Källtext till ”Kvädet om Helge Hjörvardsson”

"Sáttu Sigrlinn
Sváfnis dóttur,
mey ina fegrstu
í munarheimi?
Þó hagligar
Hjörvarðs konur
gumnum þykkja
at Glasislundi."
Atli kvað:

"Mundu við Atla
Iðmundar son,
fugl fróðhugaðr,
fleira mæla?"
Fuglinn kvað:
"Mun ek, ef mik buðlungr
blóta vildi
ok kýs ek þats vil
ór konungs garði."
Atli kvað:

"Kjós-at-tu Hjörvarð
né hans sonu
né inar fögru
fylkis brúðir,
eigi brúðir þær,
er buðlungr á;
kaupum vel saman,
þat er vina kynni."
Fuglinn kvað:

"Hof mun ek kjósa,
hörga marga,
gullhyrnðar kýr
frá grams búi,
ef hánum Sigrlinn
sefr á armi
ok ónauðig
jöfri fylgir."
Þetta var, áðr Atli færi, en er hann kom heim ok konungr spurði hann tíðenda, hann kvað:

"Höfum erfiði
ok ekki örindi,
mara þraut óra
á meginfjalli,
urðum síðan
Sæmorn vaða,
þá var oss synjat
Sváfnis dóttur,
hringum gæddrar,
er vér hafa vildum."
Konungr bað, at þeir skyldu fara annat sinn. Fór hann sjálfr. En er þeir kómu upp á fjall, ok sá á Sváfaland landsbruna ok jóreyki stóra. Reið konungr af fjallinu fram í landit ok tók náttból við á eina. Atli helt vörð ok fór yfir ána. Hann fann eitt hús. Fugl mikill sat á húsinu ok gætti, ok var sofnaðr. Atli skaut spjóti fuglinn til bana, en í húsinu fann hann Sigrlinn konungs dóttur ok Álofu jarls dóttur ok hafði þær báðar braut með sér. Fránmarr jarl hafði hamazt í arnar líki ok varit þær fyrir hernum með fjölkynngi. Hróðmarr hét konungr, biðill Sigrlinnar. Hann drap Sváfakonung ok hafði rænt ok brent landit. Hjörvarðr konungr fekk Sigrlinnar, en Atli Álofar.
Hjörvarðr ok Sigrlinn áttu son mikinn ok vænan. Hann var þögull. Ekki nafn festist við hann. Hann sat á haugi. Hann sá ríða valkyrjur níu ok var ein göfugligust. Hon kvað:

"Síð muntu, Helgi,
hringum ráða,
ríkr rógapaldr,
né Röðulsvöllum,
- örn gól árla, -
ef þú æ þegir,
þótt þú harðan hug,
hilmir, gjaldir."
Helgi kvað:

"Hvat lætr þú fylgja
Helga nafni,
brúðr bjartlituð,
alls þú bjóða ræðr?
Hygg þú fyr öllum
atkvæðum vel.
Þigg ek eigi þat,
nema ek þik hafa."
Valkyrja kvað:

"Sverð veit ek liggja
í Sigarsholmi
fjórum færi
en fimm tögu;
eitt er þeira
öllum betra
vígnesta böl
ok varit gulli.

Hringr er í hjalti,
hugr er í miðju,
ógn er í oddi
þeim er eiga getr;
liggr með eggju
ormr dreyrfáiðr,
en á valböstu
verpr naðr hala."
Eylimi hét konungr. Dóttir hans var Sváfa. Hon var valkyrja ok reið loft ok lög. Hon gaf Helga nafn þetta ok hlífði hánum oft síðan í orrostum. Helgi kvað:

"Ert-at-tu, Hjörvarðr
heilráðr konungr,
folks oddviti,
þótt þú frægr séir;
léztu eld eta
jöfra byggðir,
en þeir angr við þik
ekki gerðu.

