Källtext till ”Kvädet om Hlöd”

Ár kváðu Humla
Húnum ráða,
Gizur Gautum,
Gotum Angantý,
Valdarr Dönum,
en Völum Kíarr,
Alrekr inn frækni
enskri þjóðu.

Hlöðr var þar borinn
í Húnalandi
saxi ok með sverði,
síðri brynju,
hjalmi hringreifðum,
hvössum mæki,
mari vel tömum
á mörk inni helgu.

Hlöðr reið austan,
Heiðreks arfi;
kom hann at garði,
þar er Gotar byggja,
á Árheima,
arfs at kveðja;
þar drakk Angantýr
erfi Heiðreks.

Segg fann hann úti
fyr sal hávum
ok síðförlan
síðan kvaddi?
"Inn gakktu, seggr,
í sal hávan,
bið mér Angantý
andspjöll bera."
Sá gekk inn fyrir konungs borð ok kvaddi Angantý konung vel ok mælti síðan:

"Hér er Hlöðr kominn,
Heiðreks arfþegi,
bróðir þinn
inn böðskái;
mikill er sá maðr ungr
á mars baki,
vill nú, þjóðann,
við þik tala."

Rymr varð í ranni,
risu með góðum;
vildi hverr heyra,
hvat Hlöðr mælti
ok þat, er Angantýr
andsvör veitti.
Þá mælti Angantýr:

"Heill kom þú, Hlöðr,
Heiðreks arfi,
bróðir minn,
gakk á bekk sitja;
drekkum Heiðreks
hollar veigar
feðr okkrum
fyrstum manna,
vín eða mjöð,
hvárts þér vildra þykkir."
Þá kvað Hlöðr:

"Til annars vér
en öl at drekka
hingat fórum
[af Húna landi]
þigg-a-k, þjóðann,
þínar veigar.

Hafa vil ek halft allt,
þat er Heiðrekr átti,
al ok af oddi,
einum skatti,
kú ok af kalfi,
kvern þjótandi,
þý ok af þræli
ok þeira barni;

Hrís þat it mæra,
er Myrkvið heita,
gröf þá ina helgu,
er stendr á Goðþjóðu,
stein þann inn fagra,
er stendr á stöðum Danpar,
halfar herborgir,
þær er Heiðrekr átti,
lönd ok lýða
ok ljósa bauga."
Angantýr kvað:

"Bresta mun fyrr, bróðir,
in blikhvíta lind
ok kaldr geirr
koma við annan
ok margr gumi
í gras hníga,
áðr en Tyrfing
í tvau deilak
eða þér, Humlungr,
halfan arf látak.
12
Ek mun bjóða þér
bjartar vigrar,
fé ok fjölð meiðma,
sem þik fremst tíðir;
tolf hundruð gef ek þér manna,
tolf huhdruð gef ek þér mara,
tolf hundruð gef ek þér skálka,
þeira er skjöld bera.

Manni gef ek hverjum
margt at þiggja
annat æðra
en hann á at ráða;
mey gef ek hverjum
manni at þiggja,
men spenni ek hverri
meyju at halsi.

Mun ek um þik sitjanda
silfri mæla,
en ganganda þik
gulli steypa,
svá at á vega alla
velti baugar;
þriðjung Goðþjóðar, -
því skaltu ráða."
Gizurr Grýtingaliði, fóstri Heiðreks konungs, var þá með Angantý konungi. Hann var þá ofrgamall. Ok er hann heyrði boð Angantýs, þótti honum hann of mikit bjóða ok kvað þá:

"Þetta er þiggjanda
þýjar barni,
barni þýjar,
þótt sé borinn konungi;
þá hornungr
á haugi sat,
er öðlingr
arfi skipti."
Hlöðr reiddist nú mjök, er hann var þýbarn ok hornungr kallaðr, ef hann þægi boð bróður síns, ok sneri hann þá þegar í burt með alla sína menn, til þess er hann kom heim í Húnaland til Humla konungs, frænda síns, ok sagði honum, at Angantýr, bróðir hans, hefði synjat honum helmingaskiptis.
Humli spyrr nú allt tal þeira. Varð hann þá reiðr mjök, ef Hlöðr, dóttursonr hans, skyldi ambáttarsonr heita, ok kvað þá:

"Sitja skulu vér í vetr
ok sælliga lifa,
drekka ok dæma
dýrar veigar,
kenna Húnum
hervápn búa,
þau er fræknliga
skulum fram bera.

