Källtext till ”Gylfes synvilla”

King Gylfi ruled the lands now called Sweden. It is said of him that he gave a wandering woman, as a reward for entertaining him, as much ploughland in his kingdom as four oxen could plough in a day and a night. This woman was of the race of the Aesir; her name was Gefjon. She took four oxen from the north, out of Jotunheim; they were her sons by a certain giant. She harnessed them to a plough, and the plough cut so broadly and deeply that it loosened the land. The oxen dragged that land out to sea and westward, and stopped in a certain strait. There Gefjon set the land down, gave it a name, and called it Zealand. Where the land had been torn up, a lake remained. It is now called Lake Mälaren in Sweden, and the inlets in the lake correspond to the headlands of Zealand. As the poet Bragi the Old says:

Gefjon gladly drew from Gylfi
the deep-soiled round of land,
Denmark's increase, so that the straining
beasts sent up steam.
The oxen bore eight
forehead moons and four heads
as they went before the broad
plundered island of meadows.

King Gylfi was a wise man and skilled in magic. He wondered greatly that the people of the Aesir were so knowledgeable that everything went according to their wishes. He considered whether this came from their own nature or was brought about by the divine powers they worshipped. He set out for Asgard, travelling secretly, and disguised himself by taking on the appearance of an old man. But the Aesir were wiser in this, for they had the gift of prophecy: they saw his journey before he arrived and prepared illusions to meet him.

When he entered the stronghold, he saw a hall so high that he could scarcely see over it. Its roof was laid with gilded shields like shingles. As Thjodolf of Hvin says, Valhalla was roofed with shields:

On their backs the thoughtful warriors
let Svafnir's hall-shingles gleam;
they were battered
with stones.

Gylfi saw a man in the doorway of the hall, juggling short swords, with seven in the air at once. This man was the first to ask the other's name. Gylfi called himself Gangleri and said he had come by out-of-the-way paths. He asked for a night's lodging and asked who owned the hall. The man answered that it belonged to their king: “But I can take you to see him. Then you must ask his name yourself.” The man turned and went ahead of him into the hall, and he followed. At once the door closed behind his heels. There he saw many sections of floor and many people: some were playing games, some drinking, and some fighting with weapons. He looked around, and many things he saw seemed incredible to him. Then he said:

Every doorway,
before going forward,
should be looked about,
for there is no knowing
where enemies sit
in the hall ahead.

He saw three high seats, each above the next, with three men, one in each. He asked the names of their rulers. The man who had led him in answered that the one seated in the lowest high seat was king: “His name is Har; next is the one called Jafnhar, and highest is the one called Thridi.”

Har asked the newcomer whether he had any further business, adding that food and drink were freely available to him, as to everyone there in Har's hall. He said that first he wished to ask whether there was any learned man inside. Har said he would not come out unharmed unless he proved the wiser:

“And stand forward
while you ask;
the one who answers shall sit.”

Gangleri began by asking: “Who is highest or oldest of all the gods?”

Har said: “He is called Allfather in our language, but in ancient Asgard he had twelve names. One is Allfather, the second Herran or Herjan, the third Nikar or Hnikar, the fourth Nikud or Hnikud, the fifth Fjolnir, the sixth Oski, the seventh Omi, the eighth Biflidi or Biflindi, the ninth Svidur, the tenth Svidrir, the eleventh Vidrir, and the twelfth Jalg or Jalk.”

Then Gangleri asked: “Where is this god, what powers does he have, and what great deeds has he done?”

Har said: “He lives through all ages, governs his entire realm, and rules all things, great and small.”

Then Jafnhar said: “He fashioned heaven and earth and the skies, and everything in them.”

Then Thridi said: “Yet his greatest deed was to make humankind and give each person a soul that shall live and never perish, though the body rots into earth or burns to ashes. All people who live rightly shall live on and be with him himself in the place called Gimle or Vingolf. But wicked people go to Hel, and from there into Niflhel, down in the ninth world.”

Then Gangleri said: “What was he doing before heaven and earth were made?”

Har answered: “Then he was among the frost giants.”

Gangleri said: “What was the beginning, how did it begin, and what was there before?”

Har answered: “As it says in the Seeress's Prophecy:

It was early in the ages,
when nothing existed;
there was neither sand nor sea
nor cool waves;
earth was nowhere to be found,
nor heaven above;
there was Ginnungagap,
but no grass.”

Then Jafnhar said: “It was many ages before the earth was created that Niflheim was made. In its centre lies the spring called Hvergelmir, and from it flow the rivers named Svol, Gunnthra, Fjorm, Fimbulthul, Slid and Hrid, Sylg and Ylg, Vid and Leipt. Gjoll is nearest the gates of Hel.”

Then Thridi said: “First, however, there was the world in the southern region called Muspell. It is bright and hot. That region flames and burns, and it is impassable to outsiders who have no ancestral home there. The one who sits at its frontier to defend the land is called Surt. He has a flaming sword, and at the end of the world he will go out to wage war, defeat all the gods, and burn the whole world with fire. As it says in the Seeress's Prophecy:

Surt comes from the south
with the scourge of branches;
from his sword shines
the sun of the gods of the slain;
rocky mountains crash,
and giantesses stumble;
men tread the road to Hel,
and heaven splits apart.”

Gangleri said: “How did things take shape before the races came into being or humankind increased?”

Then Har said: “When the rivers called Elivagar had come so far from their sources that the poisonous fluid flowing with them hardened like the slag that runs from a fire, it became ice. When that ice came to a standstill and no longer flowed, it froze over. The vapour rising from the poison froze into frost, and the frost built up layer upon layer, all the way into Ginnungagap.”

Then Jafnhar said: “The part of Ginnungagap facing north filled with the weight and heaviness of ice and frost, and within it were mist and gusts of wind. But the southern part of Ginnungagap grew light from the sparks and glowing embers that flew out of Muspell's world.”

Then Thridi said: “Just as cold and all things harsh came from Niflheim, everything facing towards Muspell was hot and bright. But Ginnungagap was as mild as windless air. When the frost met the warm breath of heat, so that it melted and dripped, life arose from those flowing drops through the power of the one who sent the heat. It took on a human shape, and this being was named Ymir. The frost giants call him Aurgelmir, and from him descend the races of frost giants, as it says in the Shorter Seeress's Prophecy:

All seeresses descend
from Vidolf,
all wizards
from Vilmeid,
and practitioners of sorcery
from Svarthofdi;
all giants
descend from Ymir.

And here the giant Vafthrudnir says:

From Elivagar
sprang drops of poison,
and grew until a giant emerged;
from there our kindreds
all came together;
that is why they are always so fierce.”

Then Gangleri said: “How did races grow from him, or how did it happen that more people came into being? And do you believe that the one you have just told me about is a god?”

Har answered: “By no means do we acknowledge him as a god. He is evil, as are all his descendants. We call them frost giants. It is said that while he slept, he began to sweat. Then a man and a woman grew beneath his left arm, and one of his feet fathered a son with the other. From these came the races of frost giants. That ancient frost giant we call Ymir.”

Then Gangleri said: “Where did Ymir live, and what did he live on?”

Har answered: “The next thing was that, as the frost dripped, it formed a cow called Audhumla. Four rivers of milk flowed from her teats, and she nourished Ymir.”

Then Gangleri said: “What nourished the cow?”

Har answered: “She licked the frost-covered stones, which were salty. On the first day she licked them, a man's hair emerged from the stone by evening; on the second day, a man's head; and on the third day, a whole man was there. He is called Buri. He was handsome, large, and powerful. He fathered a son called Bor, who married a woman called Bestla, daughter of the giant Bolthorn, and they had three sons. One was called Odin, the second Vili, and the third Ve. It is my belief that this Odin and his brothers are the rulers of heaven and earth. We believe that this is his name. It is the name of the man we know to be greatest and most glorious, and you may well call him by that name.”

Then Gangleri said: “What became of their relations, and which side was stronger?”

Har answered: “Bor's sons killed the giant Ymir. When he fell, so much blood poured from his wounds that in it they drowned the whole race of frost giants, except for one who escaped with his household. The giants call him Bergelmir. He climbed onto his mill-box with his wife and survived there. From them descend the races of frost giants, as it says here:

Countless winters
before the earth was created,
Bergelmir was born;
the first thing I remember
is when that wise giant
was laid upon a mill-box.”

Then Gangleri said: “What did Bor's sons do next, if you believe they are gods?”

Har said: “There is no small tale to tell of that. They took Ymir and carried him into the middle of Ginnungagap, and from him they made the earth, and from his blood the sea and lakes. The earth was made from his flesh, and the mountains from his bones. Stones and scree they made from his teeth and molars and from the bones that had been broken.”

Then Jafnhar said: “From the blood that flowed freely out of his wounds they made the sea, when they formed and joined the earth together. They laid that sea in a ring around it, and most people would think it impossible to cross.”

Then Thridi said: “They also took his skull and made the sky from it, setting it up over the earth with four corners. Beneath each corner they placed a dwarf. Their names are Austri, Vestri, Nordri, and Sudri. Then they took the glowing embers and sparks that flew loose, having been cast out of Muspell's world, and set them in the middle of Ginnungagap, both above and below in the heavens, to light heaven and earth. They assigned places to all the heavenly lights. Some were fixed in the heavens, while others moved freely beneath them; yet even these they assigned their places and appointed their courses. Ancient lore says that from then on days and nights were distinguished and years reckoned. As it says in the Seeress's Prophecy:

The sun did not know
where she had her dwelling;
the moon did not know
what power he had;
the stars did not know
where they had their places.

That was how things were before this happened.”

Then Gangleri said: “These are great tidings that I now hear. That is a tremendous work, and skilfully made. What shape did the earth have?”

Har answered: “It is circular around its outer edge, and the deep sea lies all around it. Along that seashore they gave lands to the races of giants to settle. But farther inland they built a fortification around the world against the hostility of the giants. For this fortification they used the giant Ymir's eyebrows, and they called it Midgard. They also took his brain and threw it into the air, making the clouds from it, as it says here:

From Ymir's flesh
the earth was created,
and from his blood the sea,
mountains from his bones,
trees from his hair,
and from his skull the sky.
And from his eyebrows
the gracious powers made
Midgard for the children of men;
and from his brain
all those fierce-tempered
clouds were created.”

Then Gangleri said: "It seems to me that they had accomplished a great deal by then, when earth and heaven had been made, the sun and heavenly bodies set in place, and day and night divided. But where did the people who inhabit the world come from?"

Then Har said: "As the sons of Bor walked along the seashore, they found two trees, picked them up, and fashioned people from them. The first gave them breath and life, the second understanding and movement, and the third a face, speech, hearing, and sight. They gave them clothes and names. The man was called Ask and the woman Embla, and from them sprang the human race, which was given a dwelling within Midgard. Next they made themselves a stronghold in the middle of the world, called Asgard. We call it Troy. There the gods and their kindreds dwelt, and from there arose many events and happenings, both on earth and in the sky. There is a place there called Hlidskjalf, and when Odin sat there in the high seat, he could see throughout all worlds and see every person's deeds, and he understood everything he saw. His wife was called Frigg, daughter of Fjorgyn, and from their line comes the race we call the kindreds of the Aesir, who have inhabited ancient Asgard and the realms belonging to it. That entire race is of divine descent. And he may be called Allfather because he is the father of all the gods and humans and everything that was brought into being by him and his power. Jord was his daughter and his wife. By her he fathered his first son, who is Thor of the Aesir. Power and strength were his, and with them he overcomes all living creatures.

A giant called Norfi or Narfi lived in Jotunheim. He had a daughter called Night. She was black and dark, as befitted her ancestry. She was married to a man called Naglfari. Their son was called Aud. Next she was married to a man called Anar. Their daughter was called Jord. Last she married Delling, who was of the race of the Aesir. Their son was Day. He was bright and beautiful, taking after his father. Then Allfather took Night and her son Day, gave them two horses and two chariots, and sent them up into the sky to ride around the earth every twenty-four hours. Night rides first, on the horse called Hrimfaxi, and every morning he bedews the earth with the drops of foam from his bit. The horse Day owns is called Skinfaxi, and his mane lights up all the sky and the earth."

Then Gangleri said: "How does he direct the course of the sun or the moon?"

Har said: "There was a man called Mundilfari who had two children. They were so beautiful and fair that he called his son Mani and his daughter Sol, and married her to a man called Glen. But the gods were angered by this arrogance, so they took the brother and sister and placed them up in the sky. They made Sol drive the horses that drew the chariot of the sun, which the gods had fashioned to light the worlds from a glowing ember that flew out of Muspellheim. Those horses are called Arvak and Alsvid. Beneath the horses' shoulders the gods placed two bellows to cool them, though in some accounts this is called Isarnkol. Mani directs the course of the moon and governs its waxing and waning. He took two children from the earth, called Bil and Hjuki, as they were walking away from the well called Byrgir, carrying on their shoulders a tub called Saeg, on a pole called Simul. Their father is called Vidfinn. These children accompany Mani, as can be seen from the earth."

Then Gangleri said: "The sun travels swiftly, almost as though she were afraid, and she could scarcely hasten her course more even if she feared her own death."

Then Har answered: "It is no wonder she travels so swiftly. The one pursuing her is close behind, and she has no escape except to flee."

Then Gangleri said: "Who is it that causes her this trouble?"

Har said: "There are two wolves. The one that follows her is called Skoll. She fears him, and he will catch her. The one running ahead of her is called Hati, son of Hrodvitnir. He wants to catch the moon, and so it will happen."

Then Gangleri said: "What is the wolves' ancestry?"

Har said: "A giantess lives east of Midgard in the forest called Ironwood. In that forest dwell the troll-women called the Ironwood women. The old giantess bears many giants as sons, all in the shape of wolves, and these wolves are descended from them. It is said that the mightiest of that kin will be the one called Managarm. He fills himself with the lifeblood of everyone who dies, and he swallows the moon and spatters blood over heaven and all the sky. Then the sun loses its light, and the winds rage and roar from every side. As it says in the Prophecy of the Seeress:

In the east the old one lives,
in Ironwood,
and there gives birth
to Fenrir's brood;
of them all
one will become
the moon's snatcher
in a troll's shape.

He fills himself with the lifeblood
of doomed people,
reddens the gods' dwelling
with crimson blood;
the sun's rays turn black
in the summers that follow,
all weather treacherous.
Do you know yet—or what?"

Then Gangleri said: "What is the way from earth to heaven?"

Then Har answered with a laugh: "That is not a knowledgeable question. Have you not been told that the gods made a bridge from earth to heaven called Bifrost? You must have seen it. Perhaps you call it the rainbow. It has three colours and is very strong, made with greater skill and knowledge than other works. But strong as it is, it will break when the sons of Muspell advance and ride over it, and their horses will swim across great rivers. That is how they will make their way."

Then Gangleri said: "It seems to me that the gods did not build the bridge faithfully if it can break, when they can make things as they please."

Then Har said: "The gods deserve no blame for this work. Bifrost is a good bridge, but there is nothing in this world that can be relied upon when the sons of Muspell attack."

Then Gangleri said: "What did Allfather do when Asgard had been made?"

Har said: "At first he appointed rulers to their seats and asked them to judge people's fates with him and decide how the stronghold should be arranged. This was at the place called Idavoll, in the middle of the stronghold. Their first work was to build the temple where their twelve seats stand, besides the high seat belonging to Allfather. That building is the finest and largest on earth. Inside and out it is all like pure gold. People call that place Gladsheim. They made another hall, a sanctuary belonging to the goddesses, and it was very beautiful. People call that building Vingolf. Next they made a building in which they set up a forge, and for it they made a hammer, tongs, and an anvil, and then all the other tools. After that they worked metal, stone, and wood, and so abundantly the metal called gold that all their household furnishings and all their equipment were made of gold. That age is called the golden age, before it was spoiled by the coming of the women. They came from Jotunheim.

Next the gods took their seats, gave their judgments, and considered how dwarfs had come to life in the soil and down in the earth, like maggots in flesh. The dwarfs had first taken shape and come to life in Ymir's flesh, and were then maggots, but by the gods' decree they acquired human understanding and human form, though they live in earth and stones. Motsognir was the foremost, and Durin the second. As it says in the Prophecy of the Seeress:

Then all the powers went
to the seats of judgment,
the most holy gods,
and considered this:
who should fashion
the host of dwarfs
from the bloody sea
and from Blain's limbs.

There many forms
of human likeness were made,
dwarfs in the earth,
as Durin said.

And she gives these names of the dwarfs:

Nyi, Nidi,
Nordri, Sudri,
Austri, Vestri,
Althjof, Dvalin,
Nar, Nain,
Niping, Dain,
Bifur, Bafur,
Bombur, Nori,
Ori, Onar,
Oin, Mjodvitnir.

Vigg and Gandalf,
Vindalf, Thorin,
Fili, Kili,
Fundin, Vali,
Thror, Throin,
Thekk, Lit and Vit,
Nyr, Nyrad,
Rekk, Radsvid.

These too are dwarfs, and they live in stones, while the former live in the soil:

Draupnir, Dolgthvari,
Har, Hugstari,
Hledjolf, Gloin,
Dori, Ori,
Duf, Andvari,
Heftifili,
Har, Sviar.

But these came from Svarin's Mound to Aurvangar on Joruvellir, and from them Lofar is descended. These are their names:

Skirfir, Virfir,
Skafid, Ai,
Alf, Yngvi,
Eikinskjaldi,
Fal, Frosti,
Fid, Ginnar."

Then Gangleri said: "Where is the gods' chief seat or holy place?"

Har answered: "It is at the ash Yggdrasil. There the gods must hold their courts each day."

Then Gangleri said: "What is there to tell about that place?"

Then Jafnhar said: "The ash is the greatest and best of all trees. Its branches spread over the whole world and reach above heaven. Three roots support the tree and spread very far apart. One is among the Aesir, another among the frost-giants, where Ginnungagap once was. The third stands over Niflheim, and beneath that root is Hvergelmir, while Nidhogg gnaws at the root from below. Beneath the root that reaches towards the frost-giants is Mimir's Well, in which wisdom and understanding are hidden. The owner of the well is called Mimir. He is full of knowledge because he drinks from the well with the horn Gjallarhorn. Allfather came there and asked for a single drink from the well, but he did not receive it until he had given his eye as a pledge. As it says in the Prophecy of the Seeress:

I know it all, Odin,
where you hid your eye,
in the renowned
Well of Mimir.
Mimir drinks mead
every morning
from the pledge of the Father of the Slain.
Do you know yet—or what?

The ash's third root stands in heaven, and beneath that root is a very holy well called Urd's Well. There the gods have their place of judgment. Every day the Aesir ride up there over Bifrost. It is also called the Aesir's Bridge. The horses of the Aesir have these names: Sleipnir is the best; Odin owns him. He has eight legs. The second is Glad, the third Gyllir, the fourth Glen, the fifth Skeidbrimir, the sixth Silfrintopp, the seventh Sinir, the eighth Gisl, the ninth Falhofnir, the tenth Gulltopp, and the eleventh Lettfeti. Baldr's horse was burned with him, but Thor walks to the court and wades the rivers whose names are these:

Kormt and Ormt
and the two Kerlaugar,
these Thor must wade
every day
when he goes to give judgment
at the ash Yggdrasil,
for the Aesir's Bridge
burns all aflame,
the holy waters seethe."

Then Gangleri said: "Does fire burn over Bifrost?"

Har said: "The red you see in the rainbow is burning fire. Frost-giants and mountain-giants would make their way up into heaven if Bifrost were passable to everyone who wished to cross it. There are many beautiful places in heaven, and divine protection surrounds them all. A beautiful hall stands there beneath the ash beside the well, and from that hall come three maidens called Urd, Verdandi, and Skuld. These maidens shape people's lives. We call them Norns. There are also other Norns, who come to every child that is born to shape its life. Some are of divine descent, others are of the race of elves, and a third kind are of the race of dwarfs, as it says here:

Of widely different births
I say the Norns are;
they have no common kin;
some are descended from the Aesir,
some are descended from elves,
some are Dvalin's daughters."

Then Gangleri said: "If the Norns determine people's fates, they deal them out very unevenly: some have good and prosperous lives, while others have little property or renown; some have long lives, others short."

Har said: "Good Norns of noble descent shape good lives, but when people suffer misfortune, evil Norns are responsible."

Then Gangleri said: “What other remarkable things are there to tell about the ash?”

Har says: “There is much to tell about it. An eagle sits in the branches of the ash, and it knows many things, while between its eyes sits a hawk called Vedrfolnir. A squirrel called Ratatosk runs up and down the ash and carries spiteful words between the eagle and Nidhogg. Four stags run among the branches of the ash and browse on its foliage. Their names are Dain, Dvalin, Duneyr, and Durathror. And so many serpents are in Hvergelmir with Nidhogg that no tongue can count them. As it says here:
The ash Yggdrasil
suffers hardship
greater than people know;
a stag bites it above,
its side rots,
Nidhogg gnaws it below.

And this too is said:
More serpents lie
beneath the ash Yggdrasil
than any foolish ape could imagine.
Goin and Moin,
they are Grafvitnir’s sons,
Grabak and Grafvollud,
Ofnir and Svafnir,
will, I think, forever
eat away the tree’s branches.

It is also said that the Norns who dwell beside Urd’s Well draw water from the well every day, together with the mud that lies around it, and pour it over the ash so that its branches will not wither or rot. This water is so holy that everything that enters the well becomes as white as the membrane called the eggshell lining, which lies against the inside of an eggshell, as it says here:
I know an ash standing,
called Yggdrasil,
a tall, holy tree,
sprinkled with white mud;
from it come dews
that fall in the valleys;
it stands forever green above
Urd’s Well.

The dew that falls from it onto the earth is what people call honeydew, and bees feed on it. Two birds are nourished in Urd’s Well. They are called swans, and from these birds has come the kind of bird that bears that name.”

Then Gangleri said: “You can tell great tidings of heaven. What other chief places are there besides Urd’s Well?”

Har says: “There are many splendid places there. One place there is called Alfheim. The people called Light Elves dwell there, but Dark Elves live down in the earth. They differ from them in appearance, and much more in their nature. Light Elves are fairer to look at than the sun, but Dark Elves are blacker than pitch. There is a place called Breidablik, and no place there is fairer. There is also one called Glitnir, whose walls, posts, and pillars are all of red gold, while its roof is of silver. There is another place called Himinbjorg. It stands at the edge of heaven, at the bridge’s end, where Bifrost reaches heaven. There is also a great place called Valaskjalf. Odin owns that place. The gods built it and roofed it with pure silver, and there in this hall is Hlidskjalf, the high seat so named. When Allfather sits in that seat, he sees over all the worlds. At the southern edge of heaven stands the hall called Gimle, the fairest of all and brighter than the sun. It will stand when both heaven and earth have perished, and good and righteous people will dwell in that place for all ages. As it says in the Seeress’s Prophecy:
I know a hall standing,
fairer than the sun,
roofed with gold,
at Gimle;
there shall faithful
people dwell
and through all time
enjoy delight.”

Then Gangleri said: “What protects that place when Surt’s flame burns heaven and earth?”

Har says: “It is said that there is another heaven to the south and above this heaven, called Andlang, and that a third heaven lies still higher, called Vidblain. We believe this place to be in that heaven. But we believe that only Light Elves dwell in those places now.”

Then Gangleri said: “Where does the wind come from? It is strong enough to stir great seas, and it fans fire. Yet strong as it is, it cannot be seen, so it is strangely made.”

Then Har said: “I can readily tell you that. At the northern edge of heaven sits a giant called Hraesvelg. He has an eagle’s shape, and when he takes flight, winds rise from beneath his wings. As it says here:
Hraesvelg he is called,
who sits at heaven’s edge,
a giant in eagle’s shape;
from his wings
they say the wind comes
over all people.”

Then Gangleri said: “Why is there so great a difference that summer should be hot and winter cold?”

Har says: “A man so learned would not ask that, for everyone can tell you this. But if you alone have become so ignorant that you have not heard it, I will nevertheless give you credit for asking an ignorant question once rather than remaining any longer unaware of what you ought to know. The father of Summer is called Svasud, and he leads so pleasant a life that from his name whatever is gentle is called ‘pleasant.’ But Winter’s father is called either Vindloni or Vindsval. He is the son of Vasad, and those kinsmen were fierce and cold-hearted, and Winter has their disposition.”

Then Gangleri said: “Who are the Aesir in whom people ought to believe?”

Har says: “There are twelve Aesir of divine lineage.”