En Hróðmarr skal
hringum ráða,
þeim er áttu
órir niðjar;
sá sésk fylkir
fæst at lífi,
hyggsk aldauða
arfi at ráða."
Hjörvarðr svarar, at hann mundi fá lið Helga, ef hann vill hefna móðurföður síns. Þá sótti Helgi sverðit, er Sváfa vísaði hánum til. Þá fór hann ok Atli ok felldu Hróðmar ok unnu mörg þrekvirki. Hann drap Hata jötun, er hann sat á bergi nökkuru. Helgi ok Atli lágu skipum í Hatafirði. Atli helt vörð inn fyrra hluta nætrinnar. Hrímgerðr Hatadóttir kvað:
[Hrímgerðarmál]

"Hverir ro hölðar
í Hatafirði?
Skjöldum er tjaldat á skipum;
fræknliga látið,
fátt hygg ek yðr séask,
kennið mér nafn konungs."
Atli kvað:

"Helgi hann heitir,
en þú hvergi mátt
vinna grand grami;
járnborgir ro
of öðlings flota;
knegu-t oss fálur fara."
Hrímgerðr kvað:

"Hvé þik heitir,
halr inn ámáttki,
hvé þik kalla konir?
Fylkir þér trúir,
er þik í fögrum lætr
beits stafni búa."
Atli kvað:

"Atli ek heiti,
atall skal ek þér vera,
mjök em ek gífrum gramastr;
úrgan stafn
ek hefi oft búit
ok kvalðar kveldriður.

Hvé þú heitir,
hála nágráðug?
Nefndu þinn, fála, föður;
níu röstum
er þú skyldi neðar vera
ok vaxi þér á baðmi barr."
Hrímgerðr kvað:

"Hrímgerðr ek heiti,
Hati hét minn faðir,
þann vissa ek ámáttkastan jötun;
margar brúðir
hann lét frá búi teknar,
unz hann Helgi hjó."
Atli kvað:

"Þú vart, hála,
fyr hildings skipum
ok látt í fjarðar mynni fyrir;
ræsis rekka
er þú vildir Rán gefa,
ef þér kæmi-t í þverst þvari."
Hrímgerðr kvað:

"Duliðr ertu nú, Atli,
draums kveð ek þér vera,
síga lætr þú brýnn fyr bráar;
móðir mín
lá fyrir mildings skipum;
ek drekkða Hlövarðs sonum í hafi.

Gneggja myndir þú, Atli,
ef þú geldr né værir,
brettir sinn Hrímgerðr hala;
aftarla hjarta,
hygg ek, at þitt, Atli, sé,
þótt hafir reina rödd."
Atli kvað:

"Reini mun þér ek þykkja
ef þú reyna knátt,
ok stíga ek á land af legi,
öll muntu lemjask,
ef mér er alhugat,
ok sveigja þinn, Hrímgerðr, hala."
Hrímgerðr kvað:

"Atli, gakk þú á land,
ef afli treystisk,
ok hittumk í vík Varins;
rifja rétti
er þú munt, rekkr, fáa,
ef þú mér í krummur kemr."
Atli kvað:

"Munk-a ek ganga,
áðr gumnar vakna
ok halda of vísa vörð;
er-a mér örvænt,
nær óru kemr
skass upp undir skipi."
Hrímgerðr kvað:

"Vaki þú, Helgi,
ok bæt við Hrímgerði,
er þú lézt höggvinn Hata;
eina nótt
kná hon hjá jöfri sofa,
þá hefr hon bölva bætr."
Helgi kvað:

"Loðinn heitir, er þik skal eiga,
leið ertu mannkyni,
sá býr í Þolleyju þurs,
hundvíss jötunn,
hraunbúa verstr,
sá er þér makligr maðr."
Hrímgerðr kvað:

"Hina vildu heldr, Helgi,
er réð hafnir skoða
fyrri nótt með firum;
marggullin mær
mér þótti afli bera;
hér sté hon land af legi
ok festi svá yðvarn flota;
hon ein því veldr,
er ek eigi mák
buðlungs mönnum bana."
Helgi kvað:

"Heyr nú, Hrímgerðr,
ef ek bæti harma þér,
segðu görr grami:
Var sú ein vættr,
er barg öðlings skipum,
eða fóru þær fleiri saman?"
Hrímgerðr kvað:

"Þrennar níundir meyja,
þó reið ein fyrir
hvít und hjalmi mær;
marir hristusk,
stóð af mönum þeira
dögg í djúpa dali,
hagl í háva viðu;
þaðan kemr með öldum ár,
allt var mér þat leitt, er ek leitk."
Helgi kvað:

