Källtext till ”Gylfes synvilla”

Gylfaginning

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

1

Kung Gylfe rådde över de länder som nu kallas Sverige. Om honom berättas att han som lön för den underhållning en kringvandrande kvinna hade gett honom skänkte henne så mycket plogland i sitt rike som fyra oxar kunde plöja upp på ett dygn. Men kvinnan var av asarnas ätt och hette Gefjon. Hon hämtade fyra oxar norrifrån, från Jotunheim. De var söner till henne och en jätte. Hon spände dem för plogen, och plogen skar så brett och djupt att landet lossnade. Oxarna drog landet ut i havet och västerut och stannade i ett sund. Där lade Gefjon landet, gav det ett namn och kallade det Själland. Där landet hade slitits loss blev en sjö kvar. Den kallas nu Mälaren i Sverige, och vikarna i Mälaren ligger som uddarna på Själland. Så säger skalden Brage den gamle:

Gefjon drog glad från Gylfe
jordens djupa solskiva,
så att det rök om de springande dragdjuren,
till Danmarks tillväxt.
Oxarna bar åtta
pannmånar och fyra huvuden,
när de gick framför den vida
ängsöns bortrövade mark.

2

Kung Gylfe var en klok och trollkunnig man. Han förundrades mycket över att asafolket var så kunnigt att allt gick efter deras vilja. Han undrade om det berodde på deras egen natur eller om det var de gudamakter de offrade till som åstadkom det. Han gav sig av till Asgård och färdades i hemlighet. Han antog en gammal mans skepnad och dolde sig på så vis. Men asarna visste bättre, eftersom de kunde se in i framtiden. De såg hans färd innan han kom och skapade synvillor för honom. När han kom in i borgen såg han en hall så hög att han knappt kunde se över den. Taket var täckt med förgyllda sköldar som med takspån. Så säger Tjodolf från Hvin att Valhall var täckt med sköldar:

På ryggen lät de blänka,
medan stenar slog dem,
Svafners sals takspån,
de omtänksamma krigarna.

Gylfe såg en man i hallens dörröppning som jonglerade med kortsvärd och hade sju i luften samtidigt. Mannen frågade först efter hans namn. Han kallade sig Ganglere, sade att han hade kommit på avvägar och bad om nattlogi. Han frågade vem som ägde hallen. Mannen svarade att det var deras kung: ”Men jag kan följa dig till honom. Då får du själv fråga vad han heter.” Mannen vände sig om och gick före honom in i hallen, och han följde efter. Genast slog dörren igen bakom honom. Där såg han många avdelningar och mycket folk. Några ägnade sig åt lekar, några drack och några kämpade med vapen. Han såg sig omkring och fann mycket av det han såg otroligt. Då sade han:

Alla dörröppningar
bör man, innan man går fram,
spana omkring vid,
ty man kan inte säkert veta
var ovänner sitter
inne i salen.

Han såg tre högsäten, det ena högre än det andra, och tre män satt, en i varje. Då frågade han vad deras hövdingar hette. Mannen som hade lett honom in svarade att den som satt i det nedersta högsätet var kung: ”Han heter Har. Närmast ovanför sitter den som heter Jämnhög, och högst upp den som heter Tride.” Då frågade Har den nykomne om han hade något mer ärende, men sade att mat och dryck stod honom till buds liksom alla andra där i Hars hall. Han sade att han först ville fråga om det fanns någon lärd man där inne. Har sade att han inte skulle komma helskinnad ut om han inte var lärdare själv:

”Och stå fram,
medan du frågar;
den som berättar skall sitta.”

3

Ganglere började så här: ”Vem är den främste eller äldste av alla gudar?”

Har sade: ”Han heter Allfader på vårt språk, men i det gamla Asgård hade han tolv namn. Det första är Allfader, det andra Herran eller Herjan, det tredje Nikar eller Hnikar, det fjärde Nikud eller Hnikud, det femte Fjölner, det sjätte Oske, det sjunde Ome, det åttonde Biflide eller Biflinde, det nionde Svidur, det tionde Svidrer, det elfte Vidrer och det tolfte Jalg eller Jalk.”

Då frågade Ganglere: ”Var finns denne gud, vad förmår han och vilka storverk har han utfört?”

Har sade: ”Han lever genom alla tider, styr hela sitt rike och råder över allt, stort som smått.”

Då sade Jämnhög: ”Han skapade himlen och jorden och luften och allt som hör till dem.”

Då sade Tride: ”Men det största är att han skapade människan och gav henne en själ som skall leva och aldrig förgås, även om kroppen multnar till jord eller brinner till aska. Alla människor som lever rätt skall leva vidare och vara hos honom själv på den plats som heter Gimle eller Vingolf. Men onda människor far till Hel och därifrån till Nifelhel. Det ligger nere i den nionde världen.”

Då sade Ganglere: ”Vad sysslade han med innan himlen och jorden skapades?”

Har svarade: ”Då var han hos rimtursarna.”

4

Ganglere sade: ”Vad var begynnelsen, hur började det, och vad fanns dessförinnan?”

Har svarade: ”Så som det sägs i Völuspá:

Tidigt var det i åldrarnas gryning,
då ingenting fanns,
varken sand eller hav
eller svala vågor;
ingen jord fanns
och ingen himmel ovan,
ett gapande Ginnungagap,
men inget gräs.”

Då sade Jämnhög: ”Många tidsåldrar innan jorden skapades blev Nifelheim till. Mitt i det ligger källan som heter Hvergelmer, och därifrån rinner floderna som heter Sval, Gunntra, Fjörm, Fimbultul, Slid och Hrid, Sylg och Ylg, Vid och Leipt. Gjöll ligger närmast Hels grindar.”

Då sade Tride: ”Först fanns ändå världen i söder som heter Muspel. Den är ljus och het. Det väderstrecket glöder och brinner. Dit kan ingen färdas som är främmande där och inte hör hemma där. Surt heter den som sitter vid landets gräns för att försvara det. Han har ett flammande svärd, och vid världens slut skall han dra ut och härja och besegra alla gudarna och bränna hela världen med eld. Så sägs i Völuspá:

Surt far från söder
med grenarnas fördärv,
från svärdet skiner
de fallnas gudars sol;
klippbergen dånar
och jättekvinnor störtar,
män trampar Hels väg
och himlen rämnar.”

5

Ganglere sade: ”Hur var allt ordnat innan släkterna blev till och människorna förökade sig?”

Då sade Har: ”När floderna som kallas Elivågor hade kommit så långt från sina källor att den giftström som följde med dem hårdnade likt slaggen som rinner ur elden, blev den till is. När isen stannade och inte längre flöt, frös det till ovanpå den, och ångan som steg från giftet frös till rimfrost. Rimfrosten växte i lager på lager över hela Ginnungagap.”

Då sade Jämnhög: ”Den del av Ginnungagap som vette mot norr fylldes av isens och rimfrostens tyngd och massa, och längre in av fukt och blåst. Men den södra delen av Ginnungagap lättade inför de gnistor och glödflagor som flög från Muspelheim.”

Då sade Tride: ”Liksom köld och allt som var bistert kom från Nifelheim, var allt som vette mot Muspel varmt och ljust. Men Ginnungagap var milt som vindstilla luft. När rimfrosten mötte värmens fläkt så att den smälte och droppade, fick dropparna liv genom kraften hos den som sände värmen. Det blev en människolik gestalt som kallades Ymer, men rimtursarna kallar honom Aurgelmer. Från honom härstammar rimtursarnas släkter, som det sägs i den korta Völuspá:

Alla völvor kommer
från Vidolf,
alla trollkarlar
från Vilmeid,
men sejdutövarna
från Svarthövde,
alla jättar
från Ymer.

Och här säger jätten Vaftrudner så:

Ur Elivågor
stänkte giftdroppar
och växte tills det blev en jätte;
därifrån har våra släkter
alla kommit;
därför är de alltid så grymma.”

Då sade Ganglere: ”Hur växte släkterna fram därifrån, och hur gick det till att fler människor blev till? Och tror du att han som du nu berättade om är en gud?”

Har svarade: ”Vi erkänner honom på intet vis som gud. Han är ond, liksom alla hans ättlingar. Dem kallar vi rimtursar. Det sägs att han började svettas medan han sov. Då växte en man och en kvinna fram under hans vänstra arm, och hans ena fot avlade en son med den andra. Därifrån härstammar släkterna. Det är rimtursarna. Den gamle rimtursen kallar vi Ymer.”

6

Då sade Ganglere: ”Var bodde Ymer, och vad levde han av?”

Har svarade: ”Det som hände därnäst var att det av den droppande rimfrosten blev en ko som hette Audhumbla. Fyra mjölkfloder rann ur hennes spenar, och hon livnärde Ymer.”

Då sade Ganglere: ”Vad livnärde sig kon av?”

