Källtext till ”Kvädet om Hymer”

Ár valtívar
veiðar námu
ok sumblsamir,
áðr saðir yrði,
hristu teina
ok á hlaut sáu;
fundu þeir at Ægis
örkost hvera.

Sat bergbúi
barnteitr fyr
mjök glíkr megi
miskorblinda;
leit í augu
Yggs barn í þrá:
"Þú skalt ásum
oft sumbl gera."

Önn fekk jötni
orðbæginn halr,
hugði at hefndum
hann næst við goð,
bað hann Sifjar ver
sér færa hver, -
"þanns ek öllum öl
yðr of heita."

Né þat máttu
mærir tívar
ok ginnregin
of geta hvergi,
unz af tryggðum
Týr Hlórriða
ástráð mikit
einum sagði:

"Býr fyr austan
Élivága
hundvíss Hymir
at himins enda;
á minn faðir
móðugr ketil,
rúmbrugðinn hver,
rastar djúpan."
Þórr kvað:

"Veiztu ef þiggjum
þann lögvelli?"
Týr kvað:
"Ef, vinr, vélar
vit gervum til."

Fóru drjúgum
dag þann fram
Ásgarði frá,
unz til Egils kvámu;
hirði hann hafra
horngöfgasta;
hurfu at höllu,
er Hymir átti.

Mögr fann ömmu
mjök leiða sér,
hafði höfða
hundruð níu,
en önnur gekk
algullin fram
brúnhvít bera
bjórveig syni:
9. "Áttniðr jötna,
ek viljak ykkr
hugfulla tvá
und hvera setja;
er minn fríi
mörgu sinni
glöggr við gesti,
görr ills hugar."

En váskapaðr
varð síðbúinn
harðráðr Hymir
heim af veiðum,
gekk inn í sal,
glumðu jöklar,
var karls, en kom,
kinnskógr frörinn.
Frilla kvað:

"Ver þú heill, Hymir,
í hugum góðum,
nú er sonr kominn
til sala þinna,
sá er vit vættum
af vegi löngum;
fylgir hánum
hróðrs andskoti,
vinr verliða;
Véurr heitir sá.

Sé þú, hvar sitja
und salar gafli,
svá forða sér,
stendr súl fyrir."
Sundr stökk súla
fyr sjón jötuns,
en áðr í tvau
áss brotnaði.

Stukku átta,
en einn af þeim
hverr harðsleginn
heill af þolli;
fram gengu þeir,
en forn jötunn
sjónum leiddi
sinn andskota.

Sagði-t hánum
hugr vel þá,
er hann sá gýgjar græti
á golf kominn,
þar váru þjórar
þrír of teknir,
bað senn jötunn
sjóða ganga.

Hvern létu þeir
höfði skemmra
ok á seyði
síðan báru;
át Sifjar verr,
áðr sofa gengi,
einn með öllu
öxn tvá Hymis.

Þótti hárum
Hrungnis spjalla
verðr Hlórriða
vel fullmikill:
"Munum at aftni
öðrum verða
við veiðimat
vér þrír lifa."

Véurr kvaðzk vilja
á vág róa,
ef ballr jötunn
beitr gæfi.
Hymir kvað:
"Hverf þú til hjarðar,
ef þú hug trúir,
brjótr berg - Dana,
beitur sækja.

Þess vænti ek,
at þér myni-t
ögn af oxa
auðfeng vera."
Sveinn sýsliga
sveif til skógar,
þar er uxi stóð
alsvartr fyrir.

Braut af þjóri
þurs ráðbani
hátún ofan
horna tveggja.
Hymir kvað:
"Verk þykkja þín
verri miklu
kjóla valdi
en þú kyrr sitir."

Bað hlunngota
hafra dróttinn
áttrunn apa
útar færa,
en sá jötunn
sína talði
lítla fýsi
at róa lengra.

Dró meir Hymir
móðugr hvali
einn á öngli
upp senn tváa,
en aftr í skut
Óðni sifjaðr
Véurr við vélar
vað gerði sér.

Egndi á öngul,
sá er öldum bergr,
orms einbani
uxa höfði;
gein við agni,
sú er goð fía,
umgjörð neðan
allra landa.

