Källtext till ”Kvädet om Helge Hundingsbane 1”

Ár var alda,
þat er arar gullu,
hnigu heilög vötn
af Himinfjöllum;
þá hafði Helga
inn hugumstóra
Borghildr borit
í Brálundi.

Nótt varð í bæ,
nornir kómu,
þær er öðlingi
aldr of skópu;
þann báðu fylki
frægstan verða
ok buðlunga
beztan þykkja.

Sneru þær af afli
örlögþáttu,
þá er borgir braut
í Bráluni;
þær of greiddu
gullin símu
ok und mánasal
miðjan festu.

Þær austr ok vestr
enda fálu,
þar átti lofðungr
land á milli;
brá nift Nera
á norðrvega
einni festi,
ey bað hon halda.

Eitt var at angri
Ylfinga nið
ok þeiri meyju,
er munúð fæddi;
hrafn kvað at hrafni,
- sat á hám meiði
andvanr átu -:
"ek veit nökkut.

Stendr í brynju
burr Sigmundar
dægrs eins gamall,
nú er dagr kominn;
hvessir augu
sem hildingar,
sá er varga vinr,
vit skulum teitir."

Drótt þótti sá
döglingr vera,
kváðu með gumnum
góð ár komin;
sjalfr gekk vísi
ór vígþrimu
ungum færa
ítrlauk grami.

Gaf hann Helga nafn
ok Hringstaði,
Sólfjöll, Snæfjöll
ok Sigarsvöllu,
Hringstöð, Hátún
ok Himinvanga,
blóðorm búinn
bræðr Sinfjötla.

Þá nam at vaxa
fyr vina brjósti
almr ítrborinn
ynðis ljóma;
hann galt ok gaf
gull verðungu,
sparði eigi hilmir
hodd blóðrækinn.

Skammt lét vísi
vígs at bíða;
þá er fylkir var
fimmtán vetra,
ok hann harðan lét
Hunding veginn
þann er lengi réð
löndum ok þegnum.

Kvöddu síðan
Sigmundar bur
auðs ok hringa
Hundings synir,
því at þeir áttu
jöfri at gjalda
fjárnám mikit
ok föður dauða.

Lét-at buðlungr
bótir uppi
né niðja in heldr
nefgjöld fáa;
ván kvað hann mundu
veðrs ins mikla
grára geira
ok gremi Óðins.

Fara hildingar
hjörstefnu til,
þeirar er lögðu
at Logafjöllum;
sleit Fróða frið
fjánda á milli;
fara Viðris grey
valgjörn of ey.

Settisk vísi,
þá er vegit hafði
Alf ok Eyjólf,
und arasteini,
Hjörvarð ok Hávarð,
Hundings sonu;
farit hafði hann allri
ætt geirmímis.

Þá brá ljóma
af Logafjöllum,
en af þeim ljómum
leiftrir kómu,
-- -- --
hávar und hjalmum
á Himinvanga,
brynjur váru þeira
blóði stokknar,
en af geirum
geislar stóðu.

Frá árliga
ór úlfíði
döglingr at því
dísir suðrænar,
ef þær vildi heim
með hildingum
þá nótt fara;
þrymr var alma.

En af hesti
Högna dóttir,
- líddi randa rym, -
ræsi sagði:
"Hygg ek, at vér eigim
aðrar sýslur
en með baugbrota
bjór at drekka.

Hefir minn faðir
meyju sinni
grimmum heitit
Granmars syni,
en ek hef, Helgi,
Höðbrodd kveðinn
konung óneisan
sem kattar son.

Þó kemr fylkir
fára nátta,
nema þú hánum vísir
valstefnu til
eða mey nemir
frá mildingi."
Helgi kvað:

"Uggi eigi þú
Ísungs bana;
fyrr mun dolga dynr,
nema ek dauðr séak."

Sendi áru
allvaldr þaðan
of land ok um lög
leiðar at biðja,
iðgnógan
Ógnar ljóma
brögnum bjóða
ok burum þeira.

