
görla leyndu því,
at hon heldr vita
halfu skyldi.

Hlymr var at heyra
hófgullinna,
þá er í garð riðu
Gjúka arfar;
þeir ór Högna
hjarta skáru,
en i ormgarð
annan lögðu.

Var ek enn farin
einu sinni
til Geirmundar
gerva drykkju;
nam horskr konungr
hörpu sveigja,
því at hann hugði mik
til hjalpar sér
kynríkr konungr,
of koma mundu.

Nam ek at heyra
ór Hléseyju,
hvé þar af stríðum
strengir gullu;
bað ek ambáttir
búnar verða,
vilda ek fylkis
fjörvi bjarga.

Létum fljóta
far sund yfir,
unz ek alla sák
Atla garða.

Þá kom in arma
út skævandi
móðir Atla,
- hon skyli morna -,
ok Gunnari
gróf til hjarta,
svá at ek máttig-a-k
mærum bjarga.

Oft undrumk þat,
hví ek eftir mák,
linnvengis Bil,
lífi halda;
er ek ógnhvötum
unna þóttumk
sverða deili,
sem sjalfri mér.

Sattu ok hlýddir,
meðan ek sagðak þér
mörg ill of sköp
mín ok þeira;
maðr hverr lifir
at munum sínum;
nú er of genginn
grátr Oddrúnar."

I have heard it told in olden tales
How a maiden came to Morningland;
No one of all on earth above
To Heithrek's daughter help could give.

This Oddrun learned, the sister of Atli,
That sore the maiden's sickness was;
The bit-bearer forth from his stall she brought,
And the saddle laid on the steed so black.

She let the horse go o'er the level ground,
Till she reached the hall that loftily rose, (And in she went from the end of the hall;)
From the weary steed the saddle she took;
Hear now the speech that first she spake:

"What news on earth, .......
Or what has happened in Hunland now?"

A serving-maid spake:
"Here Borgny lies in bitter pain,
Thy friend, and, Oddrun, thy help would find."

Oddrun spake: 5.
"Who worked this woe for the woman thus,
Or why so sudden is Borgny sick?"

The serving-maid spake:
"Vilmund is he, the heroes' friend,
Who wrapped the woman in bedclothes warm,
(For winters five, yet her father knew not)."

Then no more they spake, methinks;
She went at the knees of the woman to sit; With magic Oddrun and mightily Oddrun
Chanted for Borgny potent charms.

At last were born a boy and girl,
Son and daughter of Hogni's slayer;
Then speech the woman so weak began,
Nor said she aught ere this she spake:

"So may the holy ones thee help,
Frigg and Freyja and favoring gods,
As thou hast saved me from sorrow now."

Oddrun spake: 9.
"I came not hither to help thee thus
Because thou ever my aid didst earn;
I fulfilled the oath that of old I swore,
That aid to all I should ever bring,
(When they shared the wealth the warriors had)."

Borgny spake: 10.
"Wild art thou, Oddrun, and witless now,
That so in hatred to me thou speakest;
I followed thee where thou didst fare,
As we had been born of brothers twain."

Oddrun spake: 11.
"I remember the evil one eve thou spakest,
When a draught I gave to Gunnar then;
Thou didst say that never such a deed
By maid was done save by me alone."

Then the sorrowing woman sat her down
To tell the grief of her troubles great.

"Happy I grew in the hero's hall
As the warriors wished, and they loved me well;
Glad I was of my father's gifts,
For winters five, while my father lived.

"These were the words the weary king,
Ere he died, spake last of all:
He bade me with red gold dowered to be,
And to Grimhild's son in the South be wedded.

"But Brynhild the helm he bade to wear,
A wish-maid bright he said she should be;
For a nobler maid would never be born
On earth, he said, if death should spare her.

"At her weaving Brynhild sat in her bower,
Lands and folk alike she had; The earth and heaven high resounded
When Fafnir's slayer the city saw.

"Then battle was fought with the foreign swords,
And the city was broken that Brynhild had;
Not long thereafter, but all too soon,
Their evil wiles full well she knew.