"Austr líttu nú, Hrímgerðr,
ef þik lostna hefr
Helgi helstöfum;
á landi ok á vatni
borgit er lofðungs flota
ok siklings mönnum it sama."
Atli kvað:

"Dagr er nú, Hrímgerðr,
en þik dvalða hefr
Atli til aldrlaga;
hafnarmark
þykkir hlægligt vera,
þars þú í steins líki stendr."
Helgi konungr var allmikill hermaðr. Hann kom til Eylima konungs ok bað Sváfu dóttur hans. Þau Helgi ok Sváfa veittust várar ok unnust furðu mikit. Sváfa var heima með feðr sínum, en Helgi í hernaði. Var Sváfa valkyrja enn sem fyrr.
Heðinn var heima með föður sínum, Hjörvarði konungi, í Nóregi.
Heðinn fór einn saman heim ór skógi jólaaftan ok fann trollkonu. Sú reið vargi ok hafði orma at taumum ok bauð fylgð sína Heðni.
"Nei," sagði hann.
Hon sagði: "Þess skaltu gjalda at bragarfulli."
Um kveldit óru heitstrengingar. Var fram leiddr sónargöltr. Lögðu menn þar á hendr sínar ok strengðu menn þá heit at bragarfulli. Heðinn strengði heit til Sváfu Eylimadóttur, unnustu Helga, bróður síns, ok iðraðisk svá mjök, at hann gekk á braut villistígu suðr á lönd ok fann Helga bróður sinn. Helgi kvað:

"Kom þú heill, Heðinn,
hvat kanntu segja
nýra spjalla
ór Nóregi?
Hví er þér, stillir,
stökkt ór landi
ok ert einn kominn
oss at finna?"
Heðinn kvað:

"[Erumk-a, stillir,
stökkt ór landi],
mik hefr miklu glæpr
meiri sóttan:
Ek hefi körna
ina konungbornu
brúði þína
at bagarfulli."
Helgi kvað:

"Sakask eigi þú,
sönn munu verða
ölmál, Heðinn,
okkur beggja.
Mér hefir stillir
stefnt til eyrar,
þriggja nátta
skylak þar koma;
if er mér á því,
at ek aftr koma;
þá má at góðu
gerask slíkt, ef skal."
Heðinn kvað:

"Sagðir þú, Helgi,
at Heðinn væri
góðs verðr frá þér
ok gjafa stórra;
þér er sæmra
sverð at rjóða,
en frið gefa
fjándum þínum."
Þat kvað Helgi, því at hann grunaði um feigð sína ok þat, at fylgjur hans höfðu vitjat Heðins, þá er hann sá konuna ríða varginum.
Álfr hét konungr, son Hróðmars, er Helga hafði völl haslaðan á Sigarsvelli á þriggja nátta fresti. Þá kvað Helgi:

"Reið á vargi,
er rökvit var,
fljóð eitt, er Heðinn
fylgju beiddi;
hón vissi þat,
at veginn myndi
Sigrlinnar sonr
á Sigarsvöllum."
Þar var orrosta mikil, ok fekk þar Helgi banasár.

Sendi Helgi
Sigar at ríða
eftir Eylima
eingadóttur;
"Bið bráðliga
búna verða,
ef hon vill finna
fylki kvikvan."
Sigarr kvað:

"Mik hefr Helgi
hingat sendan
við þik, Sváfa,
sjalfa at mæla;
þik kvaðsk hilmir
hitta vilja,
áðr ítrborinn
öndu týndi."
Sváfa kvað:

"Hvat varð Helga
Hjörvarðs syni?
Mér er harðliga
harma leitat,
ef hann sær of lék
eða sverð of beit,
þeim skal ek gumna
grand of vinna."
Sigarr kvað:

"Fell hér í morgun
at Frekasteini,
buðlungr, sá er var,
baztr und sólu;
Alfr mun sigri
öllum ráða,
þótt þetta sinn
þörfgi væri."
Helgi kvað:

"Heil vertu, Sváfa,
hug skaltu deila,
sjá mun í heími
hinztr fundr vera;
téa buðlungi
blæða undir,
mér hefir hjörr komit
hjarta it næsta.