Dró djarfliga
dáðrakkr Þórr
orm eitrfáan
upp at borði;
hamri kníði
háfjall skarar
ofljótt ofan
ulfs hnitbróður.

Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðan
sá fiskr í mar.

Óteitr jötunn,
er aftr reru,
svá at ár Hymir
ekki mælti,
veifði hann ræði
veðrs annars til.
Hymir kvað:

"Mundu of vinna
verk halft við mik,
at þú heim hvali
haf til bæjar
eða flotbrúsa
festir okkarn."

Gekk Hlórriði,
greip á stafni
vatt með austri
upp lögfáki,
einn með árum
ok með austskotu
bar hann til bæjar
brimsvín jötuns
ok holtriða
hver í gegnum.

Ok enn jötunn
um afrendi,
þrágirni vanr,
við Þór sennti,
kvað-at mann ramman,
þótt róa kynni
kröfturligan,
nema kálk bryti.

En Hlórriði,
er at höndum kom,
brátt lét bresta
brattstein gleri;
sló hann sitjandi
súlur í gögnum;
báru þó heilan
fyr Hymi síðan.

Unz þat in fríða
frilla kenndi
ástráð mikit,
eitt er vissi:
"Drep við haus Hymis,
hann er harðari,
kostmóðs jötuns
kálki hverjum."

Harðr reis á kné
hafra dróttinn,
færðisk allra
í ásmegin;
heill var karli
hjalmstofn ofan,
en vínferill
valr rifnaði.

"Mörg veit ek mæti
mér gengin frá,
er ek kálki sé
ór knéum hrundit;"
karl orð of kvað:
"knákat ek segja
aftr ævagi,
þú ert, ölðr, of heitt.

Þat er til kostar,
ef koma mættið
út ór óru
ölkjól hofi."
Týr leitaði
tysvar hræra;
stóð at hváru
hverr kyrr fyrir.

Faðir Móða
fekk á þremi
ok í gegnum steig
golf niðr í sal;
hóf sér á höfuð upp
hver Sifjar verr,
en á hælum
hringar skullu.

Fóru-t lengi,
áðr líta nam
aftr Óðins sonr
einu sinni;
sá hann ór hreysum
með Hymi austan
folkdrótt fara
fjölhöfðaða.

Hóf hann sér af herðum
hver standanda,
veifði hann Mjöllni
morðgjörnum fram,
ok hraunhvala
hann alla drap.

Fóru-t lengi,
áðr liggja nam
hafr Hlórriða
halfdauðr fyrir;
var skær skökuls
skakkr á beini,
en því inn lævísi
Loki of olli.

En ér heyrt hafið, -
hverr kann of þat
goðmálugra
görr at skilja? -
hver af hraunbúa
hann laun of fekk,
er hann bæði galt
börn sín fyrir.

Þróttöflugr kom
á þing goða
ok hafði hver,
þanns Hymir átti;
en véar hverjan
vel skulu drekka
ölðr at Ægis
eitt hörmeitið.

Of old the gods made feast together,
And drink they sought ere sated they were;
Twigs they shook, and blood they tried:
Rich fare in Ægir's hall they found.

The mountain-dweller sat merry as boyhood,
But soon like a blinded man he seemed;
The son of Ygg gazed in his eyes:
"For the gods a feast shalt thou forthwith get."

The word-wielder toil for the giant worked,
And so revenge on the gods he sought;
He bade Sif's mate the kettle bring:
"Therein for ye all much ale shall I brew."

The far-famed ones could find it not,
And the holy gods could get it nowhere;
Till in truthful wise did Tyr speak forth,
And helpful counsel to Hlorrithi gave.

"There dwells to the east of Elivagar
Hymir the wise at the end of heaven;
A kettle my father fierce doth own,
A mighty vessel a mile in depth."

Thor spake: 6.
“May we win, dost thou think, this whirler of water?”
Tyr spake:
“Aye, friend, we can, if cunning we are.”

Forward that day with speed they fared,
From Asgarth came they to Egil's home;
The goats with horns bedecked he guarded;
Then they sped to the hall where Hymir dwelt.

The youth found his grandam, that greatly he loathed, And full nine hundred heads she had;
But the other fair with gold came forth,
And the bright-browed one brought beer to her son.