Then Jafnhar said: “The goddesses are no less holy, and their power is no less.”

Then Thridi said: “Odin is the highest and oldest of the Aesir. He rules all things, and mighty as the other gods are, they all serve him as children serve their father. Frigg is his wife, and she knows people’s destinies, though she utters no prophecies, as it is said here that Odin himself spoke to the god called Loki:
You are mad, Loki,
and out of your mind;
why will you not stop, Loki?
All destinies Frigg,
I believe, knows,
though she herself says nothing.

Odin is called Allfather because he is the father of all the gods. He is also called Valfather, because all those who fall in battle are his adopted sons. He assigns them Valhalla and Vingolf, and they are then called Einherjar. He is also called Hangagud and Haftagud, Farmagud, and he named himself in still more ways when he came to King Geirrod:
I called myself Grim
and Gangleri,
Herjan, Hjalmberi,
Thekk, Thridi,
Thud, Ud,
Helblindi, Har, Sad, Svipal,
Sanngetal,
Herteit, Hnikar,
Bileyg, Baleyg,
Bolverk, Fjolnir,
Grimnir, Glapsvid, Fjolsvid,
Sidhott, Sidskegg,
Sigfather, Hnikud,
Allfather, Atrid, Farmatyr,
Oski, Omi,
Jafnhar, Biflindi,
Gondlir, Harbard,
Svidur, Svidrir,
Jalk, Kjalar, Vidur,
Thror, Ygg, Thund,
Vakr, Skilfing,
Vafud, Hroftatyr,
Gaut, Veratyr.”

Then Gangleri said: “You have given him an enormous number of names, and on my faith, it must take great learning to know the reasons and accounts behind them, and what events gave rise to each of these names.”

Then Har says: “It takes great understanding to recount that in detail. But the briefest explanation to give you is that most names have been given because, as many languages as there are in the world, all peoples feel the need to adapt his name to their own tongue for their invocations and prayers. But some events that gave rise to these names occurred on his journeys, and these have been set down in stories. You will not be able to call yourself a learned man unless you can tell of those great events.”

Then Gangleri said: “What are the names of the other Aesir, what do they occupy themselves with, and what have they done to win renown?”

Har says: “Thor is foremost among them, he who is called Asa-Thor or Driving-Thor. He is the strongest of all gods and men. He rules the realm called Thrudvangar, and his hall is called Bilskirnir. In that hall are five hundred and forty rooms. It is the largest house known to people. As it says in Grimnir’s Sayings:
Five hundred rooms
and forty more,
so I reckon Bilskirnir with its winding ways;
of all the houses
I know to be roofed,
my son’s I know to be greatest.

Thor has two goats, whose names are Tanngnjost and Tanngrisnir, and a chariot in which he drives, and the goats draw the chariot. That is why he is called Driving-Thor. He also has three treasures. One of them is the hammer Mjolnir, which frost giants and mountain giants recognize when it is raised aloft, and that is no wonder. It has crushed many a skull among their fathers and kinsmen. He has another excellent treasure, his belt of strength, and when he buckles it around himself, his divine strength increases by half. The third thing he owns is also of great value: his iron gloves. He cannot do without them when gripping the hammer’s shaft. But no one is so learned that he can recount all Thor’s great deeds. Yet I can tell you so many stories about him that many hours will pass before everything I know has been told.”

Then Gangleri said: “I would like to hear tidings of more of the Aesir.”

Har says: “Another son of Odin is Baldr, and good things are to be told of him. He is the best, and everyone praises him. He is so fair in appearance and so bright that light shines from him, and there is a plant so white that it is likened to Baldr’s eyelashes. It is the whitest of all plants, and from this you may judge the beauty of both his hair and his body. He is the wisest of the Aesir, the fairest-spoken, and the most merciful, but it is his nature that none of his judgments can hold good. He dwells in the place called Breidablik. It is in heaven. Nothing unclean may be in that place, as it says here:
Breidablik it is called,
where Baldr has
built himself halls,
in that land
where I know there lie
the fewest baleful things.

The third god is the one called Njord. He dwells in heaven, in the place called Noatun. He rules the course of the wind and calms sea and fire. He should be invoked for seafaring and for fishing and hunting. He is so rich and prosperous that he can grant people wealth in lands or movable goods. He should be invoked for this. Njord is not of the lineage of the Aesir. He was brought up in Vanaheim, but the Vanir gave him to the gods as a hostage and received in exchange as a hostage the one called Hoenir. He became a means of reconciliation between the gods and the Vanir.

Njord’s wife is called Skadi, the daughter of the giant Thjazi. Skadi wishes to have the dwelling her father owned, which is in certain mountains, in the place called Thrymheim, but Njord wishes to be near the sea. They agreed that they should stay nine nights in Thrymheim and then another nine at Noatun. But when Njord came back to Noatun from the mountain, he spoke this verse:
Hateful to me are the mountains;
I was not there long,
only nine nights;
the howling of wolves
seemed ugly to me
beside the singing of swans.

Then Skadi spoke this verse:
I could not sleep
in the beds by the sea
for the bird’s crying;
it wakes me,
coming from the sea,
each morning, the gull.

Then Skadi went up into the mountains and settled in Thrymheim, and she often travels on skis and carries a bow and shoots wild animals. She is called the ski god or the ski goddess. As it is said:
Thrymheim it is called,
where Thjazi lived,
that most mighty giant;
but now Skadi dwells,
the bright bride of the gods,
on her father’s ancient homestead.

Njord in Noatun later fathered two children. One was called Frey, and the daughter Freyja. They were beautiful to look at and powerful. Frey is the most renowned of the Aesir. He rules over rain and sunshine, and thereby the earth's produce, and it is good to call upon him for fruitful seasons and peace. He also rules over people's prosperity. Freyja is the most renowned of the goddesses. She has a dwelling in heaven called Folkvang. Whenever she rides into battle, she has half the slain, and Odin half, as it says here:

Folkvang it is called,
and there Freyja decides
the choice of seats in the hall;
half the slain
she chooses each day,
and Odin has half.

Her hall, Sessrumnir, is large and beautiful. When she travels, she drives two cats and sits in a chariot. She is most ready to hear those who call upon her, and from her name comes the title of honour by which women of rank are called ladies. She was very fond of love poetry. It is good to call upon her in matters of love."

Then Gangleri said: "These Aesir seem very mighty to me, and it is no wonder that great power attends you, since you know the nature of the gods and know to whom each prayer should be addressed. Are there still more gods?"

Har said: "There is another of the Aesir called Tyr. He is the boldest and most courageous, and he has great power over victory in battles. It is good for valiant men to call upon him. It is a saying that a man is brave as Tyr when he surpasses other men and holds nothing back. He was also wise, so that a man who is wisest is said to be wise as Tyr. Here is one sign of his boldness: when the Aesir enticed the wolf Fenrir into letting them put the fetter Gleipnir on him, he did not trust them to release him until they placed Tyr's hand in his mouth as a pledge. When the Aesir would not release him, he bit the hand off at the place now called the wolf-joint. Tyr is therefore one-handed, and he is not called a reconciler of men.

One is called Bragi. He is renowned for wisdom, and above all for eloquence and skill with words. He knows most about poetry, and after him poetry is called bragr. From his name, too, a man or woman whose eloquence surpasses that of others is called the bragr of men or women. His wife is Idunn. In her wooden box she keeps the apples that the gods must bite into when they grow old, and then they all become young. So it will be until Ragnarok."

Then Gangleri said: "It seems to me that the gods have a great deal resting on Idunn's care and faithfulness."

Then Har said with a laugh: "That nearly brought disaster once. I shall be able to tell you about it, but first you must hear more names of the Aesir.

One is called Heimdall. He is called the white god. He is great and holy. Nine maidens bore him as their son, and they were all sisters. He is also called Hallinskidi and Gullintanni. His teeth were of gold. His horse is called Gulltopp. He lives at the place called Himinbjorg, beside Bifrost. He is the gods' watchman and sits there at heaven's edge to guard the bridge against the mountain giants. He needs less sleep than a bird. He can see a hundred leagues away, as well by night as by day. He can also hear grass growing on the earth and wool on sheep, and everything that makes a louder sound. He has the trumpet called Gjallarhorn, and its blast is heard throughout all worlds. Heimdall's sword is called a man's head. It is said here:

Himinbjorg it is called,
and there Heimdall
is said to rule the sanctuaries;
there the gods' watchman,
in his peaceful hall,
gladly drinks the good mead.

And he himself says in Heimdall's Chant:

I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters.

One of the Aesir is called Hod. He is blind. He is very strong, but the gods would wish that there were no need to name this god, for his handiwork will long be remembered among gods and men.

One is called Vidar, the silent god. He has a thick shoe. He is almost as strong as Thor. The gods place great trust in him in every trial.

One is called Ali or Vali, the son of Odin and Rind. He is bold in battle and very fortunate in his shooting.

One is called Ull, the son of Sif and stepson of Thor. He is so good an archer and so skilled on skis that no one can compete with him. He is also handsome and has a warrior's accomplishments. It is also good to call upon him in single combat.

Forseti is the name of the son of Baldr and Nanna, Nep's daughter. He has the hall in heaven called Glitnir. All who come to him with difficult disputes leave reconciled. It is the best place of judgment among gods and men. It says here:

Glitnir is the hall's name;
it is supported by gold
and roofed with silver as well;
there Forseti
dwells most days
and settles every dispute.

There is another counted among the Aesir, whom some call the slanderer of the Aesir, the originator of deceits, and the disgrace of all gods and men. He is named Loki or Lopt, the son of the giant Farbauti. His mother is called Laufey or Nal. His brothers are Byleist and Helblindi. Loki is handsome and beautiful to look at, evil in disposition, and very changeable in his ways. He had more of the wisdom called cunning than other men, and tricks for every purpose. He was always getting the Aesir into serious trouble, and often freed them through his schemes. His wife is called Sigyn, and their son Nari or Narvi.

Loki had still more children. There was a giantess in Jotunheim called Angrboda. With her Loki fathered three children. One was the wolf Fenrir, the second Jormungand, who is the Midgard Serpent, and the third Hel. When the gods learned that these three siblings were being brought up in Jotunheim, and traced through prophecies that great harm and misfortune would come to them from these siblings, they all thought much evil was to be expected, first because of their mother's ancestry, and still worse because of their father's. Then Allfather sent the gods to seize the children and bring them to him. When they came to him, he threw the serpent into the deep sea that surrounds all lands. That serpent grew so large that he lies in the midst of the ocean encircling all lands and bites his own tail.

He threw Hel into Niflheim and gave her authority over nine worlds, so that she should assign lodgings to all who were sent to her, namely those who die of sickness or old age. She has great dwellings there, and her enclosing walls are exceedingly high and her gates large. Her hall is called Eljudnir, her dish Hunger, her knife Famine, her manservant Ganglati, her maidservant Ganglot, her threshold over which one enters Stumbling Pit, her bed Sickbed, and her bed hangings Gleaming Misfortune. She is half blue-black and half flesh-coloured. By this she is easily recognized, and she looks rather downcast and grim.

The Aesir brought the wolf up at home, and Tyr alone had the courage to go to him and give him food. But when the gods saw how much he grew each day, and all prophecies said that he was destined to harm them, the Aesir devised a plan: they made a very strong fetter, which they called Laeding, and brought it to the wolf and asked him to try his strength against it. The wolf thought this was no match for his strength and let them do as they wished. But the first time the wolf strained against it, the fetter broke. Thus he freed himself from Laeding.

Next the Aesir made another fetter, twice as strong, which they called Dromi. Again they asked the wolf to try this fetter, saying that he would become very renowned for his strength if such massive workmanship could not hold him. The wolf reflected that this fetter was very strong, but also that his strength had increased since he broke Laeding. It occurred to him that he would have to take risks if he was to become famous, and he let them put the fetter on him. When the Aesir declared themselves ready, the wolf shook himself, struck the fetter against the ground, strained hard, and kicked against it, breaking the fetter so that its fragments flew far away. Thus he burst out of Dromi. Since then it has been a saying that someone frees himself from Laeding or bursts out of Dromi when something is pursued with great effort.

After that the Aesir feared that they would not be able to bind the wolf. Then Allfather sent the one named Skirnir, Frey's messenger, down into Svartalfheim to some dwarfs, and had them make the fetter called Gleipnir. It was made of six things: the sound of a cat's footfall, a woman's beard, a mountain's roots, a bear's sinews, a fish's breath, and a bird's spittle. And although you have not heard these things before, you can now readily find clear evidence that you are not being lied to. You must have seen that a woman has no beard, that a running cat makes no sound, and that there are no roots beneath a mountain. And on my faith, everything I have told you is equally true, though there are some things you cannot put to the test."

Then Gangleri said: "I can certainly understand that this is true. I can see these things you have now given as examples. But how was the fetter fashioned?"

Har said: "I can readily tell you that. The fetter was smooth and soft as a strip of silk, but as firm and strong as you are now about to hear. When the fetter was brought to the Aesir, they thanked the messenger warmly for carrying out his errand. Then the Aesir went out onto the lake called Amsvartnir, to the islet called Lyngvi, and called the wolf to come with them. They showed him the silken band and asked him to break it, saying that it was somewhat stronger than its thickness might suggest. Each passed it to the next and tested it with the strength of his hands, and it did not break. Even so, they said the wolf would be able to break it.

Then the wolf answered: 'It seems to me that I shall gain no fame from this ribbon, even if I break such a slender band apart. But if it has been made with craft and deceit, though it looks slight, that band shall not go on my legs.'

Then the Aesir said that he would quickly break a slender silken band, since he had previously broken great iron fetters. 'But if you cannot break this band, then you will be unable to frighten the gods. We shall then release you.'

The wolf said: 'If you bind me so that I cannot free myself, you will play such tricks that it will be a long time before I get help from you. I am unwilling to let this band be put on me, but rather than have you question my courage, let one of you put his hand in my mouth as a pledge that this is done without deceit.'

Each of the Aesir looked at the others, and now they felt they faced a double difficulty. None was willing to offer his hand until Tyr held out his right hand and placed it in the wolf's mouth. When the wolf strained against it, the band tightened, and the harder he struggled, the more tightly the band cut into him. Then they all laughed except Tyr. He lost his hand.

When the Aesir saw that the wolf was securely bound, they took the cord attached to the fetter, called Gelgja, and drew it through a great stone slab called Gjoll, and fixed the slab deep down in the earth. Then they took a great stone and drove it still farther into the earth. That stone is called Thviti, and they used it as an anchoring peg. The wolf gaped fiercely and struggled violently, wanting to bite them. They thrust a sword into his mouth. Its hilt rests against his lower jaw and its point against his upper jaw. It is the prop that holds his jaws apart. He howls terribly, and drool runs from his mouth. This is the river called Van. There he lies until Ragnarok."

Then Gangleri said: "Loki fathered an extraordinarily evil brood, but all these siblings are mighty in their own right. Why did the Aesir not kill the wolf, when they expect evil from him?"

Har answered: "The gods held their sanctuaries and places of peace in such reverence that they would not defile them with the wolf's blood, though the prophecies say that he will be Odin's death."

Then Gangleri said: “Who are the goddesses?”

Har says: “Frigg is foremost. She owns the dwelling called Fensalir, and it is very splendid. The second is Saga. She lives at Sokkvabekk, and that is a great place. The third is Eir. She is the best physician. The fourth is Gefjon. She is a virgin, and those who die as virgins serve her. The fifth is Fulla. She too is a virgin and wears her hair loose, with a gold band around her head. She carries Frigg’s casket, looks after her footwear, and shares her secret counsels.

“Freyja ranks highest alongside Frigg. She married a man called Od. Their daughter is Hnoss. She is so beautiful that things which are beautiful and precious are called hnossir after her name. Od went away on long journeys, and Freyja weeps for him, and her tears are red gold. Freyja has many names, because she gave herself various names when she travelled among unfamiliar peoples in search of Od. She is called Mardoll and Horn, Gefn, Syr. Freyja owned Brisingamen. She is also called Vanadis.

“The seventh is Sjofn. She takes great care to turn people’s hearts to love, both women’s and men’s, and from her name love is called sjafni. The eighth is Lofn. She is so gentle and so gracious to those who invoke her that she obtains permission from Allfather or Frigg for women and men to come together, even if this was previously forbidden or flatly refused. From her name comes the word lof, ‘permission’, and also the fact that she is much praised by people. The ninth is Var. She listens to people’s oaths and the private agreements women and men make with one another. For this reason such agreements are called varar. She also takes vengeance on those who break them. The tenth is Vor. She is wise and inquisitive, so that nothing can be hidden from her. It is a saying that a woman becomes vor, ‘aware’, of something when she learns of it.

“The eleventh is Syn. She guards the doors of the hall and shuts them against those who must not enter. She is also appointed to defend at assemblies those cases which she wishes to refute. Hence the saying that syn, ‘denial’, is brought forward when someone denies something. The twelfth is Hlin. She is appointed to watch over those whom Frigg wishes to save from some danger. Hence the saying that someone who finds refuge hleinir. The thirteenth is Snotra. She is wise and gracious in manner. From her name, a woman or man who is restrained in conduct is called snotr. The fourteenth is Gna. Frigg sends her into various worlds on her errands. She has a horse that runs through air and over water, called Hofvarpnir. Once, when she was riding, some Vanir saw her riding through the air. Then one said:

‘What flies there,
what travels there,
or glides through the air?’

“She answers:

‘I do not fly,
though I travel
and glide through the air
on Hofvarpnir,
whom Hamskerpir
sired on Gardrofa.’

“From Gna’s name, something that rises high is said to gnæfa. Sol and Bil are counted among the goddesses, but their nature has been described before.”

“There are still others whose task is to serve in Valhalla, bringing drink and looking after the tableware and drinking vessels. They are named as follows in Grimnismal:

‘Hrist and Mist
I wish to bring me a horn,
Skeggjold and Skogul,
Hild and Thrud,
Hlokk and Herfjotur,
Goll and Geirahod,
Randgrid and Radgrid,
and Reginleif;
they bring ale to the Einherjar.’

“These are called Valkyries. Odin sends them to every battle. They choose which men are to die and determine victory. Gunn and Rota and the youngest of the Norns, called Skuld, always ride out to choose the slain and determine the killings. Jord, Thor’s mother, and Rind, Vali’s mother, are counted among the goddesses.”

“There was a man called Gymir, and his wife was Aurboda. She was of the race of mountain giants. Their daughter is Gerd, who was the most beautiful of all women. One day Frey had gone into Hlidskjalf and was looking out over all the worlds. When he looked north, he saw a great and beautiful house on a certain estate. A woman was walking towards that house, and when she raised her arms and opened the door before her, light shone from her arms over both air and sea, and all the worlds were lit up by her. His great presumption in sitting in that holy seat was thus punished: he went away full of sorrow. When he came home, he said nothing. He did not sleep; he did not drink. Nor did anyone dare to ask him to speak.

“Then Njord had Skirnir, Frey’s attendant, summoned to him and told him to go to Frey, ask him to speak, and find out with whom he was so angry that he would speak to no one. Skirnir said he would go, though unwillingly, and said that he expected harsh answers from him. When he came to Frey, he asked why Frey was so downcast and would speak to no one. Then Frey answered and said that he had seen a beautiful woman, and on her account he was so sorrowful that he would not live long if he could not have her—‘and now you must go and ask for her hand on my behalf and bring her home here, whether her father wishes it or not, and I will reward you well for it.’

“Then Skirnir answered, saying that he would undertake the errand, but Frey must give him his sword. It was such a good sword that it fought by itself. Frey did not let this stand in the way and gave him the sword. Then Skirnir went and asked for the woman’s hand on his behalf and obtained her promise. Nine nights later she was to come to the place called Barrey and there enter into marriage with Frey. When Skirnir told Frey the outcome of his errand, Frey spoke this verse:

‘Long is one night,
long is a second;
how can I endure three?
Often a month
has seemed shorter to me
than this half-night of waiting.’

“This is why Frey was so unarmed when he fought Beli and killed him with a stag’s antler.”

Then Gangleri said: “It is a great wonder that such a lord as Frey should be willing to give away a sword when he had no other equally good. That was a tremendous disadvantage to him when he fought the one called Beli. On my faith, I know he must then have regretted that gift.”

Then Har answers: “It mattered little when he and Beli met. Frey could have killed him with his bare hand. A time will come when Frey will feel the loss of his sword more keenly, when the sons of Muspell come raiding.”

Then Gangleri said: “You say that all those men who have fallen in battle since the beginning of the world have now come to Odin in Valhalla. What does he have to give them for food? I would have thought there must be a very great multitude there.”

Then Har answers: “What you say is true: there is a very great multitude there. But there will be many more yet, and even so they will seem too few when the wolf comes. Yet there is never so great a throng in Valhalla that the meat of the boar called Saehrimnir cannot suffice for them. He is boiled every day and whole again by evening. But as for the question you now ask, I think it likely that few are wise enough to give a true account of this. The cook is called Andhrimnir, and the cauldron Eldhrimnir. As it is said here:

‘Andhrimnir
has Saehrimnir
boiled in Eldhrimnir,
the best of meats;
but few know
on what the Einherjar feed.’”

Then Gangleri said: “Does Odin have the same fare as the Einherjar?”

Har says: “The food set on his table he gives to two wolves he owns, called Geri and Freki. He needs no food: wine is both drink and food to him. As it says here:

‘Geri and Freki
are fed by the battle-seasoned,
glorious Father of Hosts;
but on wine alone
Odin, splendid in arms,
lives forever.

“Two ravens sit on his shoulders and tell into his ears all the news they see or hear. They are called Huginn and Munin. At dawn he sends them to fly over the whole world, and they return at the time of the morning meal. From this he learns much news. For this reason people call him the Raven God, as it is said:

‘Huginn and Munin
fly every day
over the vast earth;
I fear for Huginn,
that he may not return,
yet I fear more for Munin.’”

Then Gangleri said: “What do the Einherjar have to drink that lasts them as plentifully as their food, or is water drunk there?”

Then Har says: “That is a strange question you ask now, whether Allfather would invite kings or earls or other mighty men to his home and give them water to drink. And on my faith, I know that many a man comes to Valhalla who would think he had paid dearly for his drink of water, if there were no better welcome to be found there, after enduring wounds and agony until his death. I can tell you something different about it. A goat called Heidrun stands on top of Valhalla and browses on the foliage of the branches of that very famous tree called Laerad. From her teats flows mead with which she fills a vat every day. There is so much that all the Einherjar can drink their fill.”

Then Gangleri said: “That is an exceedingly useful goat for them. It must be an exceptionally good tree that she browses on.”

Then Har said: “Still more remarkable is the stag Eikthyrnir, who stands on Valhalla and browses on the branches of that tree. From his antlers drips so much liquid that it flows down into Hvergelmir, and from there flow the rivers called Sid, Vid, Saekin, Ekin, Svol, Gunnthro, Fjorm, Fimbulthul, Gipul, Gopul, Gomul, Geirvimul. These flow through the dwellings of the Aesir. These others are also named: Thyn, Vin, Tholl, Holl, Grad, Gunnthrain, Nyt, Not, Nonn, Hronn, Vina, Vegsvinn, Thjodnuma.”

Then Gangleri said: “These are marvellous things you have just told me. Valhalla must be an enormous house. There must often be a great crush at its doors.”

Then Har answers: “Why do you not ask how many doors the hall has, or how large they are? If you hear that told, you will say that it would be a wonder if everyone who wished could not go in and out. But it can truly be said that there is no less room to take one’s place inside than to enter it. Here you may hear it in Grimnismal:

‘Five hundred doors
and forty more,
I believe there are in Valhalla;
eight hundred Einherjar
go out at once through a single doorway
when they go to fight the wolf.’”

Then Gangleri said: “There is a very great multitude in Valhalla. On my faith, Odin is a very great chieftain, ruling so vast an army. But how do the Einherjar amuse themselves when they are not drinking?”

Har said: “Every day, when they have dressed, they put on their armour and go out into the courtyard and fight, each striking the other down. That is their sport. And when the time for the morning meal draws near, they ride home to Valhalla and sit down to drink, as it says here:

All the Einherjar
in Odin’s fields
strike one another every day;
they choose the slain
and ride from battle,
then sit together reconciled.

“But what you said is true. Odin is mighty indeed. There are many examples of this. So it is said here in the words of the Aesir themselves:

Yggdrasil’s ash,
it is the foremost of trees,
and Skidbladnir of ships,
Odin of the Aesir,
and Sleipnir of horses,
Bifrost of bridges,
and Bragi of poets,
Habrok of hawks,
and Garm of dogs.”

