Källtext till ”Kvädet om Helge Hundingsbane 2”

"Segðu Hemingi
at Helgi man,
hvern i brynju
bragnar felldu;
ér ulf gráan
inni höfðuð,
þar er Hamal hugði
Hundingr konungr."
Hamall hét son Hagals. Hundingr konungr sendi menn til Hagals at leita Helga, en Helgi mátti eigi forðast annan veg en tók klæði ambáttar ok gekk at mala. Þeir leituðu ok fundu eigi Helga. Þá kvað Blindr inn bölvísi:

"Hvöss eru augu
í Hagals þýju;
er-a þat karls ætt,
er á kvernum stendr;
steinar rifna
stökk lúðr fyrir.

Nú hefir hörð dæmi
hildingr þegit,
er vísi skal
valbygg mala;
heldr er sæmri
hendi þeiri
meðalkafli
en möndultré."
Hagall svaraði ok kvað:

"Þat er lítil vá,
þótt lúðr þrumi
er mær konungs
möndul hrærir;
hon skævaði
skýjum efri
ok vega þorði
sem víkingar,
áðr hana Helgi
höftu gerði;
systir er hon þeira
Sigars ok Högna;
því hefir ötul augu
Ylfinga man."
Undan komst Helgi ok fór á herskip. Hann felldi Hunding konung ok var síðan kallaðr Helgi Hundingsbani. Hann lá með her sinn í Brunavágum ok hafði þar strandhögg ok átu þar hrátt. Högni hét konungr. Hans dóttir var Sigrún. Hon var valkyrja ok reið loft ok lög. Hon var Sváfa endrborin. Sigrún reið at skipum Helga ok kvað:

"Hverir láta fljóta
fley við bakka?
Hvar, hermegir,
heima eiguð?
Hvers bíðið ér
í Brunavágum?
Hvert lystir yðr
leið at kanna?"
Helgi kvað:

"Hagall lætr fljóta
fley við bakka,
eigum heima
í Hléseyju,
bíðum byrjar
í Brunavágum,
austr lystir oss
leið at kanna."
Sigrún kvað:

"Hvar hefir þú, hilmir,
hildi vakða
eða gögl alin
Gunnar systra?
Hví er brynja þín
blóði stokkin?
Hví skal und hjalmum
hrátt kjöt eta?"
Helgi kvað:

"Þat vann næst nýs
niðr Ylfinga
fyr vestan ver,
ef þik vita lystir,
er ek björnu tók
í Bragalundi
ok ætt ara
oddum saddak.

Nú er sagt, mær,
hvaðan sakar gerðusk,
því var á legi mér
lítt steikt etit."
Sigrún kvað:

"Víg lýsir þú,
varð fyr Helga
Hundingr konungr
hníga at velli;
bar sókn saman,
er sefa hefnduð
ok busti blóð
á brimis eggjar."
Helgi kvað:

"Hvat vissir þú,
at þeir séim,
snót svinnhuguð,
er sefa hefndum?
Margir ro hvassir
hildings synir
ok ámunir
ossum niðjum."
Sigrún kvað:

"Vark-a ek fjarri,
folks oddviti,
gær á morgun
grams aldrlokum,
þó tel ek slægjan
Sigmundar bur,
er í valrúnum
vígspjöll segir.

Leit ek þik um sinn
fyrr á langskipum,
þá er þú byggðir
blóðga stafna
ok úrsvalar
unnir léku;
nú vill dyljask
döglingr fyr mér,
en Högna mær
Helga kennir."
Granmarr hét ríkr konungr, er bjó at Svarinshaugi. Hann átti marga sonu: Höðbroddr, annarr Guðmundr, þriði Starkaðr. Höðbroddr var í konungastefnu. Hann fastnaði sér Sigrúnu Högnadóttur. En er hon spyrr þat, þá reið hon með valkyrjur um loft ok um lög at leita Helga. Helgi var þá at Logafjöllum ok hafði barizt við Hundings sonu. Þar felldi hann þá Álf ok Eyjólf, Hjörvarð ok Hervarð, ok var hann allvígmóðr ok sat undir Arasteini. Þar hitti Sigrún hann ok rann á háls honum ok kyssti hann ok sagði honum erindi sitt, svá sem segir í Völsungakviðu inni fornu:

Sótti Sigrún
sikling glaðan,
heim nam hon Helga
hönd at sækja,
kyssti ok kvaddi
konung und hjalmi;
þá varð hilmi
hugr á vífi.

Fyrr lézk hon unna
af öllum hug
syni Sigmundar
en hon sét hafði.
Sigrún kvað:

"Var ek Höðbroddi
í her föstnuð,
en jöfur annan
eiga vildak;
þó sjámk, fylkir,
frænda reiði,
hefi ek míns föður
munráð brotit."

