Källtext till ”Sången om Hamder”

Spruttu á tái
tregnar íðir,
græti alfa
in glýstömu;
ár of morgin
manna bölva
sútir hverjar
sorg of kveykva.

Var-a þat nú
né í gær,
þat hefir langt
liðit síðan,
- er fátt fornara,
fremr var þat halfu, -
er hvatti Guðrún
Gjúka borin,
sonu sína unga
at hefna Svanhildar:

"Systir var ykkur
Svanhildr of heitin,
sú er Jörmunrekkr
jóm of traddi,
hvítum ok svörtum
á hervegi,
grám, gangtömum
Gotna hrossum.

Eftir er ykkr þrungit
þjóðkonunga;
lifið einir ér
þátta ættar minnar.

Einstæð em ek orðin,
sem ösp í holti,
fallin at frændum
sem fura at kvisti,
vaðin at vilja,
sem viðr at laufi,
þá er in kvistskæða
kemr um dag varman."

Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
"Lítt myndir þú þá, Guðrún,
leyfa dáð Högna,
er þeir Sigurð vökðu
svefni ór,
saztu á beð,
en banar hlógu.

Bækr váru þínar
inar bláhvítu
ofnar völundum,
flutu í vers dreyra;
svalt þá Sigurðr,
saztu yfir dauðum,
glýja þú né gáðir,
Gunnarr þér svá vildi.

Atla þóttisk þú stríða
at Erps morði
ok at Eitils aldrlagi,
þat var þér enn verra;
svá skyldi hverr öðrum
verja til aldrlaga
sverði sárbeitu,
at sér né stríddi-t."

Hitt kvað þá Sörli,
- svinna hafði hann hyggju -:
"Vilk-at ek við móður
málum skipta;
orðs þykkir enn vant
ykkru hváru.
Hvers biðr þú nú, Guðrún,
er þú at gráti né fær-at?

Bræðr grát þú þína
ok buri svása,
niðja náborna
leidda nær rógi;
okkr skaltu ok, Guðrún,
gráta báða,
er hér sitjum feigir á mörum,
fjarri munum deyja."

Gengu ór garði
görvir at eiskra,
liðu þá yfir ungir
úrig fjöll
mörum húnlenzkum
morðs at hefna.

Fundu á stræti
stórbrögðóttan:
"Hvé mun jarpskammr
okkr fulltingja?"

Svaraði inn sundrmæðri,
svá kvaðsk veita mundu
fullting frændum,
sem fótr öðrum.
"Hvat megi fótr
fæti veita
né holdgróin
hönd annarri?"

Þá kvað þat Erpr
einu sinni,
- mærr of lék
á mars baki -:
"Illt er blauðum hal
brautir kenna."
Kóðu harðan mjök
hornung vera.

Drógu þeir ór skíði
skíðiéarn,
mækis eggjar,
at mun flagði;
þverrðu þeir þrótt sinn
at þriðjungi,
létu mög ungan
til moldar hníga.

Skóku loða,
skalmir festu,
ok góðbornir
smugu í guðvefi.

Fram lágu brautir,
fundu vástigu
ok systurson
sáran á meiði,
vargtré vindköld
vestan bæjar,
trýtti æ trönu hvöt,
titt var-at bíða.

Glamr var í höllu,
halir ölreifir,
ok til gota ekki
gerðu at heyra,
áðr halr hugfullr
í horn of þaut.

Segja fóru ærir
Jörmunrekki,
at sénir váru
seggir und hjalmum:
"Ræðið ér um ráð,
ríkir eru komnir,
fyr máttkum hafið ér mönnum
mey of tradda."

Hló þá Jörmunrekkr,
hendi drap á kampa,
beiddisk-at bröngu,
böðvaðisk at víni;
skók hann skör jarpa,
sá á skjöld hvítan,
lét hann sér í hendi
hvarfa ker gullit.

"Sæll ek þá þóttumk,
ef ek sjá knætta
Hamði ok Sörla
í höllu minni,
buri mynda ek þá binda
með boga strengjum,
góð börn Gjúka
festa á galga."

Hitt kvað þá Hróðrglöð,
stóð of hleðum,
mæfingr mælti
við mög þenna:
-- -- --
"Því at þat heita,
at hlýðigi myni;
megu tveir menn einir
tíu hundruð Gotna
binda eða berja
í borg inni háu."