Har svarade: ”Hon slickade rimfroststenarna, som var salta. Den första dagen hon slickade stenarna kom på kvällen en mans hår fram ur stenen, den andra dagen en mans huvud och den tredje dagen en hel man. Han heter Bure. Han var vacker att se på, stor och mäktig. Han fick en son som hette Bor. Denne gifte sig med en kvinna som hette Bestla, dotter till jätten Böltorn, och de fick tre söner. Den ene hette Oden, den andre Vile och den tredje Ve. Det är min tro att denne Oden och hans bröder råder över himmel och jord. Vi menar att han heter så. Så heter den man som vi vet är störst och främst, och ni kan gott kalla honom så.”

7

Då sade Ganglere: ”Hur gick det då med sämjan mellan dem, och vilka var mäktigast?”

Har svarade: ”Bors söner dödade jätten Ymer. När han föll strömmade så mycket blod ur hans sår att de med det dränkte hela rimtursarnas släkte, utom en som kom undan med sitt husfolk. Jättarna kallar honom Bergelmer. Han steg upp på sin träkista tillsammans med sin hustru och räddade sig där. Från dem härstammar rimtursarnas släkter, så som det sägs här:

Oräkneliga vintrar
innan jorden skapades
föddes Bergelmer;
det första jag minns
är när den vise jätten
lades på en träkista.”

8

Då sade Ganglere: ”Vad tog sig Bors söner sedan för, om du tror att de är gudar?”

Har sade: ”Det är ingen liten sak att berätta om. De tog Ymer och förde honom till mitten av Ginnungagap och skapade jorden av honom, och av hans blod havet och sjöarna. Jorden skapades av köttet och bergen av benen. Stenar och rasbranter gjorde de av tänderna och kindtänderna och av de ben som var brutna.”

Då sade Jämnhög: ”Av blodet som rann ur såren och flödade fritt gjorde de havet, när de skapade och fogade samman jorden. De lade havet i en ring runt omkring den, och de flesta lär finna det omöjligt att ta sig över det.”

Då sade Tride: ”De tog också hans skalle och gjorde himlen av den och satte den över jorden med fyra hörn. Under varje hörn satte de en dvärg. De heter Austre, Västre, Nordre och Sudre. Sedan tog de glödflagorna och gnistorna som flög fritt och hade kastats ut ur Muspelheim, och satte dem mitt i Ginnungagap på himlen, både högt och lågt, för att lysa upp himmel och jord. De gav alla ljusen deras platser. Några fäste de på himlen, andra färdades fritt under himlen, men också dem gav de en plats och bestämde deras banor. Så sägs det i gammal visdom att dygnets delar och årsräkningen bestämdes därav. Så som det sägs i Völuspá:

Solen visste inte
var hon hade sin boning,
månen visste inte
vilken kraft han hade,
stjärnorna visste inte
var de hade sina platser.

Så var det innan detta skedde.”

Då sade Ganglere: ”Det är stora händelser jag nu får höra om. Det är ett förunderligt stort verk och skickligt utfört. Hur var jorden beskaffad?”

Har svarade: ”Den är rund till sin yttre form, och runt omkring den ligger det djupa havet. Längs havsstranden gav de land åt jättarnas släkter att bo i. Men längre in på jorden byggde de en befästning runt världen till skydd mot jättarnas angrepp. Till den befästningen använde de jätten Ymers ögonbryn, och de kallade den Midgård. De tog också hans hjärna och kastade upp den i luften och gjorde molnen av den, så som det sägs här:

Av Ymers kött
skapades jorden,
och av blodet havet,
bergen av benen,
träden av håret
och av skallen himlen.
Och av hans ögonbryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
skapades alla
de hårdsinta molnen.”

9

Då sade Ganglere: ”Mycket tycker jag att de hade uträttat när jorden och himlen hade skapats, solen och himlakropparna satts på plats och dygnet delats in. Men varifrån kom människorna som bebor världen?”

Då sade Har: ”När Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd. De tog upp träden och skapade människor av dem. Den förste gav dem andedräkt och liv, den andre förstånd och rörelse, den tredje utseende, tal, hörsel och syn. De gav dem kläder och namn. Mannen hette Ask och kvinnan Embla, och från dem härstammade människosläktet, som fick sin boning inom Midgård.

Därefter byggde de sig en borg mitt i världen, som kallas Asgård. Den kallar vi Troja. Där bodde gudarna och deras ätter, och därifrån tog många händelser och förlopp sin början, både på jorden och i luften. Där finns en plats som heter Lidskjalf. När Oden satte sig där i högsätet såg han ut över alla världar och varje människas handlingar, och han visste allt om det han såg. Hans hustru hette Frigg, Fjorgyns dotter. Från deras ätt härstammar det släkte som vi kallar asarnas ätter, de som har bebott det gamla Asgård och de riken som hör till det. Hela denna ätt är av gudomligt ursprung. Därför får han heta Allfader, eftersom han är far till alla gudar och människor och allt som har skapats av honom och genom hans kraft. Jord var hans dotter och hans hustru. Med henne fick han sin förste son, och det är Asator. Honom följde kraft och styrka. Därför besegrar han alla levande varelser.

10

Nörve eller Narve hette en jätte som bodde i Jotunheim. Han hade en dotter som hette Natt. Hon var svart och mörk, som hennes härkomst gav anledning till. Hon var gift med en man som hette Nagelfare. Deras son hette Aud. Därefter blev hon gift med en som hette Anar. Jord hette deras dotter. Sist blev hon gift med Delling, och han var av asarnas ätt. Deras son var Dag. Han var ljus och vacker efter sin far.

Då tog Allfader Natt och hennes son Dag och gav dem två hästar och två vagnar och sände dem upp på himlen för att de skulle färdas runt jorden varje dygn. Natt rider först med den häst som kallas Rimfaxe, och varje morgon fuktar han jorden med dagg från skumdropparna vid sitt betsel. Den häst som Dag äger heter Skinfaxe, och hela luften och jorden lyses upp av hans man.”

11

Då sade Ganglere: ”Hur styr han solens och månens gång?”

Har sade: ”En man vid namn Mundilfare hade två barn. De var så vackra och fagra att han kallade sin son Måne och sin dotter Sol och gifte bort henne med en man som hette Glen. Men gudarna vredgades över detta övermod och tog syskonen och satte dem upp på himlen. De lät Sol köra de hästar som drog solens vagn. Solen hade gudarna skapat för att lysa upp världarna med den glöd som flög ur Muspelheim. Hästarna heter Arvak och Allsvinn. Under hästarnas bogar satte gudarna två blåsbälgar för att svalka dem, men i somliga lärda skrifter kallas detta isarnkol.

Måne styr månens gång och råder över ny och nedan. Han tog två barn från jorden, som heter Bil och Hjuke, när de gick från brunnen som heter Byrger och bar ett så på sina axlar. Sået heter Säg och stången Simul. Deras far heter Vidfinn. Dessa barn följer Måne, som man kan se från jorden.”

12

Då sade Ganglere: ”Solen far snabbt, nästan som om hon vore rädd, och hon skulle inte skynda på sin färd mer ens om hon fruktade sin död.”

Då svarade Har: ”Det är inte underligt att hon far så häftigt. Den som jagar henne är nära, och hon har ingen annan utväg än att fly undan.”

Då sade Ganglere: ”Vem är det som vållar henne den mödan?”

Har sade: ”Det är två vargar, och den som följer efter henne heter Skoll. Honom fruktar hon, och han kommer att ta henne. Men den som springer framför henne heter Hate, Hrodvitners son. Han vill ta månen, och så kommer det att bli.”

Då sade Ganglere: ”Vilken ätt kommer vargarna från?”

Har sade: ”En jättinna bor öster om Midgård i den skog som heter Järnveden. I den skogen bor de trollkvinnor som kallas järnvedjor. Den gamla jättinnan föder många jättesöner, alla i vargskepnad, och från dem härstammar dessa vargar. Det sägs att den som kallas Månegarm blir mäktigast av alla i ätten. Han mättar sig med livskraften från alla människor som dör, och han slukar månen och stänker blod över himlen och hela luften. Då förlorar solen sitt sken, och vindarna blir oroliga och viner från alla håll. Så sägs det i Völuspá:

Österut bor den gamla
i Järnveden
och föder där
Fenrisulvens avkomma;
av dem alla blir
en av dem
månens rövare
i trolls skepnad.

Han mättar sig med livskraften
från dödsdömda människor,
färgar gudarnas boning
med rött blod;
svart blir solskenet
under somrarna som följer,
allt väder blir svekfullt.
Vet ni än mer – eller vad?”

13

Då sade Ganglere: ”Vilken väg leder från jorden till himlen?”

Då svarade Har och skrattade: ”Nu frågar du inte särskilt kunnigt. Har du inte fått höra att gudarna byggde en bro från jorden till himlen som heter Bifrost? Den måste du ha sett. Det kan hända att du kallar den regnbågen. Den har tre färger och är mycket stark och byggd med större konst och kunnande än andra byggnadsverk. Men så stark den än är kommer den att brista när Muspels söner drar fram och rider över den, och deras hästar simmar över stora floder. Så tar de sig fram.”

Då sade Ganglere: ”Jag tycker inte att gudarna byggde bron ordentligt, om den ska kunna brista, när de ändå kan göra som de vill.”