"Biðið skjótliga
til skipa ganga
ok ór Brandeyju
búna verða."
Þaðan beið þengill,
unz þingat kómu
halir hundmargir
ór Heðinseyju.

Ok þar af ströndum
ór Stafnsnesi
beit her út skriðu
ok búin gulli;
spurði Helgi
Hjörleif at því:
"hefir þú kannaða
koni óneisa?"

En ungr konungr
öðrum sagði,
seint kvað at telja
af Trönueyri
langhöfðuð skip
und líðöndum,
þau er í Örvasund
útan fóru.

"Tolf hundruð
tryggra manna;
þó er í Hátúnum
halfu fleira
víglið konungs;
ván erum rómu."

Svá brá stýrir
stafntjöldum af,
at mildinga
mengi vakði,
ok döglingar
dagsbrún séa
ok siklingar
sneru upp við tré
vefnistingum
á Varinsfirði.

Varð ára ymr
ok járna glymr,
brast rönd við rönd,
reru víkingar;
eisandi gekk
und öðlingum
lofðungs floti
löndum fjarri.

Svá var at heyra,
er saman kómu
kolgu systir
ok kilir langir,
sem björg eða brim
brotna myndi.

Draga bað Helgi
há segl ofar,
varð-at hrönnum
höfn þingloga,
þá er ógurlig
Ægis dóttir
stagstjórnmörum
steypa vildi.

En þeim sjalfum
Sigrún ofan
folkdjörf of barg
ok fari þeira;
snerisk ramliga
Rán ór hendi
gjalfrdýr konungs
at Gnipalundi.

Sat þar um aftan
í Unavágum,
flaust fagrbúin
fljóta knáttu;
en þeir sjalfir
frá Svarinshaugi
með hermðar hug
her könnuðu.

Frá góðborinn
Goðmundr at því:
"Hverr er landreki,
sá er liði stýrir
ok hann feiknalið
færir at landi?"

Sinfjötli kvað
- slöng upp við rá
rauðum skildi,
rönd var ór gulli;
þar var sundvörðr,
sá er svara kunni
ok við öðlinga
orðum skipta --:

"Segðu þat í aftan,
er svínum gefr
ok tíkr yðrar
teygir at solli,
at sé Ylfingar
austan komnir
gunnar gjarnir
fyr Gnipalundi.

Þar mun Höðbroddr
Helga finna
flugtrauðan gram
í flota miðjum,
sá er oft hefir
örnu sadda,
meðan þú á kvernum
kystir þýjar."
Guðmundr kvað:

"Fátt mantu, fylkir,
fornra spjalla,
er þú öðlingum
ósönnu bregðr;
þú hefir etnar
ulfa krásir
ok bræðr þínum
at bana orðit,
oft sár sogin
með svölum munni,
hefr í hreysi
hvarleiðr skriðit."
Sinfjötli kvað:

"Þú vart völva
í Varinseyju,
skollvís kona,
bartu skrök saman;
kvaztu engi mann
eiga vilja,
segg brynjaðan,
nema Sinfjötla.

Þú vart, in skæða,
skass, valkyrja,
ötul, ámátlig
at Alföður;
mundu einherjar
allir berjask,
svevís kona,
of sakar þínar.

Níu áttu vit
á nesi Ságu
ulfa alna,
ek var einn faðir þeira."
Guðmundr kvað:

"Faðir var-at-tu
fenrisulfa
öllum ellri,
svá at ek muna,
síz þik geldu
fyr Gnipalundi
þursa meyjar
á Þórsnesi.

