Källtext till ”Kvädet om Hervor”

Hitt hefr mær ung
í Munarvági
við sólar setr
segg at hjörðu.
Hirðir kvað:
"Hverr er einn saman
í ey kominn?
Gakk þú greiðliga
gistingar til!"
Hervör kvað:

"Muna-at ek ganga
gistingar til,
því at ek engi kann
eyjaskeggja;
segðu hraðliga,
áðr heðan líðir:
hvar eru Hjörvarði
haugar kenndir?"
Hirðir kvað:

"Spyj-at-tu at því;
spakr ertu eigi,
vinr víkinga,
ertu vanfarinn;
förum fráliga,
sem okkr fætr toga,
allt er úti
ámátt firum!"
Hervör kvað:

"Men bjóðum þér
máls at gjöldum;
mun-a drengja vin
dælt at letja:
fær engi mér
svá fríðar hnossir,
fagra bauga,
at ek fara eigi."
Hirðir kvað:

"Heimskr þykki mér,
sá er heðra ferr
maðr einn saman
myrkvar grímur;
hyrr er á sveimun,
haugar opnask,
brenn fold ok fen;
förum harðara."
Hervör kvað:

"Hirðum-at fælask
við fnösun slíka,
þótt um alla ey
eldar brenni;
látum okkr eigi
liðna rekka
skjótla skelfa,
skulum við talask."

Var þá féhirðir
fljótr til skógar
mjök frá máli
meyjar þessar;
en harðsnúinn
hugr í brjósti
um sakar slíkar
svellr Hervöru.
Hon sá nú haugeldana .... ok gengr til hauganna ok hræðist ekki, ok óð hon eldana sem reyk, þar til er hon kom at haugi berserkjanna. Þá kvað hon:

"Vaki þú, Angantýr,
vekr þik Hervör,
eingadóttir
ykkur Sváfu;
sel þú mér ór haugi
hvassan mæki,
þann er Svafrlama
slógu dvergar.

Hervarðr, Hjörvarðr,
Hrani, Angantýr!
vek ek yðr alla
undir viðar rótum,
hjálmi ok með brynju,
hvössu sverði,
rönd ok með reiði,
roðnum geiri.

Mjök eruð orðnir
Arngríms synir,
megir meinsamir,
at moldar auka,
er engi skal
sona Eyfuru
við mik mæla
í Munarvági.

Hervarðr, Hjörvarðr,
Hrani, Angantýr!
Svá sé yðr öllum
innan rifja
sem þér í maura
mornið haugi,
nema sverð selið,
þar er sló Dvalinn;
samir-a draugum
dýrt vápn fela."
Þá svarar Angantýr:

"Hervör dóttir,
hví kallar svá?
Full feiknstafa
ferr þú þér at illu!
Ær ertu orðin
ok örvita,
villhyggjandi,
vekr menn dauða.

Gróf-at mik faðir
né frændr aðrir;
þeir höfðu Tyrfing
tveir, er lifðu;
varð þó eigandi
einn um síðir."
Hervör kvað:

"Segðu einn satt mér,
svá láti áss þik
heilan í haugi,
sem þú hafir eigi
Tyrfing með þér;
trautt er þér at veita
arf, Angantýr,
eingabarni."
Angantýr kvað:

"Hnigin er helgrind,
haugar opnask,
allr er í eldi
eybarmr at sjá;
atalt er úti
um at lítask;
skyntu, mær, ef þú mátt
til skipa þinna."
Hervör kvað:

"Brennið eigi svá
bál á nóttum,
at ek við elda
yðra hræðumk;
skelfr-at meyju
muntún hugar,
þótt hon draug sjái
i durum standa."
Angantýr kvað:

"Segi ek þér, Hervör,
- hlýð þú til enn,
vísa dóttir, -
þat er verða mun:
sjá mun Tyrfingr,
ef þú trúa mættir,
ætt þinni, mær,
allri spilla.

Muntu son geta,
þann er síðan mun
Tyrfing bera
ok trúa magni;
þann munu Heiðrek
heita lýðar,
sá mun ríkstr alinn
und röðuls tjaldi."
Hervör kvað:

"Ek vígi svá
virða dauða,
at ér skuluð
allir liggja
dauðir með draugum
í dys fúnir;
sel mér, Angantýr,
út ór haugi
dverga smíði;
dugir-a þér at leyna."
Angantýr kvað:

"Kveðk-at þik, mær ung,
mönnum líka,
er þú um hauga
hvarfar á nóttum
gröfnum geiri
ok með Gota málmi,
hjálmi ok með brynju
fyrir hallar dyrr."
Hervör kvað:

"Maðr þóttumk ek
mennskr til þessa,
áðr ek sali yðra
sækja réðak;
sel þú mér ór haugi,
þann er hatar brynjur,
hlífum hættan
Hjálmars bana."
Angantýr kvað:

"Liggr mér und herðum
Hjálmars bani,
allr er hann útan
eldi sveipinn;
mey veit ek enga
moldar hvergi,
at þann hjör þori
í hendr nema."
Hervör kvað:

"Ek mun hirða
ok í hendr nema
hvassan mæki,
ef ek hafa mættak;
uggi ek eigi
eld brennanda,
þegar loga lægir,
er ek lít yfir."
Angantýr kvað:

"Heimsks ertu, Hervör,
hugar eigandi,
er þú at augum
í eld hrapar;
heldr vil ek selja þér
sverð ór haugi,
mær in unga,
mák-at ek þér synja."
Hervör kvað:

"Vel gerðir þú,
víkinga niðr,
er þú seldir mér
sverð ór haugi;
betr þykkjumk nú,
bragningr, hafa
en ek Nóregi
næðak öllum."
Angantýr kvað:

"Veizt eigi þú,
- vesöl ertu mála,
fláráð kona, -
hví þú fagna skalt;
sjá mun Tyrfingr,
ef þú trúa mættir,
ætt þinni, mær,
allri spilla."
Hervör kvað:

"Ek mun ganga
til gjálfrmara;
nú er hilmis mær
í hugum góðum;
lítt ræki ek þat,
lofðunga niðr,
hvé synir mínir
síðan deila."
Angantýr kvað:

"Þú skalt eiga
ok una lengi,
hafðu á hulðu
Hjálmars bana;
tak-at-tu á eggjum,
eitr er í báðum;
sá er manns mjötuðr
meini verri.

Far vel, dóttir,
fljótt gæfak þér
tolf manna fjör,
ef þú trúa mættir,
afl ok eljun,
allt it góða,
þat er synir Arngríms
at sik leifðu."
Hervör kvað:

"Búið ér allir,
- brott fýsir mik, -
heilir í haugi,
heðan vil ek skjótla;
helzt þóttumk nú
heima í millim,
er mik umhverfis
eldar brunnu."

A young maiden has met
in Munarvag,
at sunset,
a man tending a herd.
The herdsman said:
“Who has come alone
to the island?
Go quickly
to find lodging!”
Hervor said:

“I will not go
to find lodging,
for I know none
of the islanders;
tell me quickly,
before you leave here:
where are the burial mounds
said to be Hjorvard’s?”
The herdsman said:

“Do not ask about that;
you are not wise,
friend of Vikings,
you have lost your way;
let us hurry away
as fast as our feet can carry us;
everything out here
is uncanny to men!”
Hervor said:

“I offer you a necklace
in payment for your words;
a friend of warriors
will not be easily deterred:
no one can give me
treasures so lovely,
rings so fair,
that I will not go.”
The herdsman said:

“Foolish, I think,
is the man who ventures here
all alone
in the dark night;
fire is abroad,
the mounds are opening,
earth and marsh are burning;
let us hurry faster.”
Hervor said:

“Let us not take fright
at such snorting,
though all over the island
fires may burn;
let us not allow
dead warriors
to scare us so quickly;
let us talk together.”

Then the herdsman
hurried to the woods,
far from speech
with this maiden;
but a stubborn
spirit in her breast
at such things
swells within Hervor.
She now saw the mound-fires .... and walks towards the mounds without fear, and she waded through the fires as through smoke, until she came to the berserks’ mound. Then she said:

“Wake, Angantyr!
Hervor wakes you,
the only daughter
of you and Svava;
give me from the mound
the sharp sword
that the dwarfs forged
for Svafrlami.

Hervard, Hjorvard,
Hrani, Angantyr!
I wake you all
beneath the roots of trees,
with helmet and mail-coat,
with sharp sword,
with shield and war-gear,
with blood-red spear.

You have become indeed,
sons of Arngrim,
you harmful sons,
nothing but more earth,
since not one
of Eyfura’s sons
will speak with me
in Munarvag.

Hervard, Hjorvard,
Hrani, Angantyr!
May you all feel
within your ribs
as though you were withering
in a mound of ants,
unless you give me the sword
that Dvalin forged;
it ill befits the dead
to hide a precious weapon.”
Then Angantyr answers:

“Hervor, daughter,
why do you call so?
Full of dreadful spells,
you go to your own ruin!
You have become mad
and lost your senses,
your thoughts gone astray,
waking dead men.

