Källtext till ”Odens korpsång”

Alföðr orkar,
álfar skilja,
Vanir vitu,
vísa nornir,
elr íviðja,
aldir bera,
þreyja þursar,
þrá valkyrjur.

Ætlun Æsir
illa gátu,
verpir villtu
vættar rúnum;
Óðhrærir skyldi
Urðr geyma
máttk at verja
mestum þorra.

Hverfr því Hugr,
hinna leitar,
grunar guma
grand, ef dvelr;
þótti er Þráins
þunga draumr;
Dáins dulu
draumr þótti.

Dugir með dvergum
dvína, heimar
niðr at Ginnungs
niði sökkva;
oft Alsviðr
ofan fellir
oft of föllnum
aftr safnar.

Stendr æva
strind né röðull,
lofti með lævi
linnir ei straumi;
mærum dylst
í Mímis brunni
vissa vera;
vitið enn eða hvað?

Dvelr í dölum
dís forvitin,
Yggdrasils frá
aski hnigin;
álfa ættar
Iðunni hétu
Ívalds eldri
yngsta barna.

Eirði illa
ofankomu
hárbaðms undir
haldin meiði;
kunni sízt
at kundar Nörva
vön at værri
vistum heima.

Sjá sigtívar
syrgja Naumu,
Viggjar at véum
vargsbelg seldu;
lét í færast
lyndi breytti,
lék at lævísi,
litum skipti.

Valdi Viðrir
vörð Bifrastar
Gjallar sunnu
gátt at frétta,
heims hvívetna
hvert er vissi.
Bragi ok Loftr
báru kviðu.

Galdr gólu,
göndum riðu
Rögnir og Reginn
at ranni heimis;
hlustar Óðinn
Hliðskjálfu í,
lét braut vera
langa vegu.

Frá enn vitri
veiga selju
banda burða
ok brauta sinna;
hlýrnis, heljar,
heims ef vissi,
ártíð, æfi,
aldrtila.

Né mun mælti
né mál knátti
Gefjun greiða
né glaum hjaldi;
tár af tíndust
törgum hjarnar,
eljun faldin
endrrjóða.

Eins kemr austan
úr Elivágum
þorn af akri
þurs hrímkalda,
hveim drepr dróttir
Dáinn allar
mæran of Miðgarð
með nátt hver.

Dofna þá dáðir,
detta hendr,
svífr of svimi
sverð áss hvíta;
rennir örvit
rýgjar glýgju
sefa sveiflum
sókn gjörvallri.

Jamt þótti Jórunn
jólnum komin,
sollin sútum,
svars er ei gátu;
sóttu því meir
at syn var fyrir,
mun þó miðr
mælgi dugði.

Fór frumkvöðull
fregnar brauta
hirðr at Herjans
horni Gjallar;
Nálar nefa
nam til fylgis,
greppr Grímnis
grund varðveitti.

Vingólf tóku
Viðars þegnar,
Fornjóts sefum
fluttir báðir;
iðar ganga,
æsi kveðja,
Yggjar þegar
við ölteiti.

Heilan Hangatý
heppnastan ása,
virt öndvegis
valda báðu;
sæla at sumbli
sitja día,
æ með Yggjungi
yndi halda.

Bekkjarsett
at Bölverks ráði
sjöt Sæhrímni
saddist rakna;
Skögul at skutlum
skaptker Hnikars
mat af miði
Mímis hornum.

Margs of frágu
máltíð yfir
Heimdall há goð,
hörgar Loka,
spár eða spakmál
sprund ef kenndi,
undorn of fram,
unz nam húma.

Illa létu
orðið hafa
erindisleysu
oflítilfræga;
vant að væla
verða myndi,
svá af svanna
svars of gæti.

Ansar Ómi,
allir hlýddu:
"Nótt skal nema
nýræða til;
hugsi til myrgins
hverr sem orkar
ráð til leggja
rausnar ásum!"

Rann með röstum
Rindar móðr
föðrlarðr
Fenris valla;
gengu frá gildi
goðin, kvöddu
Hropt ok Frigg
sem Hrímfaxa fór.

Dýrum settan
Dellings mögr
jó fram keyrði
jarknasteinum;
mars of manheim
mön af glóar,
dró leik Dvalins
drösull í reið.

Jörmungrundar
í jódyr nyrðra
und rót yztu
aðalþollar,
gengu til rekkju
gýgjur ok þursar,
náir, dvergar,
ok dökkálfar.

Risu raknar,
rann álfröðull,
norðr at Niflheim
njóla sótti;
upp nam árgjöll
Úlfrúnar niðr,
hornþytvaldr
Himinbjarga.