Vel skulum þér, Hlöðr,
herlið búa
ok framliga
fylki týja;
með tolf vetra mengi
ok tvævetrum fola,
svá skal Húna
her of samna."
Þenna vetr sátu þeir Humli ok Hlöðr um kyrrt. Um várit drógu þeir her saman svá mikinn, at aleyða var eftir vígra manna í Húnalandi....
Sem þessi herr kom saman, riðu þeir skóg þann, er Myrkviðr heitir, er skilr Húnaland ok Gotaland. En sem þeir kómu af skóginum, þá váru byggðir stórar ok vellir sléttir, ok á völlunum stóð borg ein fögr, en þar réð fyrir Hervör, systir Angantýs konungs, ok Ormarr, fóstri hennar. Váru þau sett þar til landgæzlu fyrir her Húna, ok höfðu þau þar mikit lið.
Þat var einn morgun í sólar upprás, at Hervör stóð upp á kastala einum yfir borgarhliði. Hon sá jóreyki stóra suðr til skógarins, svá at löngum fal sólina. Því næst sá hon glóa undir jóreyknum, sem á gull eitt liti, fagra skjöldu ok gulli lagða, gyllta hjalma ok hvítar brynjur. Sá hon þá, at þetta var herr Húna ok mikill fjölði. Hervör gekk ofan skyndiliga ok kallar lúðrsvein ok bað blása saman lið. Ok síðan mælti Hervör: "Takið vápn yður
ok búizk til orrostu, en þú, Ormarr, ríð í mót Húnum ok bjóð þeim orrostu fyrir borgarhliði inu syðra." Ormarr kvað:

"Skal ek víst ríða
ok rönd bera,
-- -- --
Gota þjóðum
gunni at heyja."
Þá reið Ormarr af borginni ok í mót hernum. Hann kallaði hátt ok bað þá ríða til borgarinnar, -- "ok úti fyrir borgarhliðinu suðr á völlinn -- þar býð ek yðr til orrostu. Bíði þeir þar annarra, er fyrr koma."
Nú reið Ormarr aftr til borgarinnar, ok var Hervör þá albúin ok allr herr. Riðu þau nú út af borginni með hernum móti Húnum, ok hófsk þar allmikil orrosta. En með því at Húnar hafa lið miklu meira, sneri mannfallinu í lið þeira Hervarar, ok um síðir fell Hervör ok mikit lið umhverfis hana.
En er Ormarr sá fall hennar, flýði hann ok allir þeir, er lífit þágu. Ormarr reið dag ok nótt, sem mest mátti hann, á fund Angantýs konungs í Árheima. ....
Og sem Ormarr kom fyrir Angantý konung, þá kvað hann:

"Sunnan em ek kominn
at segja spjöll þessi:
Sviðin er öll in mæra
Myrkviðar heiðr,
drifin öll Goðþjóð
gumna blóði.

Mey veit ek Heiðreks,
[fyr mækis eggjum],
systur þína,
svigna til jarðar;
hafa Húnar
hana fellda
ok marga aðra
yðra þegna.

Léttari gerðisk hon at böð
en við biðil ræða
eða í bekk at fara
at brúðar gangi."
Angantýr konungr, þá er hann heyrði þetta, brá hann grönum ok varð seint til
orða ok mælti þetta um síðir:

"Óbróðurliga vartu leikin,
in ágæta systir!"
Ok síðan leit hann yfir hirðina, ok var ekki margt liðs með honum. Hann kvað þá:
"Mjök várum vér margir,
er vér mjöð drukkum,
nú erum vér færi,
er vér fleiri skyldum.