My father did not bury me,
nor did other kinsmen;
the two who survived
had Tyrfing;
yet in the end
one alone became its owner.”
Hervor said:

“Tell me only the truth:
may the god leave you
unharmed in your mound
only if you do not have
Tyrfing with you;
you are reluctant to grant
an inheritance, Angantyr,
to your only child.”
Angantyr said:

“Hel’s gate has fallen,
the mounds are opening,
the whole island’s rim
seems wrapped in fire;
it is dreadful outside
to look around;
hurry, maiden, if you can,
to your ships.”
Hervor said:

“No pyres you kindle
at night burn so fiercely
that I am afraid
of your fires;
the maiden’s heart
does not tremble,
though she sees a dead man
standing in the doorway.”
Angantyr said:

“I tell you, Hervor,
—listen further,
wise daughter—
what will come to pass:
this Tyrfing will,
if you could believe it,
maiden, destroy
your entire family.

You will bear a son
who will later
carry Tyrfing
and trust in its might;
Heidrek is the name
people will give him;
he will be the mightiest man raised
beneath the sun’s canopy.”
Hervor said:

“I lay this curse
upon you dead men:
you shall
all lie
dead among the dead,
rotting in the grave;
give me, Angantyr,
out of the mound
the dwarfs’ handiwork;
you cannot keep it hidden.”
Angantyr said:

“I say you are unlike,
young maiden,
other mortals,
for you roam among mounds at night
with an engraved spear
and Gothic steel,
with helmet and mail-coat,
before the hall’s doors.”
Hervor said:

“I thought myself
a human being until now,
before I resolved
to visit your halls;
give me from the mound
the hater of mail-coats,
the peril of shields,
Hjalmar’s bane.”
Angantyr said:

“Beneath my shoulders lies
Hjalmar’s bane,
wrapped all around
in fire;
I know no maiden
anywhere on earth
who would dare take
that sword in her hands.”
Hervor said:

“I will take it
and hold in my hands
the sharp sword,
if I can have it;
I do not fear
the burning fire;
the flames subside at once
when I look across them.”
Angantyr said:

“You have a foolish
mind, Hervor,
for with open eyes
you rush into fire;
I would sooner give you
the sword from the mound,
young maiden;
I cannot deny you.”
Hervor said:

“You have done well,
descendant of Vikings,
in giving me
the sword from the mound;
I think myself better off now,
prince,
than if I had gained
all of Norway.”
Angantyr said:

“You do not know
—wretched is your lot,
woman of treacherous counsels—
what you should rejoice in;
this Tyrfing will,
if you could believe it,
maiden, destroy
your entire family.”
Hervor said:

“I will go
to the steed of the waves;
the ruler’s daughter
is in good spirits now;
little do I care,
descendant of princes,
how my sons
may quarrel hereafter.”
Angantyr said:

“You shall possess it
and long enjoy it;
keep sheathed
Hjalmar’s bane;
do not touch the edges,
poison is in both;
that bringer of men’s doom
is worse than sickness.

Farewell, daughter;
readily would I give you
the lives of twelve men,
if you could believe it,
strength and endurance,
all the good things
that Arngrim’s sons
left behind them.”
Hervor said:

“Dwell, all of you,
—I long to be gone—
unharmed in the mound;
I want to leave here quickly;
I felt most of all
between worlds just now,
when all around me
fires were burning.”

En ung mö mötte
i Munarvåg
vid solens nedgång
en man vid hjorden.
Herden sade:
”Vem har ensam
kommit till ön?
Skynda dig att söka
husrum för natten!”
Hervor sade:

”Jag tänker inte söka
husrum för natten,
för jag känner ingen
av öborna;
säg mig genast,
innan du går härifrån:
var finns högarna
som bär Hjörvards namn?”
Herden sade:

”Fråga inte efter det;
du är inte klok,
vikingars vän,
du är vilse ute;
låt oss skynda bort
så fort benen bär oss,
allt därute
är människor övermäktigt!”
Hervor sade:

”Halsringar bjuder jag dig
som lön för ditt svar;
krigares vän
är svår att hejda:
ingen ger mig
så sköna smycken,
så vackra ringar,
att jag avstår från färden.”
Herden sade:

”Dåraktig tycks mig
den som går hit,
en människa ensam,
i mörka natten;
eld far omkring,
högar öppnas,
mark och kärr brinner;
låt oss skynda fortare.”
Hervor sade:

”Låt oss inte skrämmas
av sådant frustande,
fast över hela ön
eldar brinner;
låt oss inte
av döda män
så lätt förskräckas,
vi ska talas vid.”

Då skyndade herden
bort till skogen,
långt från samtalet
med denna mö;
men okuvligt mod
sväller i bröstet
på Hervor
vid sådana ting.
Hon såg nu högeldarna … och går fram till högarna utan att frukta något, och hon vadade genom eldarna som genom rök, tills hon kom till bärsärkarnas hög. Då sade hon:

”Vakna, Angantyr,
Hervor väcker dig,
er enda dotter,
din och Svavas;
ge mig ur högen
det vassa svärd
som dvärgar smidde
åt Svafrlame.