Nam-a Högna mær
of hug mæla,
hafa kvaðsk hon Helga
hylli skyldu.
Helgi kvað:

"Hirð eigi þú
Högna reiði
né illan hug
ættar þinnar.
Þú skalt, mær ung,
at mér lifa;
ætt áttu, in góða,
er ek eigi sjámk."
Helgi samnaði þá miklum skipaher ok fór til Frekasteins, ok fengu í hafi ofviðri mannhætt. Þá kómu leiftr yfir þá, ok stóðu geislar í skipin. Þeir sá í loftinu, at valkyrjur níu riðu, ok kenndu þeir Sigrúnu. Þá lægði storminn, ok kómu þeir heilir til lands. Granmarssynir sátu á bjargi nokkuru, er skipin sigldu at landi. Guðmundr hljóp á hest ok reið á njósn á bergit við höfnina. Þá hlóðu Völsungar seglum. Þá kvað Guðmundr:

"Hver er skjöldungr,
sá er skipum stýrir,
lætr gunnfana
gullinn fyr stafni?
Þykkja mér fríð
í fararbroddi;
verpr vígroða
um víkinga.
Sinfjötli kvað:

"Hér má Höðbroddr
Helga kenna
flótta trauðan
í flota miðjum,
hann hefir eðli
ættar þinnar
arf Fjörsunga,
und sik þrungit."
Guðmundr kvað:

"Því fyrr skulu
at Frekasteini
sáttir saman
um sakar dæma;
mál er, Höðbroddr,
hefnd at vinna
ef vér lægra hlut
lengi bárum."
Sinfjötli kvað:

"Fyrr mundu, Guðmundr,
geitr of halda
ok bergskorar
brattar klífa,
hafa þér í hendi
heslikylfu,
þat er þér blíðara
en brimis dómar.
Helgi kvað:

"Þér er, Sinfjötli,
sæmra miklu
gunni at heyja
ok glaða örnu
en ónýtum
orðum at bregða,
þótt hildingar
heiftir deili.

Þykkja-t mér góðir
Granmars synir,
þó dugir siklingum
satt at mæla;
þeir merkt hafa
á Móinsheimum,
at hug hafa
hjörum at bregða;
eru hildingar
hölzti snjallir.
Guðmundr reið heim með hersögu. Þá sömnuðu Granmarssynir her. Kómu þar margir konungar. Þar var Högni, faðir Sigrúnar, ok synir hans, Bragi ok Dagr. Þar var orrusta mikil, ok fellu allir Granmarssynir ok allir þeira höfðingjar nema Dagr Högnason fekk grið ok vann eiða Völsungum. Sigrún gekk í valinn ok hitti Höðbrodd at kominn dauða. Hon kvað:

"Mun-a þér, Sigrún
frá Sefafjöllum
Höðbroddr konungr,
hníga at armi;
liðin er ævi
- oft náir hrævi
gránstóð gríðar, -
Granmars sona."
Þá hitti hon Helga ok varð allfegin. Hann kvað:

"Er-at þér at öllu,
alvitr, gefit,
- þó kveð ek nökkvi
nornir valda -:
fellu í morgun
at Frekasteini
Bragi ok Högni,
varð ek bani þeira.

En at Styrkleifum
Starkaðr konungr,
en at Hlébjörgum
Hrollaugs synir;
þann sá ek gylfa
grimmúðgastan,
er barðisk bolr,
var á brott höfuð.

Liggja at jörðu
allra flestir
niðjar þínir,
at náum orðnir;
vannt-at-tu vígi,
var þér þat skapat,
at þú at rógi
ríkmenni vart."
Þá grét Sigrún. Hann kvað:

"Huggastu, Sigrún!
Hildr hefr þú oss verið;
vinna-t skjöldungar sköpum."
Sigrún kvað:
"Lifna mynda ek nú kjósa,
er liðnir eru,
ok knætta ek þér þó í faðmi felask."
Helgi fekk Sigrúnar, ok áttu þau sonu. Var Helgi eigi gamall. Dagr Högnason blótaði Óðin til föðurhefnda. Óðinn léði Dag geirs síns. Dagr fann Helga, mág sinn, þar sem heitir at Fjöturlundi. Hann lagði í gögnum Helga með geirnum. Þar fell Helgi, en Dagr reið til Sefafjalla ok sagði Sigrúnu tíðindi.

"Trauðr em ek, systir,
trega þér at segja,
því at ek hefi nauðigr
nifti grætta;
fell í morgun
und Fjöturlundi
buðlungr, sá er var
beztr í heimi
ok hildingum
á halsi stóð."
Sigrún kvað

"Þik skyli allir
eiðar bíta,
þeir er Helga
hafðir unna
at inu ljósa
Leiftrar vatni
ok at úrsvölum
Unnarsteini.

Skríði-at þat skip,
er und þér skríði,
þótt óskabyrr
eftir leggisk;
renni-a sá marr,
er und þér renni,
þóttú fjándr þína
forðask eigir.