Då sade Har: ”Gudarna förtjänar inget klander för detta bygge. Bifrost är en god bro, men det finns ingenting i denna värld som kan lita på sin egen styrka när Muspels söner härjar.”

14

Då sade Ganglere: ”Vad tog sig Allfader för när Asgård var byggt?”

Har sade: ”Till att börja med satte han styresmän på deras säten och bad dem att tillsammans med honom döma över människornas öden och bestämma hur borgen skulle ordnas. Det var på den plats som heter Idavallen, mitt i borgen. Deras första verk var att bygga det tempel där deras tolv säten står, förutom det högsäte som tillhör Allfader. Det huset är det bäst byggda och största på jorden. Utanpå och inuti är det helt som av rent guld. Den platsen kallar man Gladsheim.

De byggde en annan sal. Det var en helgedom som tillhörde gudinnorna, och den var mycket vacker. Det huset kallar man Vingolf. Därefter byggde de ett hus där de satte in en ässja, och till den gjorde de hammare, tång och städ och sedan alla andra redskap. Därpå bearbetade de metall, sten och trä, och i så stor mängd den metall som heter guld att de hade allt bohag och all ridutrustning av guld. Den tiden kallas guldåldern, innan den fördärvades genom kvinnornas ankomst. De kom från Jotunheim.

Därefter satte sig gudarna på sina säten och höll sina domstolar och erinrade sig hur dvärgarna hade fått liv i mullen och nere i jorden, som maskar i kött. Dvärgarna hade först tagit form och fått liv i Ymers kött och var då maskar, men genom gudarnas beslut fick de mänskligt förstånd och människogestalt. Ändå bor de i jorden och i stenar. Motsogner var den främste och Durin den andre. Så sägs det i Völuspá:

Då gick alla makter
till domarsätena,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om
vem som skulle skapa
dvärgarnas skara
av blodig bränning
och av Blains ben.

Där skapades många
människogestalter,
dvärgar i jorden,
så som Durin sade.

Och dessa namn nämner hon på dvärgarna:

Nye, Nide,
Nordre, Sudre,
Austre, Västre,
Alltjuv, Dvalin,
Nar, Nain,
Niping, Dain,
Bifur, Bafur,
Bombur, Nore,
Ore, Onar,
Oin, Mjödvitner.

Vigg och Gandalf,
Vindalf, Torin,
File, Kile,
Fundin, Vale,
Tror, Troin,
Täck, Lit och Vit,
Nyr, Nyråd,
Rekk, Rådsvinn.

Men också dessa är dvärgar och bor i stenar, medan de förra bor i mullen:

Draupner, Dolgtvare,
Har, Hugstare,
Hledjolf, Gloin,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Heftifile,
Har, Sviar.

Men dessa kom från Svarinshög till Aurvangar på Joruvallarna, och från dem härstammar Lofar. Detta är deras namn:

Skirver, Virver,
Skafid, Ae,
Alf, Yngve,
Eikinskjalde,
Fal, Froste,
Fid, Ginnar.”

15

Då sade Ganglere: ”Var är gudarnas främsta säte eller heliga plats?”

Har svarade: ”Det är vid asken Yggdrasil. Där ska gudarna hålla ting varje dag.”

Då sade Ganglere: ”Vad finns det att berätta om den platsen?”

Då sade Jämnhög: ”Asken är det största och bästa av alla träd. Dess grenar breder ut sig över hela världen och når över himlen. Tre rötter håller trädet uppe och sträcker sig mycket vitt. En är hos asarna, en annan hos rimtursarna, där Ginnungagap en gång var. Den tredje sträcker sig över Nifelheim, och under den roten ligger Hvergelmer, medan Nidhögg gnager på roten underifrån. Men under den rot som vetter mot rimtursarna finns Mimers brunn, där vishet och förstånd ligger förborgade. Den som äger brunnen heter Mimer. Han är full av kunskap, eftersom han dricker ur brunnen med hornet Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en enda dryck ur brunnen, men han fick den inte förrän han lade sitt öga i pant. Så sägs det i Völuspá:

Allt vet jag, Oden,
var du gömde ditt öga,
i den berömda
Mimers brunn.
Mjöd dricker Mimer
varje morgon
av Valfaders pant.
Vet ni än mer – eller vad?

Askens tredje rot står i himlen, och under den roten finns en mycket helig brunn som heter Urds brunn. Där har gudarna sin tingsplats. Varje dag rider asarna dit upp över Bifrost. Den kallas också asarnas bro. Asarnas hästar heter så här: Sleipner är bäst, honom äger Oden. Han har åtta ben. Den andre är Glad, den tredje Gyller, den fjärde Glen, den femte Skeidbrimer, den sjätte Silvrintopp, den sjunde Siner, den åttonde Gisl, den nionde Falhovner, den tionde Gulltopp, den elfte Lättfete. Balders häst brändes med honom, men Tor går till tinget och vadar över de floder som heter så här:

Körmt och Örmt
och Kerlaugar, de två,
dem ska Tor vada
varje dag,
när han går för att döma
vid asken Yggdrasil,
ty asarnas bro
brinner helt i lågor,
de heliga vattnen sjuder.”

Då sade Ganglere: ”Brinner eld över Bifrost?”

Har sade: ”Det röda som du ser i bågen är brinnande eld. Rimtursar och bergjättar skulle ta sig upp till himlen om Bifrost var farbar för alla som ville färdas där. Det finns många vackra platser i himlen, och överallt finns gudomligt skydd. Där står en vacker sal under asken vid brunnen, och ur den salen kommer tre jungfrur som heter Urd, Verdandi och Skuld. Dessa jungfrur bestämmer människornas livslopp. Dem kallar vi nornor. Det finns också fler nornor, som kommer till varje barn som föds för att bestämma dess livslopp. Dessa är av gudarnas ätt, men andra är av alvernas ätt och åter andra av dvärgarnas ätt, som det sägs här:

Av mycket skilda ursprung
säger jag nornorna vara,
de har inte samma ätt;
somliga är av asarnas ätt,
somliga är av alvernas ätt,
somliga är Dvalins döttrar.”

Då sade Ganglere: ”Om nornorna råder över människornas öden fördelar de mycket ojämnt, eftersom somliga har ett gott liv i överflöd, medan somliga har föga ägodelar eller anseende, somliga ett långt liv och somliga ett kort.”

Har sade: ”Goda nornor av god ätt skapar ett gott liv, men när människor drabbas av olycksöden är det onda nornor som vållar det.”

16

Då sade Ganglere: ”Vad mer finns det att berätta om märkvärdigheterna vid asken?”

Har svarade: ”Det finns mycket att berätta om dem. En örn sitter i askens grenar, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne. En ekorre som heter Ratatosk springer upp och ner längs asken och bär hätska ord mellan örnen och Nidhögg. Fyra hjortar springer bland askens grenar och betar dess lövverk. De heter Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror. Men så många ormar finns det i Hvergelmer hos Nidhögg att ingen tunga kan räkna dem. Så sägs det här:

Yggdrasils ask
lider större kval
än människor vet;
hjorten betar upptill,
på sidan ruttnar den,
Nidhögg gnager nedtill.

Vidare sägs det så:

Fler ormar ligger
under Yggdrasils ask
än någon dåraktig apa anar.
Goin och Moin,
de är Gravvitners söner,
Gråbak och Gravvöllud,
Ofner och Svafner
tror jag för alltid skall
nöta på trädets kvistar.

Det berättas också att nornorna som bor vid Urds brunn varje dag tar vatten ur brunnen och den gyttja som ligger kring den och öser över asken, för att dess grenar inte skall torka eller ruttna. Vattnet är så heligt att allt som kommer ner i brunnen blir lika vitt som den hinna som ligger innanför äggskalet och kallas skalhinna, så som det sägs här:

En ask vet jag stå,
den heter Yggdrasil,
ett högt, heligt träd,
öst med vit gyttja;
därifrån kommer daggen
som faller i dalarna;
den står ständigt grön över
Urds brunn.

Den dagg som därifrån faller på jorden kallar människorna honungsdagg, och av den livnär sig bina. Två fåglar får sin föda i Urds brunn. De heter svanar, och från dessa fåglar härstammar det fågelsläkte som heter så.”

17

Då sade Ganglere: ”Du kan berätta märkliga ting om himlen. Vilka andra viktiga platser finns där, utöver Urds brunn?”

Har svarade: ”Där finns många ståtliga platser. En plats där kallas Alvheim. Där bor det folk som heter ljusalver, men mörkalverna bor nere i jorden. De skiljer sig från ljusalverna till utseendet och ännu mycket mer till sitt väsen. Ljusalverna är vackrare att se på än solen, men mörkalverna är svartare än beck. Där finns en plats som kallas Breidablick, och ingen plats där är vackrare. Där finns också den som heter Glitner, vars väggar, alla stöttor och pelare är av rött guld, medan taket är av silver. Där finns ännu en plats som heter Himinbjörg. Den ligger vid himlens ände, vid brofästet där Bifrost når himlen. Där finns också en stor boning som heter Valaskjalf. Den äger Oden. Gudarna byggde den och täckte den med rent silver. I denna sal finns Lidskjalf, det högsäte som heter så, och när Allfader sitter i det sätet ser han ut över alla världar. Vid himlens södra ände finns den sal som är vackrast av alla och ljusare än solen. Den heter Gimle. Den skall stå kvar när både himmel och jord har gått under, och där skall goda och rättfärdiga människor bo i all evighet. Så sägs det i Völuspå:

En sal ser jag stå,
vackrare än solen,
täckt med guld,
på Gimle;
där skall trogna
skaror bo
och i alla tider
njuta av lycka.”