"Woeful for this her vengeance was,
As so we learned to our sorrow all;
In every land shall all men hear
How herself at Sigurth's side she slew.

"Love to Gunnar then I gave,
To the breaker of rings, as Brynhild might;
To Atli rings so red they offered,
And mighty gifts to my brother would give.

"Fifteen dwellings fain would he give
For me, and the burden that Grani bore;
But Atli said he would never receive
Marriage gold from Gjuki's son.

"Yet could we not our love o'ercome,
And my head I laid on the hero's shoulder;
Many there were of kinsmen mine
Who said that together us they had seen.

"Atli said that never I
Would evil plan, or ill deed do;
But none may this of another think,
Or surely speak, when love is shared.

"Soon his men did Atli send,
In the murky wood on me to spy;
Thither they came where they should not come,
Where beneath one cover close we lay.

"To the warriors ruddy rings we offered,
That nought to Atli e'er they should say; But swiftly home they hastened thence,
And eager all to Atli told.

"But close from Guthrun kept they hid
What first of all she ought to have known.
..................
..................

"Great was the clatter of gilded hoofs
When Gjuki's sons through the gateway rode;
The heart they hewed from Hogni then,
And the other they cast in the serpents' cave.

"The hero wise on his harp then smote,
..............
For help from me in his heart yet hoped
The high-born king, might come to him.

"Alone was I gone to Geirmund then,
The draught to mix and ready to make;
Sudden I heard from Hlesey clear
How in sorrow the strings of the harp resounded.

"I bade the serving-maids ready to be,
For I longed the hero's life to save;
Across the sound the boats we sailed,
Till we saw the whole of Atli's home.

"Then crawling the evil woman came,
Atli's mother— may she ever rot! And hard she bit to Gunnar's heart,
So I could not help the hero brave.

"Oft have I wondered how after this,
Serpents'-bed goddess! I still might live,
For well I loved the warrior brave,
The giver of swords, as my very self.

"Thou didst see and listen, the while I said
The mighty grief that was mine and theirs;
Each man lives as his longing wills,—
Oddrun's lament is ended now."

Jag hörde berättas
i forna sagor
hur en mö kom
till Mornaland;
ingen kunde
ovan jord
ge Heidreks dotter
någon hjälp.

Det fick Oddrun veta,
Atles syster,
att denna mö led
av svåra värkar;
hon förde ur stallet
hästen med betsel
och lade sadeln
på den svarte.

Hon lät hästen springa
på den jämna jordvägen,
tills hon kom till hallen
som reste sig hög;
hon lyfte sadeln
av hästens smala flank
och gick sedan in
genom hela salen,
och detta var orden
hon allra först sade:

”Vad nytt berättas
här i landet,
eller vad har senast hörts
från Hunnerlandet?”
Trälinnan sade:
”Här ligger Borgny,
överväldigad av värkar,
din vän, Oddrun;
se om du kan hjälpa.”
Oddrun sade:

”Vilken furste har
bragt henne i vanära?
Varför har Borgny
så häftiga värkar?”
Trälinnan sade:

”Vilmund heter han,
hövdingarnas vän;
han höll mön
under ett varmt täcke
i fem hela vintrar,
så att hon dolde det för sin far.”

Mer än så tror jag
att de inte sade;
den givmilda gick fram
och satte sig vid möns knän;
kraftfullt sjöng Oddrun,
mäktigt sjöng Oddrun
skarpa trollsånger
över Borgny.

En flicka och en pojke
kunde trampa jordens väg,
de ljuva barnen
med Högnes baneman;
då började tala
mön som varit dödssjuk,
och före detta hade hon
inte sagt ett ord:

”Så må dig hjälpa
hulda makter,
Frigg och Freja
och fler gudar,
som du har lyft
plågan från mig.”
Oddrun sade:

”Jag böjde mig inte
för att hjälpa dig
för att du någonsin
var värd det;
jag lovade och höll det,
när jag en gång sade
att jag i allt
skulle hjälpa,
då när furstarna
skiftade arvet.”
Borgny sade:

”Galen är du, Oddrun,
och från dina sinnen,
när du i bitterhet
säger mig så många ord;
men jag följde dig
här på jorden,
som om vi hade fötts
som döttrar till två bröder.”
Oddrun sade:

”Jag minns vad du
sade den kvällen,
då jag åt Gunnar
beredde en dryck;
du sade att något sådant
aldrig sedan skulle
hända någon mö
utom mig ensam.”