Allfather acts,
elves understand,
Vanir know,
Norns show the way,
the giantess gives birth,
mortals endure,
giants yearn,
Valkyries long.

The Aesir poorly
discerned the purpose;
contrary, they confused
the being's runes;
Odhrœrir was to
keep watch over Urd,
but could not protect her
from the greater multitude.

Therefore the mind turns away,
seeking the others;
it suspects men's
ruin if it delays;
Thrain's dream
seemed oppressive;
Dain's dream
seemed obscure.

Powers among the dwarves
dwindle; the worlds
sink down into
Ginnung's darkness;
often Alsvid
strikes down from above,
often gathers again
those who have fallen.

Neither earth nor sun
stands firm forever;
through the treacherous air
the current never ceases;
from the glorious ones is hidden,
in Mimir's well,
certainty of being;
do you understand yet, or what?

In the valleys dwells
an inquisitive goddess,
from Yggdrasil's
ash descended;
of elven descent,
they called her Idunn,
of Ivaldi the Elder's
children the youngest.

She ill endured
her descent,
beneath the lofty tree
held by its trunk;
she found no pleasure
with Norvi's child,
accustomed to happier
dwellings at home.

The victory-gods see
Nauma grieving;
at Vigg's sanctuaries
they gave her a wolfskin;
she let them clothe her,
changed her disposition,
practised deceit,
changed her appearance.

Vidrir chose
the guardian of Bifrost
to question the bearer
of Gjoll's sun,
about every world,
whatever she knew.
Bragi and Lopt
were filled with dread.

They chanted spells,
rode on magic staffs,
Rognir and Regin,
to the world's dwelling;
Odin listens
in Hlidskjalf,
letting them travel
far along their way.

The wise one questioned
the server of drinks
about the gods' birth
and the paths they followed;
whether she knew heaven's,
Hel's and the world's
appointed season, lifetime,
and ending.

She spoke no thought,
nor could Gefjon
put words together,
nor speak with gladness;
tears trickled
from the shields of her skull,
her strength lay hidden,
and reddened her anew.

Just so comes from the east,
out of Elivagar,
a thorn from the field
of the frost-cold giant,
with which Dain strikes the hosts,
every one of them,
through glorious Midgard,
each night.

Then deeds grow sluggish,
hands fall idle,
a swoon drifts over
the white god's sword;
insensibility flows into
the giantess's wind,
stilling with its surges
the whole gathering.

Just so Jorunn seemed
to the gods to have become,
swollen with sorrow,
when they got no answer;
they pressed all the harder
as refusal faced them,
yet far less
did much talking help.

The leader of the questioning
went on his way,
the keeper of Herjan's
Gjallarhorn;
he took Nal's kinsman
along as his companion;
Grimnir's poet
watched over the woman.

Vidar's followers
reached Vingolf,
by Fornjot's kinsmen
both conveyed;
they go inside,
greet the Aesir
at once at Ygg's
merry drinking feast.

They wished Hangatyr health,
the luckiest of the Aesir,
and rule over the ale
of the high seat;
may the gods sit happy
at the drinking feast,
forever with Yggjung
keeping their joy.

Seated on benches
at Bolverk's command,
the host of gods
ate their fill of Saehrimnir;
Skogul at the tables
ladled from Hnikar's handled cup
portions of mead
into Mimir's horns.

Many things they asked
over the meal,
the high gods of Heimdall,
the holy ones of Loki:
whether prophecies or wise words
the woman had imparted,
on past midafternoon,
until dusk began to fall.

They said it had
turned out badly,
the fruitless errand,
all too inglorious;
it would be hard
to contrive matters
so that from the woman
an answer could be gained.

Omi replies,
and all listened:
“Night shall be used
for fresh counsel;
let each ponder until morning
who can devise
plans to bring
the Aesir glory!”

Across Rind's leagues ran,
weary,
the rich fodder
of Fenrir of the plains;
the gods left the feast
and bade farewell to
Hropt and Frigg
as Hrimfaxi went.

Delling's son drove
his horse forward,
adorned with precious
gemstones;
over the world of men
the horse's mane glows;
the steed drew Dvalin's plaything
in a chariot.

At the mighty earth's
northern edge,
beneath the outermost root
of the foremost tree,
they went to bed,
giantesses and giants,
corpses, dwarves,
and dark elves.

The gods rose,
Alfrodull rose,
north toward Niflheim
Night made her way;
up raised the dawn-blast
Ulfrun's son,
the lord of the sounding horn
at Himinbjorg.

Allfader verkar,
alver förstår,
vaner vet,
nornor visar,
jättinnan föder,
släkten bär,
tursar härdar ut,
valkyrior längtar.