Then Gangleri said: “Who owns that horse, Sleipnir, and what is there to tell about him?”

Har said: “You know nothing of Sleipnir, nor do you know the events that brought him into being, but you will think them worth telling. It was early in the first days of the gods’ settlement, when the gods had established Midgard and built Valhalla, that a certain builder came there and offered to build them a stronghold in three half-years, so sound that it would be secure and safe against mountain giants and frost giants, even if they made their way into Midgard. But as his payment he stipulated that he should have Freyja, and he also wanted the sun and moon.

“Then the Aesir went into discussion and took counsel, and this bargain was made with the builder: he should have what he asked for if he could finish the stronghold in one winter, but if any part of it remained unfinished on the first day of summer, he would forfeit his payment. He was to accept no man’s help with the work. When they told him these terms, he asked them to allow him the help of his horse, which was called Svadilfari, and it was Loki who advised that this concession be made to him.

“He began building the stronghold on the first day of winter, and at night he hauled stone with the horse. The Aesir thought it a great marvel how huge the rocks were that this horse hauled, and the horse did half as much heavy work again as the builder. Their bargain had been made before reliable witnesses and confirmed with many solemn oaths, for the giant thought it unsafe to be among the Aesir without a pledge of peace if Thor should come home. At that time Thor had gone east to fight trolls.

“As the winter passed, the building of the stronghold advanced rapidly, and it was so high and strong that it could not be stormed. When three days remained before summer, the gateway was nearly finished. Then the gods sat down on their judgment seats and sought counsel, asking one another who had advised giving Freyja in marriage in Jotunheim, or so ruining the sky and heavens as to take the sun and moon from them and give them to the giants. They all agreed that the one who must have advised this was he who advises most evil things, Loki, Laufey’s son. They declared that he deserved a terrible death unless he could find some way for the builder to forfeit his payment, and they threatened Loki with violence. When he grew frightened, he swore oaths that he would arrange for the builder to lose his payment, whatever it cost him.

“That same evening, when the builder drove out to fetch stone with the horse Svadilfari, a mare ran out of a forest towards the horse and neighed at him. When the horse realized what sort of horse this was, he went wild, snapped his ropes and ran towards the mare. She fled into the forest, and the builder followed, trying to catch the horse. These horses ran about all night, and the work was held up that night; the following day, too, less was built than before.

“When the builder saw that the work would not be finished, he flew into a giant’s rage. When the Aesir knew for certain that a mountain giant had come among them, the oaths were no longer respected. They called on Thor, and he came at once, and immediately afterwards the hammer Mjolnir was raised aloft. He paid the builder his wages then, with neither sun nor moon: instead he denied him any further dwelling in Jotunheim, striking the first blow so that his skull shattered into tiny fragments, and sending him down beneath Niflheim.

“But Loki had had such dealings with Svadilfari that some time later he bore a foal. It was grey and had eight legs, and that horse is the best among gods and men. As it says in the Seeress’s Prophecy:

Then all the powers went
to their judgment seats,
the most holy gods,
and considered this:
who had mingled all the sky
with treachery,
or given Od’s bride
to the giant race.

Oaths were broken,
pledges and solemn vows,
all the binding agreements
that had passed between them;
Thor alone struck there,
swollen with rage;
he seldom sits still
when he hears of such things.”

Then Gangleri said: “What is there to tell about Skidbladnir, since it is the best of ships? Is no ship as large as it?”

Har said: “Skidbladnir is the best of ships and made with the greatest craftsmanship, but Naglfar is the largest ship. It belongs to Muspell. Certain dwarfs, the sons of Ivaldi, made Skidbladnir and gave the ship to Frey. It is so large that all the Aesir can board it with their weapons and war gear, and as soon as its sail is raised it has a favourable wind, wherever it is to go. When it is not to be taken to sea, it is made of so many parts and with such skill that it can be folded up like a cloth and kept in one’s pouch.”

Then Gangleri said: “Skidbladnir is a fine ship, but a great deal of magic must have been used before such a thing could be made. Has Thor never travelled anywhere and encountered something so mighty or powerful that it proved too much for him through strength or magic?”

Then Har said: “Few people, I imagine, can tell of that, though many things have seemed difficult to him. But even if something has been so powerful or strong that Thor could gain no victory over it, there is no need to tell of it, for there are many examples showing that Thor is the mightiest, and everyone is bound to believe it.”

Then Gangleri said: “It seems to me that I must have asked you about something no one is capable of recounting.”

Then Jafnhar said: “We have heard accounts of events that seem to us unlikely to be true. But someone sitting close by here will know how to give a true account, and you may believe that he will not lie now for the first time, having never lied before.”

Then Gangleri said: “I will stand here and listen, if any answer can be found to this question. Otherwise I declare you defeated, if you cannot tell me what I ask.”

Then Thridi said: “It is plain now that he wants to know these events, though we take no pleasure in telling them. This tale begins when Thor the Charioteer set out driving his goats, and with him went the god called Loki. In the evening they came to a farmer’s house and found lodging there for the night. That evening Thor took his goats and slaughtered them both. Afterwards they were flayed and put into a kettle. When the meat was cooked, Thor and his companions sat down to supper. Thor invited the farmer, his wife and their children to eat with him. The farmer’s son was called Thjalfi, and his daughter Roskva.

“Then Thor laid the goatskins away from the fire and said that the farmer and his household should throw the bones onto the goatskins. Thjalfi, the farmer’s son, took hold of a goat’s thighbone, split it with his knife and broke it open for the marrow. Thor stayed there that night. In the early hours before dawn he got up and dressed, took the hammer Mjolnir, raised it and hallowed the goatskins. Then the goats stood up, but one was lame in a hind leg. Thor noticed this and said that the farmer or someone in his household must have handled the goat’s bones carelessly. He found that the thighbone was broken.

“There is no need to dwell on this. Everyone can imagine how frightened the farmer must have been when he saw Thor lower his brows over his eyes; from what he could see of the eyes themselves, he thought he would fall dead at their gaze alone. Thor tightened his hands around the hammer’s shaft until his knuckles turned white. The farmer and his whole household did what was to be expected: they cried out desperately, begged to be spared, and offered everything they owned as compensation. When he saw their terror, his rage left him, and he grew calm. He accepted their children, Thjalfi and Roskva, from them in settlement, and they became his bound servants and have followed him ever since.

He left the goats there and began his journey east into Jotunheim, all the way to the sea, and then crossed that deep sea. When he reached land, he went ashore, and with him Loki, Thjalfi and Roskva. When they had walked a little while, they came upon a great forest. They walked all that day until dark. Thjalfi was the swiftest runner of all men. He carried Thor’s provision bag, but food was scarce.

When darkness had fallen, they looked for somewhere to spend the night and came upon an enormous hall. The doorway was at one end and as wide as the hall itself. There they sought a night’s lodging. But around midnight there was a great earthquake. The ground jolted beneath them and the building shook. Then Thor got up and called to his companions. They felt their way about and found a side chamber on the right, halfway along the hall, and went into it. Thor sat in the doorway, while the others stayed farther inside, behind him, and were frightened. Thor gripped the hammer’s shaft, ready to defend himself. Then they heard a great rumbling and roaring.

At daybreak Thor went outside and saw a man lying in the forest a short distance away, and he was no small man. He was asleep and snoring loudly. Then Thor thought he understood what had made the noise during the night. He fastened his belt of strength around himself, and his divine strength increased. Just then the man awoke and quickly stood up, and it is said that for once Thor hesitated to strike him with the hammer, and asked his name. He said his name was Skrymir.

“But I have no need,” he said, “to ask your name. I recognize that you are Thor of the Aesir. But have you dragged my glove away?”

Then Skrymir reached out and picked up the glove. Thor saw that this was what he had taken for a hall during the night, and the side chamber was the thumb of the glove.

Skrymir asked whether Thor would like his company on the journey, and Thor agreed. Then Skrymir untied his provision bag and prepared to eat his morning meal, while Thor and his companions ate elsewhere. Skrymir then suggested that they pool their provisions, and Thor agreed. So Skrymir tied all their provisions into one bag and put it on his back. He walked ahead during the day, taking rather long strides, and late in the evening Skrymir found them a place to sleep beneath a great oak. Then Skrymir told Thor that he wanted to lie down to sleep.

“But you take the provision bag and prepare your supper.”

Immediately afterwards Skrymir fell asleep and snored loudly. Thor took the provision bag and tried to untie it, but, incredible as it may seem, he could undo no knot and move no strap-end so that it was any looser than before. When he saw that this effort was getting him nowhere, he grew angry, seized the hammer Mjolnir in both hands, stepped forward with one foot towards where Skrymir lay, and struck him on the head. But Skrymir awoke and asked whether a leaf had fallen onto his head, or whether they had eaten and were ready for bed. Thor said they were just going to sleep. They then went beneath another oak. To tell you the truth, they did not sleep without fear.

At midnight Thor heard Skrymir snoring and sleeping so soundly that the forest resounded. Then he got up and went over to him, swung the hammer swiftly and fiercely, and struck him squarely on the crown of his head. He felt the face of the hammer sink deep into the head. But at that moment Skrymir awoke and said: “What is it now? Did an acorn fall onto my head, or what is happening with you, Thor?”

Thor quickly stepped back and replied that he had just woken up. He said it was midnight and there was still time to sleep. Then Thor thought that if he got the chance to strike him a third blow, Skrymir should never see him again. He now lay watching to see whether Skrymir fell soundly asleep once more.

A little before dawn he heard that Skrymir must have fallen asleep. Then he got up and rushed over to him, swung the hammer with all his strength, and struck the temple that faced upwards. The hammer sank in up to its shaft. But Skrymir sat up, stroked his cheek and said: “Could there be some birds sitting in the tree above me? When I awoke, I had the feeling that some debris from the twigs had fallen onto my head. Are you awake, Thor? It must be time to get up and dress. You have no long journey ahead of you now to the stronghold called Utgard. I have heard you whispering among yourselves that I was no small man in stature, but you will see larger men there if you come to Utgard.

“Now I will give you some good advice. Do not act too grandly. Utgard-Loki’s retainers will hardly tolerate boastful talk from such little fellows. Otherwise, turn back, and I think that is the better course for you to take. But if you wish to go on, make your way east, while my road now lies north to those mountains you can see.”

Skrymir took the provision bag, threw it onto his back and turned away from them into the forest. There is no mention of the Aesir wishing him a happy reunion.

Thor and his companions continued on their way and walked until midday. Then they saw a stronghold standing on some plains, and they had to tilt their heads back against their backs before they could see over its top. They went up to the stronghold, and there was a barred gate across the entrance, shut fast. Thor went up to the gate and could not open it, but as they struggled to get into the stronghold, they squeezed between the bars and so got inside. They then saw a great hall and went towards it. The door was open. They went in and saw many men sitting along two benches, most of them exceedingly large. Next they came before King Utgard-Loki and greeted him, but he was slow to look at them, and he bared his teeth in a grin and said:

“News takes a long time to travel a long way. Or am I mistaken—is this little fellow Driving-Thor? Still, you must be greater than you look to me. What feats do you and your companions consider yourselves ready to perform? No one may stay here with us unless he has some skill or accomplishment beyond that of most men.”

Then the one who had come in last, whose name was Loki, said: “I have a skill I am quite ready to put to the test: there is no one in here who can eat his food faster than I can.”

Utgard-Loki answered: “That is a skill, if you can make good on it, and we shall put this skill to the test.” He called down the bench that the one named Logi should come out onto the floor and compete against Loki. A trough was brought onto the hall floor and filled with meat. Loki sat down at one end and Logi at the other, and each ate as fast as he could until they met in the middle of the trough. Loki had eaten all the meat off the bones, but Logi had eaten all the meat and the bones as well, and also the trough. It now seemed clear to everyone that Loki had lost the contest.

Then Utgard-Loki asked what feats the young man could perform, and Thjalfi said that he would try running a few races against anyone Utgard-Loki chose. Utgard-Loki said that this was a fine skill, and that there was all the more reason to hope he was well endowed with speed if he was to accomplish this feat. Nevertheless, he would soon have it put to the test. Utgard-Loki stood up and went outside, where there was a good course for running across a level plain. He called over a young fellow named Hugi and told him to race against Thjalfi. They ran the first race, and Hugi was so far ahead that he turned back to meet Thjalfi at the end of the course.

Then Utgard-Loki said: “You will have to exert yourself more, Thjalfi, if you are to win the contest. Still, it is true that no men have come here whom I consider swifter on their feet than you.”

They ran a second race, and when Hugi reached the end of the course and turned back, Thjalfi was a long bowshot away.

Then Utgard-Loki said: “I think Thjalfi runs well, but I do not now believe he will win the contest. Still, we shall see when they run the third race.”

They ran again, but when Hugi reached the end of the course and turned back, Thjalfi had not yet reached the halfway point. Then everyone said that this contest was decided.

Utgard-Loki then asked Thor which of his feats he would wish to display before them, since people had told such great tales of his mighty deeds. Thor said that he would most like to take on someone in a drinking contest. Utgard-Loki said that this could easily be arranged, and he went into the hall and called his cupbearer, telling him to fetch the penalty horn from which the members of his household were accustomed to drink. The cupbearer came forward with the horn and placed it in Thor’s hand.

Then Utgard-Loki said: “It is considered good drinking to empty this horn in a single draught. Some men empty it in two, but no one is so poor a drinker that he cannot empty it in three.”

Thor looked at the horn, and it did not seem large to him, though it was rather long. He was very thirsty, and he began to drink, swallowing in great gulps and thinking that he would not need to bend to the horn again. But when his breath ran out and he lifted his head from the horn and looked to see how his drinking had gone, it seemed to him that there could be very little difference between the level in the horn now and what it had been before.

Then Utgard-Loki said: “Well drunk, though not very much. If I had been told that Thor of the Aesir would drink no more than that, I would not have believed it. Still, I know that you will want to empty it in a second draught.”

Thor made no answer. He put the horn to his mouth, intending now to take a greater draught, and strained at his drinking as long as his breath lasted. Yet he still found that the tip of the horn would not rise as high as he wished. When he took the horn from his mouth and looked into it, it seemed to him that he had lowered the level less than the first time. There was now enough space below the rim to carry the horn without spilling.

Then Utgard-Loki said: “What is this, Thor? Are you holding back more for a single draught than will be to your advantage? It seems to me that if you are now to empty the horn at the third draught, this will have to be reckoned the greatest. But you will not be entitled here among us to be called as great a man as the Aesir call you, unless you achieve more in other contests than it seems to me you will in this one.”

Then Thor grew angry. He put the horn to his mouth and drank as fiercely as he could, straining at the draught with all his might. When he looked into the horn, there was now at last some noticeable difference. He handed the horn back and would drink no more.

Then Utgard-Loki said: “It is clear now that your might is not as great as we thought. But would you like to try more contests? We can see that you will gain nothing from this one.”

Thor answered: “I can still try a few more contests, though when I was at home among the Aesir I would have thought it strange if draughts like these were called so small. But what contest will you offer me now?”

Then Utgard-Loki said: “Young boys here do something that will seem of little account: they lift my cat off the ground. I would never have thought of suggesting such a thing to Thor of the Aesir if I had not already seen that you are much less capable than I thought.”

A grey cat, rather large, then bounded out onto the hall floor. Thor went up to it, put his hand beneath the middle of its belly, and lifted. But the cat arched its back as Thor raised his hand. When Thor reached up as high as he possibly could, the cat lifted one foot, and Thor could accomplish no more in this contest.

Then Utgard-Loki said: “This contest has gone as I expected. The cat is rather large, while Thor is short and small beside the great men who are here with us.”

Then Thor said: “Small as you call me, let someone come forward now and wrestle with me! Now I am angry.”

Utgard-Loki answered, looking along the benches: “I see no man in here who would not consider wrestling with you beneath him.” Then he added: “Let us see first. Call my old foster-mother Elli here, and let Thor wrestle with her if he wishes. She has thrown men who seemed to me no less strong than Thor.”

An old woman then came into the hall. Utgard-Loki said that she was to wrestle with Thor of the Aesir. There is no need to make a long story of it. The wrestling went in such a way that the harder Thor strained, the more firmly she stood. Then the old woman began to try her holds, and Thor grew unsteady on his feet. Their struggle was very fierce, and it was not long before Thor fell onto one knee. Utgard-Loki stepped forward and told them to stop wrestling, saying that Thor would have no need to challenge any more men in his household to wrestle. By then night was approaching. Utgard-Loki showed Thor and his companions to their seats, and they stayed there all night, generously entertained.

In the morning, as soon as day broke, Thor and his companions got up, dressed, and prepared to leave. Utgard-Loki came and had a table set for them. There was no lack of generous hospitality, food, or drink. When they had eaten, they set off on their journey. Utgard-Loki accompanied them outside and walked with them out of the stronghold. At their parting, Utgard-Loki spoke to Thor and asked how he thought his journey had turned out, and whether he had met anyone more powerful than himself. Thor said that he could not deny that he had suffered great disgrace in their dealings.

“But I know that you will consider me a man of little consequence, and that displeases me.”

Then Utgard-Loki said: “Now that you have come out of the stronghold, I shall tell you the truth: if I live and have my way, you will never enter it again. And on my faith, you would never have entered it at all if I had known beforehand that you had such strength in you, and that you would bring us so close to great disaster. But I have deceived your sight. The first time was in the forest, when I came to meet you. When you were to untie the food bag, I had bound it with iron wire, and you could not find where to undo it. After that you struck me three blows with your hammer. The first was the lightest, yet it was so great that it would have been enough to kill me if it had landed. But where you saw a flat-topped mountain beside my hall, and saw three square valleys cut into it, one the deepest, those were the marks of your hammer. I brought the mountain in front of the blows, but you did not see that.

“So it was also with the contests you fought against my household. First there was the one Loki undertook. He was very hungry and ate quickly, but the one called Logi was wildfire, and he burned up the trough no less quickly than the meat. And when Thjalfi raced against the one called Hugi, that was my thought, and Thjalfi could hardly hope to compete with him in speed.

“And when you drank from the horn and thought you were making little headway—on my faith, a marvel happened then which I would not have believed possible. The other end of the horn was out in the sea, but you did not see that. Now, when you reach the sea, you will be able to see how much you have lowered it by your drinking. That is now called the ebb.”

He went on: “I thought it no less remarkable when you lifted the cat, and to tell you the truth, everyone who saw it was frightened when you lifted one of its feet off the ground. For that cat was not what it seemed to you. It was the Midgard Serpent, which lies around all lands, and it was scarcely long enough for its tail and head to touch the earth. You reached up so high that there was little distance left to heaven.

“And it was also a great marvel in the wrestling that you held out so long and fell no further than onto one knee when you wrestled with Elli. For no one has ever existed, and no one ever will, who, if he lives long enough to await old age, will not be brought down by it.

“And now, to tell you the truth, we shall part, and it will be better for both sides if you do not come to visit me again. Another time I shall defend my stronghold with tricks like these, or others, so that you will gain no power over me.”

When Thor heard this speech, he seized his hammer and raised it in the air, but as he was about to strike, Utgard-Loki was nowhere to be seen. He turned back towards the stronghold, intending to smash it. Then he saw broad and beautiful plains, but no stronghold. He turned back again and went on his way until he returned to Thrudvangar. But it must be said that he then resolved to seek an encounter with the Midgard Serpent, if he could bring one about, as later happened. Now I think no one can give you a truer account of this journey of Thor’s.”

Then Gangleri said: “Utgard-Loki is very powerful, but he relies heavily on tricks and magic. Yet it is clear that he is powerful, since he had retainers with such great strength. Has Thor never avenged this?”

Har answered: “It is well known, even among those who are not learned, that Thor made amends for the journey just described. He did not stay home long before preparing for another journey so hastily that he took neither his chariot nor his goats, nor any companions. He went out beyond Midgard in the guise of a young lad and arrived one evening, as night was falling, at the home of a giant named Hymir. Thor stayed there for the night.

“At dawn Hymir got up, dressed, and prepared to row out to sea to fish. Thor sprang up, quickly got ready, and asked Hymir to let him row out to sea with him. But Hymir said that he would be little help, being small and only a youngster—‘and you will get cold if I stay out as long and as far from shore as I usually do.’

“But Thor said that he could certainly row far from land, and that it was not certain which of them would first ask to row back. Thor grew so angry with the giant that he nearly let his hammer crash into him at once. But he let it pass, since he intended to try his strength elsewhere. He asked Hymir what they should use for bait, but Hymir told him to get his own bait.

“Then Thor went off to where he saw a herd of oxen belonging to Hymir. He took the largest ox, which was called Himinhrjod, tore off its head, and carried it down to the sea. Hymir had by then pushed the boat out. Thor went aboard, sat down in the bailing space, took two oars, and rowed. Hymir thought his rowing drove them along at a good pace. Hymir rowed forward in the bow, and they made rapid progress.

“Then Hymir said that they had reached the fishing grounds where he usually sat and caught flatfish, but Thor said that he wanted to row much farther, and they put in another vigorous stretch of rowing. Hymir then said that they had come so far out that it was dangerous to stay any farther out because of the Midgard Serpent. But Thor said that he would row a while longer, and so he did. Hymir was by then very unhappy.

“When Thor shipped his oars, he made ready a very strong fishing line, and the hook was no smaller or less formidable. Thor fixed the ox’s head to the hook and cast it overboard, and the hook went to the bottom. And in truth, Thor now deceived the Midgard Serpent no less than Utgard-Loki had mocked Thor when he lifted the serpent up in his hand.

“The Midgard Serpent opened its jaws over the ox’s head, and the hook struck into the roof of its mouth. When the serpent felt this, it jerked away so hard that both Thor’s fists slammed against the gunwale. Then Thor grew angry and summoned his divine strength, bracing himself so hard that both his feet went through the boat, and he planted them against the seabed. Then he pulled the serpent up to the gunwale. And it may be said that anyone who did not see Thor glaring at the serpent, while the serpent stared back at him from below and blew out venom, has never seen a truly terrible sight.

“It is said that the giant Hymir then changed colour, turned pale, and grew afraid when he saw the serpent and the sea pouring in and out over the boat. At the very moment when Thor seized his hammer and raised it, the giant fumbled for his bait knife and cut Thor’s line at the gunwale, and the serpent sank into the sea. Thor threw his hammer after it, and people say that he struck off its head among the waves. But I believe the truth to tell you is that the Midgard Serpent still lives and lies in the sea encircling the world. Thor swung his fist and struck Hymir by the ear, so that he toppled overboard and the soles of his feet could be seen. Then Thor waded ashore.”

Then Gangleri said: “Have any greater events taken place among the Aesir? Thor performed a very great feat of strength on this journey.”

Har answered: “There are events to tell of that the Aesir considered of greater consequence. The beginning of this story is that Baldr the Good dreamed great and ominous dreams concerning his life. When he told the Aesir his dreams, they took counsel together, and it was decided to seek protection for Baldr against every kind of danger. Frigg took oaths that fire and water, iron and every kind of metal, stones, earth, trees, diseases, beasts, birds, poison, and serpents would spare Baldr.

“When this had been done and made known, it became a pastime for Baldr and the Aesir that he should stand up at their assemblies while all the others either shot at him, struck at him, or pelted him with stones. Whatever was done to him, he suffered no harm, and everyone thought this a great glory.

“But when Loki, son of Laufey, saw this, he was displeased that Baldr suffered no harm. He went to Frigg at Fensalir, having assumed the shape of a woman. Frigg asked whether the woman knew what the Aesir were doing at the assembly. She said that they were all shooting at Baldr, and that he suffered no harm.

“Then Frigg said: ‘Neither weapons nor wood will harm Baldr. I have received oaths from them all.’

“Then the woman asked: ‘Have all things sworn oaths to spare Baldr?’

“Frigg answered: ‘A shoot of wood grows west of Valhalla. It is called mistletoe. I thought it too young to demand an oath from it.’

“Then the woman went away. Loki took the mistletoe, pulled it up, and went to the assembly. Hod was standing on the outside of the circle of people, because he was blind.

“Loki said to him: ‘Why are you not shooting at Baldr?’

“He answered: ‘Because I cannot see where Baldr is, and also because I have no weapon.’

“Then Loki said: ‘You should still do as the others do and honour Baldr as other people do. I will show you where he is standing. Shoot this twig at him.’