Stjúpr vartu Siggeirs,
látt und stöðum heima,
vargljóðum vanr
á viðum úti;
kómu þér ógögn
öll at hendi,
þá er bræðr þínum
brjóst raufaðir;
gerðir þik frægjan
af firinverkum."
Sinfjötli kvað:

"Þú vart brúðr Grana
á Brávelli,
gullbitluð vart
gör til rásar;
hafða ek þér móðri
marg skeið riðit
svangri und söðli,
simul, forbergis."
Guðmundr kvað:

"Sveinn þóttir þú
siðlauss vera,
þá er þú Gullnis
geitr molkaðir,
en í annat sinn
Imðar dóttir
tötrughypja.
Vill þú tölu lengri?"
Sinfjötli kvað:

"Fyrr vilda ek
at Frekasteini
hrafna seðja
á hræum þínum
en tíkr yðrar
teygja at solli
eða gefa göltum;
deili gröm við þik."
Helgi kvað:

"Væri ykkr, Sinfjötli,
Sæmra miklu
gunni at heyja
ok glaða örnu,
en sé ónýtum
orðum at bregðask,
þótt hringbrotar
heiftir deili.

Þykkja-t mér góðir
Granmars synir,
þó dugir siklingum
satt at mæla;
þeir hafa markat
á Móinsheimum,
at hug hafa
hjörum at bregða."

Þeir af ríki
renna létu
Svipuð ok Sveggjuð
Sólheima til
dala döggótta,
dökkvar hlíðir;
skalf Mistar marr
hvar er megir fóru.

Mættu þeir tyggja
í túnhliði,
sögðu stríðliga
stilli kómu;
úti stóð Höðbroddr
hjalmi faldinn,
hugði hann jóreið
ættar sinnar:
"Hví er hermðar litr
á Hniflungum?"
Guðmundr kvað:

"Snúask hér at sandi
snævgir kjólar,
rakka-hirtir
ok ráar langar,
skildir margir,
skafnar árar,
göfugt lið gylfa,
glaðir Ylfingar.

Ganga fimmtán
folk upp á land,
þó er í Sogn út
sjau þúsundir;
liggja hér í grindum
fyr Gnipalundi
brimdýr blásvört
ok búin gulli;
þar er miklu mest
mengi þeira;
mun-a nú Helgi
hjörþing dvala."
Höðbroddr kvað:

"Renni rökn bitluð
til Reginþinga,
en Sporvitnir
at Sparinsheiði,
Mélnir ok Mýlnir
til Myrkviðar;
látið engi mann
eftir sitja,
þeira er benlogum
bregða kunni.

Bjóðið ér Högna
ok Hrings sonum,
Atla ok Yngva,
Alf inum gamla,
þeir ró gjarnir
gunni at heyja;
látum Völsunga
viðrnám fáa."

Svipr einn var þat,
er saman kómu
fölvir oddar
at Frekasteini;
ey var Helgi
Hundings bani
fyrstr í fólki,
þar er firar börðusk,
æstr á ímu,
alltrauðr flugar;
sá hafði hilmir
hart móðakarn.

Kómu þar ór himni
hjalmvítr ofan,
- óx geira gnýr, -
þær er grami hlífðu;
þá kvað þat Sigrún,
sárvitr fluga
- át hálu skær
af hugins barri -:

"Heill skaltu, vísi,
virða njóta,
áttstafr Yngva,
ok una lífi,
er þú fellt hefir
inn flugartrauða
jöfur, þann er olli
ægis dauða.

Ok þér, buðlungr,
samir bæði vel
rauðir baugar
ok in ríkja mær;
heill skaltu, buðlungr,
bæði njóta
Högna dóttur
ok Hringstaða,
sigrs ok landa.
Þá er sókn lokit.

In olden days, when eagles screamed,
And holy streams from heaven's crags fell,
Was Helgi then, the hero-hearted,
Borghild's son, in Bralund born.

'Twas night in the dwelling, and Norns there came,
Who shaped the life of the lofty one;
They bade him most famed of fighters all
And best of princes ever to be.

Mightily wove they the web of fate,
While Bralund's towns were trembling all;
And there the golden threads they wove,
And in the moon's hall fast they made them.

East and west the ends they hid,
In the middle the hero should have his land;
And Neri's kinswoman northward cast
A chain, and bade it firm ever to be.