Bið ek þik, Sváfa,
- brúðr grát-at-tu -,
ef þú vill mínu
máli hlýða,
at þú Heðni
hvílu gervir
ok jöfur ungan
ástum leiðir."
Sváfa kvað:

"Mælt hafða ek þat
í munarheimi,
þá er mér Helgi
hringa valði,
myndig-a ek lostig
at liðinn fylki
jöfur ókunnan
armi verja."
Heðinn kvað:

"Kysstu mik, Sváfa,
kem ek eigi áðr
Rogheims á vit
né Röðulsfjalla,
áðr ek hefnt hefik
Hjörvarðs sonar,
þess er buðlungr var
beztr und sólu."
Helgi ok Sváfa, er sagt, at væri endrborin.

"Sawest thou Sigrlin, Svafnir's daughter,
The fairest maid in her home-land found?
Though Hjorvath's wives by men are held
Goodly to see in Glasir's wood."

Atli spake: 2.
"Now with Atli, Ithmund's son,
Wilt thou say more, thou bird so wise?"

The bird spake:
"I may if the prince an offering makes,
And I have what I will from the house of the king."

Atli spake: 3.
"Choose not Hjorvarth, nor sons of his,
Nor the wives so fair of the famous chief;
Ask not the brides that the prince's are;
Fair let us deal in friendly wise."

The bird spake: 4.
"A fane will I ask, and altars many,
Gold-horned cattle the prince shall give me,
If Sigrlin yet shall sleep in his arms,
Or free of will the hero shall follow."

"Trouble we had, but tidings none,
Our horses failed in the mountains high,
The waters of Sæmorn we needs must wade;
Svafnir's daughter, with rings bedecked,
She whom we sought, was still denied us."

"Late wilt thou, Helgi, have hoard of rings,
Thou battle-tree fierce, or of shining fields,—
The eagle screams soon,— if never thou speakest,
Though, hero, hard thy heart may cry."

Helgi spake: 7.
"What gift shall I have with Helgi's name,
Glorious maid, for the giving is thine? All thy words shall I think on well,
But I want them not if I win not thee."

The Valkyrie spake: 8.
"Swords I know lying in Sigarsholm,
Fifty there are save only four;
One there is that is best of all,
The shield-destroyer, with gold it shines.

"In the hilt is fame, in the haft is courage,
In the point is fear, for its owner's foes;
On the blade there lies a blood-flecked snake,
And a serpent's tail round the flat is twisted."

"Hjorvarth, king, unwholesome thy counsels,
Though famed thou art in leading the folk, Letting fire the homes of heroes eat,
Who evil deed had never done thee.

"Yet Hrothmar still the hoard doth hold,
The wealth that once our kinsmen wielded;
Full seldom care the king disturbs,
Heir to dead men he deems himself."

"Who are the heroes in Hatafjord?
The ships are covered with shields; Bravely ye look, and little ye fear,
The name of the king would I know."

Atli spake: 13.
"Helgi his name, and never thou mayst
Harm to the hero bring;
With iron is fitted the prince's fleet,
Nor can witches work us ill."

Hrimgerth spake: 14.
"Who now, thou mighty man, art thou?
By what name art thou known to men?
He trusts thee well, the prince who wills
That thou stand at the stem of his ship."

Atli spake: 15.
"Atli am I, and ill shalt thou find me,
Great hate for witches I have;
Oft have I been in the dripping bows,
And to dusk-riders death have brought.

"Corpse-hungry giantess, how art thou called?
Say, witch, who thy father was! Nine miles deeper down mayst thou sink,
And a tree grow tall on thy bosom."

Hrimgerth spake: 17.
"Hrimgerth am I, my father was Hati,
Of giants the most in might;
Many a woman he won from her home,
Ere Helgi hewed him down."

Atli spake: 18.
"Witch, in front of the ship thou wast,
And lay before the fjord;
To Ron wouldst have given the ruler's men,
If a spear had not stuck in thy flesh."

Hrimgerth spake: 19.
"Dull art thou, Atli, thou dreamest, methinks,
The lids lie over thine eyes;
By the leader's ships my mother lay,
Hlothvarth's sons on the sea I slew.