“Hod took the mistletoe and shot at Baldr as Loki directed. The missile flew through Baldr, and he fell dead to the ground. This was the greatest misfortune ever brought about among gods and men.

“When Baldr had fallen, all the Aesir were struck speechless, and their hands failed them when they tried to take hold of him. They looked at one another, and all were of one mind towards the one who had done the deed, but no one could take vengeance: the place was so sacred a sanctuary. When the Aesir tried to speak, weeping came first, so that none could tell another in words of his grief. But Odin bore this loss worst of all, for he understood most fully how great a deprivation and loss Baldr’s death was to the Aesir.

“When the gods recovered their senses, Frigg spoke and asked who among the Aesir wished to gain all her love and favour, and would ride the road to Hel and try to find Baldr, and offer Hel a ransom if she would let Baldr go home to Asgard. The one who undertook this journey was Hermod the Bold, Odin’s son. Then Sleipnir, Odin’s horse, was brought out, and Hermod mounted him and galloped away.

“The Aesir took Baldr’s body and carried it to the sea. Baldr’s ship was called Hringhorni. It was the largest of all ships. The gods wanted to launch it and hold Baldr’s funeral burning aboard it, but the ship would not move. Then word was sent to Jotunheim for a giantess named Hyrrokkin. When she arrived, riding a wolf and using a viper for reins, she sprang off her mount. Odin summoned four berserks to look after the mount, but they could not hold it until they had thrown it to the ground.

“Then Hyrrokkin went to the prow of the ship and shoved it forward at the first push, so that fire flew from the rollers and all the lands shook. Thor grew angry, seized his hammer, and would have smashed her head, had all the gods not begged that she be spared.

“Then Baldr’s body was carried out onto the ship. When his wife Nanna, Nep’s daughter, saw this, her heart burst with grief and she died. She was carried onto the pyre, and it was set alight. Thor stood by and consecrated the pyre with Mjolnir. A dwarf named Lit ran in front of his feet, and Thor kicked him into the fire, where he burned.

“Many kinds of beings attended this burning. First to speak of Odin: with him came Frigg, the Valkyries, and his ravens. Frey drove in a chariot drawn by the boar called Gullinbursti or Slidrugtanni. Heimdall rode the horse called Gulltopp, and Freyja drove her cats. A great host of frost giants and mountain giants also came.

“Odin laid on the pyre the gold ring called Draupnir. It had this property: every ninth night, eight gold rings of equal weight dripped from it. Baldr’s horse was led onto the pyre with all its harness.

“Now it is to be told of Hermod that he rode for nine nights through valleys so dark and deep that he saw nothing until he came to the river Gjoll and rode onto the bridge over it. It was roofed with gleaming gold. The maiden who guards the bridge is called Modgud. She asked his name and lineage, and said that the day before, five companies of dead men had ridden over the bridge—‘yet the bridge thunders no less beneath you alone, and you do not have the colour of dead men. Why are you riding here on the road to Hel?’

“He answered: ‘I am to ride to Hel to seek Baldr. Have you seen anything of Baldr on the road to Hel?’

“She said that Baldr had ridden there across the bridge over Gjoll, ‘but the road to Hel leads down and north.’

“Then Hermod rode on until he came to Hel’s gates. He dismounted and tightened his horse’s girth, mounted again, and spurred him on. The horse leaped so powerfully over the gate that he came nowhere near touching it. Then Hermod rode up to the hall and dismounted. He went inside the hall and saw his brother Baldr sitting there in the seat of honour. Hermod stayed there that night.

“In the morning Hermod asked Hel to let Baldr ride home with him, and told her how great the weeping was among the Aesir. But Hel said that it should be put to the test whether Baldr was as well loved ‘as people say. If all things in the world, living and dead, weep for him, then he shall go back to the Aesir. But he shall remain with Hel if anyone speaks against it or refuses to weep.’

“Then Hermod rose, and Baldr accompanied him out of the hall. He took the ring Draupnir and sent it to Odin as a keepsake. Nanna sent Frigg a linen cloth and other gifts as well, and Fulla a gold finger ring. Then Hermod rode back the way he had come, arrived in Asgard, and told all that he had seen and heard.

“After this the Aesir sent messengers throughout the world to ask that Baldr be wept out of Hel. All did so: people, living creatures, the earth, stones, trees, and every kind of metal, just as you will have seen these things weep when they come out of the frost into warmth.

“As the messengers were returning home, having carried out their errand well, they found a giantess sitting in a cave. She called herself Thokk. They asked her to weep Baldr out of Hel. She said:

‘Thokk will weep
with dry tears
for Baldr’s funeral burning;
living or dead,
the old man’s son brought me no joy.
Let Hel keep what she has.’

“People believe that this was Loki, son of Laufey, who has done the most evil among the Aesir.”

Then Gangleri said: “Loki accomplished a great deal when he first brought about Baldr’s death and then prevented him from being released from Hel. Was any vengeance taken on him for this?”

Har said: “He was repaid for this in a way he will feel for a long time. When the gods had grown as angry with him as might be expected, he ran away and hid on a mountain. There he made a house with four doors so that he could look out of it in every direction. During the day he often took the shape of a salmon and hid in the place called Franang Falls. He pondered what device the Aesir might invent to catch him in the waterfall. While he sat in the house, he took linen thread and knotted it into meshes, as nets have been made ever since, and a fire burned before him. Then he saw that the Aesir were not far away: Odin had seen from Hlidskjalf where he was. He immediately sprang up and out into the river, throwing the net onto the fire.

“When the Aesir reached the house, the first to enter was the wisest of them all, whose name is Kvasir. When he saw in the fire the ash left by the burnt net, he understood that it must be a device for catching fish, and told the Aesir. They then set about making themselves a net, following the pattern they could see in the ashes of the one Loki had made. When the net was ready, the Aesir went to the river and cast it into the waterfall. Thor held one end of the net, while all the other Aesir held the other, and they dragged it along. But Loki moved ahead of it and lay down between two stones. They dragged the net over him and felt that something alive was beneath it. They went up to the waterfall a second time and cast out the net, attaching weights heavy enough to prevent anything from passing underneath. Loki then moved ahead of the net. But when he saw that the sea was close, he leaped over the net’s upper cord and darted back up into the waterfall.

“Now the Aesir saw where he went. They went up to the waterfall again and divided their company into two groups, while Thor waded down the middle of the river, and in this way they moved towards the sea. Loki now saw two choices: to leap into the sea would put his life in danger, while the other choice was to leap over the net again. This he did, leaping over the net’s cord as swiftly as he could. Thor grabbed at him and caught him, but he slipped through Thor’s hand until the hand stopped at his tail. This is why the salmon tapers towards its tail.

“Loki was now captured without any promise of mercy and taken into a cave. They took three stone slabs, set them on edge, and struck a hole through each. Then Loki’s sons, Vali and Nari or Narvi, were seized. The Aesir changed Vali into a wolf, and he tore his brother Narvi apart. Then the Aesir took his entrails and bound Loki with them across the three sharp-edged stones. One stands beneath his shoulders, another beneath his loins, and the third beneath the backs of his knees. These bonds turned to iron. Then Skadi took a venomous snake and fastened it above him so that its venom would drip onto his face. But Sigyn, his wife, stands beside him and holds a basin beneath the drops of venom. When the basin is full, she goes to pour the venom away, and meanwhile the venom drips onto his face. Then he convulses so violently that the whole earth shakes. That is what you call an earthquake. There he lies bound until Ragnarok.”

Then Gangleri said: “What is there to tell of Ragnarok? I have never heard it mentioned before.”

Har said: “There are many great events to tell of. The first is that the winter called Fimbulwinter will come. Snow will drive from every direction. There will be bitter frosts and sharp winds. The sun will give no benefit. Three such winters will follow one another, with no summer between them. But before these will come three other winters, during which great battles will rage throughout the world. Brothers will kill one another out of greed, and no one will spare father or son in murder or the breaking of kinship. As it says in the Seeress’s Prophecy:

Brothers will fight
and kill one another;
sisters’ sons will
betray their kinship.
Hard times among men,
adultery rampant;
an axe-age, a sword-age,
shields are split;
a wind-age, a wolf-age,
before the world falls.

“Then something will happen that will be thought a great event: the wolf will swallow the sun, and people will regard it as a terrible calamity. Then the other wolf will seize the moon, and he too will cause great harm. The stars will vanish from the sky. Then the whole earth and the mountains will shake so violently that trees will be uprooted from the ground, mountains will collapse, and all fetters and bonds will break and snap. Then Fenrir will be free. The sea will surge over the land, for Jormungand will writhe in a giant’s fury and make his way ashore. Then the ship called Naglfar will also break loose. It is made from dead people’s nails, and for this reason it is worth guarding against anyone dying with untrimmed nails: such a person adds greatly to the material for the ship Naglfar, which gods and men would wish never to be finished. In this flooding sea, Naglfar will float. The giant who steers Naglfar is called Hrym.

“Fenrir will advance with his mouth gaping, his lower jaw against the earth and his upper jaw against the sky. He would gape wider if there were room. Flames will blaze from his eyes and nostrils. Jormungand will blow out so much venom that he will spray all the air and sea. He will be utterly terrifying and will advance beside the wolf. Amid this tumult the sky will split apart, and the sons of Muspell will ride out of it. Surt will ride first, with fire blazing before and behind him. His sword is exceedingly fine; it shines more brightly than the sun. When they ride over Bifrost, it will break, as was said before. The sons of Muspell will advance onto the field called Vigrid. Fenrir and Jormungand will also come there. Loki and Hrym will have arrived there too, and with Hrym all the frost-giants, while all Hel’s followers will accompany Loki. But the sons of Muspell will have their own battle formation, and it will be very bright. The field Vigrid is a hundred leagues across in every direction.

“When these events take place, Heimdall will rise and blow mightily into Gjallarhorn, waking all the gods, and they will hold an assembly together. Then Odin will ride to Mimir’s well and seek Mimir’s counsel for himself and his company. Then Yggdrasil’s ash will tremble, and nothing in heaven or on earth will be without fear. The Aesir and all the Einherjar will arm themselves and advance onto the field. Odin will ride first, wearing his golden helmet and fine coat of mail and carrying his spear, called Gungnir. He will make for Fenrir, while Thor advances beside him. Thor will be unable to help him, for he will have his hands full fighting Jormungand. Frey will fight Surt, and their encounter will be fierce before Frey falls. His death will result from his lacking the good sword he gave to Skirnir.

“Then the dog Garm, who is bound before Gnipa Cave, will also have broken free. He is a monstrous creature. He will fight Tyr, and each will kill the other. Thor will slay Jormungand and take nine steps away from him. Then he will fall dead to the ground from the venom the serpent has blown onto him. The wolf will swallow Odin, and that will be his death. But immediately afterwards Vidar will stride forward and set one foot on the wolf’s lower jaw. On that foot he wears the shoe for which material has been gathered throughout all time: the scraps of leather people cut from their shoes at the toes or heels. Anyone wishing to help the Aesir should therefore throw those scraps away. With one hand he will seize the wolf’s upper jaw and tear his mouth apart, and that will be the wolf’s death. Loki will fight Heimdall, and each will kill the other. After that, Surt will fling fire over the earth and burn the whole world. As it says in the Seeress’s Prophecy:

Loudly Heimdall blows,
the horn is raised;
Odin speaks
with Mimir’s head.
Yggdrasil’s ash
trembles where it stands;
the ancient tree groans,
and the giant breaks loose.

What is happening among the Aesir?
What is happening among the elves?
All Jotunheim resounds;
the Aesir are in council.
The dwarfs groan
before their stone doors,
masters of the rocky cliffs.
Do you know yet, or what?

Hrym drives from the east,
raising his shield before him;
Jormungand writhes
in a giant’s fury.
The serpent lashes the waves;
the eagle will shriek,
pale-beaked, tearing corpses;
Naglfar breaks loose.

A ship sails from the east;
Muspell’s people will come
across the sea,
and Loki steers.
There are all the monsters’ sons
with the ravenous wolf;
Byleist’s brother
is with them on their journey.

Surt comes from the south
with the scourge of branches;
from his sword shines
the sun of the battle-gods.
Rocky crags crash,
and giantesses stumble;
men tread the road to Hel,
and the sky splits apart.

Then Hlin’s
second grief comes,
when Odin goes
to fight the wolf,
and Beli’s bright slayer
against Surt;
there Frigg’s beloved
will fall.

Odin’s son goes
to fight the wolf,
Vidar on his way
towards the carrion beast;
with his hand he drives
his sword into the heart
of Hvedrung’s son;
then his father is avenged.

The glorious son
of Hlodyn walks,
hard-pressed by the serpent
that fears no disgrace;
all men will
leave their dwellings
when Midgard’s defender
strikes in fury.

The sun will turn black,
the earth sinks into the sea;
from the sky vanish
the bright stars.
Smoke rages
and life-feeding fire;
high heat plays
against heaven itself.

“And elsewhere it says:

Vigrid is the name of the field
where Surt and the dear gods
will meet in battle;
a hundred leagues
it measures in every direction;
that field is appointed for them.”

Then Gangleri said: “What will remain when the whole world is burned and all the gods and all the Einherjar and all humankind are dead? You have said before that everyone will live in some world for all eternity.”

Then Thridi answered: “There will be many good dwelling places then, and many bad ones. It will be best to be at Gimle in heaven. There will also be an ample supply of good drink for those who enjoy it in the hall called Brimir. It stands at Okolnir. There is also a fine hall standing in Nidafjoll, made of red gold. It is called Sindri. Good and virtuous people will dwell in these halls.

“On Nastrond there is a great and dreadful hall, whose doors face north. It is woven entirely from snakes’ spines, like a house of wattles, but all the snakes’ heads face into the house and blow venom, so that rivers of venom run through the hall. Oath-breakers and murderers wade in those rivers, as it says here:

I know a hall standing
far from the sun
on Nastrond;
its doors face north.
Drops of venom fall
in through the smoke-hole;
that hall is woven
from snakes’ spines.
There must wade
through heavy currents
men who swear false oaths
and murderers.

“But it is worst in Hvergelmir:

There Nidhogg torments
the bodies of the dead.”

Then Gangleri said: "Will any of the gods be alive then, or will there be any earth or heaven?"

Har says: "The earth will rise out of the sea then, green and fair. Fields will grow unsown. Vidar and Vali will live, for neither the sea nor Surt's fire will have harmed them, and they will dwell on Idavoll, where Asgard once stood. Thor's sons, Modi and Magni, will come there too, bringing Mjolnir. Next Baldr and Hod will come there from Hel. They will all sit together and talk, recall their secret counsels, and discuss the events of former times, the Midgard Serpent and Fenrir. Then they will find in the grass the golden gaming pieces that the Aesir once owned. As it is said:

Vidar and Vali
will dwell in the gods' sanctuaries
when Surt's flame darkens;
Modi and Magni
shall have Mjolnir
when Vingnir's fighting ends.

But in the place called Hoddmimir's Wood, two human beings named Lif and Lifthrasir will hide from Surt's fire. They will feed on morning dew, and from these people will come so many descendants that the whole world will be inhabited, as it says here:

Lif and Lifthrasir,
they will hide
in Hoddmimir's wood;
morning dew
they will have for food,
and from them generations will be born.

And you will think this remarkable: Sol will have borne a daughter no less fair than herself, and she will then follow her mother's paths, as it says here:

A single daughter
Alfrodull bears
before Fenrir takes her;
she shall ride,
when the gods die,
the maiden, on her mother's paths.

But if you can ask about anything further into the future, I do not know where that knowledge comes to you from, for I have heard no one tell of the course of the ages beyond this. Now make good use of what you have learned."

Next Gangleri heard great crashing sounds on every side and looked to one side. And when he looked around further, he found himself standing outside on a level plain, with no hall and no stronghold in sight. He then went on his way and returned home to his kingdom, where he told of the things he had seen and heard. After him, each person told these stories to another.

But the Aesir then sat down to talk and take counsel together. They recalled all these accounts that had been told to him and gave the very same names mentioned before to the people and places there, so that, when long ages had passed, people would have no doubt that the Aesir of whom these stories had just been told and those who were then given these same names were all the same beings. There was someone there who was then called Thor, and he is Asa-Thor of old.

Kung Gylfe rådde över de länder som nu kallas Sverige. Om honom berättas att han som lön för den underhållning en kringvandrande kvinna hade gett honom skänkte henne så mycket plogland i sitt rike som fyra oxar kunde plöja upp på ett dygn. Men kvinnan var av asarnas ätt och hette Gefjon. Hon hämtade fyra oxar norrifrån, från Jotunheim. De var söner till henne och en jätte. Hon spände dem för plogen, och plogen skar så brett och djupt att landet lossnade. Oxarna drog landet ut i havet och västerut och stannade i ett sund. Där lade Gefjon landet, gav det ett namn och kallade det Själland. Där landet hade slitits loss blev en sjö kvar. Den kallas nu Mälaren i Sverige, och vikarna i Mälaren ligger som uddarna på Själland. Så säger skalden Brage den gamle:

Gefjon drog glad från Gylfe
jordens djupa solskiva,
så att det rök om de springande dragdjuren,
till Danmarks tillväxt.
Oxarna bar åtta
pannmånar och fyra huvuden,
när de gick framför den vida
ängsöns bortrövade mark.

Kung Gylfe var en klok och trollkunnig man. Han förundrades mycket över att asafolket var så kunnigt att allt gick efter deras vilja. Han undrade om det berodde på deras egen natur eller om det var de gudamakter de offrade till som åstadkom det. Han gav sig av till Asgård och färdades i hemlighet. Han antog en gammal mans skepnad och dolde sig på så vis. Men asarna visste bättre, eftersom de kunde se in i framtiden. De såg hans färd innan han kom och skapade synvillor för honom. När han kom in i borgen såg han en hall så hög att han knappt kunde se över den. Taket var täckt med förgyllda sköldar som med takspån. Så säger Tjodolf från Hvin att Valhall var täckt med sköldar:

På ryggen lät de blänka,
medan stenar slog dem,
Svafners sals takspån,
de omtänksamma krigarna.

Gylfe såg en man i hallens dörröppning som jonglerade med kortsvärd och hade sju i luften samtidigt. Mannen frågade först efter hans namn. Han kallade sig Ganglere, sade att han hade kommit på avvägar och bad om nattlogi. Han frågade vem som ägde hallen. Mannen svarade att det var deras kung: ”Men jag kan följa dig till honom. Då får du själv fråga vad han heter.” Mannen vände sig om och gick före honom in i hallen, och han följde efter. Genast slog dörren igen bakom honom. Där såg han många avdelningar och mycket folk. Några ägnade sig åt lekar, några drack och några kämpade med vapen. Han såg sig omkring och fann mycket av det han såg otroligt. Då sade han:

Alla dörröppningar
bör man, innan man går fram,
spana omkring vid,
ty man kan inte säkert veta
var ovänner sitter
inne i salen.

Han såg tre högsäten, det ena högre än det andra, och tre män satt, en i varje. Då frågade han vad deras hövdingar hette. Mannen som hade lett honom in svarade att den som satt i det nedersta högsätet var kung: ”Han heter Har. Närmast ovanför sitter den som heter Jämnhög, och högst upp den som heter Tride.” Då frågade Har den nykomne om han hade något mer ärende, men sade att mat och dryck stod honom till buds liksom alla andra där i Hars hall. Han sade att han först ville fråga om det fanns någon lärd man där inne. Har sade att han inte skulle komma helskinnad ut om han inte var lärdare själv:

”Och stå fram,
medan du frågar;
den som berättar skall sitta.”

Ganglere började så här: ”Vem är den främste eller äldste av alla gudar?”

Har sade: ”Han heter Allfader på vårt språk, men i det gamla Asgård hade han tolv namn. Det första är Allfader, det andra Herran eller Herjan, det tredje Nikar eller Hnikar, det fjärde Nikud eller Hnikud, det femte Fjölner, det sjätte Oske, det sjunde Ome, det åttonde Biflide eller Biflinde, det nionde Svidur, det tionde Svidrer, det elfte Vidrer och det tolfte Jalg eller Jalk.”

Då frågade Ganglere: ”Var finns denne gud, vad förmår han och vilka storverk har han utfört?”

Har sade: ”Han lever genom alla tider, styr hela sitt rike och råder över allt, stort som smått.”

Då sade Jämnhög: ”Han skapade himlen och jorden och luften och allt som hör till dem.”

Då sade Tride: ”Men det största är att han skapade människan och gav henne en själ som skall leva och aldrig förgås, även om kroppen multnar till jord eller brinner till aska. Alla människor som lever rätt skall leva vidare och vara hos honom själv på den plats som heter Gimle eller Vingolf. Men onda människor far till Hel och därifrån till Nifelhel. Det ligger nere i den nionde världen.”

Då sade Ganglere: ”Vad sysslade han med innan himlen och jorden skapades?”

Har svarade: ”Då var han hos rimtursarna.”

Ganglere sade: ”Vad var begynnelsen, hur började det, och vad fanns dessförinnan?”

Har svarade: ”Så som det sägs i Völuspá:

Tidigt var det i åldrarnas gryning,
då ingenting fanns,
varken sand eller hav
eller svala vågor;
ingen jord fanns
och ingen himmel ovan,
ett gapande Ginnungagap,
men inget gräs.”

Då sade Jämnhög: ”Många tidsåldrar innan jorden skapades blev Nifelheim till. Mitt i det ligger källan som heter Hvergelmer, och därifrån rinner floderna som heter Sval, Gunntra, Fjörm, Fimbultul, Slid och Hrid, Sylg och Ylg, Vid och Leipt. Gjöll ligger närmast Hels grindar.”

Då sade Tride: ”Först fanns ändå världen i söder som heter Muspel. Den är ljus och het. Det väderstrecket glöder och brinner. Dit kan ingen färdas som är främmande där och inte hör hemma där. Surt heter den som sitter vid landets gräns för att försvara det. Han har ett flammande svärd, och vid världens slut skall han dra ut och härja och besegra alla gudarna och bränna hela världen med eld. Så sägs i Völuspá:

Surt far från söder
med grenarnas fördärv,
från svärdet skiner
de fallnas gudars sol;
klippbergen dånar
och jättekvinnor störtar,
män trampar Hels väg
och himlen rämnar.”

Ganglere sade: ”Hur var allt ordnat innan släkterna blev till och människorna förökade sig?”

Då sade Har: ”När floderna som kallas Elivågor hade kommit så långt från sina källor att den giftström som följde med dem hårdnade likt slaggen som rinner ur elden, blev den till is. När isen stannade och inte längre flöt, frös det till ovanpå den, och ångan som steg från giftet frös till rimfrost. Rimfrosten växte i lager på lager över hela Ginnungagap.”

Då sade Jämnhög: ”Den del av Ginnungagap som vette mot norr fylldes av isens och rimfrostens tyngd och massa, och längre in av fukt och blåst. Men den södra delen av Ginnungagap lättade inför de gnistor och glödflagor som flög från Muspelheim.”

Då sade Tride: ”Liksom köld och allt som var bistert kom från Nifelheim, var allt som vette mot Muspel varmt och ljust. Men Ginnungagap var milt som vindstilla luft. När rimfrosten mötte värmens fläkt så att den smälte och droppade, fick dropparna liv genom kraften hos den som sände värmen. Det blev en människolik gestalt som kallades Ymer, men rimtursarna kallar honom Aurgelmer. Från honom härstammar rimtursarnas släkter, som det sägs i den korta Völuspá:

Alla völvor kommer
från Vidolf,
alla trollkarlar
från Vilmeid,
men sejdutövarna
från Svarthövde,
alla jättar
från Ymer.

Och här säger jätten Vaftrudner så:

Ur Elivågor
stänkte giftdroppar
och växte tills det blev en jätte;
därifrån har våra släkter
alla kommit;
därför är de alltid så grymma.”

Då sade Ganglere: ”Hur växte släkterna fram därifrån, och hur gick det till att fler människor blev till? Och tror du att han som du nu berättade om är en gud?”

Har svarade: ”Vi erkänner honom på intet vis som gud. Han är ond, liksom alla hans ättlingar. Dem kallar vi rimtursar. Det sägs att han började svettas medan han sov. Då växte en man och en kvinna fram under hans vänstra arm, och hans ena fot avlade en son med den andra. Därifrån härstammar släkterna. Det är rimtursarna. Den gamle rimtursen kallar vi Ymer.”

Då sade Ganglere: ”Var bodde Ymer, och vad levde han av?”