Once sorrow had the Ylfings' son,
And grief the bride who the loved one had borne.
******
Quoth raven to raven, on treetop resting,
Seeking for food, "There is something I know.

"In mail-coat stands the son of Sigmund,
A half-day old; now day is here;
His eyes flash sharp as the heroes' are,
He is friend of the wolves; full glad are we."

The warrior throng a ruler thought him,
Good times, they said, mankind should see;
The king himself from battle-press came,
To give the prince a leek full proud.

Helgi he named him, and Hringstathir gave him,
Solfjoll, Snæfjoll, and Sigarsvoll,
Hringstoth, Hotun, and Himinvangar,
And a blood-snake bedecked to Sinfjotli's brother.

Mighty he grew in the midst of his friends,
The fair-born elm, in fortune's glow;
To his comrades gold he gladly gave,
The hero spared not the blood-flecked hoard.

Short time for war the chieftain waited,
When fifteen winters old he was;
Hunding he slew, the hardy wight
Who long had ruled o'er lands and men.

Of Sigmund's son then next they sought
Hoard and rings, the sons of Hunding;
They bade the prince requital pay
For booty stolen and father slain.

The prince let not their prayers avail,
Nor gold for their dead did the kinsmen get;
Waiting, he said, was a mighty storm
Of lances gray and Othin's grimness.

The warriors forth to the battle went,
The field they chose at Logafjoll; Frothi's peace midst foes they broke,
Through the isle went hungrily Vithrir's hounds.

The king then sat, when he had slain
Eyjolf and Alf, 'neath the eagle-stone;
Hjorvarth and Hovarth, Hunding's sons,
The kin of the spear-wielder, all had he killed.

Then glittered light from Logafjoll,
And from the light the flashes leaped;
..............

..............
High under helms on heaven's field;
Their byrnies all with blood were red,
And from their spears the sparks flew forth.

Early then in wolf-wood asked
The mighty king of the southern maid,
If with the hero home would she
Come that night; the weapons clashed.

Down from her horse sprang Hogni's daughter,—
The shields were still,— and spake to the hero:
"Other tasks are ours, methinks,
Than drinking beer with the breaker of rings.

"My father has pledged his daughter fair
As bride to Granmar's son so grim;
But, Helgi, I once Hothbrodd called
As fine a king as the son of a cat.

"Yet the hero will come a few nights hence,
..............
Unless thou dost bid him the battle-ground seek,
Or takest the maid from the warrior mighty."

Helgi spake: 21.
"Fear him not, though Isung he felled,
First must our courage keen be tried,
Before unwilling thou fare with the knave;
Weapons will clash, if to death I come not."

Messengers sent the mighty one then,
By land and by sea, a host to seek,
Store of wealth of the water's gleam,
And men to summon, and sons of men.

"Bid them straightway seek the ships,
And off Brandey ready to be!"
There the chief waited till thither were come
Men by hundreds from Hethinsey.

Soon off Stafnsnes stood the ships,
Fair they glided and gay with gold;
Then Helgi spake to Hjorleif asking:
"Hast thou counted the gallant host?"

The young king answered the other then:
"Long were it to tell from Tronueyr
The long-stemmed ships with warriors laden
That come from without into Orvasund.

..............
"There are hundreds twelve of trusty men,
But in Hotun lies the host of the king.
Greater by half; I have hope of battle."

The ship's-tents soon the chieftain struck,
And waked the throng of warriors all; (The heroes the red of dawn beheld;)
And on the masts the gallant men
Made fast the sails in Varinsfjord.

There was beat of oars and clash of iron,
Shield smote shield as the ships'-folk rowed;
Swiftly went the warrior-laden
Fleet of the ruler forth from the land.

So did it sound, when together the sisters
Of Kolga struck with the keels full long,
As if cliffs were broken with beating surf,
..............

Helgi bade higher hoist the sails,
Nor did the ships'-folk shun the waves,
Though dreadfully did Ægir's daughters
Seek the steeds of the sea to sink.