Då sade Ganglere: ”Vad skyddar den platsen när Surts låga bränner himmel och jord?”

Har svarade: ”Det sägs att det finns en annan himmel söder om och ovanför denna himmel, och den heter Andlang. En tredje himmel finns ännu högre upp, och den heter Vidblain. I den himlen tror vi att denna plats ligger. Men vi tror att bara ljusalverna nu bor på dessa platser.”

18

Då sade Ganglere: ”Varifrån kommer vinden? Den är så stark att den sätter stora hav i rörelse och får elden att flamma upp. Men hur stark den än är kan man inte se den, så den är förunderligt skapad.”

Då sade Har: ”Det kan jag mycket väl berätta för dig. Vid himlens norra ände sitter en jätte som heter Hräsvelg. Han har örnhamn, och när han breder ut vingarna till flykt kommer vindarna fram under dem. Här sägs det så:

Hräsvelg heter han
som sitter vid himlens ände,
en jätte i örnhamn;
från hans vingar
sägs vinden komma
över alla människor.”

19

Då sade Ganglere: ”Varför är skillnaden så stor att sommaren är varm men vintern kall?”

Har svarade: ”En så kunnig man borde inte fråga så, för detta kan alla berätta om. Men om du ensam har blivit så okunnig att du inte har hört detta, vill jag ändå uppskatta att du hellre frågar okunnigt en gång än längre går ovetande om det som man bör veta. Svasud heter Sommarens far, och han lever så lyckligt att det som är milt kallas ljuvt efter hans namn. Men Vinterns far kallas än Vindlone, än Vindsval. Han är Vasads son, och dessa fränder var bistra och kallhjärtade. Vintern har deras sinnelag.”

20

Då sade Ganglere: ”Vilka är de asar som människorna bör tro på?”

Har svarade: ”Tolv är asarna av gudomlig härkomst.”

Då sade Jämnhög: ”Asynjorna är inte mindre heliga, och deras makt är inte mindre.”

Då sade Tride: ”Oden är den främste och äldste av asarna. Han råder över allt, och hur mäktiga de andra gudarna än är tjänar de honom alla som barn sin far. Frigg är hans hustru, och hon känner människornas öden, fast hon inte uttalar några spådomar, så som det sägs här att Oden själv sade till den as som heter Loke:

Galen är du, Loke,
och från vettet,
varför slutar du inte, Loke?
Alla öden tror jag
att Frigg känner,
fast hon själv inget säger.

Oden heter Allfader eftersom han är alla gudars far. Han heter också Valfader eftersom alla som faller i strid är hans utvalda söner. Åt dem anvisar han Valhall och Vingolf, och då kallas de enhärjar. Han heter också Hangagud och Haftagud, Farmagud, och han nämnde sig med ännu fler namn när han hade kommit till kung Geirröd:

Jag kallade mig Grim
och Ganglere,
Herjan, Hjalmberi,
Täck, Tride,
Tud, Ud,
Helblinde, Har, Sann, Svipal,
Sanngetal,
Herteit, Hnikar,
Bileyg, Båleyg,
Bölverk, Fjölner,
Grimner, Glapsvinn, Fjolsvinn,
Sidhatt, Sidskägg,
Sigfader, Hnikud,
Allfader, Atrid, Farmatyr,
Oske, Ome,
Jämnhög, Biflinde,
Göndler, Harbard,
Svidur, Svidrer,
Jalk, Kjalar, Vidur,
Tror, Ygg, Tund,
Vak, Skilving,
Vafud, Hroftatyr,
Gaut, Veratyr.”

Då sade Ganglere: ”Ofantligt många namn har ni gett honom, och jag tror sannerligen att det krävs stor lärdom för att känna till och kunna redogöra för vilka händelser som har gett upphov till vart och ett av dessa namn.”

Då sade Har: ”Det krävs stor kunskap för att noggrant gå igenom detta. Men det kortaste svaret är att de flesta namnen har uppstått därför att alla folk, lika många som världens olika språk, tycker sig behöva anpassa hans namn till sitt eget språk för att själva kunna åkalla honom och be till honom. Men en del av dessa namn har sitt ursprung i händelser under hans färder, och det finns nedtecknat i berättelser. Du kommer inte att kunna kallas en lärd man om du inte kan berätta om dessa stora händelser.”

21

Då sade Ganglere: ”Vad heter de andra asarna, vad sysslar de med, och vilka bedrifter har gjort dem berömda?”

Har svarade: ”Främst bland dem är Tor, som kallas Asa-Tor eller Åke-Tor. Han är starkast av alla gudar och människor. Han har sitt rike där det heter Trudvang, och hans hall heter Bilskirner. I den salen finns femhundrafyrtio rum. Det är det största hus som människor känner till. Så sägs det i Grimners sång:

Femhundra rum
och fyrtio därtill,
så räknar jag Bilskirners alla vrår;
av alla hus
som jag vet har tak
är min sons det största.

Tor har två bockar som heter Tanngnjost och Tanngrisner, och en vagn som han åker i och som bockarna drar. Därför kallas han Åke-Tor. Han äger också tre dyrgripar. En av dem är hammaren Mjölner, som rimtursar och bergsresar känner igen när den höjs i luften, och det är inte underligt. Den har krossat många skallar på deras fäder och fränder. En annan förträfflig dyrgrip har han i sitt styrkebälte, och när han spänner det om sig växer hans asakraft med hälften. Ett tredje föremål äger han som är av stort värde. Det är järnhandskarna. Dem kan han inte undvara när han griper om hammarskaftet. Men ingen är så kunnig att han kan räkna upp alla hans storverk. Jag kan ändå berätta så mycket om honom för dig att det kommer att ta lång tid innan allt jag vet har blivit berättat.”

22

Då sade Ganglere: ”Jag vill höra berättas om fler av asarna.”

Har svarade: ”En annan av Odens söner är Balder, och om honom finns gott att säga. Han är den bäste, och alla lovprisar honom. Han är så vacker och ljus att det lyser om honom, och en ört är så vit att den jämförs med Balders ögonbryn. Den är vitast av alla örter, och av det kan du förstå hur vackert hans hår och hans kropp är. Han är visast av asarna, talar vackrast och är mildast till sinnes. Men det hör till hans väsen att ingen av hans domar kan bestå. Han bor där det heter Breidablick. Det ligger i himlen. På den platsen får inget orent finnas, så som det sägs här:

Breidablick heter det
där Balder har
byggt sig salar,
i det land
där jag vet att det finns
minst av olycksbringande runor.

23

Den tredje asen är han som kallas Njord. Han bor i himlen, där det heter Noatun. Han råder över vindens gång och stillar hav och eld. Honom skall man åkalla för sjöfärder och fiske. Han är så rik och förmögen att han kan skänka dem rikedom i jord eller lösöre. För detta skall man åkalla honom. Njord är inte av asarnas ätt. Han växte upp i Vanaheim, men vanerna gav honom som gisslan åt gudarna och tog i gengäld den som heter Höner som gisslan. Han blev ett tecken på förlikningen mellan gudarna och vanerna.

Njord har en hustru som heter Skade, jätten Tjatses dotter. Skade vill bo på den gård som hennes far hade ägt. Den ligger bland några fjäll, där det heter Trymheim, men Njord vill vara nära havet. De enades om att vara nio nätter i Trymheim och sedan nio andra nätter i Noatun. Men när Njord kom tillbaka till Noatun från fjället kvad han detta:

Leda är mig fjällen,
jag var inte länge där,
bara nio nätter;
vargarnas tjut
tyckte jag lät illa
mot svanarnas sång.

Då kvad Skade detta:

Sova kunde jag inte
på havets bäddar
för fågelns skri;
den väcker mig
som kommer från havet,
måsen, varje morgon.

Då for Skade upp på fjället och bosatte sig i Trymheim. Hon färdas ofta på skidor och med båge och skjuter vilda djur. Hon kallas skidgudinnan eller skiddisen. Så sägs det:

Trymheim heter det
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
men nu bor Skade,
gudarnas ljusa brud,
på sin fars gamla gård.

24

Njord i Noatun fick sedan två barn. Det ena hette Frej, och dottern hette Freja. De var vackra att se på och mäktiga. Frej är den ypperste av asarna. Han råder över regn och solsken och därmed över jordens gröda, och honom är det gott att åkalla för god årsväxt och fred. Han råder också över människors välstånd. Freja är den yppersta av asynjorna. Hon äger den gård i himlen som heter Folkvang. Var gång hon rider till strid får hon hälften av de fallna och Oden den andra hälften, som det sägs här:

Folkvang heter det,
och där råder Freja
över platserna i salen;
hälften av de fallna
väljer hon varje dag,
men hälften äger Oden.