Har svarade: ”Det som hände därnäst var att det av den droppande rimfrosten blev en ko som hette Audhumbla. Fyra mjölkfloder rann ur hennes spenar, och hon livnärde Ymer.”

Då sade Ganglere: ”Vad livnärde sig kon av?”

Har svarade: ”Hon slickade rimfroststenarna, som var salta. Den första dagen hon slickade stenarna kom på kvällen en mans hår fram ur stenen, den andra dagen en mans huvud och den tredje dagen en hel man. Han heter Bure. Han var vacker att se på, stor och mäktig. Han fick en son som hette Bor. Denne gifte sig med en kvinna som hette Bestla, dotter till jätten Böltorn, och de fick tre söner. Den ene hette Oden, den andre Vile och den tredje Ve. Det är min tro att denne Oden och hans bröder råder över himmel och jord. Vi menar att han heter så. Så heter den man som vi vet är störst och främst, och ni kan gott kalla honom så.”

Då sade Ganglere: ”Hur gick det då med sämjan mellan dem, och vilka var mäktigast?”

Har svarade: ”Bors söner dödade jätten Ymer. När han föll strömmade så mycket blod ur hans sår att de med det dränkte hela rimtursarnas släkte, utom en som kom undan med sitt husfolk. Jättarna kallar honom Bergelmer. Han steg upp på sin träkista tillsammans med sin hustru och räddade sig där. Från dem härstammar rimtursarnas släkter, så som det sägs här:

Oräkneliga vintrar
innan jorden skapades
föddes Bergelmer;
det första jag minns
är när den vise jätten
lades på en träkista.”

Då sade Ganglere: ”Vad tog sig Bors söner sedan för, om du tror att de är gudar?”

Har sade: ”Det är ingen liten sak att berätta om. De tog Ymer och förde honom till mitten av Ginnungagap och skapade jorden av honom, och av hans blod havet och sjöarna. Jorden skapades av köttet och bergen av benen. Stenar och rasbranter gjorde de av tänderna och kindtänderna och av de ben som var brutna.”

Då sade Jämnhög: ”Av blodet som rann ur såren och flödade fritt gjorde de havet, när de skapade och fogade samman jorden. De lade havet i en ring runt omkring den, och de flesta lär finna det omöjligt att ta sig över det.”

Då sade Tride: ”De tog också hans skalle och gjorde himlen av den och satte den över jorden med fyra hörn. Under varje hörn satte de en dvärg. De heter Austre, Västre, Nordre och Sudre. Sedan tog de glödflagorna och gnistorna som flög fritt och hade kastats ut ur Muspelheim, och satte dem mitt i Ginnungagap på himlen, både högt och lågt, för att lysa upp himmel och jord. De gav alla ljusen deras platser. Några fäste de på himlen, andra färdades fritt under himlen, men också dem gav de en plats och bestämde deras banor. Så sägs det i gammal visdom att dygnets delar och årsräkningen bestämdes därav. Så som det sägs i Völuspá:

Solen visste inte
var hon hade sin boning,
månen visste inte
vilken kraft han hade,
stjärnorna visste inte
var de hade sina platser.

Så var det innan detta skedde.”

Då sade Ganglere: ”Det är stora händelser jag nu får höra om. Det är ett förunderligt stort verk och skickligt utfört. Hur var jorden beskaffad?”

Har svarade: ”Den är rund till sin yttre form, och runt omkring den ligger det djupa havet. Längs havsstranden gav de land åt jättarnas släkter att bo i. Men längre in på jorden byggde de en befästning runt världen till skydd mot jättarnas angrepp. Till den befästningen använde de jätten Ymers ögonbryn, och de kallade den Midgård. De tog också hans hjärna och kastade upp den i luften och gjorde molnen av den, så som det sägs här:

Av Ymers kött
skapades jorden,
och av blodet havet,
bergen av benen,
träden av håret
och av skallen himlen.
Och av hans ögonbryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
skapades alla
de hårdsinta molnen.”

Då sade Ganglere: ”Mycket tycker jag att de hade uträttat när jorden och himlen hade skapats, solen och himlakropparna satts på plats och dygnet delats in. Men varifrån kom människorna som bebor världen?”

Då sade Har: ”När Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd. De tog upp träden och skapade människor av dem. Den förste gav dem andedräkt och liv, den andre förstånd och rörelse, den tredje utseende, tal, hörsel och syn. De gav dem kläder och namn. Mannen hette Ask och kvinnan Embla, och från dem härstammade människosläktet, som fick sin boning inom Midgård.

Därefter byggde de sig en borg mitt i världen, som kallas Asgård. Den kallar vi Troja. Där bodde gudarna och deras ätter, och därifrån tog många händelser och förlopp sin början, både på jorden och i luften. Där finns en plats som heter Lidskjalf. När Oden satte sig där i högsätet såg han ut över alla världar och varje människas handlingar, och han visste allt om det han såg. Hans hustru hette Frigg, Fjorgyns dotter. Från deras ätt härstammar det släkte som vi kallar asarnas ätter, de som har bebott det gamla Asgård och de riken som hör till det. Hela denna ätt är av gudomligt ursprung. Därför får han heta Allfader, eftersom han är far till alla gudar och människor och allt som har skapats av honom och genom hans kraft. Jord var hans dotter och hans hustru. Med henne fick han sin förste son, och det är Asator. Honom följde kraft och styrka. Därför besegrar han alla levande varelser.

Nörve eller Narve hette en jätte som bodde i Jotunheim. Han hade en dotter som hette Natt. Hon var svart och mörk, som hennes härkomst gav anledning till. Hon var gift med en man som hette Nagelfare. Deras son hette Aud. Därefter blev hon gift med en som hette Anar. Jord hette deras dotter. Sist blev hon gift med Delling, och han var av asarnas ätt. Deras son var Dag. Han var ljus och vacker efter sin far.

Då tog Allfader Natt och hennes son Dag och gav dem två hästar och två vagnar och sände dem upp på himlen för att de skulle färdas runt jorden varje dygn. Natt rider först med den häst som kallas Rimfaxe, och varje morgon fuktar han jorden med dagg från skumdropparna vid sitt betsel. Den häst som Dag äger heter Skinfaxe, och hela luften och jorden lyses upp av hans man.”

Då sade Ganglere: ”Hur styr han solens och månens gång?”

Har sade: ”En man vid namn Mundilfare hade två barn. De var så vackra och fagra att han kallade sin son Måne och sin dotter Sol och gifte bort henne med en man som hette Glen. Men gudarna vredgades över detta övermod och tog syskonen och satte dem upp på himlen. De lät Sol köra de hästar som drog solens vagn. Solen hade gudarna skapat för att lysa upp världarna med den glöd som flög ur Muspelheim. Hästarna heter Arvak och Allsvinn. Under hästarnas bogar satte gudarna två blåsbälgar för att svalka dem, men i somliga lärda skrifter kallas detta isarnkol.

Måne styr månens gång och råder över ny och nedan. Han tog två barn från jorden, som heter Bil och Hjuke, när de gick från brunnen som heter Byrger och bar ett så på sina axlar. Sået heter Säg och stången Simul. Deras far heter Vidfinn. Dessa barn följer Måne, som man kan se från jorden.”

Då sade Ganglere: ”Solen far snabbt, nästan som om hon vore rädd, och hon skulle inte skynda på sin färd mer ens om hon fruktade sin död.”

Då svarade Har: ”Det är inte underligt att hon far så häftigt. Den som jagar henne är nära, och hon har ingen annan utväg än att fly undan.”

Då sade Ganglere: ”Vem är det som vållar henne den mödan?”

Har sade: ”Det är två vargar, och den som följer efter henne heter Skoll. Honom fruktar hon, och han kommer att ta henne. Men den som springer framför henne heter Hate, Hrodvitners son. Han vill ta månen, och så kommer det att bli.”

Då sade Ganglere: ”Vilken ätt kommer vargarna från?”

Har sade: ”En jättinna bor öster om Midgård i den skog som heter Järnveden. I den skogen bor de trollkvinnor som kallas järnvedjor. Den gamla jättinnan föder många jättesöner, alla i vargskepnad, och från dem härstammar dessa vargar. Det sägs att den som kallas Månegarm blir mäktigast av alla i ätten. Han mättar sig med livskraften från alla människor som dör, och han slukar månen och stänker blod över himlen och hela luften. Då förlorar solen sitt sken, och vindarna blir oroliga och viner från alla håll. Så sägs det i Völuspá:

Österut bor den gamla
i Järnveden
och föder där
Fenrisulvens avkomma;
av dem alla blir
en av dem
månens rövare
i trolls skepnad.

Han mättar sig med livskraften
från dödsdömda människor,
färgar gudarnas boning
med rött blod;
svart blir solskenet
under somrarna som följer,
allt väder blir svekfullt.
Vet ni än mer – eller vad?”

Då sade Ganglere: ”Vilken väg leder från jorden till himlen?”

Då svarade Har och skrattade: ”Nu frågar du inte särskilt kunnigt. Har du inte fått höra att gudarna byggde en bro från jorden till himlen som heter Bifrost? Den måste du ha sett. Det kan hända att du kallar den regnbågen. Den har tre färger och är mycket stark och byggd med större konst och kunnande än andra byggnadsverk. Men så stark den än är kommer den att brista när Muspels söner drar fram och rider över den, och deras hästar simmar över stora floder. Så tar de sig fram.”

Då sade Ganglere: ”Jag tycker inte att gudarna byggde bron ordentligt, om den ska kunna brista, när de ändå kan göra som de vill.”

Då sade Har: ”Gudarna förtjänar inget klander för detta bygge. Bifrost är en god bro, men det finns ingenting i denna värld som kan lita på sin egen styrka när Muspels söner härjar.”

Då sade Ganglere: ”Vad tog sig Allfader för när Asgård var byggt?”

Har sade: ”Till att börja med satte han styresmän på deras säten och bad dem att tillsammans med honom döma över människornas öden och bestämma hur borgen skulle ordnas. Det var på den plats som heter Idavallen, mitt i borgen. Deras första verk var att bygga det tempel där deras tolv säten står, förutom det högsäte som tillhör Allfader. Det huset är det bäst byggda och största på jorden. Utanpå och inuti är det helt som av rent guld. Den platsen kallar man Gladsheim.

De byggde en annan sal. Det var en helgedom som tillhörde gudinnorna, och den var mycket vacker. Det huset kallar man Vingolf. Därefter byggde de ett hus där de satte in en ässja, och till den gjorde de hammare, tång och städ och sedan alla andra redskap. Därpå bearbetade de metall, sten och trä, och i så stor mängd den metall som heter guld att de hade allt bohag och all ridutrustning av guld. Den tiden kallas guldåldern, innan den fördärvades genom kvinnornas ankomst. De kom från Jotunheim.

Därefter satte sig gudarna på sina säten och höll sina domstolar och erinrade sig hur dvärgarna hade fått liv i mullen och nere i jorden, som maskar i kött. Dvärgarna hade först tagit form och fått liv i Ymers kött och var då maskar, men genom gudarnas beslut fick de mänskligt förstånd och människogestalt. Ändå bor de i jorden och i stenar. Motsogner var den främste och Durin den andre. Så sägs det i Völuspá:

Då gick alla makter
till domarsätena,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om
vem som skulle skapa
dvärgarnas skara
av blodig bränning
och av Blains ben.

Där skapades många
människogestalter,
dvärgar i jorden,
så som Durin sade.

Och dessa namn nämner hon på dvärgarna:

Nye, Nide,
Nordre, Sudre,
Austre, Västre,
Alltjuv, Dvalin,
Nar, Nain,
Niping, Dain,
Bifur, Bafur,
Bombur, Nore,
Ore, Onar,
Oin, Mjödvitner.

Vigg och Gandalf,
Vindalf, Torin,
File, Kile,
Fundin, Vale,
Tror, Troin,
Täck, Lit och Vit,
Nyr, Nyråd,
Rekk, Rådsvinn.

Men också dessa är dvärgar och bor i stenar, medan de förra bor i mullen:

Draupner, Dolgtvare,
Har, Hugstare,
Hledjolf, Gloin,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Heftifile,
Har, Sviar.

Men dessa kom från Svarinshög till Aurvangar på Joruvallarna, och från dem härstammar Lofar. Detta är deras namn:

Skirver, Virver,
Skafid, Ae,
Alf, Yngve,
Eikinskjalde,
Fal, Froste,
Fid, Ginnar.”

Då sade Ganglere: ”Var är gudarnas främsta säte eller heliga plats?”

Har svarade: ”Det är vid asken Yggdrasil. Där ska gudarna hålla ting varje dag.”

Då sade Ganglere: ”Vad finns det att berätta om den platsen?”

Då sade Jämnhög: ”Asken är det största och bästa av alla träd. Dess grenar breder ut sig över hela världen och når över himlen. Tre rötter håller trädet uppe och sträcker sig mycket vitt. En är hos asarna, en annan hos rimtursarna, där Ginnungagap en gång var. Den tredje sträcker sig över Nifelheim, och under den roten ligger Hvergelmer, medan Nidhögg gnager på roten underifrån. Men under den rot som vetter mot rimtursarna finns Mimers brunn, där vishet och förstånd ligger förborgade. Den som äger brunnen heter Mimer. Han är full av kunskap, eftersom han dricker ur brunnen med hornet Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en enda dryck ur brunnen, men han fick den inte förrän han lade sitt öga i pant. Så sägs det i Völuspá:

Allt vet jag, Oden,
var du gömde ditt öga,
i den berömda
Mimers brunn.
Mjöd dricker Mimer
varje morgon
av Valfaders pant.
Vet ni än mer – eller vad?

Askens tredje rot står i himlen, och under den roten finns en mycket helig brunn som heter Urds brunn. Där har gudarna sin tingsplats. Varje dag rider asarna dit upp över Bifrost. Den kallas också asarnas bro. Asarnas hästar heter så här: Sleipner är bäst, honom äger Oden. Han har åtta ben. Den andre är Glad, den tredje Gyller, den fjärde Glen, den femte Skeidbrimer, den sjätte Silvrintopp, den sjunde Siner, den åttonde Gisl, den nionde Falhovner, den tionde Gulltopp, den elfte Lättfete. Balders häst brändes med honom, men Tor går till tinget och vadar över de floder som heter så här:

Körmt och Örmt
och Kerlaugar, de två,
dem ska Tor vada
varje dag,
när han går för att döma
vid asken Yggdrasil,
ty asarnas bro
brinner helt i lågor,
de heliga vattnen sjuder.”

Då sade Ganglere: ”Brinner eld över Bifrost?”

Har sade: ”Det röda som du ser i bågen är brinnande eld. Rimtursar och bergjättar skulle ta sig upp till himlen om Bifrost var farbar för alla som ville färdas där. Det finns många vackra platser i himlen, och överallt finns gudomligt skydd. Där står en vacker sal under asken vid brunnen, och ur den salen kommer tre jungfrur som heter Urd, Verdandi och Skuld. Dessa jungfrur bestämmer människornas livslopp. Dem kallar vi nornor. Det finns också fler nornor, som kommer till varje barn som föds för att bestämma dess livslopp. Dessa är av gudarnas ätt, men andra är av alvernas ätt och åter andra av dvärgarnas ätt, som det sägs här:

Av mycket skilda ursprung
säger jag nornorna vara,
de har inte samma ätt;
somliga är av asarnas ätt,
somliga är av alvernas ätt,
somliga är Dvalins döttrar.”

Då sade Ganglere: ”Om nornorna råder över människornas öden fördelar de mycket ojämnt, eftersom somliga har ett gott liv i överflöd, medan somliga har föga ägodelar eller anseende, somliga ett långt liv och somliga ett kort.”

Har sade: ”Goda nornor av god ätt skapar ett gott liv, men när människor drabbas av olycksöden är det onda nornor som vållar det.”

Då sade Ganglere: ”Vad mer finns det att berätta om märkvärdigheterna vid asken?”

Har svarade: ”Det finns mycket att berätta om dem. En örn sitter i askens grenar, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne. En ekorre som heter Ratatosk springer upp och ner längs asken och bär hätska ord mellan örnen och Nidhögg. Fyra hjortar springer bland askens grenar och betar dess lövverk. De heter Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror. Men så många ormar finns det i Hvergelmer hos Nidhögg att ingen tunga kan räkna dem. Så sägs det här:

Yggdrasils ask
lider större kval
än människor vet;
hjorten betar upptill,
på sidan ruttnar den,
Nidhögg gnager nedtill.

Vidare sägs det så:

Fler ormar ligger
under Yggdrasils ask
än någon dåraktig apa anar.
Goin och Moin,
de är Gravvitners söner,
Gråbak och Gravvöllud,
Ofner och Svafner
tror jag för alltid skall
nöta på trädets kvistar.

Det berättas också att nornorna som bor vid Urds brunn varje dag tar vatten ur brunnen och den gyttja som ligger kring den och öser över asken, för att dess grenar inte skall torka eller ruttna. Vattnet är så heligt att allt som kommer ner i brunnen blir lika vitt som den hinna som ligger innanför äggskalet och kallas skalhinna, så som det sägs här:

En ask vet jag stå,
den heter Yggdrasil,
ett högt, heligt träd,
öst med vit gyttja;
därifrån kommer daggen
som faller i dalarna;
den står ständigt grön över
Urds brunn.

Den dagg som därifrån faller på jorden kallar människorna honungsdagg, och av den livnär sig bina. Två fåglar får sin föda i Urds brunn. De heter svanar, och från dessa fåglar härstammar det fågelsläkte som heter så.”

Då sade Ganglere: ”Du kan berätta märkliga ting om himlen. Vilka andra viktiga platser finns där, utöver Urds brunn?”

Har svarade: ”Där finns många ståtliga platser. En plats där kallas Alvheim. Där bor det folk som heter ljusalver, men mörkalverna bor nere i jorden. De skiljer sig från ljusalverna till utseendet och ännu mycket mer till sitt väsen. Ljusalverna är vackrare att se på än solen, men mörkalverna är svartare än beck. Där finns en plats som kallas Breidablick, och ingen plats där är vackrare. Där finns också den som heter Glitner, vars väggar, alla stöttor och pelare är av rött guld, medan taket är av silver. Där finns ännu en plats som heter Himinbjörg. Den ligger vid himlens ände, vid brofästet där Bifrost når himlen. Där finns också en stor boning som heter Valaskjalf. Den äger Oden. Gudarna byggde den och täckte den med rent silver. I denna sal finns Lidskjalf, det högsäte som heter så, och när Allfader sitter i det sätet ser han ut över alla världar. Vid himlens södra ände finns den sal som är vackrast av alla och ljusare än solen. Den heter Gimle. Den skall stå kvar när både himmel och jord har gått under, och där skall goda och rättfärdiga människor bo i all evighet. Så sägs det i Völuspå:

En sal ser jag stå,
vackrare än solen,
täckt med guld,
på Gimle;
där skall trogna
skaror bo
och i alla tider
njuta av lycka.”

Då sade Ganglere: ”Vad skyddar den platsen när Surts låga bränner himmel och jord?”

Har svarade: ”Det sägs att det finns en annan himmel söder om och ovanför denna himmel, och den heter Andlang. En tredje himmel finns ännu högre upp, och den heter Vidblain. I den himlen tror vi att denna plats ligger. Men vi tror att bara ljusalverna nu bor på dessa platser.”

Då sade Ganglere: ”Varifrån kommer vinden? Den är så stark att den sätter stora hav i rörelse och får elden att flamma upp. Men hur stark den än är kan man inte se den, så den är förunderligt skapad.”

Då sade Har: ”Det kan jag mycket väl berätta för dig. Vid himlens norra ände sitter en jätte som heter Hräsvelg. Han har örnhamn, och när han breder ut vingarna till flykt kommer vindarna fram under dem. Här sägs det så:

Hräsvelg heter han
som sitter vid himlens ände,
en jätte i örnhamn;
från hans vingar
sägs vinden komma
över alla människor.”

Då sade Ganglere: ”Varför är skillnaden så stor att sommaren är varm men vintern kall?”

Har svarade: ”En så kunnig man borde inte fråga så, för detta kan alla berätta om. Men om du ensam har blivit så okunnig att du inte har hört detta, vill jag ändå uppskatta att du hellre frågar okunnigt en gång än längre går ovetande om det som man bör veta. Svasud heter Sommarens far, och han lever så lyckligt att det som är milt kallas ljuvt efter hans namn. Men Vinterns far kallas än Vindlone, än Vindsval. Han är Vasads son, och dessa fränder var bistra och kallhjärtade. Vintern har deras sinnelag.”

Då sade Ganglere: ”Vilka är de asar som människorna bör tro på?”

Har svarade: ”Tolv är asarna av gudomlig härkomst.”

Då sade Jämnhög: ”Asynjorna är inte mindre heliga, och deras makt är inte mindre.”

Då sade Tride: ”Oden är den främste och äldste av asarna. Han råder över allt, och hur mäktiga de andra gudarna än är tjänar de honom alla som barn sin far. Frigg är hans hustru, och hon känner människornas öden, fast hon inte uttalar några spådomar, så som det sägs här att Oden själv sade till den as som heter Loke:

Galen är du, Loke,
och från vettet,
varför slutar du inte, Loke?
Alla öden tror jag
att Frigg känner,
fast hon själv inget säger.

Oden heter Allfader eftersom han är alla gudars far. Han heter också Valfader eftersom alla som faller i strid är hans utvalda söner. Åt dem anvisar han Valhall och Vingolf, och då kallas de enhärjar. Han heter också Hangagud och Haftagud, Farmagud, och han nämnde sig med ännu fler namn när han hade kommit till kung Geirröd:

Jag kallade mig Grim
och Ganglere,
Herjan, Hjalmberi,
Täck, Tride,
Tud, Ud,
Helblinde, Har, Sann, Svipal,
Sanngetal,
Herteit, Hnikar,
Bileyg, Båleyg,
Bölverk, Fjölner,
Grimner, Glapsvinn, Fjolsvinn,
Sidhatt, Sidskägg,
Sigfader, Hnikud,
Allfader, Atrid, Farmatyr,
Oske, Ome,
Jämnhög, Biflinde,
Göndler, Harbard,
Svidur, Svidrer,
Jalk, Kjalar, Vidur,
Tror, Ygg, Tund,
Vak, Skilving,
Vafud, Hroftatyr,
Gaut, Veratyr.”

Då sade Ganglere: ”Ofantligt många namn har ni gett honom, och jag tror sannerligen att det krävs stor lärdom för att känna till och kunna redogöra för vilka händelser som har gett upphov till vart och ett av dessa namn.”

Då sade Har: ”Det krävs stor kunskap för att noggrant gå igenom detta. Men det kortaste svaret är att de flesta namnen har uppstått därför att alla folk, lika många som världens olika språk, tycker sig behöva anpassa hans namn till sitt eget språk för att själva kunna åkalla honom och be till honom. Men en del av dessa namn har sitt ursprung i händelser under hans färder, och det finns nedtecknat i berättelser. Du kommer inte att kunna kallas en lärd man om du inte kan berätta om dessa stora händelser.”

Då sade Ganglere: ”Vad heter de andra asarna, vad sysslar de med, och vilka bedrifter har gjort dem berömda?”

Har svarade: ”Främst bland dem är Tor, som kallas Asa-Tor eller Åke-Tor. Han är starkast av alla gudar och människor. Han har sitt rike där det heter Trudvang, och hans hall heter Bilskirner. I den salen finns femhundrafyrtio rum. Det är det största hus som människor känner till. Så sägs det i Grimners sång:

Femhundra rum
och fyrtio därtill,
så räknar jag Bilskirners alla vrår;
av alla hus
som jag vet har tak
är min sons det största.

Tor har två bockar som heter Tanngnjost och Tanngrisner, och en vagn som han åker i och som bockarna drar. Därför kallas han Åke-Tor. Han äger också tre dyrgripar. En av dem är hammaren Mjölner, som rimtursar och bergsresar känner igen när den höjs i luften, och det är inte underligt. Den har krossat många skallar på deras fäder och fränder. En annan förträfflig dyrgrip har han i sitt styrkebälte, och när han spänner det om sig växer hans asakraft med hälften. Ett tredje föremål äger han som är av stort värde. Det är järnhandskarna. Dem kan han inte undvara när han griper om hammarskaftet. Men ingen är så kunnig att han kan räkna upp alla hans storverk. Jag kan ändå berätta så mycket om honom för dig att det kommer att ta lång tid innan allt jag vet har blivit berättat.”

Då sade Ganglere: ”Jag vill höra berättas om fler av asarna.”