But from above did Sigrun brave
Aid the men and all their faring; Mightily came from the claws of Ron
The leader's sea-beast off Gnipalund.

At evening there in Unavagar
Floated the fleet bedecked full fair;
But they who saw from Svarin's hill,
Bitter at heart the host beheld.

Then Gothmund asked, goodly of birth,
..............
"Who is the monarch who guides the host,
And to the land the warriors leads?"

Sinfjotli answered, and up on an oar
Raised a shield all red with golden rim; A sea-sentry was he, skilled to speak,
And in words with princes well to strive.

"Say tonight when you feed the swine,
And send your bitches to seek their swill,
That out of the East have the Ylfings come,
Greedy for battle, to Gnipalund.

"There will Hothbrodd Helgi find,
In the midst of the fleet, and flight he scorns;
Often has he the eagles gorged,
Whilst thou at the quern wert slave-girls kissing."

Gothmund spake: 37.
"Hero, the ancient sayings heed,
And bring not lies to the nobly born.
..............
..............

"Thou hast eaten the entrails of wolves,
And of thy brothers the slayer been;
Oft wounds to suck thy cold mouth sought,
And loathed in rocky dens didst lurk."

Sinfjotli spake: 39.
"A witch in Varin's isle thou wast,
A woman false, and lies didst fashion;
Of the mail-clad heroes thou wouldst have
No other, thou saidst, save Sinfjotli only.

"A Valkyrie wast thou, loathly witch,
Evil and base, in Allfather's home;
The warriors all must ever fight,
Woman subtle, for sake of thee.

"..............
..............
Nine did we in Sogunes
Of wolf-cubs have; I their father was."

Gothmund spake: 42.
"Thou didst not father Fenrir's-wolves,
Though older thou art than all I know;
For they gelded thee in Gnipalund,
The giant-women at Thorsnes once.

"Under houses the stepson of Siggeir lay,
Fain of the wolf's cry out in the woods;
Evil came then all to thy hands,
When thy brothers' breasts thou didst redden,
Fame didst thou win for foulest deeds.

"In Bravoll wast thou Grani's bride,
Golden-bitted and ready to gallop;
I rode thee many a mile, and down
Didst sink, thou giantess, under the saddle."

Sinfjotli spake: 45.
"A brainless fellow didst seem to be,
When once for Gollnir goats didst milk, And another time when as Imth's daughter
In rags thou wentest; wilt longer wrangle?"

Gothmund spake: 46.
"Sooner would I at Frekastein
Feed the ravens with flesh of thine
Than send your bitches to seek their swill,
Or feed the swine; may the fiends take you!"

Helgi spake: 47.
"Better, Sinfjotli, thee 'twould beseem
Battle to give and eagles to gladden,
Than vain and empty words to utter,
Though ring-breakers oft in speech do wrangle.

"Good I find not the sons of Granmar,
But for heroes 'tis seemly the truth to speak;
At Moinsheimar proved the men
That hearts for the wielding of swords they had."

Mightily then they made to run
Sviputh and Sveggjuth to Solheimar; (By dewy dales and chasms dark,
Mist's horse shook where the men went by;)
The king they found at his courtyard gate,
And told him the foeman fierce was come.

Forth stood Hothbrodd, helmed for battle,
Watched the riding of his warriors;
..............
"Why are the Hniflungs white with fear?"

Gothmund spake: 51.
"Swift keels lie hard by the land,
(Mast-ring harts and mighty yards,
Wealth of shields and well-planed oars;)
The king's fair host, the Ylfings haughty;
Fifteen bands to land have fared,
But out in Sogn are seven thousand.

"At anchor lying off Gnipalund
Are fire-beasts black, all fitted with gold;
There wait most of the foeman's men,
Nor will Helgi long the battle delay."