Styrr varð í ranni,
stukku ölskálir,
í blóði bragnar lágu,
komit ór brjósti Gotna.

Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
"Æstir, Jörmunrekkr,
okkarrar kvámu
bræðra sammæðra
innan borgar þinnar;
fætr sér þína,
höndum sér þú þínum,
Jörmunrekkr, orpit
í eld heitan."

Þá hraut við
inn reginkunngi
baldr í hrynju,
sem björn hryti:
"Grýtið ér á gumna,
alls geirar né bíta,
eggjar né éarn
Jónakrs sonu."

Hitt kvað þá Hamðir
inn hugumstóri:
"Böl vanntu, bróðir,
er þú þann belg leystir;
oft ór þeim belg
böll ráð koma."
Sörli Kvað:

"Hug hefðir þú, Hamðir,
ef þú hefðir hyggjandi;
mikils er á mann hvern vant,
er mannvits er!"
Hamðir kvað:

"Af væri nú höfuð,
ef Erpr lifði,
bróðir okkarr inn böðfrækni,
er vit á braut vágum,
verr inn vígfrækni,
- hvöttumk at dísir, -
gumi inn gunnhelgi,
- gerðumk at vígi -."
Sörli kvað:

"Ekki hygg ek okkr
vera ulfa dæmi,
at vit mynim sjalfir of sakask
sem grey norna,
þá er gráðug eru
í auðn of alin.

Vel höfum vit vegit,
stöndum á val Gotna,
ofan eggmóðum,
sem ernir á kvisti;
góðs höfum tírar fengit,
þótt skylim nú eða í gær deyja;
kveld lifir maðr ekki
eftir kvið norna."

Þar fell Sörli
at salar gafli,
enn Hamðir hné
at húsbaki.
Þetta eru kölluð Hamðissmál in fornu.

Great the evils once that grew,
With the dawning sad of the sorrow of elves;
In early morn awake for men
The evils that grief to each shall bring.

Not now, nor yet of yesterday was it,
Long the time that since hath lapsed,
So that little there is that is half as old,
Since Guthrun, daughter of Gjuki, whetted
Her sons so young to Svanhild's vengeance.

"The sister ye had was Svanhild called,
And her did Jormunrek trample with horses,
White and black on the battle-way,
Gray, road-wonted, the steeds of the Goths.

"Little the kings of the folk are ye like,
For now ye are living alone of my race.

"Lonely am I as the forest aspen,
Of kindred bare as the fir of its boughs,
My joys are all lost as the leaves of the tree
When the scather of twigs from the warm day turns."

Then Hamther spake forth, the high of heart:
"Small praise didst thou, Guthrun, to Hogni's deed give
When they wakened thy Sigurth from out of his sleep,
Thou didst sit on the bed while his slayers laughed.

"Thy bed-covers white with blood were red
From his wounds, and with gore of thy husband were wet; So Sigurth was slain, by his corpse didst thou sit,
And of gladness didst think not: 'twas Gunnar's doing.

"Thou wouldst strike at Atli by the slaying of Erp
And the killing of Eitil; thine own grief was worse;
So should each one wield the wound-biting sword
That another it slays but smites not himself."

Then did Sorli speak out, for wise was he ever:
"With my mother I never a quarrel will make;
Full little in speaking methinks ye both lack;
What askest thou, Guthrun, that will give thee no tears?

"For thy brothers dost weep, and thy boys so sweet,
Thy kinsmen in birth on the battlefield slain;
Now, Guthrun, as well for us both shalt thou weep,
We sit doomed on our steeds, and far hence shall we die."

Then the fame-glad one— on the steps she was—
The slender-fingered, spake with her son:
"Ye shall danger have if counsel ye heed not;
..............
By two heroes alone shall two hundred of Goths
Be bound or be slain in the lofty-walled burg."

From the courtyard they fared, and fury they breathed;
The youths swiftly went o'er the mountain wet,
On their Hunnish steeds, death's vengeance to have.

On the way they found the man so wise; ..............
"What help from the weakling brown may we have?"

So answered them their half-brother then:
"So well may I my kinsmen aid
As help one foot from the other has."

