Källtext till ”Kvädet om Hjalmar”

"Hvat er þér, Hjálmarr?
Hefr þú lit brugðit,
þik kveð ek mæða
miklar undir;
hjálmr er þinn höggvinn,
en á hlið brynja;
nú kveð ek fjörvi
of farit þínu."
Hjálmarr kvað:

"Sár hefi ek sextán,
slitna brynju:
svart er mér fyrir sjónum,
sék-a ek ganga;
hneit mér við hjarta
hjörr Angantýs,
hvass blóðrefill
herðr í eitri."

Áttak á foldu
fimm tún saman,
en ek því aldri
unða ráði;
nú verð ek liggja
lífs andvani,
sverði undaðr,
í Sámseyju.

Drekka í höllu
húskarlar mjöð,
menjum göfgir,
at míns föður;
mæðir marga
mungát fira,
en mik eggja spor
í enju þjá.

Hvarf ek frá hvítri
hlaðs beðgunni
á Agnafit
útanverðri;
saga mun sannask,
sú er hon sagði mér,
at aftr koma
eigi mundak.

Hvarf ek frá fögrum
fljóða söngvi,
ótrauðr gamans
austr við Sóta;
för skundaðak
ok fórk í lið
hinzta sinni
frá hollvinum.

Drag þú mér af hendi
hring inn rauða
færðu inni ungu
Ingibjörgu;
sá mun henni
hugfastr tregi,
er ek eigi kem
til Uppsala.

Hrafn flýgr austan
af háum meiði,
flýgr honum eftir
örn í sinni;
þeim gef ek erni
efstum bráðir;
sá mun á blóði
bergja mínu."

“What ails you, Hjalmar?
Your colour has changed;
I see you are troubled
by grievous wounds;
your helmet is hacked,
and your mailcoat at the side;
now I believe
your life is at an end.”
Hjalmar said:

“I have sixteen wounds,
a torn mailcoat;
blackness fills my sight,
I cannot see my way;
close to my heart struck
Angantyr’s sword,
its sharp, blood-drawing point
hardened in poison.

I owned on earth
five estates together,
but I was never
content with that lot;
now I must lie
bereft of life,
wounded by a sword,
on Samsey.

In the hall the retainers
are drinking mead,
adorned with necklaces,
at my father’s home;
ale overcomes
many a man,
while sword-edge tracks torment me
here on the island.

I left the fair-skinned
lady of the headband
on Agnafit’s
outermost shore;
her words will prove true,
those she spoke to me:
that I would never
come back again.

I left the lovely
singing of women,
eager for pleasure,
east with Soti;
I hastened my journey
and joined the host,
for the last time departing
from faithful friends.

Draw from my hand
the red-gold ring;
carry it to young
Ingibjorg;
her grief will linger
deep in her heart
when I do not come
to Uppsala.

A raven flies from the east,
from a tall tree;
after it flies
an eagle in company;
I give prey to that eagle
soaring highest;
it will drink
of my blood.”

”Vad fattas dig, Hjalmar?
Du har skiftat färg,
jag tror att du plågas
av svåra sår;
din hjälm är sönderhuggen,
och brynjan fläkt i sidan;
nu tror jag att ditt liv
har nått sitt slut.”
Hjalmar sade:

”Sexton sår har jag,
en söndersliten brynja;
det svartnar för mina ögon,
jag kan inte se att gå;
mig träffade vid hjärtat
Angantyrs svärd,
den vassa blodspetsen,
härdad i gift.

Jag ägde på jorden
fem gårdar tillsammans,
men med den lotten
var jag aldrig nöjd;
nu måste jag ligga
berövad livet,
sårad av svärd,
på Samsö.

I hallen dricker
huskarlarna mjöd,
ärade med halsringar,
hemma hos min far;
ölet gör många
män matta,
men mig plågar svärdseggars spår
här på ängen.

Jag skildes från den ljusa,
pannbandsprydda kvinnan
på Agnafits
yttersta del;
sanna blir de ord
som hon sade mig:
att återvända
skulle jag aldrig.

Jag lämnade kvinnornas
vackra sång,
ivrig efter glädje,
österut med Sote;
jag skyndade på färden
och drog med hären
en sista gång
från trogna vänner.

Dra av min hand
den röda ringen,
bär den till den unga
Ingeborg;
sorgen skall sitta
djupt i hennes sinne,
när jag inte kommer
till Uppsala.

En korp flyger österifrån
från ett högt träd,
efter honom flyger
en örn i sällskap;
åt den örnen ger jag
ett sista byte;
han skall dricka
av mitt blod.”