"Thou wouldst neigh, Atli, but gelded thou art,
See, Hrimgerth hoists her tail;
In thy hinder end is thy heart, methinks,
Though thy speech is a stallion's cry."

Atli spake: 21.
"A stallion I seem if thou seekest to try me,
And I leap to land from the sea;
I shall smite thee to bits, if so I will,
And heavy sinks Hrimgerth's tail."

Hrimgerth spake: 22.
"Go ashore then, Atli, if sure of thy might,
Let us come to Varin's cove;
Straight shall thy rounded ribs be made
If thou comest within my claws."

Atli spake: 23.
"I will not go till the warriors wake,
Again their chief to guard;
I should wonder not, foul witch, if up
From beneath our keel thou shouldst come."

Hrimgerth spake: 24.
"Awake now, Helgi, and Hrimgerth requite,
That Hati to death thou didst hew; If a single night she can sleep by the prince,
Then requited are all her ills."

Helgi spake: 25.
"'Tis Lothin shall have thee,— thou'rt loathsome to men,—
His home in Tholley he has;
Of the wild-dwellers worst is the giant wise,
He is meet as a mate for thee."

Hrimgerth spake: 26.
"More thou lovest her who scanned the harbor,
Last night among the men;
(The gold-decked maid bore magic, methinks,
When the land from the sea she sought,
And fast she kept your fleet;)
She alone is to blame that I may not bring
Death to the monarch's men."

Helgi spake: 27.
"Hrimgerth, mark, if thy hurts I requite,
Tell now the truth to the king; Was there one who the ships of the warrior warded,
Or did many together go?"

Hrimgerth spake: 28.
"Thrice nine there were, but one rode first,
A helmed maid white of hue;
Their horses quivered, there came from their manes
Dew in the dales so deep,
(Hail on the woods so high,
Thence men their harvest have,
But ill was the sight I saw.)"

Atli spake: 29.
"Look eastward, Hrimgerth, for Helgi has struck thee
Down with the runes of death;
Safe in harbor floats the prince's fleet,
And safe are the monarch's men."

Helgi spake: 30.
"It is day, Hrimgerth, for Atli held thee
Till now thy life thou must lose; As a harbor mark men shall mock at thee,
Where in stone thou shalt ever stand."

"Welcome, Hethin! what hast thou to tell
Of tidings new that from Norway come?
Wherefore didst leave thy land, O prince,
And fared alone to find us here?"

Hethin spake: 32.
"A deed more evil I have done
Than, brother mine, thou e'er canst mend;
For I have chosen the child of the king,
Thy bride, for mine at the monarch's toast."

Helgi spake: 33.
"Grieve not, Hethin, for true shall hold
The words we both by the beer have sworn;
To the isle a warrior wills that I go,
(There shall I come the third night hence;)
And doubtful must be my coming back,
(So may all be well, if fate so wills.)"

Hethin spake: 34.
"Thou saidst once, Helgi, that Hethin was
A friend full good, and gifts didst give him;
More seemly it were thy sword to redden,
Than friendship thus to thy foe to give."

"On a wolf there rode, when dusk it was,
A woman who fain would have him follow;
Well she knew that now would fall
Sigrlin's son at Sigarsvoll."

Sigar riding did Helgi send
To seek out Eylimi's only daughter:
"Bid her swiftly ready to be,
If her lover alive she would find."

Sigar spake: 37.
"Hither now has Helgi sent me,
With thee, Svava, thyself to speak;
The hero said he fain would see thee
Ere life the nobly born should leave."

Svava spake: 38.
"What chanced with Helgi, Hjorvarth's son?
Hard to me is harm now come;
If the sea smote him, or sword bit him,
Ill shall I bring to all his foes."

Sigar spake: 39.
"In the morn he fell at Frekastein,
The king who was noblest beneath the sun;
Alf has the joy of victory all,
Though need therefor is never his."

Helgi spake: 40.
"Hail to thee, Svava! thy sorrow rule,
Our meeting last in life is this;
Hard the wounds of the hero bleed,
And close to my heart the sword has come.

"I bid thee, Svava,— weep not, bride,—
If thou wilt hearken to these my words,
The bed for Hethin have thou ready,
And yield thy love to the hero young."