Hothbrodd spake: 53.
"Bid the horses run to the Reginthing,
Melnir and Mylnir to Myrkwood now,
(And Sporvitnir to Sparinsheith;)
Let no man seek henceforth to sit
Who the flame of wounds knows well to wield.

"Summon Hogni, the sons of Hring,
Atli and Yngvi and Alf the Old;
Glad they are of battle ever;
Against the Volsungs let us go."

Swift as a storm there smote together
The flashing blades at Frekastein;
Ever was Helgi, Hunding's slayer,
First in the throng where warriors fought;
(Fierce in battle, slow to fly,
Hard the heart of the hero was.)

From heaven there came the maidens helmed,—
The weapon-clang grew,— who watched o'er the king;
Spake Sigrun fair,— the wound-givers flew,
And the horse of the giantess raven's-food had:—

"Hail to thee, hero! full happy with men,
Offspring of Yngvi, shalt ever live,
For thou the fearless foe hast slain
Who to many the dread of death had brought.

"Warrior, well for thyself hast won
Red rings bright and the noble bride;
Both now, warrior, thine shall be,
Hogni's daughter and Hringstathir,
Wealth and triumph; the battle wanes."

Det var i tidernas början,
då örnar skrek,
heliga vatten föll
från Himinfjäll;
då hade Borghild
fött Helge,
den storsinte,
i Brålund.

Det blev natt på gården,
nornor kom,
de som åt fursten
formade hans liv;
de bjöd att han skulle bli
frejdad främst bland furstar
och anses bäst
bland konungar.

Med kraft tvinnade de
ödets trådar,
då borgar bröts
i Brålund;
de redde ut
de gyllene banden
och fäste dem mitt
under månens sal.

I öster och väster
gömde de ändarna;
däremellan skulle fursten
äga landet;
Neres fränka kastade
åt norr
ett enda band,
bjöd det hålla för evigt.

Ett bekymmer fanns
för Ylvingarnas ättling
och för kvinnan
som födde den älskade;
en korp sade till en korp
– den satt i ett högt träd
och saknade föda –:
”Jag vet något.

I brynja står
Sigmunds son,
ett dygn gammal,
nu när dagen har grytt;
hans ögon blixtrar
som hjältars ögon;
han är vargarnas vän,
vi två ska glädjas.”

Hären tyckte att han
var en furste;
bland männen sades
att goda år hade kommit;
kungen själv gick
ur stridens dån
för att ge den unge fursten
en ädel lök.

Han gav honom namnet Helge
och Ringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsvall,
Ringstod, Håtun
och Himinvang,
en smyckad blodorm
åt Sinfjötles bror.

Då började växa,
vid vänners bröst,
den ädelborna almen
i lyckans glans;
han lönade sitt följe
och gav det guld;
den stridslystne fursten
sparade inte på skatter.

Kort lät fursten
vänta på strid;
då kungen var
femton vintrar gammal,
lät han dräpa
den hårde Hunding,
som länge hade rått
över land och undersåtar.

Sedan krävde
Hundings söner
rikedom och ringar
av Sigmunds son,
ty de hade att utkräva
av fursten vedergällning
för stort rov av gods
och för sin fars död.

Fursten betalade
inte böter,
och släktingarna fick
heller ingen mansbot;
han sade att de kunde vänta
en väldig storm
av gråa spjut
och Odens vrede.

Hövdingarna drog
till svärdens möte,
som de hade stämt
till Logafjäll;
Frodes fred bröts
mellan fienderna;
Vidres hundar strövade
likhungriga över ön.

Fursten satte sig,
sedan han hade dräpt
Alv och Eyjolv,
under Örnstenen,
Hjörvard och Håvard,
Hundings söner;
han hade förgjort
spjutkrigarens hela ätt.

Då bröt ett sken fram
från Logafjäll,
och ur detta sken
kom blixtar,
— — —
höga under hjälmar
på Himinvang;
deras brynjor var
bestänkta med blod,
och från spjuten
strålade ljus.