Sé ek eigi mann
í mínu liði,
þótt ek biðja
ok baugum kaupa,
er muni ríða
ok rönd bera
ok þeira Húna
herlið finna."
Gizurr gamli sagði:

"Ek mun þik einkis
eyris krefja
né skjallanda
skarfs ór gulli;
þó mun ek ríða
ok rönd bera,
Húna þjóðum
herstaf bjóða."
.... Gizurr herklæddist með góðum hervápnum ok hljóp á hest sinn, sem ungr væri. Þá mælti hann til konungs:

"Hvar skal ek Húnum
hervíg kenna?"
Angantýr kvað:

"Kenndu at Dylgju
ok á Dúnheiði
ok á þeim öldnum
Jassarfjöllum;
þar oft Gotar
gunni háðu
ok fagran sigr
frægir vágu."
Nú reið Gizurr í brott ok þar til, er hann kom í her Húna. Hann reið eigi nær
en svá, at hann mátti tala við þá. Þá kallar hann hári röddu ok kvað:

"Felmtr er yðru fylki,
feigr er yðvarr vísi,
gnæfar yðr gunnfani,
gramr er yðr Óðinn.

Býð ek yðr at Dylgju
ok á Dúnheiði
orrostu undir
Jassarfjöllum,
hræsi yður
at há hverju,
ok láti svá Óðinn flein fljúga
sem ek fyrir mæli."
Þá er Hlöðr hafði heyrt orð Gizurar, þá kvað hann:

"Taki þér Gizur
Grýtingaliða,
mann Angantýs,
kominn af Árheimum."
Humli konungr sagði:
"Eigi skulum
árum spilla,
þeim er fara
einir saman."
Gizurr drap þá hest sinn með sporum ok reið á fund Angantýs konungs. .... Angantýr spyrr, hvat mikit lið Húnar hafa. Gizurr mælti: "Mikit er þeira mengi:

Sex ein eru
seggja fylki,
í fylki hverju
fimm þúsundir,
í þúsund hverri
þrettán hundruð,
í hundraði hverju
halir fjórtalðir."
Angantýr spyrr nú til Húna hers. Þá sendi hann alla vegu menn frá sér ok stefndi hverjum manni til sín, er honum vildi lið veita ok vápnum mætti valda. Fór hann þá á Dúnheiði með lið sitt, ok var þat allmikill herr. Kom þá á móti honum herr Húna, ok höfðu þeir lið hálfu fleira.
At öðrum degi hófu þeir sína orrostu ok börðust allan þann dag ok fóru at kveldi í herbúðir sínar. Þeir börðust svá átta daga, at höfðingjar váru enn heilir, en engi vissi manntal, hvat margt fell. En bæði dag ok nótt dreif lið til Angantýs af öllum vegum, ok þá kom svá, at hann hafði eigi færa fólk en í fyrstu. Varð nú orrostan enn ákafari. Váru Húnar allákafir ok sá þá sinn kost, at sú ein var lífs ván, ef þeir sigruðust, ok illt mundi Gota griða at biðja. Gotar vörðu frelsi sitt ok fóstrjörð fyrir Húnum, stóðu því fast, ok eggjaði hverr annan. Þá er á leið daginn, gerðu Gotar atgöngu svá harða, at fylkingar Húna svignuðu fyrir. Ok er Angantyýr sá þat, gekk hann fram ór skjaldborginni ok í öndverða fylking ok hafði í hendi Tyrfing ok hjó þá bæði menn ok hesta. Raufst þá skjaldborg fyrir Húna konungum, ok skiptust þeir bræðr höggum við. Þar fell Hlöðr ok Humli konungr, ok þá brast flótti á Húnum, en Gotar drápu þá. .... Angantýr konungr gekk þá at kanna valinn ok fann Hlöð, bróður sinn. Þá kvað hann:

"Bauð ek þér, bróðir,
basmir óskerðar,
fé ok fjölð meiðma,
sem þik fremst tíddi;
nú hefir þú hvárki
hildar at gjöldum
ljósa bauga
né land ekki.

Bölvat er okkr, bróðir,
bani em ek þinn orðinn;
þat mun æ uppi;
illr er dómr norna."

