Källtext till ”Brynhilds färd till Hel”

Helreið Brynhildar

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

Engelsk översättning av Henry Adams Bellows från 1923, fri från upphovsrätt. Strofnumreringen kan skilja sig från originalets.

After the death of Brynhild there were made two bale-fires, the one for Sigurth, and that burned first, and on the other was Brynhild burned, and she was on a wagon which was covered with a rich cloth. Thus it is told, that Brynhild went in the wagon on Hel-way, and passed by a house where dwelt a certain giantess. The giantess spake:

"Thou shalt not further forward fare,
My dwelling ribbed with rocks across;
More seemly it were at thy weaving to stay,
Than another's husband here to follow.

"What wouldst thou have from Valland here,
Fickle of heart, in this my house?
Gold-goddess, now, if thou wouldst know,
Heroes' blood from thy hands hast washed."

Brynhild spake: 3.
"Chide me not, woman from rocky walls,
Though to battle once I was wont to go;
Better than thou I shall seem to be,
When men us two shall truly know."

The giantess spake: 4.
"Thou wast, Brynhild, Buthli's daughter, For the worst of evils born in the world;
To death thou hast given Gjuki's children,
And laid their lofty house full low."

Brynhild spake: 5.
"Truth from the wagon here I tell thee,
Witless one, if know thou wilt
How the heirs of Gjuki gave me to be
Joyless ever, a breaker of oaths.

"Hild the helmed in Hlymdalir
They named me of old, all they who knew me.
..............
..............

"The monarch bold the swan-robes bore
Of the sisters eight beneath an oak; Twelve winters I was, if know thou wilt,
When oaths I yielded the king so young.

"Next I let the leader of Goths,
Hjalmgunnar the old, go down to hell,
And victory brought to Autha's brother;
For this was Othin's anger mighty.

"He beset me with shields in Skatalund,
Red and white, their rims o'erlapped;
He bade that my sleep should broken be
By him who fear had nowhere found.

"He let round my hall, that southward looked,
The branches' foe high-leaping burn;
Across it he bade the hero come
Who brought me the gold that Fafnir guarded.

"On Grani rode the giver of gold, Where my foster-father ruled his folk;
Best of all he seemed to be,
The prince of the Danes, when the people met.

"Happy we slept, one bed we had,
As he my brother born had been;
Eight were the nights when neither there
Loving hand on the other laid.

"Yet Guthrun reproached me, Gjuki's daughter,
That I in Sigurth's arms had slept;
Then did I hear what I would were hid,
That they had betrayed me in taking a mate.

"Ever with grief and all too long
Are men and women born in the world;
But yet we shall live our lives together,
Sigurth and I. Sink down, Giantess!"

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

»Du skall inte
färdas genom
mina av sten
stöttade gårdar;
bättre anstod det dig
att väva band
än att söka upp
en annans make.

Varför kommer du
från Valland,
du ombytliga sinne,
till mina hus?
Du har, guldets Var,
om du vill veta,
du givmilda, tvättat
mansblod från händerna.»
Brynhild sade:

»Förebrå mig inte,
du brud ur stenen,
för att jag varit
ute i viking;
jag skall anses
ädlare än du,
varhelst man känner
vårt ursprung.»
Jättinnan sade:

»Du föddes, Brynhild,
Budles dotter,
med värsta olycksöde
till världen;
du har förgjort
Gjukes barn
och störtat deras
välmående hus.»
Brynhild sade:

»Klokt skall jag tala
till dig från vagnen,
du mycket vettlösa,
om du vill veta
hur Gjukes arvingar
gjorde mig
kärlekslös
och till edsbryterska.

Alla i Hlymdalar
kallade mig
Hild under hjälmen,
alla som kände mig.

Den andre hette Agnar,
Audas bror,
som inget väsen
ville hjälpa.

Den djärve kungen
lät bära våra hamnar,
vi åtta systrars,
in under en ek;
jag var tolv år,
om du vill veta,
när jag svor den unge
fursten mina eder.

Sedan lät jag den gamle,
i goternas land,
Hjalmar Gunnar,
gå till Hel;
jag gav den unge segern,
Audas bror;
då blev Oden
mycket vred på mig för det.

Han slöt mig inom sköldar
i Skatalund,
röda och vita,
med kanterna mot varandra;
han bjöd att den skulle
bryta min sömn
som ingenstans i världen
kunde känna fruktan.

Han lät kring min sal,
som vette åt söder,
allt träds fiende
brinna högt;
han bjöd att endast den man
skulle rida över
som förde mig guldet
som låg under Fafner.

Den ädle guldspridaren
red på Grane
dit där min fosterfar
rådde över salen;
ensam tycktes han där
bättre än alla,
danernas viking,
i krigarskaran.

Vi sov och trivdes
i en och samma säng,
som om han vore
min köttslige bror;
ingen av oss lade
handen på den andre
under de åtta nätter
vi låg där.

Gudrun förebrådde mig,
Gjukes dotter,
att jag hade sovit
på Sigurds arm;
då fick jag veta
det jag inte ville veta:
att de hade bedragit mig
när jag fick min make.

Till svåra kval skall
alltför länge
kvinnor och män
födas till livet;
vi skall leva
våra liv till slut,
Sigurd och jag tillsammans.
Sjunk, du jättinnas avkomma!»