Bíti-a þér þat sverð,
er þú bregðir,
nema sjalfum þér
syngvi of höfði.
Þá væri þér hefnt
Helga dauða,
ef þú værir vargr
á viðum úti
auðs andvani
ok alls gamans,
hefðir eigi mat,
nema á hræjum spryngir."
Dagur kvað:

"Ær ertu, systir,
ok örvita,
er þú bræðr þínum
biðr forskapa;
einn veldr Óðinn
öllu bölvi,
því at með sifjungum
sakrúnar bar.

Þér býðr bróðir
bauga rauða,
öll Vandilsvé
ok Vígdali;
hafðu halfan heim
harms at gjöldum,
brúðr baugvarið,
ok burir þínir."
Sigrún kvað:

"Sitk-a ek svá sæl
at Sefafjöllum
ár né of nætr,
at ek una lífi,
nema at liði lofðungs
ljóma bregði,
renni und vísa
Vígblær þinig,
gullbitli vanr,
knega ek grami fagna.

Svá hafði Helgi
hrædda görva
fjándr sína alla
ok frændr þeira
sem fyr ulfi
óðar rynni
geitr af fjalli
geiskafullar.

Svá bar Helgi
af hildingum
sem ítrskapaðr
askr af þyrni
eða sá dýrkalfr
döggu slunginn
er efri ferr
öllum dýrum
ok horn glóa
við himin sjalfan."
Haugr var gjörr eftir Helga. En er hann kom til Valhallar, þá bauð Óðinn honum öllu at ráða með sér. Helgi kvað:

"Þú skalt, Hundingr,
hverjum manni
fótlaug geta
ok funa kynda,
hunda binda,
hesta gæta,
gefa svínum soð,
áðr sofa gangir."
Ambótt Sigrúnar gekk um aftan hjá haugi Helga ok sá, at Helgi reið til haugsins með marga menn. Ambótt kvað:

"Hvárt eru þat svik ein,
er ek sjá þykkjumk,
eða ragnarök,
- ríða menn dauðir,
er jóa yðra
oddum keyrið -
eða er hildingum
heimför gefin?"
Helgi kvað:

"Er-a þat svik ein,
er þú sjá þykkisk,
né aldar rof,
þóttú oss lítir,
þótt vér jóa óra
oddum keyrim,
né er hildingum
heimför gefin."
Heim gekk ambátt ok sagði Sigrúnu:

"Út gakk þú, Sigrún
frá Sefafjöllum,
ef þik folks jaðar
finna lystir;
upp er haugr lokinn,
kominn er Helgi,
dolgspor dreyra,
döglingr bað þik,
at þú sárdropa
svefja skyldir."
Sigrún gekk í hauginn til Helga ok kvað:

"Nú em ek svá fegin
fundi okkrum
sem átfrekir
Óðins haukar,
er val vitu,
varmar bráðir,
eða dögglitir
dagsbrún sjá.

Fyrr vil ek kyssa
konung ólifðan
en þú blóðugri
brynju kastir;
hár er þitt, Helgi,
hélu þrungit,
allr er vísi
valdögg sleginn,
hendr úrsvalar
Högna mági;
hvé skal ek þér, buðlungr,
þess bót of vinna?"
Helgi kvað:

"Ein veldr þú, Sigrún
frá Sefafjöllum,
er Helgi er
harmdögg sleginn;
grætr þú, gullvarið,
grimmum tárum,
sólbjört, suðræn,
áðr þú sofa gangir;
hvert fellr blóðugt
á brjóst grami,
úrsvalt, innfjalgt,
ekka þrungit.

Vel skulum drekka
dýrar veigar,
þótt misst hafim
munar ok landa;
skal engi maðr
angrljóð kveða,
þótt mér á brjósti
benjar líti;
nú eru brúðir
byrgðar í haugi,
lofða dísir,
hjá oss liðnum."
Sigrún bjó sæing í hauginum.

"Hér hefi ek þér, Helgi,
hvílu görva
angrlausa mjök,
Ylfinga niðr,
vil ek þér í faðmi,
fylkir, sofna
sem ek lofðungi
lifnum myndak."
Helgi kvað:

"Nú kveð ek enskis
örvænt vera
síð né snimma
at Sefafjöllum,
er þú á armi
ólifðum sefr,
hvít, í haugi,
Högna dóttir,
ok ertu kvik,
in konungborna.