"Kinsman of giants, beneath the kettle
Will I set ye both, ye heroes bold;
For many a time my dear-loved mate
To guests is wrathful and grim of mind."

Late to his home the misshapen Hymir,
The giant harsh, from his hunting came;
The icicles rattled as in he came,
For the fellow's chin-forest frozen was.

"Hail to thee, Hymir! good thoughts mayst thou have;
Here has thy son to thine hall now come;
(For him have we waited, his way was long;)
And with him fares the foeman of Hroth,
The friend of mankind, and Veur they call him.

"See where under the gable they sit!
Behind the beam do they hide themselves."
The beam at the glance of the giant broke,
And the mighty pillar in pieces fell.

Eight fell from the ledge, and one alone,
The hard-hammered kettle, of all was whole;
Forth came they then, and his foes he sought,
The giant old, and held with his eyes.

Much sorrow his heart foretold when he saw
The giantess' foeman come forth on the floor;
Then of the steers did they bring in three;
Their flesh to boil did the giant bid.

By a head was each the shorter hewed,
And the beasts to the fire straight they bore;
The husband of Sif, ere to sleep he went,
Alone two oxen of Hymir's ate.

To the comrade hoary of Hrungnir then
Did Hlorrithi's meal full mighty seem;
"Next time at eve we three must eat
The food we have s the hunting's spoil."

...............
Fain to row on the sea was Veur, he said,
If the giant bold would give him bait.

Hymir spake: 18.
"Go to the herd, if thou hast it in mind,
Thou slayer of giants, thy bait to seek;
For there thou soon mayst find, methinks,
Bait from the oxen easy to get."

Swift to the wood the hero went,
Till before him an ox all black he found;
From the beast the slayer of giants broke
The fortress high of his double horns.

Hymir spake: 20.
"Thy works, methinks, are worse by far, Thou steerer of ships, than when still thou sittest."
................
................

The lord of the goats bade the ape-begotten
Farther to steer the steed of the rollers;
But the giant said that his will, forsooth,
Longer to row was little enough.

Two whales on his hook did the mighty Hymir
Soon pull up on a single cast;
In the stern the kinsman of Othin sat,
And Veur with cunning his cast prepared.

The warder of men, the worm's destroyer,
Fixed on his hook the head of the ox;
There gaped at the bait the foe of the gods,
The girdler of all the earth beneath.

The venomous serpent swiftly up
To the boat did Thor, the bold one, pull;
With his hammer the loathly hill of the hair
Of the brother of Fenrir he smote from above.

The monsters roared, and the rocks resounded,
And all the earth so old was shaken;
................
Then sank the fish in the sea forthwith.

................
Joyless as back they rowed was the giant;
Speechless did Hymir sit at the oars,
With the rudder he sought a second wind.

Hymir spake: 27.
"The half of our toil wilt thou have with me, And now make fast our goat of the flood;
Or home wilt thou bear the whales to the house,
Across the gorge of the wooded glen?"

Hlorrithi stood and the stem he gripped,
And the sea-horse with water awash he lifted;
Oars and bailer and all he bore
With the surf-swine home to the giant's house.

His might the giant again would match,
For stubborn he was, with the strength of Thor;
None truly strong, though stoutly he rowed,
Would he call save one who could break the cup.

Hlorrithi then, when the cup he held,
Struck with the glass the pillars of stone;
As he sat the posts in pieces he shattered,
Yet the glass to Hymir whole they brought.

But the loved one fair of the giant found
A counsel true, and told her thought: Smite the skull of Hymir, heavy with food,
For harder it is than ever was glass."

The goats' mighty ruler then rose on his knee,
And with all the strength of a god he struck;
Whole was the fellow's helmet-stem,
But shattered the wine-cup rounded was.

Hymir spake: 33.
"Fair is the treasure that from me is gone,
Since now the cup on my knees lies shattered;"
So spake the giant: "No more can I say
In days to be, 'Thou art brewed, mine ale.'

"Enough shall it be if out ye can bring
Forth from our house the kettle here."
Tyr then twice to move it tried,
But before him the kettle twice stood fast.