Hennes sal Sessrumner är stor och vacker. När hon färdas sitter hon i en vagn och kör med två katter. Hon är den som lättast lyssnar till människors åkallan, och av hennes namn kommer hederstiteln fru, som förnäma kvinnor kallas. Hon tyckte mycket om kärleksdiktning. Henne är det gott att åkalla i kärlekssaker.«

25

Då sade Ganglere: »Dessa asar tycks mig vara mycket mäktiga, och det är inte underligt att stor kraft följer er, när ni känner gudarnas natur och vet till vem ni ska rikta varje bön. Finns det ännu fler gudar?«

Har sade: »Det finns ännu en as, som heter Tyr. Han är djärvast och modigast, och han har stor makt över segern i strider. Honom är det gott för tappra män att åkalla. Det är ett talesätt att den är tyrtapper som överträffar andra män och inte väjer för något. Han var också vis, så att man även säger att den är tyrklok som är allra visast. Ett tecken på hans djärvhet är detta: när asarna lockade Fenrisulven att låta dem lägga fjättern Gleipner på honom, litade han inte på att de skulle lösa honom förrän de lade Tyrs hand i hans mun som pant. När asarna sedan inte ville lösa honom bet han av handen vid det som nu kallas handleden. Därför är Tyr enhänt, och han kallas inte någon förlikare mellan människor.

26

En heter Brage. Han är berömd för sin vishet och framför allt för sin vältalighet och ordkonst. Han är den främste i skaldekonst, och efter honom kallas skaldekonsten brag. Efter hans namn kallas också den man eller kvinna som är mer vältalig än andra för männens eller kvinnornas brag. Hans hustru är Idun. I sin ask förvarar hon de äpplen som gudarna ska bita i när de åldras, och då blir de alla unga igen. Så ska det vara ända till Ragnarök.«

Då sade Ganglere: »Det tycks mig att gudarna har mycket som beror på Iduns omsorg och trohet.«

Då sade Har och skrattade: »En gång var det nära att det vållade olycka. Om det kan jag berätta, men först ska du nu få höra fler av asarnas namn.

27

En heter Heimdall. Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio jungfrur födde honom till son, och alla var systrar. Han heter också Hallinskide och Gullintanne. Hans tänder var av guld. Hans häst heter Gulltopp. Han bor på den plats som heter Himinbjörg, vid Bifrost. Han är gudarnas väktare och sitter där vid himlens ände för att vakta bron mot bergsjättarna. Han behöver mindre sömn än en fågel. Han ser lika väl om natten som om dagen, hundra raster bort. Han hör också när gräset växer på marken eller ullen på fåren, och allt som låter mer än så. Han har den lur som heter Gjallarhorn, och när han blåser i den hörs det i alla världar. Heimdalls svärd kallas manshuvud. Här sägs det så:

Himinbjörg heter det,
och där sägs Heimdall
råda över helgedomarna;
där dricker gudarnas väktare
i sin fridfulla sal
glad det goda mjödet.

Och vidare säger han själv i Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son.

28

En av asarna heter Höder. Han är blind. Han är mycket stark, men gudarna skulle önska att denne as inte behövde nämnas, för hans gärningar kommer länge att leva kvar i gudars och människors minne.

29

En heter Vidar, den tyste asen. Han har en tjock sko. Han är nästan lika stark som Tor. Till honom sätter gudarna stor lit i alla prövningar.

30

En heter Ale eller Vale, son till Oden och Rind. Han är djärv i strid och mycket träffsäker med sina skott.

31

En heter Ull, son till Siv och styvson till Tor. Han är så skicklig som bågskytt och skidåkare att ingen kan tävla med honom. Han är också vacker att se på och har en krigares färdigheter. Honom är det också gott att åkalla i envig.

32

Forsete heter Balders och Nanna Nepsdotters son. Han äger den sal i himlen som heter Glitner. Alla som kommer till honom med svårlösta tvister går därifrån förlikta. Det är den bästa domstolen bland gudar och människor. Så sägs det här:

Glitner heter en sal,
den bärs upp av guld
och är även täckt med silver;
där bor Forsete
de flesta dagar
och stillar alla tvister.

33

Till asarna räknas också den som somliga kallar asarnas baktalare, svekens upphovsman och alla gudars och människors skam. Han heter Loke eller Lopt och är son till jätten Farbaute. Hans mor heter Laufey eller Nal. Hans bröder är Byleist och Helblinde. Loke är fager och vacker att se på, ond till sinnes och mycket ombytlig i sitt sätt. Framför andra hade han den klokhet som kallas slughet, och han fann på list i allt. Han försatte ständigt asarna i svåra bekymmer, och ofta räddade han dem sedan med listiga råd. Hans hustru heter Sigyn, och deras son Nare eller Narve.

34

Loke hade också fler barn. Angerboda hette en jättinna i Jotunheim. Med henne fick Loke tre barn. Ett var Fenrisulven, det andra Jörmungand, det vill säga Midgårdsormen, och det tredje Hel. När gudarna fick veta att dessa tre syskon växte upp i Jotunheim och genom spådomar kom underfund med att syskonen skulle vålla dem stor skada och olycka, tyckte alla att mycket ont var att vänta, först på grund av mödernet och ännu värre på grund av fädernet. Då sände Allfader gudarna att hämta barnen och föra dem till honom. När de kom till honom kastade han ormen i det djupa hav som ligger runt alla länder. Ormen växte så att han ligger mitt i havet runt alla länder och biter sig i stjärten.

Hel kastade han i Nifelheim och gav henne makt över nio världar, så att hon skulle fördela kost och husrum åt alla som sändes till henne, och det är de som dör av sjukdom eller ålderdom. Hon har stora boningar där, och hennes gårdsmurar är ofantligt höga och grindarna stora. Eljudner heter hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennes kniv, Ganglate trälen, Ganglöt trälinnan, Fallandaforad hennes tröskel där man går in, Kör hennes säng och Blikjandaböl hennes sängomhänge. Hon är till hälften blåsvart och till hälften hudfärgad. Därför är hon lätt att känna igen, och hon ser dyster och bister ut.

Ulven födde asarna upp hos sig, och bara Tyr hade mod att gå fram till honom och ge honom mat. Men när gudarna såg hur mycket han växte varje dag och alla spådomar sade att han var bestämd att vålla dem skada, tog asarna det rådet att de gjorde en mycket stark fjätter som de kallade Leding. De bar den till ulven och bad honom pröva sin styrka mot den. Ulven tyckte inte att det var mer än han kunde klara och lät dem göra som de ville. Men första gången ulven spjärnade emot brast fjättern. Så löste han sig ur Leding.

Därnäst gjorde asarna en annan fjätter, hälften starkare, som de kallade Drome. De bad åter ulven pröva fjättern och sade att han skulle bli mycket berömd för sin styrka om ett så väldigt smide inte kunde hålla honom. Ulven tänkte att denna fjätter var mycket stark, men också att hans egen styrka hade vuxit sedan han bröt Leding. Han kom att tänka på att han måste utsätta sig för fara om han skulle bli berömd, och lät lägga fjättern på sig. När asarna sade sig vara färdiga skakade ulven på sig och slog fjättern mot marken. Han tog i av alla krafter, spjärnade emot och bröt fjättern så att styckena flög långt bort. Så slet han sig ur Drome. Sedan dess har det varit ett talesätt att någon löser sig ur Leding eller sliter sig ur Drome när något genomförs med stor kraftansträngning.

Efter detta fruktade asarna att de inte skulle kunna binda ulven. Då sände Allfader den som heter Skirner, Frejs sändebud, ner till några dvärgar i Svartalvheim och lät göra den fjätter som heter Gleipner. Den gjordes av sex ting: av kattens buller, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. Och även om du inte har hört detta förut kan du nu lätt finna säkra belägg för att man inte har ljugit för dig. Du har nog sett att kvinnan inte har skägg, att det inte hörs något buller när katten springer och att det inte finns rötter under berget. Och på min heder är allt jag har sagt dig lika sant, även om det finns somliga ting som du inte kan pröva.«

Då sade Ganglere: »Jag kan tydligt förstå att detta är sant. De ting som du nu har tagit till exempel kan jag se. Men hur blev fjättern när den var färdig?«

Har sade: »Det kan jag mycket väl säga dig. Fjättern blev slät och mjuk som en sidenremsa, men så fast och stark som du nu ska få höra. När fjättern fördes till asarna tackade de sändebudet varmt för hans ärende. Sedan for asarna ut i den sjö som heter Amsvartner till den holme som kallas Lyngve och kallade ulven med sig. De visade honom sidenbandet och bad honom slita av det. De sade att det var något starkare än man kunde tro med tanke på hur tunt det var. De räckte det mellan sig och drog i det av all sin kraft, och det brast inte, men ändå sade de att ulven nog skulle kunna slita av det.