Mál er mér at ríða
roðnar brautir,
láta fölvan jó
flugstíg troða;
skal ek fyr vestan
vindhjalms brúar,
áðr Salgófnir
sigrþjóð veki."
Þeir Helgi riðu leið sína, en þær fóru heim til bæjar. Annan aftan lét Sigrún ambótt halda vörð á hauginum. En at dagsetri, er Sigrún kom til haugsins, hon kvað:

"Kominn væri nú,
ef koma hygði,
Sigmundar burr
frá sölum Óðins;
kveð ek grams þinig
grænask vánir,
er á asklimum
ernir sitja
ok drífr drótt öll
draumþinga til."
Ambótt kvað:

"Verðu eigi svá ær,
at ein farir,
dís skjöldunga,
draughúsa til;
verða öflgari
allir á nóttum
dauðir dolgar, mær,
en um daga ljósa."
Sigrún varð skammlíf af harmi ok trega. Þat var trúa í forneskju, at menn væri endrbornir, en þat er nú kölluð kerlingavilla. Helgi ok Sigrún, er kallat, at væri endrborin. Hét hann þá Helgi Haddingjaskati, en hon Kára Hálfdanardóttir, svá sem kveðit er í Káruljóðum, ok var hon valkyrja.

"Say to Hæming that Helgi knows
Whom the heroes in armor hid;
A gray wolf had they within their hall,
Whom King Hunding Hamal thought."

Then Blind spake out, the evil-minded:
"Of Hagal's bond-woman bright are the eyes;
Yon comes not of churls who stands at the quern;
The millstones break, the boards are shattered.

"The hero has a doom full hard,
That barley now he needs must grind;
Better befits his hand to feel
The hilt of the sword than the millstone's handle."

"Small is the wonder if boards are splintered;
By a monarch's daughter the mill is turned; Once through clouds she was wont to ride,
And battles fought like fighting men,
(Till Helgi a captive held her fast;
Sister she is of Sigar and Hogni,
Thus bright are the eyes of the Ylfings' maid.)"

"Who rules the ship by the shore so steep?
Where is the home ye warriors have?
Why do ye bide in Brunavagar,
Or what the way that ye wish to try?"

Helgi spake: 6.
"Hamal's the ship by the shore so steep,
Our home in Hlesey do we have;
For fair wind bide we in Brunavagar,
Eastward the way that we wish to try."

Sigrun spake: 7.
"Where hast thou, warrior, battle wakened,
Or gorged the birds of the sisters of Guth?
Why is thy byrnie spattered with blood,
Why helmed dost feast on food uncooked?"

Helgi spake: 8.
"Latest of all, the Ylfings' son
On the western sea, if know thou wilt,
Captured bears in Bragalund,
And fed the eagles with edge of sword.
Now is it shown why our shirts are bloody,
And little our food with fire is cooked."

Sigrun spake: 9.
"Of battle thou tellest, and there was bent
Hunding the king before Helgi down;
There was carnage when thou didst avenge thy kin,
And blood flowed fast on the blade of the sword."

Helgi spake: 10.
"How didst thou know that now our kin,
Maiden wise, we have well avenged?
Many there are of the sons of the mighty
Who share alike our lofty race."

Sigrun spake: 11.
"Not far was I from the lord of the folk,
Yester morn, when the monarch was slain;
Though crafty the son of Sigmund, methinks,
When he speaks of the fight in slaughter-runes.

"On the long-ship once I saw thee well,
When in the blood-stained bow thou wast, (And round thee icy waves were raging;)
Now would the hero hide from me,
But to Hogni's daughter is Helgi known."

Sigrun the joyful chieftain sought,
Forthwith Helgi's hand she took; She greeted the hero helmed and kissed him,
The warrior's heart to the woman turned.

From her heart the daughter of Hogni spake,
Dear was Helgi, she said, to her;
"Long with all my heart I loved
Sigmund's son ere ever I saw him.

"At the meeting to Hothbrodd mated I was,
But another hero I fain would have;
Though, king, the wrath of my kin I fear,
Since I broke my father's fairest wish."

Helgi spake: 16.
"Fear not ever Hogni's anger,
Nor yet thy kinsmen's cruel wrath;
Maiden, thou with me shalt live,
Thy kindred, fair one, I shall not fear."

"Who is the king who captains the fleet,
And to the land the warriors leads?"

"Never shall Sigrun from Sevafjoll,
Hothbrodd king, be held in thine arms;
Granmar's sons full cold have grown,
And the giant-steeds gray on corpses gorge."

"Maid, not fair is all thy fortune,
The Norns I blame that this should be;
This morn there fell at Frekastein
Bragi and Hogni beneath my hand.

"At Hlebjorg fell the sons of Hrollaug,
Starkath the king at Styrkleifar; Fighters more noble saw I never,
The body fought when the head had fallen.

"On the ground full low the slain are lying,
Most are there of the men of thy race;
Nought hast thou won, for thy fate it was
Brave men to bring to the battle-field."

Then Sigrun wept. Helgi said:

"Grieve not, Sigrun, the battle is gained,
The fighter can shun not his fate."

Sigrun spake:
"To life would I call them who slaughtered lie,
If safe on thy breast I might be."

"What hero great is guiding the ships?
A golden flag on the stem he flies;
I find not peace in the van of your faring,
And round the fighters is battle-light red."

Sinfjotli spake: 23.
"Here may Hothbrodd Helgi find,
The hater of flight, in the midst of the fleet;
The home of all thy race he has,
And over the realm of the fishes he rules."