Long ago, they say, Humli
ruled the Huns,
Gizur the Geats,
Angantyr the Goths,
Valdar the Danes,
and Kiar the Romans,
Alrek the bold
the English people.

Hlod was born there
in the land of the Huns,
with knife and sword,
with a long coat of mail,
a helmet wound with rings,
a sharp blade,
a well-tamed horse,
in the sacred forest.

Hlod rode from the east,
Heidrek’s heir;
he came to the stronghold
where the Goths dwell,
to Arheim,
to claim his inheritance;
there Angantyr was drinking
the funeral feast for Heidrek.

He found a man outside
before the lofty hall,
and the far-travelled man
then greeted him:
“Go inside, man,
into the lofty hall;
ask Angantyr
to speak with me.”
The man went in before the king’s table, greeted King Angantyr courteously, and then said:

“Hlod has come here,
Heidrek’s heir,
your brother,
bold in battle;
tall is that young man
on his horse’s back;
now he wishes, king,
to speak with you.”

A din arose in the hall;
the nobles rose;
everyone wished to hear
what Hlod said
and what Angantyr
gave in answer.
Then Angantyr said:

“Welcome, Hlod,
Heidrek’s heir,
my brother;
come and sit on the bench.
Let us drink Heidrek’s
kindly funeral draughts,
to our father,
foremost of men,
wine or mead,
whichever you prefer.”
Then Hlod said:

“For another purpose
than drinking ale
we have come here
[from the land of the Huns].
I will not accept, king,
your drinks.

I want half of everything
that Heidrek owned,
of awl and spearpoint,
of every treasure,
of cow and calf,
the whirring millstone,
of bondwoman and thrall
and their child;

that renowned forest
which is called Mirkwood,
that sacred grave
which stands in Gothland,
that beautiful stone
which stands on the banks of the Danpar,
half the strongholds
that Heidrek owned,
lands and people
and shining rings.”
Angantyr said:

“Sooner, brother, will
the gleaming white shield split,
and cold spear
strike against spear,
and many a man
sink into the grass,
than I divide Tyrfing
in two,
or let you, Humli’s descendant,
have half the inheritance.
12
I will offer you
shining spears,
wealth and many treasures,
as much as you most desire;
twelve hundred men I give you,
twelve hundred horses I give you,
twelve hundred warriors I give you,
men who bear shields.

To each man I give
many things to receive,
other things more precious
than those he now possesses;
a maiden I give each
man to receive;
a necklace I fasten around each
maiden’s neck.

Around you as you sit
I will measure out silver,
and as you walk
I will shower you with gold,
so that on every side
rings roll about;
a third of Gothland—
that you shall rule.”
Gizur of the Grytingar, King Heidrek’s foster-father, was then with King Angantyr. He was very old by then. When he heard Angantyr’s offer, he thought he was offering too much, and said:

“This is worth accepting
for a bondwoman’s child,
a bondwoman’s child,
though born to a king;
the bastard then
sat on a burial mound
while the prince
divided the inheritance.”
Hlod now grew very angry at being called a bondwoman’s child and a bastard if he accepted his brother’s offer. He immediately turned away with all his men and travelled until he came home to the land of the Huns, to King Humli, his kinsman. He told him that Angantyr, his brother, had refused him an equal division.
Humli now learned all that they had said. He grew very angry that Hlod, his daughter’s son, should be called a slave-woman’s son, and then said:

“We shall stay here this winter
and live in comfort,
drink and discuss
precious draughts,
teach the Huns
to prepare weapons of war,
which we shall boldly
carry forward.