Har svarade: ”En annan av Odens söner är Balder, och om honom finns gott att säga. Han är den bäste, och alla lovprisar honom. Han är så vacker och ljus att det lyser om honom, och en ört är så vit att den jämförs med Balders ögonbryn. Den är vitast av alla örter, och av det kan du förstå hur vackert hans hår och hans kropp är. Han är visast av asarna, talar vackrast och är mildast till sinnes. Men det hör till hans väsen att ingen av hans domar kan bestå. Han bor där det heter Breidablick. Det ligger i himlen. På den platsen får inget orent finnas, så som det sägs här:

Breidablick heter det
där Balder har
byggt sig salar,
i det land
där jag vet att det finns
minst av olycksbringande runor.

Den tredje asen är han som kallas Njord. Han bor i himlen, där det heter Noatun. Han råder över vindens gång och stillar hav och eld. Honom skall man åkalla för sjöfärder och fiske. Han är så rik och förmögen att han kan skänka dem rikedom i jord eller lösöre. För detta skall man åkalla honom. Njord är inte av asarnas ätt. Han växte upp i Vanaheim, men vanerna gav honom som gisslan åt gudarna och tog i gengäld den som heter Höner som gisslan. Han blev ett tecken på förlikningen mellan gudarna och vanerna.

Njord har en hustru som heter Skade, jätten Tjatses dotter. Skade vill bo på den gård som hennes far hade ägt. Den ligger bland några fjäll, där det heter Trymheim, men Njord vill vara nära havet. De enades om att vara nio nätter i Trymheim och sedan nio andra nätter i Noatun. Men när Njord kom tillbaka till Noatun från fjället kvad han detta:

Leda är mig fjällen,
jag var inte länge där,
bara nio nätter;
vargarnas tjut
tyckte jag lät illa
mot svanarnas sång.

Då kvad Skade detta:

Sova kunde jag inte
på havets bäddar
för fågelns skri;
den väcker mig
som kommer från havet,
måsen, varje morgon.

Då for Skade upp på fjället och bosatte sig i Trymheim. Hon färdas ofta på skidor och med båge och skjuter vilda djur. Hon kallas skidgudinnan eller skiddisen. Så sägs det:

Trymheim heter det
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
men nu bor Skade,
gudarnas ljusa brud,
på sin fars gamla gård.

Njord i Noatun fick sedan två barn. Det ena hette Frej, och dottern hette Freja. De var vackra att se på och mäktiga. Frej är den ypperste av asarna. Han råder över regn och solsken och därmed över jordens gröda, och honom är det gott att åkalla för god årsväxt och fred. Han råder också över människors välstånd. Freja är den yppersta av asynjorna. Hon äger den gård i himlen som heter Folkvang. Var gång hon rider till strid får hon hälften av de fallna och Oden den andra hälften, som det sägs här:

Folkvang heter det,
och där råder Freja
över platserna i salen;
hälften av de fallna
väljer hon varje dag,
men hälften äger Oden.

Hennes sal Sessrumner är stor och vacker. När hon färdas sitter hon i en vagn och kör med två katter. Hon är den som lättast lyssnar till människors åkallan, och av hennes namn kommer hederstiteln fru, som förnäma kvinnor kallas. Hon tyckte mycket om kärleksdiktning. Henne är det gott att åkalla i kärlekssaker.«

Då sade Ganglere: »Dessa asar tycks mig vara mycket mäktiga, och det är inte underligt att stor kraft följer er, när ni känner gudarnas natur och vet till vem ni ska rikta varje bön. Finns det ännu fler gudar?«

Har sade: »Det finns ännu en as, som heter Tyr. Han är djärvast och modigast, och han har stor makt över segern i strider. Honom är det gott för tappra män att åkalla. Det är ett talesätt att den är tyrtapper som överträffar andra män och inte väjer för något. Han var också vis, så att man även säger att den är tyrklok som är allra visast. Ett tecken på hans djärvhet är detta: när asarna lockade Fenrisulven att låta dem lägga fjättern Gleipner på honom, litade han inte på att de skulle lösa honom förrän de lade Tyrs hand i hans mun som pant. När asarna sedan inte ville lösa honom bet han av handen vid det som nu kallas handleden. Därför är Tyr enhänt, och han kallas inte någon förlikare mellan människor.

En heter Brage. Han är berömd för sin vishet och framför allt för sin vältalighet och ordkonst. Han är den främste i skaldekonst, och efter honom kallas skaldekonsten brag. Efter hans namn kallas också den man eller kvinna som är mer vältalig än andra för männens eller kvinnornas brag. Hans hustru är Idun. I sin ask förvarar hon de äpplen som gudarna ska bita i när de åldras, och då blir de alla unga igen. Så ska det vara ända till Ragnarök.«

Då sade Ganglere: »Det tycks mig att gudarna har mycket som beror på Iduns omsorg och trohet.«

Då sade Har och skrattade: »En gång var det nära att det vållade olycka. Om det kan jag berätta, men först ska du nu få höra fler av asarnas namn.

En heter Heimdall. Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio jungfrur födde honom till son, och alla var systrar. Han heter också Hallinskide och Gullintanne. Hans tänder var av guld. Hans häst heter Gulltopp. Han bor på den plats som heter Himinbjörg, vid Bifrost. Han är gudarnas väktare och sitter där vid himlens ände för att vakta bron mot bergsjättarna. Han behöver mindre sömn än en fågel. Han ser lika väl om natten som om dagen, hundra raster bort. Han hör också när gräset växer på marken eller ullen på fåren, och allt som låter mer än så. Han har den lur som heter Gjallarhorn, och när han blåser i den hörs det i alla världar. Heimdalls svärd kallas manshuvud. Här sägs det så:

Himinbjörg heter det,
och där sägs Heimdall
råda över helgedomarna;
där dricker gudarnas väktare
i sin fridfulla sal
glad det goda mjödet.

Och vidare säger han själv i Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son.

En av asarna heter Höder. Han är blind. Han är mycket stark, men gudarna skulle önska att denne as inte behövde nämnas, för hans gärningar kommer länge att leva kvar i gudars och människors minne.

En heter Vidar, den tyste asen. Han har en tjock sko. Han är nästan lika stark som Tor. Till honom sätter gudarna stor lit i alla prövningar.

En heter Ale eller Vale, son till Oden och Rind. Han är djärv i strid och mycket träffsäker med sina skott.

En heter Ull, son till Siv och styvson till Tor. Han är så skicklig som bågskytt och skidåkare att ingen kan tävla med honom. Han är också vacker att se på och har en krigares färdigheter. Honom är det också gott att åkalla i envig.

Forsete heter Balders och Nanna Nepsdotters son. Han äger den sal i himlen som heter Glitner. Alla som kommer till honom med svårlösta tvister går därifrån förlikta. Det är den bästa domstolen bland gudar och människor. Så sägs det här:

Glitner heter en sal,
den bärs upp av guld
och är även täckt med silver;
där bor Forsete
de flesta dagar
och stillar alla tvister.

Till asarna räknas också den som somliga kallar asarnas baktalare, svekens upphovsman och alla gudars och människors skam. Han heter Loke eller Lopt och är son till jätten Farbaute. Hans mor heter Laufey eller Nal. Hans bröder är Byleist och Helblinde. Loke är fager och vacker att se på, ond till sinnes och mycket ombytlig i sitt sätt. Framför andra hade han den klokhet som kallas slughet, och han fann på list i allt. Han försatte ständigt asarna i svåra bekymmer, och ofta räddade han dem sedan med listiga råd. Hans hustru heter Sigyn, och deras son Nare eller Narve.

Loke hade också fler barn. Angerboda hette en jättinna i Jotunheim. Med henne fick Loke tre barn. Ett var Fenrisulven, det andra Jörmungand, det vill säga Midgårdsormen, och det tredje Hel. När gudarna fick veta att dessa tre syskon växte upp i Jotunheim och genom spådomar kom underfund med att syskonen skulle vålla dem stor skada och olycka, tyckte alla att mycket ont var att vänta, först på grund av mödernet och ännu värre på grund av fädernet. Då sände Allfader gudarna att hämta barnen och föra dem till honom. När de kom till honom kastade han ormen i det djupa hav som ligger runt alla länder. Ormen växte så att han ligger mitt i havet runt alla länder och biter sig i stjärten.

Hel kastade han i Nifelheim och gav henne makt över nio världar, så att hon skulle fördela kost och husrum åt alla som sändes till henne, och det är de som dör av sjukdom eller ålderdom. Hon har stora boningar där, och hennes gårdsmurar är ofantligt höga och grindarna stora. Eljudner heter hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennes kniv, Ganglate trälen, Ganglöt trälinnan, Fallandaforad hennes tröskel där man går in, Kör hennes säng och Blikjandaböl hennes sängomhänge. Hon är till hälften blåsvart och till hälften hudfärgad. Därför är hon lätt att känna igen, och hon ser dyster och bister ut.

Ulven födde asarna upp hos sig, och bara Tyr hade mod att gå fram till honom och ge honom mat. Men när gudarna såg hur mycket han växte varje dag och alla spådomar sade att han var bestämd att vålla dem skada, tog asarna det rådet att de gjorde en mycket stark fjätter som de kallade Leding. De bar den till ulven och bad honom pröva sin styrka mot den. Ulven tyckte inte att det var mer än han kunde klara och lät dem göra som de ville. Men första gången ulven spjärnade emot brast fjättern. Så löste han sig ur Leding.

Därnäst gjorde asarna en annan fjätter, hälften starkare, som de kallade Drome. De bad åter ulven pröva fjättern och sade att han skulle bli mycket berömd för sin styrka om ett så väldigt smide inte kunde hålla honom. Ulven tänkte att denna fjätter var mycket stark, men också att hans egen styrka hade vuxit sedan han bröt Leding. Han kom att tänka på att han måste utsätta sig för fara om han skulle bli berömd, och lät lägga fjättern på sig. När asarna sade sig vara färdiga skakade ulven på sig och slog fjättern mot marken. Han tog i av alla krafter, spjärnade emot och bröt fjättern så att styckena flög långt bort. Så slet han sig ur Drome. Sedan dess har det varit ett talesätt att någon löser sig ur Leding eller sliter sig ur Drome när något genomförs med stor kraftansträngning.

Efter detta fruktade asarna att de inte skulle kunna binda ulven. Då sände Allfader den som heter Skirner, Frejs sändebud, ner till några dvärgar i Svartalvheim och lät göra den fjätter som heter Gleipner. Den gjordes av sex ting: av kattens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. Och även om du inte har hört detta förut kan du nu lätt finna säkra belägg för att man inte har ljugit för dig. Du har nog sett att kvinnan inte har skägg, att det inte hörs något buller när katten springer och att det inte finns rötter under berget. Och på min heder är allt jag har sagt dig lika sant, även om det finns somliga ting som du inte kan pröva.«

Då sade Ganglere: »Jag kan tydligt förstå att detta är sant. De ting som du nu har tagit till exempel kan jag se. Men hur blev fjättern när den var färdig?«

Har sade: »Det kan jag mycket väl säga dig. Fjättern blev slät och mjuk som en sidenremsa, men så fast och stark som du nu ska få höra. När fjättern fördes till asarna tackade de sändebudet varmt för hans ärende. Sedan for asarna ut i den sjö som heter Amsvartner till den holme som kallas Lyngve och kallade ulven med sig. De visade honom sidenbandet och bad honom slita av det. De sade att det var något starkare än man kunde tro med tanke på hur tunt det var. De räckte det mellan sig och drog i det av all sin kraft, och det brast inte, men ändå sade de att ulven nog skulle kunna slita av det.

Då svarade ulven: ’Den här remsan ser ut att vara sådan att jag inte får någon ära av att slita sönder ett så tunt band. Men om det är gjort med konst och list, fast det ser obetydligt ut, kommer det bandet inte på mina ben.’

Då sade asarna att han nog snart skulle slita sönder ett tunt sidenband, han som förut hade brutit stora järnfjättrar. ’Men om du inte kan slita av det här bandet kan du inte heller skrämma gudarna. Då ska vi lösa dig.’

Ulven sade: ’Om ni binder mig så att jag inte kan komma loss, kommer ni att bära er så svekfullt åt att jag får vänta länge på hjälp från er. Jag vill ogärna låta lägga det här bandet på mig, men hellre än att ni förebrår mig brist på mod får en av er lägga sin hand i min mun som pant på att detta görs utan svek.’

Asarna såg på varandra och tyckte nu att de stod inför två svårigheter. Ingen ville räcka fram sin hand förrän Tyr sträckte fram sin högra hand och lade den i ulvens mun. När ulven spjärnade emot stramade bandet åt, och ju häftigare han kämpade, desto hårdare skar bandet in. Då skrattade alla utom Tyr. Han miste sin hand.

När asarna såg att ulven var ordentligt bunden tog de fästlinan som gick ut från fjättern och heter Gelgja. De drog den genom en stor stenhäll, som heter Gjöll, och fäste hällen långt nere i jorden. Sedan tog de en stor sten och drev den ännu längre ner i jorden. Den heter Tvite, och den stenen använde de som fästpåle. Ulven gapade våldsamt, kastade sig omkring och ville bita dem. De stack ett svärd i hans mun. Hjaltet vilar mot underkäken och svärdsspetsen mot överkäken. Det håller hans gap uppspärrat. Han ylar fasansfullt, och saliv rinner ur hans mun. Det är den å som heter Vån. Där ligger han till Ragnarök.«

Då sade Ganglere: »En förunderligt ond barnaskara fick Loke, men alla dessa syskon är mäktiga. Varför dödade inte asarna ulven, när de har ont att vänta av honom?«

Har svarade: »Gudarna höll sina helgedomar och fridlysta platser så högt att de inte ville orena dem med ulvens blod, fast spådomarna säger att han ska bli Odens bane.«

Då sade Ganglere: ”Vilka är asynjorna?”

Har säger: ”Frigg är den främsta. Hon äger den gård som heter Fensalar, och den är mycket ståtlig. Den andra är Saga. Hon bor på Sökkvabäck, och det är en stor plats. Den tredje är Eir. Hon är den bästa läkaren. Den fjärde är Gefjon. Hon är jungfru, och henne tjänar de som dör som jungfrur. Den femte är Fulla. Hon är också jungfru och går med utslaget hår och ett guldband kring huvudet. Hon bär Friggs skrin och sköter hennes skodon och känner hennes hemliga rådslag.

Freja är jämte Frigg den förnämsta. Hon gifte sig med den man som heter Od. Deras dotter är Hnoss. Hon är så vacker att allt som är vackert och dyrbart kallas hnossir efter hennes namn. Od for bort på långa färder, och Freja gråter efter honom, och hennes tårar är rött guld. Freja har många namn, och orsaken till det är att hon gav sig olika namn när hon färdades bland främmande folk för att söka efter Od. Hon heter Mardöll och Hörn, Gefn och Syr. Freja ägde Brisingamen. Hon kallas också Vanadis.

Den sjunde är Sjöfn. Hon vinnlägger sig mycket om att vända människors sinnen till kärlek, både kvinnors och mäns, och efter hennes namn kallas kärlekslängtan sjafni. Den åttonde är Lofn. Hon är så mild och välvillig mot dem som åkallar henne att hon får Allfaders eller Friggs tillåtelse till att människor förenas, kvinnor och män, även om det förut har varit förbjudet eller ansetts helt uteslutet. Efter hennes namn kallas tillåtelse lof, och därav kommer också att hon lovordas mycket av människorna. Den nionde är Var. Hon lyssnar till människors eder och de enskilda löften som kvinnor och män ger varandra. Därför kallas sådana löften várar. Hon hämnas också på dem som bryter dem.

Den tionde är Vör. Hon är vis och frågvis, så att ingenting kan döljas för henne. Därav kommer talesättet att en kvinna blir varse det som hon får vetskap om. Den elfte är Syn. Hon vaktar dörrarna i hallen och stänger dem för dem som inte får gå in, och hon är satt att föra försvaret på tingen i de mål där hon vill bestrida anklagelsen. Därför säger man att syn, förnekelse, sätts emot när någon nekar. Den tolfte är Hlin. Hon är satt att vaka över de människor som Frigg vill rädda ur någon fara. Därav kommer talesättet att den som kommer undan hleinir, finner skydd. Den trettonde är Snotra. Hon är klok och har ett värdigt uppträdande. Efter hennes namn kallas en kvinna eller man som är måttfull snotr.

Den fjortonde är Gna. Henne sänder Frigg till olika världar i sina ärenden. Hon har en häst som springer genom luft och över hav och heter Hovvarpner. En gång när hon red såg några vaner hennes ritt genom luften. Då sade en av dem:

Vad flyger där,
vad färdas där
eller glider genom luften?

Hon svarar:

Jag flyger inte,
fast jag färdas
och glider genom luften
på Hovvarpner,
som Hamskerper
avlade med Gardrova.

Efter Gnas namn säger man att det gnäver, reser sig högt, som når högt upp. Sol och Bil räknas till asynjorna, men om deras väsen har det berättats tidigare.”

”Det finns också andra som ska tjäna i Valhall, bära fram dryck och sköta bordsservis och ölkärl. Så här nämns de i Grimners sång:

Hrist och Mist
vill jag ska bära mig hornet,
Skeggjöld och Skögul,
Hild och Trud,
Hlökk och Herfjötur,
Göll och Geirahöd,
Randgrid och Rådgrid
och Reginleif,
de bär öl åt enhärjarna.

Dessa kallas valkyrior. Oden sänder dem till varje strid. De väljer vilka män som ska dö och råder över segern. Gunn och Rota och den yngsta nornan, som heter Skuld, rider alltid ut för att välja vilka som ska falla och avgöra striderna. Jord, Tors mor, och Rind, Vales mor, räknas till asynjorna.”

”En man hette Gymer, och hans hustru hette Aurboda. Hon var av bergresarnas släkt. Deras dotter är Gerd, som var vackrast av alla kvinnor. En dag hade Frej gått upp i Lidskjalf och såg ut över alla världar. När han såg åt norr fick han på en gård syn på ett stort och vackert hus. Till det huset gick en kvinna, och när hon lyfte händerna och öppnade dörren framför sig lyste det från hennes händer både i luften och över havet, och alla världar lystes upp av henne. Så straffades han för det stora övermodet att ha satt sig i det heliga sätet: han gick därifrån fylld av sorg. När han kom hem sade han ingenting. Han sov inte och drack inte. Ingen vågade heller försöka få honom att tala.

Då lät Njord kalla till sig Skirner, Frejs skosven, och bad honom gå till Frej och få honom att tala och fråga vem han var så vred på att han inte talade med någon. Skirner sade att han skulle gå, men ogärna, och att man kunde vänta sig onda svar av honom. När han kom till Frej frågade han varför Frej var så nedstämd och inte talade med någon. Då svarar Frej och säger att han hade sett en vacker kvinna och för hennes skull var så fylld av sorg att han inte skulle leva länge om han inte fick henne: ’Och nu ska du fara och fria till henne för min räkning och föra henne hem hit, vare sig hennes far vill det eller inte, och jag ska löna dig väl för det.’

Då svarar Skirner att han ska utföra ärendet, men Frej ska ge honom sitt svärd. Det var ett så gott svärd att det stred av sig självt. Frej lät inte det stå i vägen utan gav honom svärdet. Då for Skirner och friade till kvinnan för hans räkning och fick hennes löfte. Nio nätter senare skulle hon komma till den plats som heter Barre och där fira bröllop med Frej. Men när Skirner berättade för Frej hur hans ärende hade gått, kvad han detta:

Lång är en natt,
lång är en andra,
hur ska jag uthärda tre?
Ofta tycktes mig en månad
kortare
än denna halva längtansnatt.

Detta är orsaken till att Frej var så vapenlös när han stred mot Bele och dödade honom med ett hjorthorn.”

Då sade Ganglere: ”Det är mycket märkligt att en sådan hövding som Frej ville ge bort sitt svärd, när han inte hade något annat lika gott. Det blev honom till oerhört stort men när han stred mot den som heter Bele. Sannerligen tror jag att han då måste ha ångrat den gåvan.”

Då svarar Har: ”Det betydde föga när han och Bele möttes. Frej kunde ha dödat honom med bara handen. Det kommer en tid då Frej ska tycka att det är värre att han saknar svärdet, när Muspels söner drar ut för att härja.”

Då sade Ganglere: ”Du säger att alla de män som har fallit i strid sedan världens begynnelse nu har kommit till Oden i Valhall. Vad har han att ge dem att äta? Jag skulle tro att där måste finnas en väldig mängd människor.”

Då svarar Har: ”Det är sant som du säger, där finns en väldig mängd människor. Men det ska bli många fler, och ändå ska de tyckas alltför få när ulven kommer. Aldrig är det dock så mycket folk i Valhall att fläsket från galten som heter Särimner inte räcker åt dem. Han kokas varje dag och är hel igen på kvällen. Men vad gäller frågan som du nu ställer tror jag att få är så kunniga att de kan ge ett sant besked om detta. Andrimner heter kocken och Eldrimner kitteln. Så sägs det här:

Andrimner
låter i Eldrimner
koka Särimner,
det bästa fläsk,
men få vet
vad enhärjarna lever av.”

Då sade Ganglere: ”Har Oden samma kost som enhärjarna?”

Har säger: ”Maten som står på hans bord ger han åt två ulvar som han äger och som heter Gere och Freke. Själv behöver han ingen mat. Vin är för honom både dryck och föda. Så sägs det här:

Gere och Freke
mättar den stridsvane,
den ärorike Härfadern;
men av vin allena
lever ständigt
vapenfrejdade Oden.

Två korpar sitter på hans axlar och berättar i hans öron alla de nyheter som de ser eller hör. De heter Hugin och Munin. Dem sänder han i gryningen att flyga över hela världen, och de kommer tillbaka vid dagmålet. Därigenom får han veta många nyheter. Därför kallar människorna honom Korpguden, som det sägs:

Hugin och Munin
flyger varje dag
över den vida jorden;
jag fruktar för Hugin,
att han inte kommer åter,
men än mer oroar jag mig för Munin.”

Då sade Ganglere: ”Vad har enhärjarna att dricka som räcker lika rikligt åt dem som maten, eller dricker man vatten där?”

Då säger Har: ”Nu frågar du märkligt, om Allfader skulle bjuda till sig kungar eller jarlar eller andra mäktiga män och ge dem vatten att dricka. Och sannerligen tror jag att mången kommer till Valhall som skulle tycka sig ha köpt vattendrycken dyrt, om ingen bättre välkomst väntade honom där, sedan han först har utstått sår och smärta ända in i döden. Jag kan berätta något annat därifrån. Geten som heter Heidrun står uppe på Valhall och betar löv från grenarna på det vida berömda träd som heter Lärad. Ur hennes spenar rinner mjöd, och med det fyller hon varje dag ett stort kar. Det är så mycket att alla enhärjarna kan dricka sig helt berusade av det.”

Då sade Ganglere: ”Det är en oerhört nyttig get för dem. Det måste vara ett utomordentligt gott träd som hon betar av.”

Då sade Har: ”Än märkligare är hjorten Eiktyrner, som står på Valhall och betar av det trädets grenar. Från hans horn droppar det så mycket att det rinner ner i Hvergelmer, och därifrån flyter de åar som heter Sid, Vide, Säkin, Ekin, Svöl, Gunntrå, Fjörm, Fimbultul, Gipul, Göpul, Gömul och Geirvimul. Dessa flyter genom asarnas bygder. Ännu fler nämns: Tyn, Vin, Töll, Höll, Gråd, Gunntrain, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn och Tjodnuma.”

Då sade Ganglere: ”Det är märkliga ting som du nu har berättat. Valhall måste vara ett oerhört stort hus. Det måste ofta bli mycket trångt vid dörrarna där.”

Då svarar Har: ”Varför frågar du inte hur många dörrar hallen har eller hur stora de är? Om du får höra det berättas ska du säga att det vore märkligt om inte var och en som ville kunde gå ut och in. Men i sanning är det inte svårare att få rum i den än att komma in i den. Här kan du höra vad som står i Grimners sång:

Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill,
så många tror jag finns på Valhall;
åtta hundra enhärjar
går samtidigt ut genom varje dörr
när de drar ut för att strida mot ulven.”

Då sade Ganglere: ”Det är en väldig mängd män i Valhall. Vid min tro, Oden är en mycket mäktig hövding, som råder över en så stor här. Men vad roar sig enhärjarna med när de inte dricker?”