Gothmund spake: 24.
"First shall swords at Frekastein
Prove our worth in place of words;
Time is it, Hothbrodd, vengeance to have,
If in battle worsted once we were."

Sinfjotli spake: 25.
"Better, Gothmund, to tend the goats,
And climb the rocks of the mountain cliffs;
A hazel switch to hold in thy hand
More seemly were than the hilt of a sword."

Helgi spake: 26.
"Better, Sinfjotli, thee 'twould beseem
Battles to give, and eagles to gladden,
Than vain and empty speech to utter,
Though warriors oft with words do strive.

"Good I find not the sons of Granmar,
But for heroes 'tis seemly the truth to speak;
At Moinsheimar proved the men
That hearts for the wielding of swords they had,
(And ever brave the warriors are.)"

"Sad am I, sister, sorrow to tell thee,
Woe to my kin unwilling I worked;
In the morn there fell at Fjoturlund
The noblest prince the world has known,
(And his heel he set on the heroes' necks.)"

Sigrun spake: 29.
"Now may every oath thee bite
That with Helgi sworn thou hast,
By the water bright of Leipt,
And the ice-cold stone of Uth.

"The ship shall sail not in which thou sailest,
Though a favoring wind shall follow after;
The horse shall run not whereon thou ridest,
Though fain thou art thy foe to flee.

..............
..............
"The sword shall bite not which thou bearest,
Till thy head itself it sings about.

"Vengeance were mine for Helgi's murder,
Wert thou a wolf in the woods without,
Possessing nought and knowing no joy,
Having no food save corpses to feed on."

Dag spake: 33.
"Mad art thou, sister, and wild of mind,
Such a curse on thy brother to cast;
Othin is ruler of every ill,
Who sunders kin with runes of spite.

"Thy brother rings so red will give thee,
All Vandilsve and Vigdalir; Take half my land to pay the harm.
Ring-decked maid, and as meed for thy sons."

Sigrun spake: 35.
"I shall sit not happy at Sevafjoll,
Early or late, my life to love,
If the light cannot show, in the leader's band,
Vigblær bearing him back to his home,
(The golden-bitted; I shall greet him never.)

"Such the fear that Helgi's foes
Ever felt, and all their kin,
As makes the goats with terror mad
Run from the wolf among the rocks.

"Helgi rose above heroes all
Like the lofty ash above lowly thorns,
Or the noble stag, with dew besprinkled,
Bearing his head above all beasts,
(And his horns gleam bright to heaven itself.)"

"Thou shalt, Hunding, of every hero
Wash the feet, and kindle the fire,
Tie up dogs, and tend the horses,
And feed the swine ere to sleep thou goest."

"Is this a dream that methinks I see,
Or the doom of the gods, that dead men ride, And hither spurring urge your steeds,
Or is home-coming now to the heroes granted?"

Helgi spake: 40.
"No dream is this that thou thinkest to see,
Nor the end of the world, though us thou beholdest,
And hither spurring we urge our steeds,
Nor is home-coming now to the heroes granted."

"Go forth, Sigrun, from Sevafjoll,
If fain the lord of the folk wouldst find;
(The hill is open, Helgi is come;)
The sword-tracks bleed; the monarch bade
That thou his wounds shouldst now make well."

"Now am I glad of our meeting together,
As Othin's hawks, so eager for prey,
When slaughter and flesh all warm they scent,
Or dew-wet see the red of day.

"First will I kiss the lifeless king,
Ere off the bloody byrnie thou cast;
With frost thy hair is heavy, Helgi,
And damp thou art with the dew of death;
(Ice-cold hands has Hogni's kinsman,
What, prince, can I to bring thee ease?)"

Helgi spake: 44.
"Thou alone, Sigrun of Sevafjoll,
Art cause that Helgi with dew is heavy;
Gold-decked maid, thy tears are grievous,
(Sun-bright south-maid, ere thou sleepest;)
Each falls like blood on the hero's breast,
(Burned-out, cold, and crushed with care.)

"Well shall we drink a noble draught,
Though love and lands are lost to me;
No man a song of sorrow shall sing,
Though bleeding wounds are on my breast; Now in the hill our brides we hold,
The heroes' loves, by their husbands dead."

"Here a bed I have made for thee, Helgi,
To rest thee from care, thou kin of the Ylfings;
I will make thee sink to sleep in my arms,
As once I lay with the living king."

Helgi spake: 47.
"Now do I say that in Sevafjoll
Aught may happen, early or late,
Since thou sleepest clasped in a corpse's arms,
So fair in the hill, the daughter of Hogni!
(Living thou comest, a daughter of kings.)

"Now must I ride the reddened ways,
And my bay steed set to tread the sky;
Westward I go to wind-helm's bridges,
Ere Salgofnir wakes the warrior throng."