"How may a foot its fellow aid,
Or a flesh-grown hand another help?"

Then Erp spake forth, his words were few,
As haughty he sat on his horse's back: "To the timid 'tis ill the way to tell."
A bastard they the bold one called.

From their sheaths they drew their shining swords,
Their blades, to the giantess joy to give;
By a third they lessened the might that was theirs,
The fighter young to earth they felled.

Their cloaks they shook, their swords they sheathed,
The high-born men wrapped their mantles close.

On their road they fared and an ill way found,
And their sister's son on a tree they saw,
On the wind-cold wolf-tree west of the hall,
And cranes'-bait crawled; none would care to linger.

In the hall was din, the men drank deep,
And the horses' hoofs could no one hear,
Till the warrior hardy sounded his horn.

Men came and the tale to Jormunrek told
How warriors helmed without they beheld:
"Take counsel wise, for brave ones are come,
Of mighty men thou the sister didst murder."

Then Jormunrek laughed, his hand laid on his beard,
His arms, for with wine he was warlike, he called for;
He shook his brown locks, on his white shield he looked,
And raised high the cup of gold in his hand.

"Happy, methinks, were I to behold
Hamther and Sorli here in my hall; The men would I bind with strings of bows,
And Gjuki's heirs on the gallows hang."

In the hall was clamor, the cups were shattered,
Men stood in blood from the breasts of the Goths.

Then did Hamther speak forth, the haughty of heart:
"Thou soughtest, Jormunrek, us to see,
Sons of one mother seeking thy dwelling;
Thou seest thy hands, thy feet thou beholdest,
Jormunrek, flung in the fire so hot."

Then roared the king, of the race of the gods,
Bold in his armor, as roars a bear:
"Stone ye the men that steel will bite not,
Sword nor spear, the sons of Jonak."

Sorli spake: 27.
"Ill didst win, brother, when the bag thou didst open,
Oft from that bag came baleful counsel;
Heart hast thou, Hamther, if knowledge thou hadst!
A man without wisdom is lacking in much."

Hamther spake: 28.
"His head were now off if Erp were living,
The brother so keen whom we killed on our road,
The warrior noble,— 'twas the Norns that drove me
The hero to slay who in fight should be holy.

"In fashion of wolves it befits us not
Amongst ourselves to strive, Like the hounds of the Norns, that nourished were
In greed mid wastes so grim.

"We have greatly fought, o'er the Goths do we stand
By our blades laid low, like eagles on branches;
Great our fame though we die today or tomorrow;
None outlives the night when the Norns have spoken."

Then Sorli beside the gable sank,
And Hamther fell at the back of the house.

På gårdsstigen spirade
sorgliga dåd,
som fick alver att gråta,
de glädjelösa;
tidigt om morgonen
väcker alla bekymmer
över människors olyckor
sorgen till liv.

Det var inte nu
och inte i går,
lång tid har
förflutit sedan dess,
– få ting är äldre,
det var ännu hälften längre sedan –,
sedan Gudrun,
Gjukes dotter,
eggade sina unga söner
att hämnas Svanhild:

”Er syster
hette Svanhild,
hon som Jörmunrek
lät hästar trampa ner,
vita och svarta
på härvägen,
grå, gångvana
hästar från goternas land.

Ni är de sista som återstår
av folkens kungar;
ni ensamma lever
av min ätts grenar.

Ensam har jag blivit,
som en asp i skogen,
berövad fränder
som en fura sina kvistar,
berövad glädje
som ett träd sina löv,
när den kvistförödande vinden
kommer en varm dag.”

Då sade Hamder,
den modige:
”Föga skulle du då, Gudrun,
ha prisat Högnes dåd,
när de väckte Sigurd
ur sömnen;
du satt på bädden,
men banemännen skrattade.

Dina täcken,
de blåvita,
vävda av mästare,
flöt i din makes blod;
då dog Sigurd,
du satt hos den döde,
glädje tänkte du inte på,
så ville Gunnar ha det för dig.

Du trodde dig plåga Atle
genom mordet på Erp
och genom Eitils död;
än värre blev det för dig.
Så bör var och en
bringa den andre döden
med sårbitande svärd,
att han inte själv får lida.”