The father of Mothi the rim seized firm,
And before it stood on the floor below;
Up on his head Sif's husband raised it,
And about his heels the handles clattered.

Not long had they fared, ere backwards looked
The son of Othin, once more to see;
From their caves in the east beheld he coming
With Hymir the throng of the many-headed.

He stood and cast from his back the kettle,
And Mjollnir, the lover of murder, he wielded;
................
So all the whales of the waste he slew.

Not long had they fared ere one there lay
Of Hlorrithi's goats half-dead on the ground;
In his leg the pole-horse there was lame;
The deed the evil Loki had done.

But ye all have heard,— for of them who have
The tales of the gods, who better can tell?—
What prize he won from the wilderness-dweller,
Who both his children gave him to boot.

The mighty one came to the council of gods,
And the kettle he had that Hymir's was;
So gladly their ale the gods could drink
In Ægir's hall at the autumn-time.

En gång hade stridsgudarna
bedrivit jakt,
och törstiga efter gille,
innan de blivit mätta,
skakade de spåkvistar
och såg på offerblodet;
de fann hos Ägir
rik tillgång på kittlar.

Bergsbon satt där,
nyss glad som ett barn,
mycket lik sonen
till Miskorblinde;
Yggs son såg honom
trotsigt i ögonen:
»Du skall åt asarna
ofta hålla gille.«

Den ordstridslystne mannen
gav jätten bekymmer;
nu tänkte denne
på hämnd mot gudarna.
Han bad Sivs make
skaffa honom en kittel:
»I den skall jag brygga öl
åt er alla.«

Det kunde de inte,
de frejdade gudarna
och höga makterna,
någonstans få tag på,
tills Tyr i förtroende
åt Lorride ensam
gav ett gott
och värdefullt råd:

»Öster om
Elivågor bor
den mycket vise Hymer
vid himlens ände;
min djärve far
äger en kittel,
ett väldigt kärl,
en rast djupt.«
Tor sade:

»Vet du om vi kan få
den vätskekokaren?«
Tyr sade:
»Ja, vän, om vi båda
tar till list.«

De färdades raskt
framåt den dagen
från Asgård,
tills de kom till Egil;
han fick vakta bockarna
med de präktiga hornen.
De drog vidare till hallen
som Hymer ägde.

Sonen fann sin farmor,
som han avskydde djupt;
hon hade huvuden,
nio hundra.
Men en annan kom fram,
helt smyckad med guld,
ljusbrynt, för att bära
öl åt sin son:
9. »Ättling till jättar,
jag vill sätta er,
er båda modiga män,
under kittlarna;
ty min älskade
är många gånger
njugg mot gäster
och fylld av onda tankar.«

Den vanskapte,
hårdsinte Hymer
kom sent
hem från jakten;
han steg in i salen,
istappar klirrade;
när karlen kom
var kindskogen frusen.
Älskarinnan sade:

»Var hälsad, Hymer,
och var väl till sinnes!
Nu har din son kommit
till dina salar,
han som vi väntat på
från hans långa färd.
Med honom följer
Hröds fiende,
människornas vän;
Veur heter han.

Se var de sitter
under salens gavel;
så skyddar de sig,
en pelare står framför.«
Pelaren sprang sönder
för jättens blick,
och dessförinnan brast
takbjälken i två.

Åtta kittlar krossades,
men en av dem,
den hårt smidda,
föll hel från bjälken.
De trädde fram,
och den gamle jätten
följde sin fiende
med blicken.

Hans sinne bådade
honom inget gott,
när han såg jättekvinnors plågoande
ha trätt in på golvet.
Där hämtades
tre tjurar,
och jätten bad att de genast
skulle börja koka dem.

Var och en gjorde de
ett huvud kortare
och bar dem sedan
till kokgropen.
Sivs make åt,
innan han gick till sängs,
ensam och helt och hållet
två av Hymers oxar.

Den gråhårige,
Hrungners vän,
tyckte att Lorrides måltid
var väl så väldig:
»Nästa kväll
måste vi tre
leva på mat
som vi själva fångar.«

Veur sade sig vilja
ro ut på havet,
om den djärve jätten
ville ge honom bete.
Hymer sade:
»Gå till hjorden,
om du litar på ditt mod,
bergdanernas krossare,
och hämta bete.