Då svarade ulven: ’Den här remsan ser ut att vara sådan att jag inte får någon ära av att slita sönder ett så tunt band. Men om det är gjort med konst och list, fast det ser obetydligt ut, kommer det bandet inte på mina ben.’

Då sade asarna att han nog snart skulle slita sönder ett tunt sidenband, han som förut hade brutit stora järnfjättrar. ’Men om du inte kan slita av det här bandet kan du inte heller skrämma gudarna. Då ska vi lösa dig.’

Ulven sade: ’Om ni binder mig så att jag inte kan komma loss, kommer ni att bära er så svekfullt åt att jag får vänta länge på hjälp från er. Jag vill ogärna låta lägga det här bandet på mig, men hellre än att ni förebrår mig brist på mod får en av er lägga sin hand i min mun som pant på att detta görs utan svek.’

Asarna såg på varandra och tyckte nu att de stod inför två svårigheter. Ingen ville räcka fram sin hand förrän Tyr sträckte fram sin högra hand och lade den i ulvens mun. När ulven spjärnade emot stramade bandet åt, och ju häftigare han kämpade, desto hårdare skar bandet in. Då skrattade alla utom Tyr. Han miste sin hand.

När asarna såg att ulven var ordentligt bunden tog de fästlinan som gick ut från fjättern och heter Gelgja. De drog den genom en stor stenhäll, som heter Gjöll, och fäste hällen långt nere i jorden. Sedan tog de en stor sten och drev den ännu längre ner i jorden. Den heter Tvite, och den stenen använde de som fästpåle. Ulven gapade våldsamt, kastade sig omkring och ville bita dem. De stack ett svärd i hans mun. Hjaltet vilar mot underkäken och svärdsspetsen mot överkäken. Det håller hans gap uppspärrat. Han ylar fasansfullt, och saliv rinner ur hans mun. Det är den å som heter Vån. Där ligger han till Ragnarök.«

Då sade Ganglere: »En förunderligt ond barnaskara fick Loke, men alla dessa syskon är mäktiga. Varför dödade inte asarna ulven, när de har ont att vänta av honom?«

Har svarade: »Gudarna höll sina helgedomar och fridlysta platser så högt att de inte ville orena dem med ulvens blod, fast spådomarna säger att han ska bli Odens bane.«

35

Då sade Ganglere: ”Vilka är asynjorna?”

Har säger: ”Frigg är den främsta. Hon äger den gård som heter Fensalar, och den är mycket ståtlig. Den andra är Saga. Hon bor på Sökkvabäck, och det är en stor plats. Den tredje är Eir. Hon är den bästa läkaren. Den fjärde är Gefjon. Hon är jungfru, och henne tjänar de som dör som jungfrur. Den femte är Fulla. Hon är också jungfru och går med utslaget hår och ett guldband kring huvudet. Hon bär Friggs skrin och sköter hennes skodon och känner hennes hemliga rådslag.

Freja är jämte Frigg den förnämsta. Hon gifte sig med den man som heter Od. Deras dotter är Hnoss. Hon är så vacker att allt som är vackert och dyrbart kallas hnossir efter hennes namn. Od for bort på långa färder, och Freja gråter efter honom, och hennes tårar är rött guld. Freja har många namn, och orsaken till det är att hon gav sig olika namn när hon färdades bland främmande folk för att söka efter Od. Hon heter Mardöll och Hörn, Gefn och Syr. Freja ägde Brisingamen. Hon kallas också Vanadis.

Den sjunde är Sjöfn. Hon vinnlägger sig mycket om att vända människors sinnen till kärlek, både kvinnors och mäns, och efter hennes namn kallas kärlekslängtan sjafni. Den åttonde är Lofn. Hon är så mild och välvillig mot dem som åkallar henne att hon får Allfaders eller Friggs tillåtelse till att människor förenas, kvinnor och män, även om det förut har varit förbjudet eller ansetts helt uteslutet. Efter hennes namn kallas tillåtelse lof, och därav kommer också att hon lovordas mycket av människorna. Den nionde är Var. Hon lyssnar till människors eder och de enskilda löften som kvinnor och män ger varandra. Därför kallas sådana löften várar. Hon hämnas också på dem som bryter dem.

Den tionde är Vör. Hon är vis och frågvis, så att ingenting kan döljas för henne. Därav kommer talesättet att en kvinna blir varse det som hon får vetskap om. Den elfte är Syn. Hon vaktar dörrarna i hallen och stänger dem för dem som inte får gå in, och hon är satt att föra försvaret på tingen i de mål där hon vill bestrida anklagelsen. Därför säger man att syn, förnekelse, sätts emot när någon nekar. Den tolfte är Hlin. Hon är satt att vaka över de människor som Frigg vill rädda ur någon fara. Därav kommer talesättet att den som kommer undan hleinir, finner skydd. Den trettonde är Snotra. Hon är klok och har ett värdigt uppträdande. Efter hennes namn kallas en kvinna eller man som är måttfull snotr.

Den fjortonde är Gna. Henne sänder Frigg till olika världar i sina ärenden. Hon har en häst som springer genom luft och över hav och heter Hovvarpner. En gång när hon red såg några vaner hennes ritt genom luften. Då sade en av dem:

Vad flyger där,
vad färdas där
eller glider genom luften?

Hon svarar:

Jag flyger inte,
fast jag färdas
och glider genom luften
på Hovvarpner,
som Hamskerper
avlade med Gardrova.

Efter Gnas namn säger man att det gnäver, reser sig högt, som når högt upp. Sol och Bil räknas till asynjorna, men om deras väsen har det berättats tidigare.”

36

”Det finns också andra som ska tjäna i Valhall, bära fram dryck och sköta bordsservis och ölkärl. Så här nämns de i Grimners sång:

Hrist och Mist
vill jag ska bära mig hornet,
Skeggjöld och Skögul,
Hild och Trud,
Hlökk och Herfjötur,
Göll och Geirahöd,
Randgrid och Rådgrid
och Reginleif,
de bär öl åt enhärjarna.

Dessa kallas valkyrior. Oden sänder dem till varje strid. De väljer vilka män som ska dö och råder över segern. Gunn och Rota och den yngsta nornan, som heter Skuld, rider alltid ut för att välja vilka som ska falla och avgöra striderna. Jord, Tors mor, och Rind, Vales mor, räknas till asynjorna.”

37

”En man hette Gymer, och hans hustru hette Aurboda. Hon var av bergresarnas släkt. Deras dotter är Gerd, som var vackrast av alla kvinnor. En dag hade Frej gått upp i Lidskjalf och såg ut över alla världar. När han såg åt norr fick han på en gård syn på ett stort och vackert hus. Till det huset gick en kvinna, och när hon lyfte händerna och öppnade dörren framför sig lyste det från hennes händer både i luften och över havet, och alla världar lystes upp av henne. Så straffades han för det stora övermodet att ha satt sig i det heliga sätet: han gick därifrån fylld av sorg. När han kom hem sade han ingenting. Han sov inte och drack inte. Ingen vågade heller försöka få honom att tala.

Då lät Njord kalla till sig Skirner, Frejs skosven, och bad honom gå till Frej och få honom att tala och fråga vem han var så vred på att han inte talade med någon. Skirner sade att han skulle gå, men ogärna, och att man kunde vänta sig onda svar av honom. När han kom till Frej frågade han varför Frej var så nedstämd och inte talade med någon. Då svarar Frej och säger att han hade sett en vacker kvinna och för hennes skull var så fylld av sorg att han inte skulle leva länge om han inte fick henne: ’Och nu ska du fara och fria till henne för min räkning och föra henne hem hit, vare sig hennes far vill det eller inte, och jag ska löna dig väl för det.’

Då svarar Skirner att han ska utföra ärendet, men Frej ska ge honom sitt svärd. Det var ett så gott svärd att det stred av sig självt. Frej lät inte det stå i vägen utan gav honom svärdet. Då for Skirner och friade till kvinnan för hans räkning och fick hennes löfte. Nio nätter senare skulle hon komma till den plats som heter Barre och där fira bröllop med Frej. Men när Skirner berättade för Frej hur hans ärende hade gått, kvad han detta:

Lång är en natt,
lång är en andra,
hur ska jag uthärda tre?
Ofta tycktes mig en månad
kortare
än denna halva längtansnatt.

Detta är orsaken till att Frej var så vapenlös när han stred mot Bele och dödade honom med ett hjorthorn.”

Då sade Ganglere: ”Det är mycket märkligt att en sådan hövding som Frej ville ge bort sitt svärd, när han inte hade något annat lika gott. Det blev honom till oerhört stort men när han stred mot den som heter Bele. Sannerligen tror jag att han då måste ha ångrat den gåvan.”

Då svarar Har: ”Det betydde föga när han och Bele möttes. Frej kunde ha dödat honom med bara handen. Det kommer en tid då Frej ska tycka att det är värre att han saknar svärdet, när Muspels söner drar ut för att härja.”