Tidigt frågade
fursten ur vargstriden
de sydländska
diserna om detta:
om de ville fara hem
med krigarna
den natten;
bågarna dånade.

Men från sin häst
sade Högnes dotter
– sköldarnas dån tystnade –
till fursten:
”Jag tror att vi har
andra värv
än att dricka öl
med ringbrytaren.

Min far har lovat
sin dotter
åt Granmars
grymme son,
men jag har, Helge,
sagt att Hödbrodd
är en lika ypperlig kung
som en kattunge.

Ändå kommer fursten
om några nätter,
om du inte kallar honom
till de fallnas möte
eller tar hans mö
ifrån honom.”
Helge sade:

”Frukta inte
Isungs baneman;
förr ska striden dåna,
om jag inte är död.”

Härskaren sände
bud därifrån
över land och hav
för att be om ledung,
för att bjuda männen
och deras söner
rikligt med
Ögns glans.

”Be dem skyndsamt
gå till skeppen
och vara redo
att lämna Brandö.”
Där väntade fursten,
tills dit kom
män i hundratal
från Hedinsö.

Och där från stränderna
vid Stavnsnäs
gled mängder av skepp ut,
prydda med guld;
Helge frågade
Hjörleiv om detta:
”Har du räknat
de ypperliga männen?”

Den unge kungen
svarade den andre;
han sade att det tog tid att räkna
från Tranuör
de långstävade skeppen
under sjökrigarna,
som utifrån seglade
in i Örvasund.

”Tolv hundraden
trogna män;
ändå är kungens
krigshär i Håtun
hälften större;
vi kan vänta oss strid.”

Skeppsföraren drog
stävtälten av
så att furstarnas
manskap vaknade,
och hövdingarna
såg dagens gryning;
krigarna hissade
upp vid masten
de vävda seglen
på Varinsfjorden.

Åror dånade
och järn klingade,
sköld slog mot sköld,
vikingarna rodde;
fram stormade
under ädla män
furstens flotta,
långt från land.

Så lät det
när de möttes,
Kolgas syster
och de långa kölarna,
som om berg eller bränning
skulle brytas sönder.

Helge bjöd dem dra
de höga seglen högre;
krigarna lät sig
inte hejdas av vågorna,
när Ägirs
fruktansvärda dotter
ville störta
stagtyglade hästar i djupet.

Men dem själva
och deras skepp
räddade den stridsdjärva
Sigrun ovanifrån;
med kraft slet sig
kungens bränningsdjur
ur Rans hand
vid Gnipalund.

Där låg de om kvällen
i Unavågar;
de vackert smyckade
skeppen flöt;
men från Svarinshög
spanade de andra själva
med vredgat sinne
ut över hären.

Den ädelborne
Gudmund frågade:
”Vem är härskaren
som styr hären
och för denna väldiga styrka
hit till land?”

Sinfjötle sade
– han svängde upp mot rån
en röd sköld,
vars kant var av guld;
där stod sundets väktare,
som kunde svara
och med furstar
skifta ord –:

”Säg i kväll,
när du ger svinen mat
och lockar era tikar
till dravet,
att Ylvingarna
har kommit österifrån,
lystna på strid,
utanför Gnipalund.

Där ska Hödbrodd
finna Helge,
en furste som skyr flykten,
mitt i flottan,
han som ofta
har mättat örnar,
medan du vid kvarnarna
kysste trälkvinnor.”
Gudmund sade:

”Föga minns du, furste,
av gamla berättelser,
när du beskyller ädla män
för osanna ting;
du har ätit
vargars läckerheter
och blivit
din brors baneman,
ofta sugit sår
med kylig mun,
krupit i klipphålor,
avskydd överallt.”
Sinfjötle sade:

”Du var en völva
på Varinsö,
en trollkunnig kvinna,
som diktade lögner;
du sade att ingen man
ville du ha,
ingen brynjeklädd kämpe,
utom Sinfjötle.