Då sade Sörle,
– han hade ett klokt sinne –:
”Jag vill inte med mor
växla ord;
ord tycks ingen
av er båda sakna.
Vad begär du nu, Gudrun,
som du inte får gråta över?

Gråt över dina bröder
och dina kära söner,
dina närmaste fränder,
som förts in i strid;
också oss ska du, Gudrun,
begråta båda,
som dödsdömda sitter här på hästar;
långt borta ska vi dö.”

De gick från gården,
redo att rasa;
de unga drog sedan över
daggvåta fjäll
på hunniska hästar
för att hämnas mordet.

På vägen mötte de
en mycket förslagen man:
”Hur ska den brune småväxte
kunna hjälpa oss?”

Brodern med en annan mor svarade,
sade sig skola ge
sina fränder hjälp
som den ena foten den andra.
”Vad kan en fot
ge den andra för hjälp,
eller en hand av kött
den andra handen?”

Då sade Erp
en enda gång,
– den frejdade svängde sig
på hästens rygg –:
”Svårt är det att visa
en feg man vägen.”
De sade att oäktingen
var mycket hård.

Ur skidorna drog de
skidornas järn,
svärdens eggar,
till jättinnans glädje;
de minskade sin styrka
med en tredjedel,
lät den unge mannen
falla till marken.

De skakade pälsarna,
fäste svärden,
och de högättade
svepte sig i siden.

Framför dem låg vägarna,
de fann olycksstigar
och sin systerson,
sårad på ett träd,
vindkalla galgträd
väster om gården;
tranans föda rörde sig ständigt,
det lockade inte att dröja.

Larm rådde i hallen,
männen var ölglada,
och hästarna
hörde de inte,
förrän en modig man
blåste i horn.

Uppskrämda gick de för att säga
Jörmunrek
att man hade sett
män under hjälmar:
”Överväg vad ni ska göra,
mäktiga män har kommit;
ni har låtit trampa ner en mö
som tillhörde mäktiga män.”

Då skrattade Jörmunrek,
strök handen över mustaschen,
bad inte om rustning,
blev stridslysten av vinet;
han skakade sitt bruna hår,
såg på den vita skölden,
lät i sin hand
guldbägaren svänga.

”Lycklig skulle jag känna mig,
om jag fick se
Hamder och Sörle
i min hall;
då skulle jag binda sönerna
med bågsträngar,
fästa Gjukes goda barn
vid galgen.”

Då sade Hrodglad,
hon stod på trappan,
den smalfingrade talade
till denne son:
-- -- --
”Ty det kan man säga,
att det inte ska lyckas;
kan två män ensamma
tio hundra goter
binda eller slå ner
i den höga borgen?”

Strid uppstod i salen,
ölskålarna flög;
männen låg i blod
som runnit ur goternas bröst.

Då sade Hamder,
den modige:
”Du önskade, Jörmunrek,
att vi skulle komma,
vi bröder med samma mor,
in i din borg;
du ser dina fötter,
du ser dina händer,
Jörmunrek, kastade
i den heta elden.”

Då röt
den gudastammade
fursten i brynja,
som en björn ryter:
”Kasta sten på männen,
ty spjut biter inte,
varken eggar eller järn,
på Jonakers söner.”

Då sade Hamder,
den modige:
”Ont gjorde du, broder,
när du knöt upp den säcken;
ofta ur den säcken
kommer onda råd.”
Sörle sade:

”Mod skulle du ha, Hamder,
om du hade förstånd;
mycket saknar varje man
som saknar vett!”
Hamder sade:

”Nu vore huvudet av,
om Erp levde,
vår stridsdjärve broder,
som vi dräpte på vägen,
den stridsfrejdade mannen,
– diserna eggade mig –,
den stridshelgade kämpen,
– de drev mig till dråpet –.”
Sörle sade:

”Jag tror inte vi ska
följa vargars sed
och själva gräla med varandra
som nornornas hundar,
som glupska
fötts upp i ödemarken.

Väl har vi kämpat,
vi står på goternas lik,
fällda av eggar,
som örnar på en gren;
stor ära har vi vunnit,
om vi än ska dö nu eller i går;
ingen lever en kväll
utöver nornornas dom.”

Där föll Sörle
vid salens gavel,
men Hamder sjönk ner
vid husets baksida.
Detta kallas de gamla Hamdersmålen.