38

Då sade Ganglere: ”Du säger att alla de män som har fallit i strid sedan världens begynnelse nu har kommit till Oden i Valhall. Vad har han att ge dem att äta? Jag skulle tro att där måste finnas en väldig mängd människor.”

Då svarar Har: ”Det är sant som du säger, där finns en väldig mängd människor. Men det ska bli många fler, och ändå ska de tyckas alltför få när ulven kommer. Aldrig är det dock så mycket folk i Valhall att fläsket från galten som heter Särimner inte räcker åt dem. Han kokas varje dag och är hel igen på kvällen. Men vad gäller frågan som du nu ställer tror jag att få är så kunniga att de kan ge ett sant besked om detta. Andrimner heter kocken och Eldrimner kitteln. Så sägs det här:

Andrimner
låter i Eldrimner
koka Särimner,
det bästa fläsk,
men få vet
vad enhärjarna lever av.”

Då sade Ganglere: ”Har Oden samma kost som enhärjarna?”

Har säger: ”Maten som står på hans bord ger han åt två ulvar som han äger och som heter Gere och Freke. Själv behöver han ingen mat. Vin är för honom både dryck och föda. Så sägs det här:

Gere och Freke
mättar den stridsvane,
den ärorike Härfadern;
men av vin allena
lever ständigt
vapenfrejdade Oden.

Två korpar sitter på hans axlar och berättar i hans öron alla de nyheter som de ser eller hör. De heter Hugin och Munin. Dem sänder han i gryningen att flyga över hela världen, och de kommer tillbaka vid dagmålet. Därigenom får han veta många nyheter. Därför kallar människorna honom Korpguden, som det sägs:

Hugin och Munin
flyger varje dag
över den vida jorden;
jag fruktar för Hugin,
att han inte kommer åter,
men än mer oroar jag mig för Munin.”

39

Då sade Ganglere: ”Vad har enhärjarna att dricka som räcker lika rikligt åt dem som maten, eller dricker man vatten där?”

Då säger Har: ”Nu frågar du märkligt, om Allfader skulle bjuda till sig kungar eller jarlar eller andra mäktiga män och ge dem vatten att dricka. Och sannerligen tror jag att mången kommer till Valhall som skulle tycka sig ha köpt vattendrycken dyrt, om ingen bättre välkomst väntade honom där, sedan han först har utstått sår och smärta ända in i döden. Jag kan berätta något annat därifrån. Geten som heter Heidrun står uppe på Valhall och betar löv från grenarna på det vida berömda träd som heter Lärad. Ur hennes spenar rinner mjöd, och med det fyller hon varje dag ett stort kar. Det är så mycket att alla enhärjarna kan dricka sig helt berusade av det.”

Då sade Ganglere: ”Det är en oerhört nyttig get för dem. Det måste vara ett utomordentligt gott träd som hon betar av.”

Då sade Har: ”Än märkligare är hjorten Eiktyrner, som står på Valhall och betar av det trädets grenar. Från hans horn droppar det så mycket att det rinner ner i Hvergelmer, och därifrån flyter de åar som heter Sid, Vide, Säkin, Ekin, Svöl, Gunntrå, Fjörm, Fimbultul, Gipul, Göpul, Gömul och Geirvimul. Dessa flyter genom asarnas bygder. Ännu fler nämns: Tyn, Vin, Töll, Höll, Gråd, Gunntrain, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn och Tjodnuma.”

40

Då sade Ganglere: ”Det är märkliga ting som du nu har berättat. Valhall måste vara ett oerhört stort hus. Det måste ofta bli mycket trångt vid dörrarna där.”

Då svarar Har: ”Varför frågar du inte hur många dörrar hallen har eller hur stora de är? Om du får höra det berättas ska du säga att det vore märkligt om inte var och en som ville kunde gå ut och in. Men i sanning är det inte svårare att få rum i den än att komma in i den. Här kan du höra vad som står i Grimners sång:

Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill,
så många tror jag finns på Valhall;
åtta hundra enhärjar
går samtidigt ut genom varje dörr
när de drar ut för att strida mot ulven.”

41

Då sade Ganglere: ”Det är en väldig mängd män i Valhall. Vid min tro, Oden är en mycket mäktig hövding, som råder över en så stor här. Men vad roar sig enhärjarna med när de inte dricker?”

Har säger: ”Varje dag när de har klätt sig tar de på sig sina vapen och går ut på gården och strider, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. Och när det lider mot dagvardsdags rider de hem till Valhall och sätter sig att dricka, som det sägs här:

Alla enhärjar
på Odens gårdar
hugger mot varandra varje dag.
De väljer de fallna
och rider från striden,
sitter sedan försonade tillsammans.

Men det är sant som du sade. Oden är mäktig. Många exempel vittnar om det. Så sägs det här med asarnas egna ord:

Asken Yggdrasil,
den är främst bland träd,
och Skidbladner bland skepp,
Oden bland asar,
och bland hästar Sleipner,
Bifrost bland broar,
och Brage bland skalder,
Habrok bland hökar,
och bland hundar Garm.”

42

Då sade Ganglere: ”Vem äger hästen Sleipner, och vad finns att berätta om honom?”

Har säger: ”Du känner inte till Sleipners härkomst och vet inte genom vilka händelser han kom till, men det kommer du att finna värt att höra om. Det var tidigt, när gudarna just hade slagit sig ner, sedan de hade anlagt Midgård och byggt Valhall, som en byggmästare kom dit och erbjöd sig att på tre halvår bygga dem en så god borg att den skulle vara ett pålitligt och säkert värn mot bergresar och rimtursar, även om de kom in i Midgård. Men som lön begärde han att få Freja, och han ville också ha solen och månen.

Då talade asarna med varandra och rådgjorde, och de slöt det avtalet med byggmästaren att han skulle få vad han begärde om han kunde bygga borgen på en enda vinter. Men om någon del av borgen var ofärdig på den första sommardagen skulle han gå miste om lönen. Han fick inte ta hjälp av någon människa i arbetet. När de lade fram dessa villkor för honom bad han att de skulle tillåta honom att ta hjälp av sin häst, som hette Svadilfare, och det var Loke som rådde dem att bevilja honom detta.

Han började bygga borgen den första vinterdagen, och om nätterna drog han fram sten med hästen. Asarna förundrade sig mycket över hur stora klippblock hästen drog fram, och hästen utförde hälften mer av det tunga arbetet än byggmästaren. Deras avtal var styrkt av pålitliga vittnen och många eder, för jätten ansåg det inte tryggt att vistas bland asarna utan lejd om Tor skulle komma hem. Han hade då farit österut för att slåss med troll.

Allteftersom vintern gick framskred borgbygget raskt, och borgen blev så hög och stark att den inte gick att storma. När tre dagar återstod till sommaren var arbetet nästan framme vid borgporten. Då satte sig gudarna på sina domarsäten och rådgjorde och frågade varandra vem som hade rått dem att gifta bort Freja till Jotunheim eller fördärva luften och himlen genom att ta solen och månen därifrån och ge dem åt jättarna. Alla enades om att detta måste ha vållats av honom som vållar det mesta onda, Loke Laufeys son. De sade att han förtjänade en grym död om han inte fann på råd så att byggmästaren gick miste om lönen, och de gick till angrepp mot Loke. När han blev rädd svor han eder på att han skulle ordna det så att byggmästaren gick miste om lönen, vad det än skulle kosta honom.

Samma kväll, när byggmästaren körde ut efter sten med hästen Svadilfare, sprang ett sto ut ur en skog, fram till hästen, och gnäggade åt honom. När hästen märkte vad det var för häst blev han vild, slet sönder repen och sprang fram till stoet. Hon sprang undan in i skogen och byggmästaren efter för att fånga hästen. Men hästarna sprang hela natten, och bygget blev liggande den natten. Dagen därpå blev inte heller lika mycket byggt som förut.

När byggmästaren såg att arbetet inte skulle bli färdigt greps han av jättevrede. När asarna blev säkra på att det var en bergrese som hade kommit dit skonades inte ederna. De kallade på Tor, och genast kom han, och strax därpå lyftes hammaren Mjölner. Med den betalade han byggmästarens lön, och inte med sol eller måne. I stället förvägrade han honom att bo i Jotunheim och gav honom redan med första slaget ett sådant hugg att skallen krossades i småbitar, och han sände honom ner under Nifelheim.

Men Lokes möte med Svadilfare hade fått till följd att han en tid senare födde ett föl. Det var grått och hade åtta ben, och den hästen är den främsta bland gudar och människor. Så sägs det i Völvans spådom:

Då gick alla makter
till sina domarsäten,
de högheliga gudarna,
och rådgjorde om detta:
vem som hade blandat
hela luften med svek
eller åt jättens ätt
givit Ods mö.

Eder bröts,
ord och svurna löften,
alla mäktiga avtal
som slutits dem emellan.
Tor ensam slog där,
uppfylld av vrede;
han sitter sällan still
när han hör om sådant.”

43

Då sade Ganglere: ”Vad finns att berätta om Skidbladner, eftersom det är det främsta av skepp? Finns det inget skepp som är lika stort?”