"Now were he come, if come he might,
Sigmund's son, from Othin's seat;
Hope grows dim of the hero's return
When eagles sit on the ash-tree boughs,
And men are seeking the meeting of dreams."

The Maiden said: 50.
"Mad thou wouldst seem alone to seek,
Daughter of heroes, the house of the dead;
For mightier now at night are all
The ghosts of the dead than when day is bright."

”Säg till Heming
att Helge minns
vem krigarna
fällde i brynja;
en grå varg
hade ni därinne,
där kung Hunding
trodde sig ha Hamal.”
Hamal hette Hagals son. Kung Hunding sände män till Hagal för att leta efter Helge, men Helge kunde inte komma undan på annat sätt än att ta på sig en trälinnas kläder och ställa sig att mala. De letade men fann inte Helge. Då kvad Blind den illvillige:

”Skarpa är ögonen
på Hagals trälinna;
av bondesläkt är inte den
som står vid kvarnen;
stenarna spricker,
kvarnkaret brast.

Nu har ett hårt öde
drabbbat fursten,
när härskaren måste
mala de fallnas korn;
bättre passar
i den handen
ett svärdsfäste
än en kvarnstång.”
Hagal svarade och kvad:

”Det gör föga skada
om kvarnkaret dånar,
när en kungadotter
vrider kvarnstången;
hon for fram
ovanför molnen
och vågade strida
som vikingar,
innan Helge
gjorde henne till fånge;
hon är syster
till Sigar och Högne;
därför har ylvingarnas mö
så djärva ögon.”
Helge kom undan och gick ombord på ett härskepp. Han fällde kung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Han låg med sin här i Brunavågar och gjorde strandhugg där, och där åt de rått kött. En kung hette Högne. Hans dotter var Sigrun. Hon var valkyria och red genom luften och över havet. Hon var Svava återfödd. Sigrun red fram till Helges skepp och kvad:

”Vilka låter skeppen
flyta vid stranden?
Var har ni, krigare,
ert hem?
Vad väntar ni på
i Brunavågar?
Vart har ni lust
att pröva färden?”
Helge kvad:

”Hagal låter skeppen
flyta vid stranden,
vi har vårt hem
på Hlesö,
vi väntar på medvind
i Brunavågar,
österut har vi lust
att pröva färden.”
Sigrun kvad:

”Var har du, furste,
väckt strid
eller gött fåglarna
som tillhör Gunns systrar?
Varför är din brynja
stänkt med blod?
Varför skall man under hjälmar
äta rått kött?”
Helge kvad:

”Detta gjorde senast
ylvingarnas ättling
väster om havet,
om du vill veta:
jag tog björnar
i Bragalund
och mättade örnarnas ätt
med spjutspetsar.

Nu har du hört, mö,
hur striden uppstod;
därför åt jag föga stekt
ute på havet.”
Sigrun kvad:

”Dråp beskriver du;
för Helge måste
kung Hunding
falla till marken;
det kom till strid
när ni hämnades fränder,
och blodet stänkte
på svärdets eggar.”
Helge kvad:

”Hur visste du
att vi var de,
kloka kvinna,
som hämnades fränder?
Många är tappra
bland furstars söner
och lika
våra ättlingar.”
Sigrun kvad:

”Jag var inte fjärran,
härens hövding,
i går morse
när kungen dog,
men listig finner jag
Sigmunds son,
som med dunkla dödsrunor
berättar om dråp.

Jag såg dig en gång
förr på långskeppen,
när du stod
i blodiga stävar
och daggkalla
vågor lekte;
nu vill fursten
dölja sig för mig,
men Högnes dotter
känner Helge.”
Granmar hette en mäktig kung som bodde på Svarinshög. Han hade många söner: Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. Hödbrodd var på ett kungamöte. Där trolovade han sig med Sigrun, Högnes dotter. När hon fick höra det red hon med valkyrior genom luften och över havet för att söka Helge. Helge var då vid Logafjällen och hade stridit mot Hundings söner. Där fällde han Alf och Eyjolf, Hjörvard och Hervard, och han var alldeles utmattad av striden och satt under Arastein. Där fann Sigrun honom, sprang fram och slog armarna om hans hals, kysste honom och framförde sitt ärende, så som det berättas i den gamla Volsungakvädet:

Sigrun sökte
den glade fursten,
hon kom för att söka
Helges hand,
kysste och hälsade
kungen under hjälmen;
då väcktes hos fursten
kärlek till kvinnan.

Hon sade sig ha älskat
av hela sitt hjärta
Sigmunds son
innan hon hade sett honom.
Sigrun kvad:

”Jag trolovades
med Hödbrodd bland hären,
men en annan furste
ville jag äkta;
ändå fruktar jag, härskare,
mina fränders vrede;
jag har brutit mot
min fars hjärtas önskan.”