Du var, du skadliga,
ett troll, en valkyria,
våldsam och fasansfull
hos Allfader;
alla enhärjar
måste slåss,
du svekfulla kvinna,
för din skull.

Nio vargar
födde vi upp
på Sagas näs;
jag ensam var deras far.”
Gudmund sade:

”Du var inte far
till fenrisulvarna,
du äldst av alla,
såvitt jag minns,
sedan du blev kastrerad
vid Gnipalund
av tursamöar
på Torsnäs.

Siggeirs styvson var du,
låg under bodarna hemma,
van vid vargatjut
ute i skogarna;
all olycka
kom över dig,
när du rev upp
din brors bröst;
du gjorde dig ryktbar
genom nidingsdåd.”
Sinfjötle sade:

”Du var Granes brud
på Bråvall,
med guldbetsel var du
gjord redo för loppet;
många sträckor hade jag
ridit dig trött,
slank under sadeln,
du klippornas renko.”
Gudmund sade:

”En slyngel tycktes du
utan seder,
då du mjölkade
Gullners getter,
och en annan gång
var du Imds dotter,
en trasig slinka.
Vill du höra mer?”
Sinfjötle sade:

”Hellre ville jag
vid Frekasten
mätta korpar
med ditt lik
än locka era tikar
till dravet
eller ge galtarna mat;
onda makter må strida med dig.”
Helge sade:

”Det skulle anstå er,
Sinfjötle, mycket bättre
att utkämpa strid
och glädja örnar
än att växla
onyttiga ord,
fast ringbrytare
hyser hat mot varandra.

Jag tycker inte väl
om Granmars söner,
men det anstår furstar
att tala sanning;
de har visat
på Moinsheim
att de har mod
att svinga svärd.”

Med kraft lät de
Svিপud och Sveggjud
löpa mot Solheim,
över daggiga dalar
och mörka sluttningar;
Mists häst skalv
överallt där männen
red fram.

De mötte härskaren
i gårdsgrinden,
berättade häftigt
för fursten om ankomsten;
ute stod Hödbrodd
med hjälm på huvudet,
han såg sin ätt
komma ridande:
”Varför bär Hniflungarna
vredens färg?”
Gudmund sade:

”Hit mot stranden
svänger snabba skepp,
mastringens hjortar
och långa rår,
många sköldar,
hyvlade åror,
kungens ädla här,
glada Ylvingar.

Femton härskaror
går i land,
ändå finns ute i Sogn
sju tusen;
här ligger inom inhägnader
utanför Gnipalund
blåsvarta bränningsdjur,
prydda med guld;
där finns den överlägset största
delen av deras styrka;
Helge lär nu inte
dröja med svärdens ting.”
Hödbrodd sade:

”Låt betslade hästar
löpa till Reginting,
och Sporvitner
till Sparinshed,
Melner och Mylner
till Mörkved;
låt ingen man
stanna kvar
av dem som kan
svinga sårens lågor.

Kalla på Högne
och Rings söner,
Atle och Yngve,
Alv den gamle;
de är ivriga
att utkämpa strid;
låt oss bjuda
Volsungarna motstånd.”

Som en enda blixt var det,
när de möttes,
de bleka spetsarna
vid Frekasten;
alltid var Helge,
Hundings baneman,
främst i hären
där männen stred,
vild i kampen,
helt obenägen att fly;
den fursten hade
ett hårt hjärta.

Där kom hjälmväsen
ned från himlen
– spjutens dån växte –,
de som skyddade fursten;
då sade Sigrun detta,
sårväsen flög
– trollkvinnans häst åt
av korpens korn –:

”Hell dig, furste,
må du njuta mäns trohet,
Yngves ättestöd,
och glädjas åt livet,
sedan du har fällt
den flyktskygge
fursten, han som vållade
krigarens död.

Och dig, furste,
anstår båda väl:
röda ringar
och den mäktiga mön;
hell dig, furste,
må du njuta både
Högnes dotter
och Ringstad,
seger och land.
Nu är striden slut.”