For you, Hlod, we shall
prepare an army,
and boldly
help you in battle;
with twelve-year-old boys
and two-year-old colts,
thus shall the Huns’
army be gathered.”
Humli and Hlod stayed quietly at home that winter. In spring they gathered so great an army that the land of the Huns was left entirely empty of fighting men....
When this army had assembled, they rode through the forest called Mirkwood, which separates the land of the Huns from the land of the Goths. When they emerged from the forest, there were large settlements and level plains, and on the plains stood a beautiful stronghold. Hervor, King Angantyr’s sister, and Ormar, her foster-father, ruled there. They had been stationed there to defend the country against the army of the Huns, and had a large force there.
One morning at sunrise, Hervor stood on a tower above the stronghold’s gate. She saw great clouds of dust from horses southward toward the forest, so that the sun was hidden for long stretches. Then she saw a gleam beneath the dust, as though she were looking at nothing but gold: beautiful shields overlaid with gold, gilded helmets, and bright coats of mail. She saw then that this was the army of the Huns, a vast multitude. Hervor hurried down, called the trumpeter, and told him to sound the assembly. Then Hervor said: “Take up your weapons and prepare for battle; and you, Ormar, ride out to meet the Huns and offer them battle before the southern gate of the stronghold.” Ormar said:

“I shall certainly ride
and bear a shield,
— — —
for the people of the Goths
to wage war.”
Then Ormar rode out of the stronghold to meet the army. He called loudly and told them to ride to the stronghold—“and outside the gate, southward on the plain—there I challenge you to battle. Let those who arrive first wait there for the others.”
Ormar now rode back to the stronghold, and Hervor and the whole army were fully prepared. They rode out of the stronghold with their army against the Huns, and a great battle began there. But because the Huns had a much larger force, the losses fell heavily on Hervor’s army, and at last Hervor fell, with many men around her.
When Ormar saw her fall, he fled, along with all those who survived. Ormar rode day and night, as fast as he could, to find King Angantyr at Arheim. ....
When Ormar came before King Angantyr, he said:

“From the south I have come
to tell these tidings:
burned is all the renowned
heath of Mirkwood,
all Gothland drenched
with the blood of men.

I know Heidrek’s daughter,
[beneath the sword’s edges],
your sister,
has sunk to the earth;
the Huns have
struck her down,
and many others
of your warriors.

More readily she went to battle
than to speak with a suitor
or to take her seat on the bench
at her wedding.”
When King Angantyr heard this, his lips drew back, and he was slow to speak. At last he said:

“You were treated without brotherly love,
my noble sister!”
Then he looked over his household warriors, and there were few men with him. He said:
“We were very many
when we drank mead;
now we are fewer,
when we should be more.

I see no man
among my followers,
though I ask
and offer rings in payment,
who will ride
and bear a shield
and seek out the Huns’
army.”
Old Gizur said:

“I will demand of you
not a single ounce of silver,
nor a clinking
piece of gold;
yet I will ride
and bear a shield,
to carry a challenge to war
to the people of the Huns.”
.... Gizur armed himself with good weapons of war and sprang onto his horse as though he were young. Then he said to the king:

“Where shall I summon the Huns
to battle?”
Angantyr said:

“Summon them to Dylgja
and to Dunheath
and to the ancient
Jassar Mountains;
there the Goths have often
waged war,
and won glorious victory,
renowned men in battle.”
Gizur now rode away until he reached the army of the Huns. He rode only close enough to speak to them. Then he called in a loud voice and said:

“Terror has seized your army;
your leader is doomed;
the battle-banner towers over you;
Odin is angry with you.

I challenge you at Dylgja
and on Dunheath
to battle beneath
the Jassar Mountains;
may corpses of you lie heaped
at every mound,
and may Odin let the spear fly
as I decree.”
When Hlod had heard Gizur’s words, he said:

“Seize Gizur
of the Grytingar,
Angantyr’s man,
who has come from Arheim.”
King Humli said:
“We must not
harm messengers
who travel
alone.”
Gizur then struck his horse with his spurs and rode to King Angantyr. .... Angantyr asked how large a force the Huns had. Gizur said: “Great is their host:

Six alone are
the armies of men;
in every army
five thousand;
in every thousand
thirteen hundred;
in every hundred
men counted fourfold.”
Angantyr now learned of the Huns’ army. Then he sent men out in every direction and summoned to him every man who was willing to aid him and able to wield weapons. He then went to Dunheath with his force, and it was a very large army. The army of the Huns came to meet him, and their force was half as large again.
The next day they began their battle and fought all that day, returning to their camps in the evening. They fought like this for eight days; the leaders were still unharmed, but no one knew the number of men who had fallen. Both day and night, men streamed to Angantyr from every direction, until he had no fewer men than at the beginning. The battle now grew still fiercer. The Huns fought with great fury, seeing that their only hope of life lay in victory, and that it would go badly for them to ask the Goths for quarter. The Goths were defending their freedom and native land against the Huns, and so stood firm, each urging the others on. As the day wore on, the Goths made so fierce an assault that the Huns’ ranks gave way before them. When Angantyr saw this, he stepped forward out of the shield-wall and into the opposing ranks, holding Tyrfing in his hand, and cut down both men and horses. The shield-wall around the Hunnish kings then broke, and the brothers exchanged blows. Hlod and King Humli fell there, and then the Huns broke into flight, while the Goths slaughtered them. .... King Angantyr then went to examine the slain and found Hlod, his brother. Then he said:

“I offered you, brother,
undiminished riches,
wealth and many treasures,
as much as you most desired;
now you have neither,
as the wages of battle,
shining rings
nor any land.

We are accursed, brother;
I have become your slayer;
this will live on forever;
evil is the Norns’ judgment.”

Förr, sägs det, rådde Humle
över hunnerna,
Gissur över götarna,
Angantyr över goterna,
Valdar över danerna,
och Kjarr över vallerna,
Alrek den djärve
över det engelska folket.

Hlöd föddes där
i Hunnerlandet
med huggkniv och svärd,
fotsid brynja,
hjälm prydd med ringar,
vasst klingande svärd,
väl tämjd häst
i den heliga skogen.

Hlöd red österifrån,
Heidreks arvinge;
han kom till gården
där goterna bor,
till Arheimar,
för att kräva sitt arv;
där höll Angantyr
gravöl efter Heidrek.

En man fann han ute
framför den höga salen,
och den vittbereste
hälsade han sedan:
»Gå in, du man,
i den höga salen,
be Angantyr
komma och tala med mig.»
Mannen gick in inför kungens bord, hälsade kung Angantyr vördsamt och sade sedan:

»Här har Hlöd kommit,
Heidreks arvinge,
din bror,
den stridsdjärve;
ståtlig är den unge mannen
på hästens rygg,
han vill nu, konung,
tala med dig.»

Larm steg i salen,
stormännen reste sig;
alla ville höra
vad Hlöd sade
och vad Angantyr
gav till svar.
Då sade Angantyr:

»Välkommen, Hlöd,
Heidreks arvinge,
min bror,
kom och sitt på bänken;
låt oss dricka Heidreks
ljuva drycker,
vår fars,
den främste bland män,
vin eller mjöd,
vilket du helst önskar.»
Då sade Hlöd:

»I annat ärende
än att dricka öl
har vi färdats hit
[från Hunnerlandet];
jag tar inte emot, konung,
dina drycker.

Hälften vill jag ha av allt
som Heidrek ägde,
av syl och spjutspets,
av varje skatt,
av ko och kalv,
av surrande kvarn,
av trälkvinna och träl
och av deras barn;

den frejdade skogen
som kallas Mörkveden,
den heliga graven
som står i goternas rike,
den vackra stenen
som står vid Danps stränder,
hälften av härborgarna
som Heidrek ägde,
av land och folk
och glänsande ringar.»
Angantyr sade:

»Förr skall, min bror,
den blänkande vita skölden brista
och kalla spjut
stöta mot varandra,
och mången man
falla i gräset,
innan jag Tyrfing
delar i två
eller låter dig, Humles ättling,
få halva arvet.
12
Jag skall erbjuda dig
blanka spjut,
rikedom och mängder av dyrbarheter,
så mycket du helst önskar;
tolv hundra män ger jag dig,
tolv hundra hästar ger jag dig,
tolv hundra tjänare ger jag dig,
sådana som bär sköld.

Varje man ger jag
mycket att ta emot,
av annat och bättre
än det han redan äger;
en mö ger jag
varje man att ta emot,
ett halssmycke spänner jag
kring varje flickas hals.