Jag väntar mig
att du inte
får något oxbete
så lätt.«
Ynglingen skyndade
raskt till skogen,
där en kolsvart oxe
stod framför honom.

Jättarnas dödsfiende
bröt av tjuren
de båda hornens
högt belägna fäste.
Hymer sade:
»Dina verk tycks mig
långt värre,
skeppens herre,
än när du sitter still.«

Bockarnas herre bad
apättlingen
föra rullstockarnas häst
längre ut;
men jätten sade
att hans lust
att ro längre
var liten.

Den djärve Hymer
drog sedan upp valar,
två på en gång
på en enda krok;
men akterut i båten
gjorde Veur,
Odens frände,
listigt i ordning sin rev.

Han som räddar människor,
ormens ende baneman,
agnade sin krok
med oxens huvud;
den som gudarna hatar,
alla länders gördel,
gapade nerifrån
mot betet.

Djärvt drog
den dådkraftige Tor
upp den giftglänsande ormen
till båtens reling;
med hammaren slog han
ovanifrån på hårets höga berg,
det ohyggliga huvudet
på ulvens egen bror.

Stenöknens odjur vrålade,
och klipporna dånade;
hela den urgamla
jorden skälvde.
Sedan sjönk
den fisken i havet.

Dyster var jätten
när de rodde tillbaka,
så att Hymer vid åran
inte sade ett ord;
han svängde styråran
mot en annan vind.
Hymer sade:

»Vill du dela
arbetet med mig,
så att du bär hem
valarna till gården,
eller förtöjer du
vår vågornas bock?«

Lorride steg fram,
grep tag i stäven
och svängde upp havshästen
med slagvattnet i;
ensam bar han,
med åror och öskar,
jättens bränningssvin
hem till gården,
genom varenda sänka
i skogsmarken.

Än en gång började jätten,
van vid envishet,
tvista med Tor
om hans väldiga styrka;
han sade att ingen var stark,
hur kraftigt han än
kunde ro,
om han inte bröt sönder en bägare.

Men när Lorride
fick den i händerna,
lät han snart glaset
spräcka en brant klippa;
sittande slog han det
tvärs igenom pelarna.
Ändå bar de sedan bägaren
hel till Hymer.

Till sist gav den vackra
älskarinnan honom
ett värdefullt råd,
det enda hon visste:
»Slå den mot Hymers skalle;
den matglade jättens huvud
är hårdare
än varje bägare.«

Den starke reste sig på knä,
bockarnas herre,
och samlade all
sin asakraft;
hel förblev karlens
hjälmstam upptill,
men vinbäraren,
den rundade, sprack.

»Många dyrbarheter vet jag
har gått mig ur händerna,
när jag ser bägaren
slagen från mina knän.«
Karlen sade dessa ord:
»Aldrig mer
kan jag säga:
du är bryggt, öl.

Det återstår att pröva
om ni kan bära
ölens skepp ut
ur vårt hus.«
Tyr försökte
två gånger rubba den;
båda gångerna stod
kitteln orörlig kvar.

Modes far
grep tag i kanten,
och hans fötter sjönk
genom salens golv.
Sivs make lyfte
kitteln upp på huvudet,
medan dess ringar
slog mot hans hälar.

De hade inte färdats länge
förrän Odens son
en gång
såg sig tillbaka;
han såg österifrån,
ur klippornas hålor,
en månghövdad här
komma med Hymer.

Stående lyfte han
kitteln från axlarna,
svängde den mordlystne
Mjölner framför sig
och dräpte dem alla,
stenöknens valar.

De hade inte färdats länge
förrän Lorrides bock
låg halvdöd
framför dem;
skaklarnas springare
var halt på ett ben,
och det hade den sluge
Loke vållat.

Men ni har hört
– vem bland dem som kan
gudasagorna kan berätta
det bättre? –
vilken gottgörelse han fick
av stenöknens bo,
som gav båda
sina barn i ersättning.

Den kraftfulle kom
till gudarnas ting
och hade med sig kitteln
som Hymer ägde;
och gudarna skall
vid varje linskörd
dricka sitt öl hos Ägir
under hela skördetiden.