Hervard, Hjörvard,
Rane, Angantyr!
Jag väcker er alla
under trädets rötter,
med hjälm och brynja,
med vasst svärd,
med sköld och rustning,
med blodrött spjut.

Sannerligen har ni blivit,
Arngrims söner,
ni olycksbringande män,
till mera mull,
när ingen
av Eyfuras söner
vill tala med mig
i Munarvåg.

Hervard, Hjörvard,
Rane, Angantyr!
Må det kännas för er alla
innanför revbenen
som om ni multnade
i en myrstack,
om ni inte ger mig svärdet
som Dvalin smidde;
det anstår inte gengångare
att gömma dyrbara vapen.”
Då svarar Angantyr:

”Hervor, min dotter,
varför ropar du så?
Full av olycksord
drar du ont över dig!
Du har blivit vansinnig
och från vettet,
förvirrad i sinnet,
som väcker döda män.

Min far begravde mig inte,
inte heller andra fränder;
de två som levde
hade Tyrfing;
men till sist blev
bara en dess ägare.”
Hervor sade:

”Säg mig bara sanningen,
må asen lämna dig
oskadd i högen,
om du inte har
Tyrfing hos dig;
nödigt ger du
arv, Angantyr,
åt ditt enda barn.”
Angantyr sade:

”Hels grind har fallit,
högar öppnas,
hela öns rand
syns stå i lågor;
hemskt är det därute
att se sig omkring;
skynda, mö, om du kan,
till dina skepp.”
Hervor sade:

”Ni tänder inte
sådana nattliga bål
att jag skräms
av era eldar;
inte skälver
möns bröst,
fast hon ser en gengångare
stå i dörren.”
Angantyr sade:

”Jag säger dig, Hervor,
– lyssna nu,
visa dotter, –
vad som ska ske:
denna Tyrfing ska,
om du ville tro mig,
hela din ätt, mö,
bringa i fördärvet.

Du ska föda en son,
som sedan ska
bära Tyrfing
och lita på dess kraft;
honom ska folket
kalla Heidrek,
han ska bli mäktigast
under solens tält.”
Hervor sade:

”Jag förbannar så
er döda män
att ni alla
ska ligga
döda bland gengångare
och ruttna i graven;
ge mig, Angantyr,
ut ur högen
dvärgarnas smide;
det hjälper dig inte att gömma det.”
Angantyr sade:

”Jag säger att du, unga mö,
inte liknar människor,
som kring högarna
strövar om natten
med graverat spjut
och med gotiskt stål,
med hjälm och brynja
framför hallens dörr.”
Hervor sade:

”Jag tyckte mig vara
en människa tills nu,
innan jag beslöt
att söka era salar;
ge mig ur högen
den som hatar brynjor,
sköldarnas fasa,
Hjalmars bane.”
Angantyr sade:

”Under mina skuldror ligger
Hjalmars bane,
helt och hållet
svept i eld;
jag vet ingen mö
någonstans på jorden
som vågar ta
det svärdet i händerna.”
Hervor sade:

”Jag ska ta vara på
och fatta i händerna
det vassa svärdet,
om jag får det;
jag fruktar inte
brinnande eld,
genast sjunker lågan
när jag låter blicken gå över den.”
Angantyr sade:

”Ett dåraktigt sinne
har du, Hervor,
som med öppna ögon
rusar in i elden;
hellre ger jag dig
svärdet ur högen,
du unga mö,
jag kan inte neka dig.”
Hervor sade:

”Väl gjorde du,
vikingars ättling,
som gav mig
svärdet ur högen;
nu tycker jag mig,
furste, ha vunnit mer
än om jag fick
hela Norge.”
Angantyr sade:

”Du vet inte,
– olyckliga i ditt tal,
kvinna med svekfulla råd, –
vad du har att glädjas åt;
denna Tyrfing ska,
om du ville tro mig,
hela din ätt, mö,
bringa i fördärvet.”
Hervor sade:

”Jag ska gå
till böljornas hästar;
nu är furstens dotter
glad till sinnes;
föga bryr jag mig,
furstars ättling,
om hur mina söner
sedan tvistar.”
Angantyr sade:

”Du ska äga det
och glädjas länge,
håll i skidan
Hjalmars bane;
rör inte eggarna,
gift finns i båda;
det är en mans bane,
värre än sjukdom.

Farväl, min dotter,
villigt gav jag dig
tolv mäns livskraft,
om du ville tro mig,
styrka och uthållighet,
allt det goda
som Arngrims söner
lämnade efter sig.”
Hervor sade:

”Må ni alla bo,
– jag längtar bort, –
helskinnade i högen,
härifrån vill jag skynda;
jag tyckte mig nyss
vara mellan världarna,
när runt omkring mig
eldar brann.”