Kring dig, där du sitter,
skall jag mäta upp silver,
och över dig, där du går,
skall jag hälla guld,
så att åt alla håll
ringar rullar;
en tredjedel av goternas rike —
över den skall du råda.»
Gissur, grytingarnas kämpe och kung Heidreks fosterfar, var då hos kung Angantyr. Han var nu mycket gammal. När han hörde Angantyrs erbjudande tyckte han att denne bjöd alltför mycket och sade då:

»Detta bör en trälkvinnas
barn ta emot,
en trälkvinnas barn,
fastän fött åt en kung;
då satt oäktingen
på högen,
när fursten
skiftade arvet.»
Hlöd blev nu mycket vred över att han skulle kallas trälbarn och oäkting om han tog emot sin brors erbjudande. Han vände genast därifrån med alla sina män och färdades tills han kom hem till Hunnerlandet, till sin frände kung Humle. Han berättade för honom att hans bror Angantyr hade nekat honom att dela arvet i två lika delar.
Humle frågade nu ut honom om hela deras samtal. Han blev mycket vred över att Hlöd, hans dotterson, skulle kallas trälkvinnoson och sade då:

»Vi skall stanna här i vinter
och leva gott,
dricka och dryfta
ädla drycker,
lära hunnerna
att rusta stridsvapen,
som vi modigt
skall bära fram.

Väl skall vi åt dig, Hlöd,
rusta en här
och tappert
bistå dig, furste;
med tolvåriga pojkar
och tvååriga föl,
så skall hunnernas
här samlas.»
Den vintern höll sig Humle och Hlöd stilla. På våren samlade de en så stor här att Hunnerlandet blev alldeles tömt på vapenföra män. …
När denna här hade samlats red de genom skogen som heter Mörkveden och skiljer Hunnerlandet från Gotaland. När de kom ut ur skogen låg där stora bygder och släta fält, och på fälten stod en vacker borg. Där rådde Hervor, kung Angantyrs syster, och Ormar, hennes fosterfar. De hade satts där för att bevaka landet mot hunnernas här och hade en stor styrka hos sig.
En morgon vid soluppgången stod Hervor uppe i ett torn över borgporten. Hon såg väldiga dammoln från hästar söderut mot skogen, så stora att de länge skymde solen. Strax därpå såg hon något glimma under dammolnen, som om hon såg idel guld: vackra, guldbeslagna sköldar, förgyllda hjälmar och blanka brynjor. Då såg hon att det var hunnernas här, en väldig mängd. Hervor gick hastigt ner, kallade på hornblåsaren och bad honom blåsa till samling. Sedan sade Hervor: »Ta era vapen och gör er redo för strid. Men du, Ormar, rid hunnerna till mötes och erbjud dem strid framför den södra borgporten.» Ormar sade:

»Visst skall jag rida
och bära sköld,
— — —
för goternas folk
föra strid.»
Då red Ormar ut ur borgen och hären till mötes. Han ropade högt och bad dem rida till borgen: »Och utanför borgporten, söderut på fältet — där bjuder jag er till strid. De som kommer först skall vänta där på de andra.»
Nu red Ormar tillbaka till borgen, och Hervor och hela hären var då fullt rustade. De red ut ur borgen med hären mot hunnerna, och där började ett mycket stort slag. Men eftersom hunnerna hade en mycket större styrka föll allt fler av Hervors män, och till sist föll Hervor och många män omkring henne.
När Ormar såg henne falla flydde han och alla som kom undan med livet. Ormar red dag och natt, så fort han kunde, för att söka upp kung Angantyr i Arheimar. …
När Ormar kom inför kung Angantyr sade han:

»Söderifrån har jag kommit
för att berätta dessa nyheter:
Svedd är hela den frejdade
Mörkvedens hed,
hela goternas land är dränkt
i mäns blod.

Jag vet att Heidreks dotter,
[för svärdseggar],
din syster,
sjönk till jorden;
hunnerna har
fällt henne
och många andra
av era krigare.