Har säger: ”Varje dag när de har klätt sig tar de på sig sina vapen och går ut på gården och strider, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. Och när det lider mot dagvardsdags rider de hem till Valhall och sätter sig att dricka, som det sägs här:

Alla enhärjar
på Odens gårdar
hugger mot varandra varje dag.
De väljer de fallna
och rider från striden,
sitter sedan försonade tillsammans.

Men det är sant som du sade. Oden är mäktig. Många exempel vittnar om det. Så sägs det här med asarnas egna ord:

Asken Yggdrasil,
den är främst bland träd,
och Skidbladner bland skepp,
Oden bland asar,
och bland hästar Sleipner,
Bifrost bland broar,
och Brage bland skalder,
Habrok bland hökar,
och bland hundar Garm.”

Då sade Ganglere: ”Vem äger hästen Sleipner, och vad finns att berätta om honom?”

Har säger: ”Du känner inte till Sleipners härkomst och vet inte genom vilka händelser han kom till, men det kommer du att finna värt att höra om. Det var tidigt, när gudarna just hade slagit sig ner, sedan de hade anlagt Midgård och byggt Valhall, som en byggmästare kom dit och erbjöd sig att på tre halvår bygga dem en så god borg att den skulle vara ett pålitligt och säkert värn mot bergresar och rimtursar, även om de kom in i Midgård. Men som lön begärde han att få Freja, och han ville också ha solen och månen.

Då talade asarna med varandra och rådgjorde, och de slöt det avtalet med byggmästaren att han skulle få vad han begärde om han kunde bygga borgen på en enda vinter. Men om någon del av borgen var ofärdig på den första sommardagen skulle han gå miste om lönen. Han fick inte ta hjälp av någon människa i arbetet. När de lade fram dessa villkor för honom bad han att de skulle tillåta honom att ta hjälp av sin häst, som hette Svadilfare, och det var Loke som rådde dem att bevilja honom detta.

Han började bygga borgen den första vinterdagen, och om nätterna drog han fram sten med hästen. Asarna förundrade sig mycket över hur stora klippblock hästen drog fram, och hästen utförde hälften mer av det tunga arbetet än byggmästaren. Deras avtal var styrkt av pålitliga vittnen och många eder, för jätten ansåg det inte tryggt att vistas bland asarna utan lejd om Tor skulle komma hem. Han hade då farit österut för att slåss med troll.

Allteftersom vintern gick framskred borgbygget raskt, och borgen blev så hög och stark att den inte gick att storma. När tre dagar återstod till sommaren var arbetet nästan framme vid borgporten. Då satte sig gudarna på sina domarsäten och rådgjorde och frågade varandra vem som hade rått dem att gifta bort Freja till Jotunheim eller fördärva luften och himlen genom att ta solen och månen därifrån och ge dem åt jättarna. Alla enades om att detta måste ha vållats av honom som vållar det mesta onda, Loke Laufeys son. De sade att han förtjänade en grym död om han inte fann på råd så att byggmästaren gick miste om lönen, och de gick till angrepp mot Loke. När han blev rädd svor han eder på att han skulle ordna det så att byggmästaren gick miste om lönen, vad det än skulle kosta honom.

Samma kväll, när byggmästaren körde ut efter sten med hästen Svadilfare, sprang ett sto ut ur en skog, fram till hästen, och gnäggade åt honom. När hästen märkte vad det var för häst blev han vild, slet sönder repen och sprang fram till stoet. Hon sprang undan in i skogen och byggmästaren efter för att fånga hästen. Men hästarna sprang hela natten, och bygget blev liggande den natten. Dagen därpå blev inte heller lika mycket byggt som förut.

När byggmästaren såg att arbetet inte skulle bli färdigt greps han av jättevrede. När asarna blev säkra på att det var en bergrese som hade kommit dit skonades inte ederna. De kallade på Tor, och genast kom han, och strax därpå lyftes hammaren Mjölner. Med den betalade han byggmästarens lön, och inte med sol eller måne. I stället förvägrade han honom att bo i Jotunheim och gav honom redan med första slaget ett sådant hugg att skallen krossades i småbitar, och han sände honom ner under Nifelheim.

Men Lokes möte med Svadilfare hade fått till följd att han en tid senare födde ett föl. Det var grått och hade åtta ben, och den hästen är den främsta bland gudar och människor. Så sägs det i Völvans spådom:

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta:
vem som hade blandat
hela luften med svek
eller åt jättens ätt
givit Ods mö.

Eder bröts,
ord och svurna löften,
alla mäktiga avtal
som slutits dem emellan.
Tor ensam slog där,
uppfylld av vrede;
han sitter sällan still
när han hör om sådant.”

Då sade Ganglere: ”Vad finns att berätta om Skidbladner, eftersom det är det främsta av skepp? Finns det inget skepp som är lika stort?”

Har säger: ”Skidbladner är det främsta av skeppen och byggt med den största skicklighet, men Nagelfar är det största skeppet. Det äger Muspel. Några dvärgar, Ivaldes söner, byggde Skidbladner och gav Frej skeppet. Det är så stort att alla asar får plats ombord med vapen och krigsutrustning, och det får medvind så snart seglet hissas, vart man än ska fara. När man inte ska färdas med det till sjöss är det sammansatt av så många delar och med så stor konstfärdighet att man kan vika ihop det som en duk och bära det i sin pung.

Då sade Ganglere: ”Ett gott skepp är Skidbladner, men mycket stor trolldom måste ha använts för att något sådant skulle kunna göras. Har Tor aldrig kommit någonstans där han mött något så mäktigt eller starkt att det varit honom övermäktigt genom sin styrka eller trolldom?”

Då sade Har: ”Få människor, tror jag, kan berätta om det, men mycket har han funnit svårt att rå på. Och även om något har varit så mäktigt eller starkt att Tor inte har kunnat besegra det, behöver man inte berätta om det, för det finns många exempel på att Tor är mäktigast, och därför är alla skyldiga att tro det.”

Då sade Ganglere: ”Det verkar som om jag har frågat er om något som ingen förmår berätta om.”

Då sade Jämnhög: ”Vi har hört berättas om händelser som vi finner det otroligt att de skulle vara sanna. Men här i närheten sitter nog den som kan berätta sanningen om dem, och du kan tro att han inte ljuger nu för första gången, när han aldrig har ljugit förut.”

Då sade Ganglere: ”Här ska jag stå och lyssna, om det går att få något svar på detta. Annars säger jag att ni är besegrade, om ni inte kan berätta det jag frågar om.”

Då sade Tride: ”Nu är det tydligt att han vill veta detta, även om vi inte tycker att det är hedrande att berätta. Denna historia börjar med att Åke-Tor for med sina bockar och sin vagn, och med honom var den as som heter Loke. På kvällen kom de till en bonde och fick nattlogi där. Tor tog då sina bockar och slaktade dem båda. Sedan flåddes de och lades i kitteln. När köttet var kokt satte sig Tor och hans följeslagare till kvällsmaten. Tor bjöd bonden, hans hustru och deras barn att äta med sig. Bondens son hette Tjalve och dottern Röskva.

Tor lade bockhudarna en bit från elden och sade att bonden och hans husfolk skulle kasta benen på dem. Tjalve, bondens son, höll i bockens lårben, skar i det med sin kniv och bröt upp det för att komma åt märgen. Tor stannade där över natten. I gryningen, innan det blev ljust, steg han upp och klädde sig, tog hammaren Mjölner, lyfte den och vigde bockhudarna. Då reste sig bockarna, men den ena haltade på ett bakben. Tor märkte det och sade att bonden eller någon i hans hushåll inte hade handskats förståndigt med bockens ben. Han upptäckte att lårbenet var brutet.

Det behöver inte berättas utförligt om detta. Alla kan förstå hur rädd bonden måste ha blivit när han såg Tor sänka ögonbrynen över ögonen. Av det han kunde se av ögonen tyckte han sig skola falla död ner av hans blick ensam. Tor kramade hammarskaftet så hårt att knogarna vitnade. Bonden och hela hans hushåll gjorde som man kunde vänta sig: de ropade högt, bad att bli skonade och erbjöd allt de ägde som gottgörelse. När han såg deras rädsla lade sig hans vrede, och han lugnade sig. Som förlikning tog han deras barn, Tjalve och Röskva, och de blev då skyldiga att tjäna honom och följer honom alltid sedan dess.

Han lämnade bockarna där och började färden österut till Jotunheim och ända fram till havet. Sedan tog han sig över det djupa havet. När han nådde land gick han i land, och med honom Loke, Tjalve och Röskva. När de hade gått en liten stund kom de till en stor skog. De gick hela den dagen tills det blev mörkt. Tjalve var den snabbaste av alla människor till fots. Han bar Tors matsäck, men det var ont om proviant.

När det hade blivit mörkt sökte de nattlogi och fann en mycket stor hall. Dörröppningen satt i ena änden och var lika bred som hallen. Där sökte de sig en sovplats. Men vid midnatt kom ett kraftigt jordskalv. Marken gungade under dem och huset skakade. Då reste sig Tor och ropade på sina följeslagare. De trevade sig fram och fann ett sidorum till höger mitt i hallen och gick dit. Tor satte sig i dörröppningen och de andra höll sig innanför honom och var rädda, men Tor höll i hammarskaftet och tänkte försvara sig. Då hörde de ett väldigt dån och buller.

När det började dagas gick Tor ut och fick se en man ligga i skogen ett stycke därifrån, och han var inte liten. Han sov och snarkade högt. Då tyckte Tor sig förstå vad det hade varit för oväsen under natten. Han spände på sig sitt kraftbälte, och hans asakraft växte. I samma stund vaknade mannen och reste sig hastigt. Det sägs att Tor då för en gångs skull inte vågade slå honom med hammaren utan frågade vad han hette. Han kallade sig Skrymer.

”Men jag behöver inte fråga vad du heter”, sade han. ”Jag ser att du är Asa-Tor. Men har du dragit bort min handske?”

Skrymer sträckte sig efter handsken och tog upp den. Då såg Tor att det var den han hade tagit för en hall under natten, och sidorummet var handskens tumme. Skrymer frågade om Tor ville ha sällskap av honom, och Tor tackade ja. Då knöt Skrymer upp sin matsäck och gjorde sig redo att äta dagvard, medan Tor och hans följeslagare gjorde det på ett annat ställe. Skrymer föreslog att de skulle ha gemensam matsäck, och Tor gick med på det. Då band Skrymer ihop all deras proviant till en enda säck och lade den på ryggen.

Han gick före dem under dagen och tog rätt stora steg. Sent på kvällen fann Skrymer en sovplats åt dem under en stor ek. Då sade han till Tor att han ville lägga sig och sova: ”Men ni kan ta matsäcken och ordna er kvällsmat.”

Strax därpå somnade Skrymer och snarkade kraftigt. Tor tog matsäcken och skulle knyta upp den, men nu är det att berätta, hur otroligt det än kan tyckas, att han inte kunde lösa en enda knut eller rubba en enda remände så att den blev lösare än förut. När han såg att han inte kom någon vart blev han arg, grep hammaren Mjölner med båda händerna, tog ett steg fram till platsen där Skrymer låg och slog honom i huvudet. Men Skrymer vaknade och frågade om något löv hade fallit ner på hans huvud, eller om de nu hade ätit och var redo att gå till sängs. Tor sade att de nu skulle lägga sig. De gick då in under en annan ek. Sanningen att säga var det inte utan rädsla de sov där.

Vid midnatt hörde Tor hur Skrymer låg och sov djupt och snarkade så att det dånade i skogen. Då steg han upp och gick fram till honom, svingade hammaren snabbt och kraftfullt och slog honom rakt uppe på hjässan. Han kände hur hammarhuvudet sjönk djupt in i huvudet. Men i samma stund vaknade Skrymer och sade: ”Vad är det nu? Föll ett ekollon på mitt huvud, eller vad står på med dig, Tor?”

Tor gick hastigt tillbaka och svarade att han just hade vaknat. Han sade att det var mitt i natten och att det ännu var tid att sova. Då tänkte Tor att om han fick tillfälle att slå honom ett tredje slag skulle Skrymer aldrig mer få se honom. Han låg nu och passade på om Skrymer åter skulle somna djupt. Strax före gryningen hörde han att Skrymer nog hade somnat. Då reste han sig och sprang fram till honom, svingade hammaren av all kraft och slog honom på den tinning som låg uppåt. Hammaren sjönk in ända till skaftet. Men Skrymer satte sig upp, strök sig över kinden och sade:

”Sitter det några fåglar i trädet ovanför mig? När jag vaknade tyckte jag att lite skräp från grenarna föll på mitt huvud. Är du vaken, Tor? Det är nog dags att stiga upp och klä sig. Nu har ni inte långt kvar till borgen som kallas Utgård. Jag har hört er viska sinsemellan att jag inte var någon liten karl till växten, men där ska ni få se större män om ni kommer till Utgård. Nu ska jag ge er ett gott råd. Uppträd inte sturskt. Utgårdalokes hirdmän lär inte gärna tåla skrytsamma ord från sådana småglin. Annars kan ni vända om, och det tror jag är det bättre valet för er. Men om ni vill fortsätta ska ni hålla österut. Själv ska jag nu norrut till de där bergen som ni kan se.”

Skrymer tog matsäcken, slängde den på ryggen och vek av från deras väg in i skogen. Det berättas inte att asarna önskade honom ett lyckligt återseende.

Tor fortsätter sin färd med sina följeslagare, och de går fram till middagstid. Då ser de en borg stå på en slätt, och de måste böja huvudena bakåt ända mot ryggen innan de kan se över dess krön. De går fram till borgen. Framför borgporten finns en gallergrind som är stängd. Tor går fram till grinden men får inte upp den. När de försöker ta sig in i borgen kryper de därför mellan spjälorna och kommer på så vis in. De ser då en stor hall och går dit. Dörren står öppen. De går in och ser där många män på två bänkar, de flesta mycket storväxta.

Därnäst träder de fram inför kung Utgårdaloke och hälsar honom, men han dröjer med att se åt dem, blottar tänderna i ett hånleende och säger: ”Det tar lång tid innan nyheter når fram över långa vägar. Eller förhåller det sig annorlunda än jag tror: har den här pojkspolingen blivit Åk-Tor? Men du måste vara större än du ser ut i mina ögon. Vilka färdigheter anser ni följeslagare er då redo att visa upp? Ingen får stanna här hos oss som inte behärskar någon konst eller färdighet bättre än de flesta andra.”

Då säger den som har gått sist, han som heter Loke: ”Jag behärskar en färdighet som jag är fullt beredd att pröva: ingen här inne kan äta sin mat fortare än jag.”

Utgårdaloke svarar: ”Det är en färdighet, om du håller vad du lovar, och då ska vi pröva den.” Han ropar längre bort längs bänken att den som heter Loge ska stiga fram på golvet och mäta sig med Loke.

Då tar man ett tråg, bär in det på hallgolvet och fyller det med kött. Loke sätter sig vid den ena änden och Loge vid den andra. Båda äter så fort de kan, och de möts mitt i tråget. Loke har då ätit allt kött från benen, men Loge har ätit både allt köttet och benen, och dessutom tråget. Alla anser nu att Loke har förlorat tävlingen.

Då frågar Utgårdaloke vad den unge mannen kan tävla i. Tjalve säger att han vill försöka springa några lopp mot någon som Utgårdaloke utser. Utgårdaloke säger att detta är en god färdighet och att det då är desto mer angeläget att han är väl rustad i fråga om snabbhet, om han ska kunna utföra denna konst. Ändå låter han dem genast pröva den.

Utgårdaloke reser sig och går ut. Där finns en jämn slätt som lämpar sig väl för kapplöpning. Han kallar till sig en pojkspoling som heter Huge och ber honom springa i kapp med Tjalve. De springer det första loppet, och Huge ligger så långt före att han vid målet vänder om för att möta honom.

Då säger Utgårdaloke: ”Du måste anstränga dig mer, Tjalve, om du ska vinna tävlingen. Men det är ändå sant att hit har inga män kommit som jag tycker är snabbare på foten än så.”

De springer sedan ett andra lopp. När Huge når målet och vänder om är Tjalve ett långt pilskott därifrån.

Då säger Utgårdaloke: ”Jag tycker att Tjalve springer bra, men nu tror jag inte att han vinner tävlingen. Det får dock visa sig när de springer det tredje loppet.”

De springer ännu ett lopp, men när Huge har nått målet och vänder om har Tjalve ännu inte kommit halvvägs. Då säger alla att denna tävling är avgjord.

Nu frågar Utgårdaloke Tor vilken av sina färdigheter han vill visa dem, eftersom människor har berättat så stora historier om hans stordåd. Tor säger att han helst vill tävla med någon i att dricka. Utgårdaloke säger att det går bra, går in i hallen och kallar på sin bordssven. Han ber honom hämta det straffhorn som hirdmännen brukar dricka ur. Strax kommer bordssvennen fram med hornet och räcker det åt Tor.

Då säger Utgårdaloke: ”Ur detta horn anses det väl drucket om man tömmer det i en enda klunk. Somliga tömmer det i två klunkar, men ingen är en så klen drinkare att han inte tömmer det i tre.”

Tor ser på hornet och tycker inte att det är stort, fast det är ganska långt. Han är mycket törstig, börjar dricka och sväljer stora klunkar. Han tänker att han inte ska behöva böja sig över hornet mer än en gång. Men när andan tar slut och han lyfter huvudet från hornet och ser efter hur det har gått med drycken, tycker han att det knappt märks någon skillnad på hur högt den står i hornet nu mot förut.

Då säger Utgårdaloke: ”Det var väl drucket, men inte alltför mycket. Jag skulle inte ha trott det om någon hade berättat för mig att Asator inte kunde dricka en större klunk. Men jag vet ändå att du vill tömma det i nästa klunk.”

Tor svarar ingenting utan sätter hornet till munnen. Nu tänker han att han ska dricka en större klunk och håller i så länge andan räcker. Ändå märker han att hornets spets inte vill komma så högt upp som han önskar. När han tar hornet från munnen och ser ner i det, tycker han nu att det har sjunkit mindre än första gången. Nu finns det gott om utrymme mellan drycken och hornets kant.

Då säger Utgårdaloke: ”Vad är nu detta, Tor? Sparar du dig inte nu mer till en enda återstående klunk än du kommer att ha nytta av? Som jag ser det måste den bli den största, om du nu ska tömma hornet i den tredje klunken. Men du kommer inte att kunna kallas en så stor man här hos oss som asarna kallar dig, om du inte uträttar mer i andra tävlingar än du tycks göra i denna.”

Då blir Tor vred, sätter hornet till munnen och dricker så häftigt han kan och anstränger sig till det yttersta. När han ser ner i hornet har det nu äntligen blivit någon märkbar skillnad. Han räcker då ifrån sig hornet och vill inte dricka mer.

Då säger Utgårdaloke: ”Nu är det tydligt att din kraft inte är så stor som vi trodde. Men vill du pröva fler tävlingar? Nu ser man att du inte har någon framgång här.”

Tor svarar: ”Jag kan ännu pröva några tävlingar. Men hemma bland asarna skulle jag ha tyckt det underligt om sådana klunkar kallades så små. Vilken tävling vill ni nu erbjuda mig?”

Då säger Utgårdaloke: ”Här brukar unga pojkar göra något som nog anses obetydligt: lyfta min katt från marken. Men jag skulle inte ha kommit på tanken att föreslå Asator något sådant, om jag inte redan hade sett att du förmår mycket mindre än jag trodde.”

Strax springer en grå och ganska stor katt fram på hallgolvet. Tor går fram, för in handen under mitten av dess buk och lyfter. Men katten kröker ryggen allteftersom Tor höjer handen. När Tor har sträckt sig så högt han kan lyfter katten en enda tass, och längre kommer Tor inte i denna tävling.

Då säger Utgårdaloke: ”Den här tävlingen gick som jag väntade mig. Katten är ganska stor, men Tor är kort och liten jämfört med de storväxta män som finns här hos oss.”

Då säger Tor: ”Hur liten ni än kallar mig, så låt nu någon komma fram och brottas med mig! Nu är jag vred.”

Utgårdaloke svarar, ser sig om längs bänkarna och säger: ”Jag ser ingen man här inne som inte skulle tycka att det vore under hans värdighet att brottas med dig.” Och han fortsätter: ”Låt oss först se: kalla hit min fostermor, den gamla Elle, och låt Tor brottas med henne om han vill. Hon har fällt män som jag inte har tyckt sett svagare ut än Tor.”

Strax kommer en gammal kvinna in i hallen. Utgårdaloke säger att hon ska brottas med Asator. Det är inte mycket att berätta om det. Brottningen går så att ju hårdare Tor tar i, desto stadigare står hon. Sedan börjar den gamla kvinnan försöka med olika grepp. Tor blir då ostadig på benen, och de brottas mycket häftigt. Det dröjer inte länge förrän Tor faller ner på ena knät.

Då går Utgårdaloke fram och ber dem sluta brottas. Han säger att Tor inte behöver utmana fler män i hans hird på brottning. Det har nu också blivit natt. Utgårdaloke visar Tor och hans följeslagare till deras platser, och de stannar där hela natten och blir väl undfägnade.

På morgonen, så snart det ljusnar, stiger Tor och hans följeslagare upp, klär sig och gör sig färdiga att gå. Då kommer Utgårdaloke dit och låter duka åt dem. De saknar varken gott mottagande, mat eller dryck. När de har ätit ger de sig av. Utgårdaloke följer dem ut och går med dem bort från borgen. Vid avskedet frågar han Tor hur han tycker att hans färd har gått och om han har mött någon mäktigare än sig själv.

Tor säger att han inte kan neka till att han har dragit stor vanära över sig i deras mellanhavanden. ”Men jag vet att ni kommer att kalla mig en man som föga förmår, och det är jag illa till freds med.”

Då säger Utgårdaloke: ”Nu när du har kommit ut ur borgen ska jag säga dig sanningen: om jag lever och får råda ska du aldrig mer komma in i den. Och sannerligen, du skulle aldrig ha kommit in i den om jag på förhand hade vetat att du hade så stor kraft och att du skulle vara så nära att försätta oss i stor fara. Men jag har förvillat din syn. Det var jag som först kom och mötte er i skogen. När du skulle lösa upp matsäcken hade jag bundit den med järntråd, och du fann inte var den skulle öppnas.

Sedan slog du mig tre slag med hammaren. Det första var det minsta, men ändå så kraftigt att det skulle ha räckt för att döda mig om det hade träffat. Men där du såg ett klippberg intill min hall och såg ner i tre fyrkantiga dalar, av vilka en var djupast, där fanns spåren efter din hammare. Jag sköt klippberget framför slagen, men det såg du inte.

Så var det också med tävlingarna där ni mätte er med mina hirdmän. Först var det den som Loke deltog i. Han var mycket hungrig och åt fort, men den som hette Loge var en vild eld, och han brände upp tråget lika fort som köttet. När Tjalve sprang i kapp med den som hette Huge var det min tanke, och Tjalve hade inget hopp om att kunna mäta sig med den i snabbhet.

Men när du drack ur hornet och tyckte att det sjönk långsamt, då skedde sannerligen ett under som jag inte skulle ha trott var möjligt. Hornets ena ände låg ute i havet, men det såg du inte. När du nu kommer till havet kan du se hur mycket du har druckit undan av det. Det är vad man nu kallar ebb.”

Och han fortsätter: ”Inte heller tyckte jag att det du gjorde när du lyfte katten var mindre märkligt. För att säga dig sanningen blev alla som såg det rädda när du lyfte den ena tassen från marken. Men katten var inte vad den såg ut att vara för dig. Det var Midgårdsormen som ligger runt alla länder, och dess längd räckte nätt och jämnt till för att både stjärten och huvudet skulle nå marken. Så högt sträckte du dig att det då inte var långt kvar till himlen.

Det var också ett stort under i brottningen att du höll stånd så länge och inte föll längre ner än på ena knät när du brottades med Elle. Ingen har nämligen funnits och ingen kommer att finnas som, om han blir så gammal att han får uppleva ålderdomen, inte till sist fälls av den.

Nu är det sanningen att säga att vi ska skiljas åt, och det blir bäst för oss båda att ni inte kommer och söker upp mig igen. Nästa gång kommer jag åter att försvara min borg med sådana eller andra listigheter, så att ni inte får någon makt över mig.”

När Tor hör dessa ord griper han efter hammaren och lyfter den i luften. Men när han ska svinga den ser han inte Utgårdaloke någonstans. Då vänder han sig om mot borgen och tänker slå sönder den. Men där ser han vida och vackra slätter och ingen borg. Han vänder då om och fortsätter sin färd tills han kommer hem till Trudvang.