Svava spake: 42.
"A vow I had in my dear-loved home,
When Helgi sought with rings to have me,
That not of my will, if the warrior died,
Would I fold in my arms a man unfamed."

Hethin spake: 43.
"Kiss me, Svava, I come not back, Rogheim to see, or Rothulsfjoll,
Till vengeance I have for the son of Hjorvarth,
The king who was noblest beneath the sun."

”Såg du Sigrlinn,
Svavners dotter,
den vackraste mön
i kärlekens värld?
Ändå tycker männen
att Hjörvards hustrur
är fagra att se
vid Glasers lund.”
Atle sade:

”Vill du med Atle,
Idmunds son,
du kloka fågel,
tala mera?”
Fågeln sade:
”Det vill jag, om fursten
vill offra åt mig
och jag får välja vad jag vill
ur kungens gård.”
Atle sade:

”Välj inte Hjörvard
eller hans söner,
inte heller furstens
fagra hustrur,
inte de brudar
som härskaren har;
låt oss sluta ett gott avtal,
så som vänner gör.”
Fågeln sade:

”Ett gudahus vill jag välja,
många offeraltaren,
kor med förgyllda horn
från kungens gård,
om Sigrlinn
sover på hans arm
och av fri vilja
följer fursten.”
Detta hände innan Atle gav sig av, men när han kom hem och kungen frågade honom efter nyheter, sade han:

”Vi har haft möda
men inget uträttat;
våra hästar tröttnade
på det väldiga fjället.
Sedan måste vi
vada över Sämorn;
då nekades vi
Svavners dotter,
prydd med ringar,
som vi ville få.”
Kungen bad dem fara en gång till. Han följde själv med. När de kom upp på ett fjäll såg de bränder över Svavaland och stora dammoln efter hästar. Kungen red ner från fjället och in i landet och tog nattläger vid en å. Atle höll vakt och gick över ån. Han fann ett hus. En stor fågel satt på huset och vaktade men hade somnat. Atle dödade fågeln med ett spjutkast, och i huset fann han kungadottern Sigrlinn och jarlsdottern Alof och förde dem båda därifrån med sig. Jarlen Franmar hade tagit en örns gestalt och skyddat dem mot hären med trolldom. Hrodmar hette en kung som friade till Sigrlinn. Han dödade Svavalands kung och hade plundrat och bränt landet. Kung Hjörvard gifte sig med Sigrlinn och Atle med Alof.
Hjörvard och Sigrlinn hade en stor och vacker son. Han var tystlåten. Inget namn fastnade på honom. Han satt på en hög. Han såg nio valkyrior rida fram, och en var ståtligast av dem alla. Hon sade:

”Sent skall du, Helge,
råda över ringar,
du mäktiga stridens träd,
eller över Rö­dulsvallarna
– örnen skrek tidigt –
om du ständigt tiger,
fast du visar djärvt mod,
du furste.”
Helge sade:

”Vad låter du följa
med namnet Helge,
du strålande mö,
eftersom du får ge det?
Tänk noga igenom
alla dina ord.
Jag tar inte emot det
om jag inte får dig.”
Valkyrian sade:

”Jag vet att svärd ligger
på Sigarsholm,
fyra färre
än femtio;
ett av dem
är bättre än alla andra,
sköldars bane,
och täckt med guld.

En ring finns i hjaltet,
mod finns i mitten,
skräck finns i spetsen
för den som får äga det;
längs eggen ligger
en blodfärgad orm,
och över svärdsbladet
slår en orm med stjärten.”
Eylime hette en kung. Hans dotter var Svava. Hon var valkyria och red genom luften och över havet. Hon gav Helge detta namn och skyddade honom ofta sedan i strider. Helge sade:

”Du är inte, Hjörvard,
en kung med goda råd,
du härens ledare,
fast du är berömd;
du lät elden sluka
furstars bygder,
fast de inte vållade dig
någon sorg.