Då satte sig
den sorgsna kvinnan
att förtälja sina kval
ur djup bedrövelse:

”Jag växte upp
i furstars sal,
– de flesta gladdes –
som männen önskade;
jag njöt av livet
och av min fars rikedom
i endast fem vintrar,
medan min far ännu levde.

Dessa ord sade han,
de allra sista,
den trötte kungen,
innan han dog:
han bad att man skulle ge mig
rött guld
och gifta bort mig söderut
med Grimhilds son.

Men åt Brynhild
bad han dem skaffa en hjälm;
han sade att hon
skulle bli valkyria;
han sade att ingen ädlare
skulle födas
bland världens mör,
om inte ödet fördärvade henne.

Brynhild i sin jungfrubur
vävde band;
hon hade folk
och land omkring sig;
jorden dånade
och himlen där ovan,
när Fafners baneman
omslöt borgen.

Då utkämpades strid
med välskt svärd,
och borgen bröts,
den som Brynhild ägde;
det dröjde inte länge,
bara helt kort,
förrän hon kände till
alla dessa svek.

Hårt lät hon
hämnas detta,
så att vi alla har
nog av lidanden;
det skall bland män
spridas i varje land,
att hon lät sig dödas
vid Sigurds sida.

Men jag kom att älska
Gunnar,
ringarnas givare,
som Brynhild borde ha gjort.

Tidigt bjöd de
röda guldringar
och åt mina bröder
anseliga böter;
han bjöd därtill för mig
femton gårdar
och lasten på Granes rygg,
om han ville ta emot den.

Men Atle sade sig
aldrig vilja
ta brudköp
av Gjukes son;
ändå kunde vi inte
stå emot vår längtan,
utan jag lutade huvudet
mot ringarnas givare.

Många av mina
fränder talade,
sade sig ha sett
oss båda tillsammans;
men Atle sade
att jag aldrig skulle
finna på något skamligt
eller begå en skändlighet.

Men sådant skall
aldrig någon
förneka om en annan,
där kärlekslusten råder.

Atle sände
sina budbärare
genom den mörka skogen
för att spana på mig;
och de kom dit
där de inte borde komma,
när vi bredde över oss
ett enda täcke.

Vi bjöd männen
röda guldringar,
för att de inte
skulle berätta för Atle,
men de skyndade
raskt hem
och berättade genast
för Atle.

Men för Gudrun
dolde de det väl,
fast hon snarare borde
ha fått veta åtminstone hälften.

Klang hördes
av förgyllda hovar,
när in på gården red
Gjukes arvingar;
de skar hjärtat
ur Högne,
men i ormgården
lade de den andre.

Jag hade då farit
en gång
till Geirmund
för att bereda gästabud;
den kloke kungen började
slå harpans strängar,
ty han trodde att jag
till hans hjälp,
den högborne kungen,
skulle komma.

Jag fick höra
från Lässö
hur strängarna där
klingade av kval;
jag bad trälinnorna
att göra sig redo,
jag ville rädda
furstens liv.

Vi lät farkosten glida
över sundet,
tills jag såg alla
Atles gårdar.

Då kom den usla
krälande ut,
Atles mor,
– må hon förtvina –,
och in till Gunnars hjärta
gnagde hon sig,
så att jag inte kunde
rädda den frejdade.

Ofta undrar jag
hur jag efter detta kan,
du ormbäddens Bil,
hålla mig vid liv;
ty jag tyckte mig älska
den stridsdjärve,
svärdens givare,
som mig själv.

Du satt och lyssnade
medan jag berättade för dig
om många onda öden,
mina och deras;
var människa lever
med sin längtan;
nu är till ända
Oddruns gråt.”