Men sanningen att säga hade han då beslutat att försöka få till stånd ett möte med Midgårdsormen, såsom också senare skedde. Nu tror jag inte att någon kan berätta sannare för dig om denna Tors färd.”

Då sade Ganglere: ”Utgårdaloke är mycket mäktig, men han använder sig flitigt av list och trolldom. Att han är mäktig märks på att han hade hirdmän med sådan kraft. Men har Tor inte hämnats detta?”

Har svarade: ”Det är ingen hemlighet, ens för dem som inte är lärda, att Tor tog revansch för den färd som nu har berättats om. Han stannade inte länge hemma innan han så hastigt gjorde sig redo för en ny färd att han varken tog vagnen, bockarna eller något följe med sig. Han vandrade ut ur Midgård som en ung pojke och kom en kväll i skymningen till en jätte som heter Hymer. Tor stannade där över natten.

I gryningen steg Hymer upp, klädde sig och gjorde sig redo att ro ut på havet och fiska. Tor sprang upp och blev snabbt färdig och bad Hymer att få ro ut på havet med honom. Men Hymer sade att han knappast skulle vara till någon hjälp, så liten och ung som han var: ’Och du kommer att frysa om jag stannar lika länge och lika långt ute som jag brukar.’

Tor sade att han för den skull nog kunde ro långt från land, och att det inte var säkert vem av dem som först skulle be att få ro tillbaka. Tor blev så vred på jätten att han var nära att genast låta hammaren drabba honom, men han lät det bero, eftersom han tänkte pröva sin styrka på annat håll. Han frågade Hymer vad de skulle ha till bete, men Hymer bad honom skaffa sitt bete själv.

Då gick Tor bort till en oxhjord som han såg och som tillhörde Hymer. Han tog den största oxen, som hette Himinrjod, slet av den huvudet och bar det ner till havet. Hymer hade då skjutit ut båten. Tor steg ombord och satte sig i ösrummet, tog två åror och rodde. Hymer tyckte att hans rodd gav god fart. Själv rodde Hymer framme i fören, och det gick raskt undan.

Då sade Hymer att de hade kommit till de fiskevatten där han brukade ligga och dra upp plattfisk. Men Tor sade att han ville ro mycket längre, och de tog åter i med kraftiga årtag. Hymer sade då att de hade kommit så långt ut att det var farligt att ligga längre ute för Midgårdsormens skull. Men Tor sade att han tänkte ro ännu en stund, och det gjorde han. Hymer var då mycket illa till mods.

När Tor lade upp årorna gjorde han i ordning en tämligen kraftig fiskelina, och kroken var inte mindre eller klenare. Tor satte oxhuvudet på kroken och kastade det över bord, och kroken sjönk till botten. Och sanningen att säga lurade Tor nu Midgårdsormen lika grundligt som Utgårdaloke hade lurat Tor när han lyfte upp ormen på handen.

Midgårdsormen gapade över oxhuvudet, och kroken högg fast i ormens gom. När ormen kände det ryckte den till så häftigt att Tors båda knytnävar slog i relingen. Då blev Tor vred och samlade sin asakraft. Han spjärnade emot så hårt att båda fötterna gick genom båten, och han tog spjärn mot havsbottnen och drog upp ormen till relingen. Och det kan sägas att den aldrig har sett någon verkligt fasansfull syn som inte fick se hur Tor spände ögonen i ormen, medan ormen stirrade upp mot honom och blåste ut sitt etter.

Det sägs att jätten Hymer då skiftade färg, bleknade och blev rädd när han såg ormen och hur havet strömmade ut och in genom båten. Just som Tor grep hammaren och lyfte den famlade jätten efter beteskniven och högg av Tors lina vid relingen, och ormen sjönk i havet. Tor kastade hammaren efter den, och somliga säger att han slog huvudet av den bland vågorna. Men jag tror att jag säger dig sanningen när jag säger att Midgårdsormen ännu lever och ligger i havet som omger världen.

Tor höjde knytnäven och slog Hymer vid örat så att han störtade över bord med fotsulorna i vädret. Men Tor vadade i land.”

Då sade Ganglere: ”Har några större händelser inträffat bland asarna? Tor utförde en väldig bragd på denna färd.”

Har svarade: ”Det finns händelser att berätta om som asarna tyckte hade större betydelse. Den berättelsen börjar med att Balder den gode drömde svåra och hotfulla drömmar om sitt liv. När han berättade om drömmarna för asarna rådgjorde de med varandra, och man beslöt att söka skydd åt Balder mot alla slags faror. Frigg tog eder av eld och vatten, järn och alla slags metaller, stenar, jorden, träden, sjukdomarna, djuren, fåglarna, giftet och ormarna att de skulle skona Balder.

När detta var gjort och hade blivit känt blev det ett nöje för Balder och asarna att han skulle stå upp på tingen, medan alla de andra antingen sköt på honom, högg mot honom eller kastade sten på honom. Vad de än gjorde skadade det honom inte, och alla tyckte att detta var en stor ära för honom.

Men när Loke Laufeys son såg detta ogillade han att Balder inte tog någon skada. Han gick till Frigg i Fensalar och antog en kvinnas skepnad. Frigg frågade då om kvinnan visste vad asarna hade för sig på tinget. Hon sade att alla sköt på Balder och att han inte tog någon skada.

Då sade Frigg: ’Varken vapen eller trä kommer att skada Balder. Jag har tagit eder av dem alla.’

Kvinnan frågade: ’Har alla ting svurit att skona Balder?’

Frigg svarade: ’Väster om Valhall växer ett skott som kallas mistel. Det tyckte jag var för ungt för att kräva en ed av.’

Därpå försvann kvinnan, och Loke ryckte upp misteln och gick till tinget. Höder stod i utkanten av ringen av människor, eftersom han var blind.

Loke sade till honom: ’Varför skjuter du inte på Balder?’

Han svarade: ’Därför att jag inte ser var Balder är, och dessutom har jag inget vapen.’

Då sade Loke: ’Gör ändå som de andra och visa Balder samma heder som de gör. Jag ska visa dig var han står. Skjut på honom med den här kvisten.’

Höder tog misteln och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick rakt igenom Balder, och han föll död till marken. Detta är den största olycksgärning som har begåtts bland gudar och människor.

När Balder hade fallit miste alla asarna talförmågan, och deras händer förmådde inte heller gripa tag i honom. De såg på varandra, och alla hyste samma känslor mot den som hade utfört dådet, men ingen kunde hämnas. Platsen var så strängt fredad. När asarna försökte tala bröt gråten först fram, så att ingen med ord kunde berätta för de andra om sin sorg. Oden bar denna förlust så mycket tyngre som han bäst förstod vilket stort avbräck och vilken saknad Balders död innebar för asarna.

När gudarna hade hämtat sig frågade Frigg vem bland asarna som ville vinna all hennes kärlek och ynnest genom att rida vägen till Hel, försöka finna Balder och erbjuda Hel en lösen, om hon ville låta Balder fara hem till Asgård. Den som åtog sig färden var Hermod den djärve, Odens son. Då hämtades Odens häst Sleipner och leddes fram. Hermod steg upp på hästen och red iväg.

Asarna tog Balders kropp och förde den till havet. Ringhorne hette Balders skepp. Det var det största av alla skepp. Gudarna ville sjösätta det och bränna Balder på bål ombord, men skeppet gick inte att rubba. Då sände de bud till Jotunheim efter en jättinna som hette Hyrrokkin. Hon kom ridande på en varg och hade en huggorm till tyglar. Hon steg av sitt riddjur, och Oden kallade till sig fyra bärsärkar för att hålla det, men de kunde inte hålla det utan att slå omkull det.

Hyrrokkin gick fram till skeppets förstäv och sköt ut det med första stöten, så att eld slog ur rullstockarna och alla länder skälvde. Då blev Tor vred och grep hammaren. Han skulle ha krossat hennes huvud om inte alla gudarna hade bett att hon skulle skonas.

Balders kropp bars ut på skeppet. När hans hustru Nanna Nepsdotter såg detta brast hennes hjärta av sorg, och hon dog. Hon bars upp på bålet, och det tändes. Tor stod intill och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter sprang en dvärg som hette Lit. Tor sparkade till honom och slungade in honom i elden, där han brann upp.

Till denna bålfärd kom många slags folk. Först är att berätta om Oden att Frigg, valkyriorna och hans korpar följde honom. Frej åkte i en kärra dragen av galten som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen som heter Gulltopp, och Freja åkte efter sina katter. Där kom också en stor skara rimtursar och bergsresar.

Oden lade guldringen som heter Draupner på bålet. Den hade den egenskapen att det var nionde natt droppade åtta guldringar av samma vikt från den. Balders häst leddes upp på bålet med all sin utrustning.

Om Hermod är att berätta att han red i nio nätter genom mörka och djupa dalar, så att han ingenting såg förrän han kom till älven Gjöll och red ut på Gjallarbron. Den var täckt med glänsande guld. Modgunn heter jungfrun som vaktar bron. Hon frågade efter hans namn och släkt och sade att fem härskaror av döda hade ridit över bron dagen före: ’Men bron dånar inte mindre under dig ensam, och du har inte de dödas färg. Varför rider du här på vägen till Hel?’

Han svarade: ’Jag ska rida till Hel för att söka efter Balder. Har du möjligen sett Balder på vägen till Hel?’

Hon sade att Balder hade ridit där över Gjallarbron: ’Men vägen till Hel går neråt och norrut.’

Hermod red vidare tills han kom till Hels grindar. Då steg han av hästen och spände sadelgjorden hårt, satt upp och gav hästen sporrarna. Hästen tog ett så kraftigt språng över grinden att den inte ens snuddade vid den. Sedan red Hermod fram till hallen, steg av hästen och gick in. Där såg han sin bror Balder sitta i högsätet, och Hermod stannade där över natten.

På morgonen bad Hermod Hel att Balder skulle få rida hem med honom och berättade hur mycket asarna grät. Men Hel sade att det skulle prövas om Balder var så älskad ’som det sägs. Om alla ting i världen, levande och döda, gråter över honom, ska han få fara tillbaka till asarna. Men han ska stanna hos Hel om någon talar emot eller inte vill gråta.’

Då reste sig Hermod, och Balder följde honom ut ur hallen. Han tog ringen Draupner och sände den till Oden som minnesgåva. Nanna sände ett linnetyg och flera andra gåvor till Frigg, och till Fulla en guldring för fingret.

Hermod red sedan tillbaka samma väg, kom till Asgård och berättade allt han hade sett och hört. Därefter sände asarna budbärare över hela världen för att be att Balder skulle gråtas ut ur Hel. Alla gjorde det: människorna och de levande varelserna, jorden och stenarna, träden och alla metaller, så som du säkert har sett att dessa ting gråter när de kommer ur kölden in i värmen.

När budbärarna var på väg hem efter att ha uträttat sitt ärende väl fann de en jättinna som satt i en grotta. Hon kallade sig Töck. De bad henne gråta Balder ut ur Hel. Hon sade:

’Töck ska gråta
med torra tårar
över Balders bålfärd.
Varken levande eller död
var gubbens son mig till gagn.
Må Hel behålla vad hon har.’

Men folk förmodar att detta var Loke Laufeys son, som har gjort mest ont bland asarna.”

Då sade Ganglere: ”Mycket åstadkom Loke när han först vållade att Balder blev dräpt och sedan att han inte blev löst ur Hel. Fick han någon vedergällning för detta?”

Har sade: ”Det fick han sona så att han länge kommer att känna av det. När gudarna hade blivit så vreda på honom som man kunde vänta, flydde han och gömde sig på ett berg. Där byggde han ett hus med fyra dörrar, så att han kunde se ut ur huset åt alla håll. Men om dagarna förvandlade han sig ofta till en lax och gömde sig då på den plats som heter Franangersfors. Han funderade över vilket knep asarna skulle kunna finna på för att fånga honom i forsen. Medan han satt i huset tog han lingarn och knöt maskor i det, så som nät sedan har gjorts. Framför honom brann en eld. Då såg han att asarna inte hade långt kvar till honom; Oden hade från Lidskjalf sett var han var. Genast sprang han upp och ut i ån, men nätet kastade han på elden.

När asarna kom till huset gick den visaste av dem alla, som heter Kvaser, först in. När han såg askan på elden där nätet hade brunnit, förstod han att detta måste vara ett redskap att fånga fisk med, och det berättade han för asarna. Därefter gjorde de sig ett nät efter det mönster som de såg i askan att Loke hade gjort. När nätet var färdigt gick asarna till ån och kastade det i forsen. Tor höll i nätets ena ände och alla de andra asarna i den andra, och så drog de nätet. Men Loke simmade framför det och lade sig mellan två stenar. De drog nätet över honom och märkte att något levande fanns där. De gick en andra gång upp till forsen och kastade ut nätet och band så tunga sänken vid det att inget skulle kunna ta sig under. Loke simmade då framför nätet. Men när han såg att det inte var långt till havet hoppade han över nätteln och simmade upp i forsen.

Nu såg asarna vart han tog vägen. De gick åter upp till forsen och delade upp sig i två grupper, medan Tor vadade mitt i ån, och så tog de sig ut mot havet. När Loke såg att han hade två möjligheter, var det livsfarligt att kasta sig ut i havet, medan den andra var att än en gång hoppa över nätet. Det gjorde han och hoppade så snabbt han kunde över nätteln. Tor grep efter honom och fick tag om honom, men han gled i handen på honom, så att handen fick fäste först vid stjärten. Därför är laxen smal baktill.

Nu var Loke fångad utan att ha fått löfte om förskoning, och de förde honom till en grotta. De tog tre stenhällar, ställde dem på kant och slog ett hål i varje häll. Sedan hämtades Lokes söner, Vale och Nare eller Narve. Asarna förvandlade Vale till en varg, och han slet sönder sin bror Narve. Då tog asarna hans tarmar och band med dem Loke över de tre kantställda stenarna. En stod under hans skuldror, en under hans länder och den tredje under hans knäveck, och banden blev till järn. Sedan tog Skade en giftorm och fäste den ovanför honom, så att giftet skulle droppa från ormen i hans ansikte. Men hans hustru Sigyn står bredvid honom och håller ett handfat under giftdropparna. När handfatet är fullt går hon och häller ut giftet, men under tiden droppar giftet i hans ansikte. Då rycker han till så häftigt att hela jorden skälver. Det kallar ni jordbävning. Där ligger han bunden till Ragnarök.”

Då sade Ganglere: ”Vad finns det att berätta om Ragnarök? Det har jag inte hört nämnas förut.”

Har sade: ”Därifrån finns många stora händelser att berätta om. Den första är att den vinter kommer som kallas fimbulvintern. Då yr snö från alla håll. Frosten är sträng och vindarna skarpa. Solen gör ingen nytta. Tre sådana vintrar följer på varandra utan någon sommar emellan. Men dessförinnan kommer tre andra vintrar då stora strider rasar över hela världen. Då dödar bröder varandra av girighet, och ingen skonar far eller son när det gäller dråp eller att bryta släktband. Så sägs det i Völvans spådom:

Bröder skall kämpa
och bli varandras banemän,
kusiner skall
bryta släktband;
hårt är det bland människor,
mycket äktenskapsbrott,
yxtid, svärdstid,
sköldar klyvs,
vindtid, vargtid,
innan världen störtar.

Då händer det som skall tyckas vara en stor händelse: vargen slukar solen, och människorna anser det vara en stor olycka. Sedan tar den andra vargen månen, och även han vållar stor skada. Stjärnorna försvinner från himlen. Då händer också att hela jorden och bergen skälver så att träden rycks upp ur jorden, bergen rasar och alla fjättrar och band brister och slits sönder. Då kommer Fenrisulven lös. Havet störtar in över landen, eftersom Midgårdsormen då vrider sig i jätteraseri och söker sig upp på land. Då lossnar också skeppet som heter Nagelfar. Det är gjort av döda människors naglar. Därför bör man se till att ingen dör med oklippta naglar, för den som gör det bidrar med mycket material till skeppet Nagelfar, som gudar och människor helst skulle se att det aldrig blev färdigt. Men i denna sjögång flyter Nagelfar fram. Jätten som styr Nagelfar heter Hrym.

Fenrisulven går med gapande mun. Underkäken når jorden och överkäken himlen. Han skulle gapa ännu mer om det fanns utrymme. Eld brinner ur hans ögon och näsborrar. Midgårdsormen blåser ut sitt gift så att det sprids över all luft och allt vatten. Han är mycket fasansfull och håller sig vid vargens ena sida. I detta dån rämnar himlen, och därifrån rider Muspels söner. Surt rider främst, och framför och bakom honom brinner eld. Hans svärd är mycket gott. Det lyser starkare än solen. När de rider över Bifrost brister den, som det förut har sagts. Muspels söner drar fram till den slätt som heter Vigrid. Dit kommer också Fenrisulven och Midgårdsormen. Där har även Loke och Hrym kommit, och med Hrym alla rimtursar, medan alla Hels följeslagare följer Loke. Men Muspels söner bildar en egen härfylking, och den lyser starkt. Slätten Vigrid är hundra raster bred åt varje håll.

När detta händer reser sig Heimdall och blåser kraftigt i Gjallarhorn och väcker alla gudarna, och de samlas till ting. Då rider Oden till Mimers brunn och rådfrågar Mimer för sig själv och sin här. Då skälver asken Yggdrasil, och ingenting i himlen eller på jorden är utan fruktan. Asarna och alla enhärjarna rustar sig till strid och drar fram på slätten. Främst rider Oden med guldhjälmen, en vacker brynja och sitt spjut som heter Gungner. Han går mot Fenrisulven, medan Tor går fram vid hans sida. Tor kan inte hjälpa honom, för han har fullt upp med att kämpa mot Midgårdsormen. Frej kämpar mot Surt, och det blir en hård strid innan Frej faller. Det blir hans död att han saknar det goda svärd som han gav Skirner. Då har också hunden Garm, som är bunden framför Gnipagrottan, kommit lös. Han är ett oerhört odjur. Han strider mot Tyr, och de blir varandras banemän. Tor dräper Midgårdsormen och går därifrån nio steg. Sedan faller han död till marken av giftet som ormen blåser på honom.

Vargen slukar Oden. Det blir hans död. Men genast därefter går Vidar fram och sätter ena foten i vargens underkäke. På den foten har han den sko som man har samlat material till i alla tider. Det är de läderbitar som människor skär bort vid tårna eller hälen när de gör sina skor. Därför skall den som vill hjälpa asarna kasta bort dessa läderbitar. Med ena handen griper Vidar vargens överkäke och sliter sönder hans gap. Det blir vargens död. Loke strider mot Heimdall, och de blir varandras banemän. Därefter slungar Surt eld över jorden och bränner hela världen. Så sägs det i Völvans spådom:

Högt blåser Heimdall,
hornet är lyft,
Oden talar
med Mimers huvud;
Yggdrasils ask
skälver där den står,
det gamla trädet jämrar sig,
men jätten kommer lös.

Hur är det med asarna?
Hur är det med alverna?
Hela Jotunheim dånar,
asarna är på ting,
dvärgar stönar
framför stendörrar,
bergväggens vise.
Vet ni nu, eller vad?

Hrym far från öster,
håller skölden framför sig,
Jörmungand vrider sig
i jätteraseri;
ormen piskar vågorna,
örnen skall skria,
den likbleke sliter lik,
Nagelfar lossnar.

Ett skepp far från öster,
Muspels skaror
skall komma över havet,
men Loke styr;
där är alla odjurens söner
med ulven,
dem följer
Byleists bror på färden.

Surt far från söder
med grenars fördärv,
från svärdet skiner
stridsgudarnas sol;
klippberg brakar,
men trollkvinnor störtar,
män trampar Hels väg,
men himlen rämnar.

Då kommer Hlins
andra sorg,
när Oden går
att kämpa mot ulven,
men Beles ljuse baneman
mot Surt;
där skall Friggs
älskade falla.

Odens son går
att kämpa mot ulven,
Vidar på väg
mot likens odjur;
med handen stöter han
svärdet i hjärtat
på Hvedrungs son;
då är fadern hämnad.

Fram går den frejdade
sonen till Hlodyn,
hårt trängd av ormen,
orädd för skam;
alla människor skall
lämna sina hem,
när Midgårds värnare
dräper i vrede.

Solen skall svartna,
jorden sjunker i havet,
från himlen försvinner
klara stjärnor,
rök och eld
rasar,
hettan stiger högt
mot själva himlen.

Här sägs vidare:

Vigrid heter slätten
där Surt och de kära gudarna
möts till strid;
hundra raster
är den åt varje håll;
den slätten är dem bestämd.”

Då sade Ganglere: ”Vad finns då kvar när hela världen har brunnit och alla gudarna, alla enhärjarna och alla människor är döda? Ni har ju tidigare sagt att varje människa skall leva i någon värld i all evighet.”

Då svarade Tride: ”Det finns då många goda boningar och många onda. Bäst är det att vara på Gimle i himlen. För dem som tycker om god dryck finns det rikligt av den i salen som heter Brimer. Den står på Okolner. Det finns också en god sal på Nidafjäll, gjord av rött guld. Den heter Sindre. I dessa salar skall goda och rättskaffens människor bo.

På Nastrand finns en stor och ond sal, och dörrarna vetter mot norr. Den är helt flätad av ormryggar som ett hus av vidjor, men alla ormhuvudena vänder sig inåt huset och blåser gift, så att giftåar rinner genom salen. Genom dessa åar vadar edsbrytare och mördare, som det sägs här:

En sal vet jag stå
fjärran från solen
på Nastrand,
dörrarna vetter mot norr;
giftdroppar faller
in genom takets öppning;
den salen är flätad
av ormars ryggar.

Där skall vada
genom tunga strömmar
menedare
och mördare.

Men i Hvergelmer är det värst:

Där plågar Nidhögg
de dödas lik.”

Då sade Ganglere: ”Lever några av gudarna då, och finns det då någon jord eller himmel?”

Har svarade: ”Jorden stiger då upp ur havet och är grön och vacker. Då växer åkrar utan att någon sår dem. Vidar och Vale lever, ty varken havet eller Surts låga har skadat dem, och de bor på Idavallen, där Asgård förut låg. Dit kommer då också Tors söner, Mode och Magne, och har Mjölner med sig. Därefter kommer Balder och Höder dit från Hel. Alla sätter sig då tillsammans och talar med varandra, minns sina runor och samtalar om de händelser som förr har ägt rum, om Midgårdsormen och Fenrisulven. Då finner de i gräset de spelbrickor av guld som asarna hade ägt. Så sägs det:

Vidar och Vale
bor i gudarnas helgedomar,
när Surts låga slocknar;
Mode och Magne
skall äga Mjölner,
när Vingners strid är slut.

Men på den plats som heter Hoddmimers hult gömmer sig två människor undan Surts låga. De heter Liv och Livtrasir och har morgondagg till föda. Från dessa människor kommer en så stor ätt att hela världen blir befolkad, som det sägs här:

Liv och Livtrasir,
de skall gömma sig
i Hoddmimers hult;
morgondagg
har de till föda,
och från dem föds nya släkten.

Och det skall du nog finna märkligt, att solen har fött en dotter som inte är mindre vacker än hon själv, och denna följer då sin mors stigar, som det sägs här:

En enda dotter
föder Alfrödull,
innan Fenrisulven tar henne;
hon skall färdas,
när gudarna dör,
den unga, på sin mors vägar.

Men om du kan fråga om något ännu längre fram i tiden, så vet jag inte varifrån du har fått den förmågan, ty jag har aldrig hört någon människa berätta om världens gång längre fram än så. Ha nu glädje av det du har lärt dig.”

Därefter hörde Ganglere ett väldigt dån från alla håll och såg åt sidan. Och när han ser sig omkring igen står han ute på ett slätt fält och ser varken någon hall eller någon borg. Han går då sin väg och kommer hem till sitt rike och berättar om det han har sett och hört. Efter hans berättelse förde sedan var och en dessa sagor vidare till andra.

Men asarna sätter sig då att samtala och håller råd. De erinrar sig alla dessa berättelser som hade berättats för honom och ger människorna och platserna där samma namn som förut hade nämnts, för att människor, när lång tid hade gått, inte skulle tvivla på att de asar som det nu hade berättats om och de som då fick samma namn alla var desamma. Där fick då en man namnet Tor, och det är den gamle Asator.