Högnes dotter talade
inte mot sitt hjärta;
hon sade att hon skulle
ha Helges kärlek.
Helge kvad:

”Bekymra dig inte
om Högnes vrede
eller din släkts
onda sinne.
Du skall, unga mö,
leva hos mig;
du har en släkt, du goda,
som jag inte fruktar.”
Helge samlade då en stor skeppshär och for till Frekastein, och ute på havet råkade de ut för ett oväder som hotade deras liv. Då kom blixtar över dem, och strålar föll in i skeppen. De såg nio valkyrior rida i luften och kände igen Sigrun. Då lade sig stormen, och de kom oskadda till land. Granmars söner satt på en klippa när skeppen seglade mot land. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att spana från berget vid hamnen. Då tog volsungarna ner seglen. Då kvad Gudmund:

”Vem är sköldungen
som styr skeppen
och låter ett gyllene
stridsbaner vaja i stäven?
Ståtliga tycks mig de
som far i spetsen;
stridens rodnad sprider sig
kring vikingarna.
Sinfjötle kvad:

”Här kan Hödbrodd
känna igen Helge,
som ogärna flyr,
mitt i flottan;
han har din släkts
fädernejord,
fjörsungarnas arv,
lagt under sig.”
Gudmund kvad:

”Först skall vi
vid Frekastein
i samförstånd tillsammans
avgöra tvisterna;
det är tid, Hödbrodd,
att ta hämnd,
om vi länge
har legat under.”
Sinfjötle kvad:

”Hellre borde du, Gudmund,
valla getter
och klättra i bergens
branta skrevor,
med en hasselkäpp
i handen;
det passar dig bättre
än svärdets domar.
Helge kvad:

”Det passar dig, Sinfjötle,
mycket bättre
att föra krig
och glädja örnar
än att slunga ut
onyttiga ord,
även om furstar
hyser hat mot varandra.

Goda finner jag inte
Granmars söner,
men furstar anstår det
att tala sanning;
de har visat
på Moinheimar
att de har mod
att svinga svärd;
furstarna är
synnerligen tappra.
Gudmund red hem med bud om hären. Då samlade Granmars söner en här. Många kungar kom dit. Där var Högne, Sigruns far, och hans söner Brage och Dag. Där stod ett stort slag, och alla Granmars söner föll, liksom alla deras hövdingar, utom Dag Högnason, som fick nåd och svor volsungarna eder. Sigrun gick ut bland de fallna och fann Hödbrodd döende. Hon kvad:

”Sigrun
från Sefafjällen
skall inte, kung Hödbrodd,
sjunka i din famn;
till ända är livet
– ofta får jättinnans
grå hjord ett lik –
för Granmars söner.”
Sedan fann hon Helge och blev mycket glad. Han kvad:

»Allt gott har inte
blivit dig givet, du kloka,
– fast jag säger att nornorna
råder över en del –:
i morse föll
vid Frekastenen
Brage och Högne;
jag blev deras bane.

Och vid Styrkleivar föll
kung Starkad,
och vid Hlebjörg
Röllaugs söner;
den fursten såg jag
som den mest stridslystne:
hans bål kämpade vidare
när huvudet var borta.

På jorden ligger
de allra flesta
av dina fränder,
förvandlade till lik;
du rådde inte för dråpen,
det var dig beskärt
att du i striden
skulle vara mäktig.»
Då grät Sigrun. Han sade:

»Trösta dig, Sigrun!
En Hild har du varit oss;
furstar rår inte på ödet.»
Sigrun sade:
»Nu skulle jag önska dem levande
som har gått bort,
och ändå kunde jag gömma mig i din famn.»
Helge gifte sig med Sigrun, och de fick söner. Helge blev inte gammal. Dag Högnason offrade till Oden för att få hämnd för sin far. Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade Helge, sin svåger, på den plats som heter Fjöturlund. Han stack spjutet genom Helge. Där föll Helge, men Dag red till Sevafjällen och berättade för Sigrun vad som hade hänt.

»Motvilligt kommer jag, syster,
med sorg till dig,
ty mot min vilja har jag
fått min fränka att gråta;
i morse föll
vid Fjöturlund
den furste som var
bäst i världen
och satte sin fot
på andra furstars nackar.»
Sigrun sade:

»Må alla eder
bita dig,
som du hade
svurit Helge
vid Leipts
klara vatten
och vid den fuktkalla
Unnarstenen.

Må det skepp inte glida
som glider under dig,
fast önskad medvind
ligger på bakifrån;
må den häst inte springa
som springer under dig,
fast du måste
fly dina fiender.

Må det svärd inte bita
som du drar,
om det inte sjunger
kring ditt eget huvud.
Då vore Helges död
hämnad på dig,
om du vore en varg
ute i skogarna,
berövad rikedom
och all glädje,
och ingen föda hade
om du inte frossade på as.»
Dag sade:

»Du är galen, syster,
och från dina sinnen,
när du önskar din bror
ett sådant fördärv;
Oden ensam vållar
allt ont,
ty bland fränder förde han
stridens runor.