Men Hrodmar skall
råda över ringarna
som våra
fränder ägde;
den fursten fruktar
föga för sitt liv,
han tänker råda över arvet
efter alla de döda.”
Hjörvard svarar att han skall ge Helge en här om han vill hämnas sin morfar. Då hämtade Helge svärdet som Svava hade visat honom vägen till. Sedan for han och Atle iväg och fällde Hrodmar och utförde många stordåd. Han dödade jätten Hate, som satt på ett berg. Helge och Atle låg med sina skepp i Hatefjorden. Atle höll vakt under nattens första del. Rimgerd, Hates dotter, sade:
[Rimgerds sång]

”Vilka är männen
i Hatefjorden?
Skeppen är täckta med sköldar;
ni uppträder djärvt,
jag tror att ni fruktar föga;
säg mig kungens namn.”
Atle sade:

”Helge heter han,
och du kan aldrig
vålla kungen skada;
järnborgar omger
furstens flotta;
trollkvinnor kan inte angripa oss.”
Rimgerd sade:

”Vad heter du,
du väldige man,
vad kallar männen dig?
Fursten litar på dig,
som låter dig hålla till
i skeppets vackra stäv.”
Atle sade:

”Atle heter jag,
hemsk skall jag bli för dig,
jag är trollkvinnors värsta fiende;
i den våta stäven
har jag ofta stått
och plågat nattens ryttarinnor.

Vad heter du,
du likhungriga trollkvinna?
Nämn din far, du häxa;
nio raster
borde du vara längre ner,
och barr växa på din kropp.”
Rimgerd sade:

”Rimgerd heter jag,
Hate hette min far,
honom visste jag vara den mäktigaste jätten;
många brudar
lät han röva bort från deras hem,
tills Helge högg ner honom.”
Atle sade:

”Du var, trollkvinna,
framför furstens skepp
och låg i vägen vid fjordens mynning;
furstens män
ville du ge åt Ran,
om inte en påle hade kommit i vägen för dig.”
Rimgerd sade:

”Nu är du förvirrad, Atle,
jag säger att du drömmer,
du låter ögonbrynen sjunka framför ögonen;
min mor
låg framför furstens skepp;
jag dränkte Hlovards söner i havet.

Gnägga skulle du, Atle,
om du inte vore kastrerad,
när Rimgerd lyfter sin svans;
långt där bak
tror jag att ditt hjärta sitter, Atle,
fast du har en hingsts röst.”
Atle sade:

”En hingst skall du tycka mig vara
om du får pröva mig
och jag stiger i land från havet;
hela du skall bli mörbultad
om jag går in för det av hela mitt hjärta,
och böja din svans, Rimgerd.”
Rimgerd sade:

”Atle, gå i land
om du litar på din styrka,
och låt oss mötas i Varins vik;
uträtade revben
skall du få, du krigare,
om du kommer i mina klor.”
Atle sade:

”Jag går inte härifrån
förrän männen vaknar
och håller vakt kring fursten;
det vore mig ingen överraskning
om nära oss kom
ett troll upp under skeppet.”
Rimgerd sade:

”Vakna, Helge,
och gottgör Rimgerd
för att du lät hugga ner Hate;
en enda natt
må hon sova hos fursten,
så får hon bot för sina sorger.”
Helge sade:

”Lodin heter den som ska få dig,
förhatlig är du för människorna,
den tursen bor på Töllö,
en mycket vis jätte,
värst bland klippornas invånare,
han är en make värdig dig.”
Rimgerd sade:

”Den andra ville du hellre ha, Helge,
hon som såg till hamnarna
förra natten bland männen;
den guldsmyckade mön
tycktes mig överlägsen i kraft;
här steg hon från havet i land
och tryggade så er flotta;
hon ensam är orsaken
till att jag inte kan
bringa furstens män om livet.”
Helge sade:

”Hör nu, Rimgerd,
om jag ska lindra dina sorger,
berätta mer för fursten:
Var hon ensam, den varelse
som räddade furstens skepp,
eller färdades flera tillsammans?”
Rimgerd sade:

”Tre gånger nio mör,
men en red främst,
en ljus mö under hjälmen;
hästarna skakade sig,
från deras manar föll
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar;
därav får människorna god årsväxt,
allt jag såg var mig förhatligt.”
Helge sade:

”Se nu åt öster, Rimgerd,
om du har träffats
av Helges dödsrunor;
på land och på vatten
är furstens flotta räddad
och likaså kungens män.”
Atle sade:

”Nu är det dag, Rimgerd,
och dig har Atle uppehållit
tills ditt liv nått sitt slut;
ett löjeväckande
hamnmärke tycks du vara,
där du står i stengestalt.”
Kung Helge var en mycket stor krigare. Han kom till kung Eylime och friade till hans dotter Svava. Helge och Svava gav varandra trohetslöften och älskade varandra ofantligt mycket. Svava var hemma hos sin far, medan Helge drog i härnad. Svava var alltjämt valkyria som förut.
Hedin var hemma hos sin far, kung Hjörvard, i Norge.
Hedin gick ensam hem från skogen på julafton och mötte en trollkvinna. Hon red på en varg och hade ormar till tyglar och erbjöd Hedin sitt sällskap.
”Nej”, sade han.
Hon sade: ”Det ska du få betala för vid bragebägaren.”
På kvällen avlades löften. Offergalten leddes fram. Männen lade händerna på den och avlade sedan löften vid bragebägaren. Hedin svor att få Svava Eylimesdotter, sin bror Helges älskade, och ångrade sig så bittert att han gav sig av på vilsna stigar söderut genom landen och fann sin bror Helge. Helge sade:

”Välkommen, Hedin,
vad kan du berätta
för nya tidender
från Norge?
Varför har du, furste,
fördrivits ur landet
och kommit ensam
för att söka upp oss?”
Hedin sade:

”[Jag har inte, furste,
fördrivits ur landet],
en mycket större skuld
har drabbat mig:
Jag har valt
den kungaborna,
din brud,
vid bragebägaren.”
Helge sade:

”Klandra inte dig själv,
sanna ska de bli,
Hedin, de ord vi båda
har talat över ölet.
En furste har stämt mig
till strid på ett näs,
om tre nätter
ska jag komma dit;
jag tvivlar på
att jag kommer åter;
då kan detta bli till något gott,
om så ska ske.”
Hedin sade:

”Du sade, Helge,
att Hedin var värd
gott från dig
och stora gåvor;
det anstår dig bättre
att rödfärga svärdet
än att skänka fred
åt dina fiender.”
Så sade Helge, eftersom han anade sin förestående död och att hans fylgjor hade besökt Hedin, då denne såg kvinnan rida på vargen.
Alv hette en kung, son till Rodmar, som hade märkt ut en stridsplats åt Helge med hasselkäppar på Sigarsvall, där de skulle mötas om tre nätter. Då sade Helge:

”På en varg red,
när det skymde,
en kvinna som bad
Hedin om sällskap;
hon visste
att Sigrlinns son
skulle bli dräpt
på Sigarsvall.”
Där stod en stor strid, och där fick Helge sitt banesår.

Helge sände
Sigar att rida
efter Eylimes
enda dotter;
”Be henne genast
göra sig redo,
om hon vill finna
fursten vid liv.”
Sigar sade:

”Helge har sänt mig
hit
för att tala med dig,
Svava, själv;
fursten sade sig
vilja träffa dig,
innan han, den ädelborne,
miste livet.”
Svava sade:

”Vad har hänt Helge,
Hjörvards son?
Svår sorg
har vållats mig;
om havet har kastat honom
eller svärdet bitit honom,
ska jag bringa
hans fiender fördärv.”
Sigar sade:

”Här föll i morse
vid Frekastein
fursten som var
bäst under solen;
Alv ska få
hela segern,
fast han denna gång
inte behövde den.”
Helge sade:

”Var hälsad, Svava,
tygla din sorg,
detta blir vårt sista
möte i världen;
furstens sår
blöder svårt,
svärdet har träffat mig
alldeles intill hjärtat.

Jag ber dig, Svava,
– gråt inte, min brud –,
om du vill lyssna
till mina ord,
att du åt Hedin
bäddar en bädd
och möter den unge fursten
med kärlek.”
Svava sade:

”Det hade jag sagt
i kärlekens värld,
när Helge åt mig
valde ringar,
att jag inte villigt,
sedan fursten gått bort,
skulle sluta en okänd furste
i min famn.”
Hedin sade:

”Kyss mig, Svava,
jag återser varken
Rogheim
eller Rö dulsfjäll
förrän jag har hämnats
Hjörvards son,
honom som var den bäste
fursten under solen.”
Det sägs att Helge och Svava blev återfödda.