Asarna anade
illa avsikten,
de vankelmodiga förvirrade
vättens runor;
Odrörer skulle
Urd bevara,
mäktade ej värja
mot det mesta.

Därför vänder hågen,
söker de andra;
mannen anar
ofärd om han dröjer;
Trains tungsinne
tycktes vara en dröm;
Dains fördoldhet
tycktes vara en dröm.

Krafterna hos dvärgarna
tynar, världarna
ned i Ginnungs
mörker sjunker;
ofta fäller Allsvinn
ovanifrån,
ofta samlar han åter
av det fallna.

Varken jord
eller sol består för evigt,
i svekfull luft
upphör ej strömmen;
för de frejdade döljs
i Mimers brunn
varelsernas visshet;
vet ni än, eller vad?

I dalar dröjer
en vetgirig dis,
från Yggdrasils
ask nedsjunken;
av alvers ätt,
Idun hette hon,
den äldre Ivaldes
yngsta barn.

Hon fann sig illa
i nedkomsten,
under det höga trädets
stam kvarhållen;
trivdes föga
hos Nörves dotter,
van vid behagligare
boningar hemma.

Segergudarna ser
Nauma sörja,
vid Vigges helgedomar
gav de henne ett vargskinn;
hon lät sig klädas däri,
ändrade sinne,
lekte med svek,
skiftade skepnad.

Vidrer valde
Bifrosts väktare
att Gjöllsolens
dörrpost utfråga,
om allt i världarna,
vad hon visste.
Brage och Lopt
hyste oro.

Galder sjöng de,
red på trollstavar,
Rögner och Regin,
till världens boning;
Oden lyssnar
i Lidskjalf,
lät färdvägen
sträcka sig långt.

Den vise frågade
dryckernas sälg
om gudarnas ursprung
och sina egna vägar;
om himlens, Hels
och världens, om hon visste,
dödsdag, livstid
och undergång.

Varken ett ord sade hon
eller förmådde Gefjon
ge något svar
eller glädjas åt talet;
tårar föll
från pannans sköldar;
med kraften dold
rodnade hon åter.

Likaså kommer österifrån
ur Elivågor
en törntagg från åkern
hos den rimkalle tursen;
med den sticker Dain
alla folkskaror
över frejdade Midgård
varenda natt.

Då domnar dådkraften,
händerna sjunker,
yrsel sveper över
den vite asens svärd;
sanslöshet strömmar
i trollkvinnans stormvind,
vaggar sinnena
hos hela skaran.

Sådan tycktes Jorunn
ha blivit för gudarna,
uppsvälld av sorg,
då de ej fick svar;
de trängde på än mer
när avslag mötte,
men likväl föga
hjälpte talet.

Så gick frågornas
upphovsman sin väg,
väktaren av Herjans
Gjallarhorn;
Nals frände
tog han till följe,
Grimners skald
vaktade kvinnan.

Till Vingolf kom
Vidars tjänare,
av Fornjots fränder
båda burna;
de går in,
hälsar genast
Yggs asar
vid ölgillet.

Hälsa åt Hangatyr,
lyckosammast bland asar,
att över högsätets öl
råda, bad de honom;
saliga vid gillet
må gudarna sitta,
alltid med Yggjung
hålla glädjen vid liv.

På bänkar satt,
på Bölverks bud,
av Särimner
mättades gudaskaran;
Skögul vid borden
fyllde Hnikars dryckeskärl
med mjöd
ur Mimers horn.

Mycket frågade
över måltiden
de höga gudarna Heimdall,
de heliga Loke,
om spådom eller visdomsord
kvinnan hade yppat,
eftermiddagen igenom,
tills det började skymma.

De sade att illa
det hade gått,
ärendet var förfelat
och föga ärofullt;
svårt att beveka
henne skulle det bli,
så att av kvinnan
ett svar kunde fås.

Ome svarar,
alla lyssnade:
”Natten skall nyttjas
till nya råd;
tänk till morgonen,
var och en som mäktar
lägga fram råd
till asarnas ära!”

I långa språng sprang
Rinds moder;
knappt trött var
Fenrisulvens far;
från gillet gick
gudarna, tog farväl av
Hropt och Frigg,
som med Rimfaxe for.

Dellings son drev fram
sin häst, smyckad
med dyrbara
ädelstenar;
över människornas värld
glöder hästens man;
Dvalins leksak drog
springaren i vagnen.

Vid den väldiga jordens
norra rand,
under yttersta roten
på det ädla trädet,
gick till vila
trollkvinnor och tursar,
döda, dvärgar
och mörkalver.

Gudarna reste sig,
alvsolen rann upp,
norrut till Nifelheim
sökte sig natten;
upp lyfte gryningshornet
Ulvruns ättling,
hornklangens herre
på Himinbjörg.