Lättare gick hon till strid
än till samtal med en friare
eller till en plats på bänken
vid sin brudgång.»
När kung Angantyr hörde detta ryckte det kring hans mun, och länge fann han inga ord. Till sist sade han:

»Obroderligt blev du behandlad,
min frejdade syster!»
Sedan såg han ut över hirden, och han hade inte mycket folk hos sig. Då sade han:
»Mycket talrika var vi
när vi drack mjöd;
nu är vi färre,
när vi borde vara fler.

Jag ser ingen man
i min här,
fastän jag bad honom
och lönade honom med ringar,
som ville rida
och bära sköld
och söka upp
hunnernas här.»
Gissur den gamle sade:

»Jag skall inte kräva dig
på ett enda öre,
inte heller på en glänsande
skarv av guld;
ändå skall jag rida
och bära sköld,
åt hunnernas folk
överlämna krigsbudet.»
… Gissur rustade sig med goda stridsvapen och svingade sig upp på sin häst som om han vore ung. Då sade han till kungen:

»Var skall jag anvisa hunnerna
en plats för strid?»
Angantyr sade:

»Anvisa dem Dylgja
och Dunheden
och de uråldriga
Jassarfjällen;
där har goterna ofta
utkämpat strider,
och de frejdade har vunnit
härliga segrar.»
Nu red Gissur bort tills han kom fram till hunnernas här. Han red inte närmare än att han kunde tala med dem. Då ropade han med hög röst och sade:

»Skräck råder i er här,
er furste är dödsmärkt,
stridsfanan tornar upp sig över er,
Oden är vred på er.

Jag bjuder er vid Dylgja
och på Dunheden
till strid nedanför
Jassarfjällen,
må era lik ligga
vid varje årtull,
och må Oden låta spjutet flyga
så som jag föreskriver.»
När Hlöd hade hört Gissurs ord sade han:

»Grip Gissur,
grytingarnas kämpe,
Angantyrs man,
som kommit från Arheimar.»
Kung Humle sade:
»Vi skall inte
göra sändebud illa,
sådana som färdas
alldeles ensamma.»
Gissur satte då sporrarna i sin häst och red till kung Angantyr. … Angantyr frågade hur stor styrka hunnerna hade. Gissur sade: »Väldig är deras mängd:

Sex är de,
krigarnas häravdelningar,
i varje avdelning
fem tusenden,
i varje tusende
tretton hundraden,
i varje hundrade
män räknade fyra gånger.»
Angantyr fick nu underrättelser om hunnernas här. Då sände han ut män åt alla håll och kallade till sig var och en som ville ge honom hjälp och kunde föra vapen. Sedan drog han med sin styrka till Dunheden, och det var en mycket stor här. Där mötte honom hunnernas här, och de hade hälften fler män.
Nästa dag började de sitt slag och kämpade hela dagen. På kvällen drog de sig tillbaka till sina läger. Så kämpade de i åtta dagar, medan hövdingarna ännu var oskadda, men ingen visste hur många män som hade fallit. Både dag och natt strömmade folk till Angantyr från alla håll, och till sist hade han lika mycket folk som från början. Nu blev striden ännu häftigare. Hunnerna stred mycket våldsamt och insåg att deras enda utsikt att få leva var att segra, och att det skulle bli svårt att be goterna om nåd. Goterna försvarade sin frihet och sitt fosterland mot hunnerna; därför stod de fasta och eggade varandra. När dagen led gjorde goterna ett så hårt anfall att hunnernas led vek undan för dem. När Angantyr såg detta steg han fram ur sköldborgen och in i härens främsta led med Tyrfing i handen och högg ner både män och hästar. Då bröts sköldborgen kring hunnernas kungar, och bröderna växlade hugg med varandra. Där föll Hlöd och kung Humle. Då tog hunnerna till flykten, men goterna högg ner dem. … Kung Angantyr gick sedan för att se över de fallna och fann Hlöd, sin bror. Då sade han:

»Jag bjöd dig, min bror,
rikliga skatter,
rikedom och mängder av dyrbarheter,
så mycket du helst önskade;
nu har du varken
som lön för striden
glänsande ringar
eller något land.

Förbannade är vi, min bror,
jag har blivit din bane;
det skall leva kvar för evigt;
ond är nornornas dom.»