Din bror bjuder dig
ringar av rött guld,
hela Vandilsve
och Vigdalarna;
ta halva riket
som bot för din sorg,
du ringprydda kvinna,
tillsammans med dina söner.»
Sigrun sade:

»Jag sitter inte så lycklig
vid Sevafjällen,
varken tidigt eller om natten,
att jag kan glädjas åt livet,
om inte ett sken
lyser från furstens följe
och Vigblä springer hit
med fursten på ryggen,
van vid betsel av guld,
så att jag får hälsa min kung.

Så hade Helge
skrämt upp
alla sina fiender
och deras fränder,
som om getter
rusade från fjället
undan en varg,
vanvettiga av skräck.

Så höjde sig Helge
över andra furstar
som en praktfullt vuxen
ask över törnet,
eller den hjortkalv,
bestänkt med dagg,
som reser sig högre
än alla andra djur,
och vars horn glöder
mot själva himlen.»
En gravhög restes över Helge. När han kom till Valhall erbjöd Oden honom att råda över allt tillsammans med honom. Helge sade:

»Du ska, Hunding,
åt varje man
ordna fotbad
och tända eld,
binda hundarna,
sköta hästarna,
ge svinen spad
innan du går och lägger dig.»
Sigruns trälkvinna gick en kväll förbi Helges gravhög och såg Helge rida till högen med många män. Trälkvinnan sade:

»Är det bara ett bländverk,
det jag tycker mig se,
eller är det Ragnarök
– döda män rider,
ni driver era hästar
med sporrarnas spetsar –
eller har furstarna
fått lov att återvända hem?»
Helge sade:

»Det är inte bara ett bländverk,
det du tycker dig se,
inte heller världens undergång,
fast du ser oss,
fast vi driver våra hästar
med sporrarnas spetsar,
och furstarna har inte
fått lov att återvända hem.»
Trälkvinnan gick hem och sade till Sigrun:

»Gå ut, Sigrun,
från Sevafjällen,
om du längtar efter
att möta härens värn;
högen har öppnats,
Helge har kommit,
såren blöder,
fursten bad dig
att du skulle stilla
blodet från hans sår.»
Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

»Nu gläds jag så
åt vårt möte
som Odens
rovgiriga hökar,
när de vet av fallna,
varma byten,
eller, daggvåta,
ser gryningen.

Först vill jag kyssa
min döde kung,
innan du kastar av dig
den blodiga brynjan;
ditt hår, Helge,
är tyngt av rimfrost,
hela fursten är
bestänkt med dödens dagg,
händerna är fuktkalla
på Högnes svärson;
hur ska jag, furste,
kunna lindra detta för dig?»
Helge sade:

»Du ensam vållar, Sigrun
från Sevafjällen,
att Helge är
bestänkt med sorgens dagg;
du gråter, guldsmyckade,
bittra tårar,
solstrålande kvinna från södern,
innan du går och lägger dig;
varje tår faller blodig
på furstens bröst,
fuktkall, svidande het,
tyngd av sorg.

Låt oss dricka gott
av dyrbara drycker,
fast vi har mist
både kärlek och land;
ingen ska
sjunga sorgesånger,
fast han på mitt bröst
ser såren;
nu är brudar
inneslutna i högen,
hjältarnas kvinnor,
hos oss döda.»
Sigrun bäddade en säng i högen.

»Här har jag, Helge,
rett dig en bädd,
fri från all sorg,
du ättling till Ylvingarna;
i din famn vill jag,
furste, somna,
som jag skulle hos
min levande kung.»
Helge sade:

»Nu säger jag att inget
är omöjligt,
sent eller tidigt
vid Sevafjällen,
när du sover på
en livlös arm,
du ljusa, i högen,
Högnes dotter,
och du själv lever,
du kungafödda.

Det är tid för mig att rida
de rodnande vägarna,
låta min bleka häst
trampa luftens stig;
jag måste vara väster om
vindhjälmens bro
innan Salgofner
väcker segerfolket.»
Helge och hans män red sin väg, och kvinnorna gick hem till gården. Nästa kväll lät Sigrun trälkvinnan hålla vakt vid högen. Men vid solnedgången, när Sigrun kom till högen, sade hon:

»Nu hade han kommit,
om han tänkte komma,
Sigmunds son,
från Odens salar;
jag säger att hoppet bleknar
om furstens färd hit,
när örnar sitter
på askens grenar
och alla skyndar
till drömmarnas ting.»
Trälkvinnan sade:

»Var inte så galen
att du ensam går,
du furstarnas kvinna,
till de dödas boningar;
starkare blir
alla döda fiender
om natten, du unga kvinna,
än under dagens ljus.»
Sigrun levde inte länge på grund av sorg och saknad. I forntiden trodde man att människor återföddes, men det kallas nu käringvillfarelse. Det sägs att Helge och Sigrun blev återfödda. Han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kåra Halvdansdotter, så som det berättas i Kårasångerna, och hon var valkyria.