Har säger: ”Skidbladner är det främsta av skeppen och byggt med den största skicklighet, men Nagelfar är det största skeppet. Det äger Muspel. Några dvärgar, Ivaldes söner, byggde Skidbladner och gav Frej skeppet. Det är så stort att alla asar får plats ombord med vapen och krigsutrustning, och det får medvind så snart seglet hissas, vart man än ska fara. När man inte ska färdas med det till sjöss är det sammansatt av så många delar och med så stor konstfärdighet att man kan vika ihop det som en duk och bära det i sin pung.

44

Då sade Ganglere: ”Ett gott skepp är Skidbladner, men mycket stor trolldom måste ha använts för att något sådant skulle kunna göras. Har Tor aldrig kommit någonstans där han mött något så mäktigt eller starkt att det varit honom övermäktigt genom sin styrka eller trolldom?”

Då sade Har: ”Få människor, tror jag, kan berätta om det, men mycket har han funnit svårt att rå på. Och även om något har varit så mäktigt eller starkt att Tor inte har kunnat besegra det, behöver man inte berätta om det, för det finns många exempel på att Tor är mäktigast, och därför är alla skyldiga att tro det.”

Då sade Ganglere: ”Det verkar som om jag har frågat er om något som ingen förmår berätta om.”

Då sade Jämnhög: ”Vi har hört berättas om händelser som vi finner det otroligt att de skulle vara sanna. Men här i närheten sitter nog den som kan berätta sanningen om dem, och du kan tro att han inte ljuger nu för första gången, när han aldrig har ljugit förut.”

Då sade Ganglere: ”Här ska jag stå och lyssna, om det går att få något svar på detta. Annars säger jag att ni är besegrade, om ni inte kan berätta det jag frågar om.”

Då sade Tride: ”Nu är det tydligt att han vill veta detta, även om vi inte tycker att det är hedrande att berätta. Denna historia börjar med att Åke-Tor for med sina bockar och sin vagn, och med honom var den as som heter Loke. På kvällen kom de till en bonde och fick nattlogi där. Tor tog då sina bockar och slaktade dem båda. Sedan flåddes de och lades i kitteln. När köttet var kokt satte sig Tor och hans följeslagare till kvällsmaten. Tor bjöd bonden, hans hustru och deras barn att äta med sig. Bondens son hette Tjalve och dottern Röskva.

Tor lade bockhudarna en bit från elden och sade att bonden och hans husfolk skulle kasta benen på dem. Tjalve, bondens son, höll i bockens lårben, skar i det med sin kniv och bröt upp det för att komma åt märgen. Tor stannade där över natten. I gryningen, innan det blev ljust, steg han upp och klädde sig, tog hammaren Mjölner, lyfte den och vigde bockhudarna. Då reste sig bockarna, men den ena haltade på ett bakben. Tor märkte det och sade att bonden eller någon i hans hushåll inte hade handskats förståndigt med bockens ben. Han upptäckte att lårbenet var brutet.

Det behöver inte berättas utförligt om detta. Alla kan förstå hur rädd bonden måste ha blivit när han såg Tor sänka ögonbrynen över ögonen. Av det han kunde se av ögonen tyckte han sig skola falla död ner av hans blick ensam. Tor kramade hammarskaftet så hårt att knogarna vitnade. Bonden och hela hans hushåll gjorde som man kunde vänta sig: de ropade högt, bad att bli skonade och erbjöd allt de ägde som gottgörelse. När han såg deras rädsla lade sig hans vrede, och han lugnade sig. Som förlikning tog han deras barn, Tjalve och Röskva, och de blev då skyldiga att tjäna honom och följer honom alltid sedan dess.

45

Han lämnade bockarna där och började färden österut till Jotunheim och ända fram till havet. Sedan tog han sig över det djupa havet. När han nådde land gick han i land, och med honom Loke, Tjalve och Röskva. När de hade gått en liten stund kom de till en stor skog. De gick hela den dagen tills det blev mörkt. Tjalve var den snabbaste av alla människor till fots. Han bar Tors matsäck, men det var ont om proviant.

När det hade blivit mörkt sökte de nattlogi och fann en mycket stor hall. Dörröppningen satt i ena änden och var lika bred som hallen. Där sökte de sig en sovplats. Men vid midnatt kom ett kraftigt jordskalv. Marken gungade under dem och huset skakade. Då reste sig Tor och ropade på sina följeslagare. De trevade sig fram och fann ett sidorum till höger mitt i hallen och gick dit. Tor satte sig i dörröppningen och de andra höll sig innanför honom och var rädda, men Tor höll i hammarskaftet och tänkte försvara sig. Då hörde de ett väldigt dån och buller.

När det började dagas gick Tor ut och fick se en man ligga i skogen ett stycke därifrån, och han var inte liten. Han sov och snarkade högt. Då tyckte Tor sig förstå vad det hade varit för oväsen under natten. Han spände på sig sitt kraftbälte, och hans asakraft växte. I samma stund vaknade mannen och reste sig hastigt. Det sägs att Tor då för en gångs skull inte vågade slå honom med hammaren utan frågade vad han hette. Han kallade sig Skrymer.

”Men jag behöver inte fråga vad du heter”, sade han. ”Jag ser att du är Asa-Tor. Men har du dragit bort min handske?”

Skrymer sträckte sig efter handsken och tog upp den. Då såg Tor att det var den han hade tagit för en hall under natten, och sidorummet var handskens tumme. Skrymer frågade om Tor ville ha sällskap av honom, och Tor tackade ja. Då knöt Skrymer upp sin matsäck och gjorde sig redo att äta dagvard, medan Tor och hans följeslagare gjorde det på ett annat ställe. Skrymer föreslog att de skulle ha gemensam matsäck, och Tor gick med på det. Då band Skrymer ihop all deras proviant till en enda säck och lade den på ryggen.

Han gick före dem under dagen och tog rätt stora steg. Sent på kvällen fann Skrymer en sovplats åt dem under en stor ek. Då sade han till Tor att han ville lägga sig och sova: ”Men ni kan ta matsäcken och ordna er kvällsmat.”

Strax därpå somnade Skrymer och snarkade kraftigt. Tor tog matsäcken och skulle knyta upp den, men nu är det att berätta, hur otroligt det än kan tyckas, att han inte kunde lösa en enda knut eller rubba en enda remände så att den blev lösare än förut. När han såg att han inte kom någon vart blev han arg, grep hammaren Mjölner med båda händerna, tog ett steg fram till platsen där Skrymer låg och slog honom i huvudet. Men Skrymer vaknade och frågade om något löv hade fallit ner på hans huvud, eller om de nu hade ätit och var redo att gå till sängs. Tor sade att de nu skulle lägga sig. De gick då in under en annan ek. Sanningen att säga var det inte utan rädsla de sov där.

Vid midnatt hörde Tor hur Skrymer låg och sov djupt och snarkade så att det dånade i skogen. Då steg han upp och gick fram till honom, svingade hammaren snabbt och kraftfullt och slog honom rakt uppe på hjässan. Han kände hur hammarhuvudet sjönk djupt in i huvudet. Men i samma stund vaknade Skrymer och sade: ”Vad är det nu? Föll ett ekollon på mitt huvud, eller vad står på med dig, Tor?”

Tor gick hastigt tillbaka och svarade att han just hade vaknat. Han sade att det var mitt i natten och att det ännu var tid att sova. Då tänkte Tor att om han fick tillfälle att slå honom ett tredje slag skulle Skrymer aldrig mer få se honom. Han låg nu och passade på om Skrymer åter skulle somna djupt. Strax före gryningen hörde han att Skrymer nog hade somnat. Då reste han sig och sprang fram till honom, svingade hammaren av all kraft och slog honom på den tinning som låg uppåt. Hammaren sjönk in ända till skaftet. Men Skrymer satte sig upp, strök sig över kinden och sade:

”Sitter det några fåglar i trädet ovanför mig? När jag vaknade tyckte jag att lite skräp från grenarna föll på mitt huvud. Är du vaken, Tor? Det är nog dags att stiga upp och klä sig. Nu har ni inte långt kvar till borgen som kallas Utgård. Jag har hört er viska sinsemellan att jag inte var någon liten karl till växten, men där ska ni få se större män om ni kommer till Utgård. Nu ska jag ge er ett gott råd. Uppträd inte sturskt. Utgårdalokes hirdmän lär inte gärna tåla skrytsamma ord från sådana småglin. Annars kan ni vända om, och det tror jag är det bättre valet för er. Men om ni vill fortsätta ska ni hålla österut. Själv ska jag nu norrut till de där bergen som ni kan se.”

Skrymer tog matsäcken, slängde den på ryggen och vek av från deras väg in i skogen. Det berättas inte att asarna önskade honom ett lyckligt återseende.

46

Tor fortsätter sin färd med sina följeslagare, och de går fram till middagstid. Då ser de en borg stå på en slätt, och de måste böja huvudena bakåt ända mot ryggen innan de kan se över dess krön. De går fram till borgen. Framför borgporten finns en gallergrind som är stängd. Tor går fram till grinden men får inte upp den. När de försöker ta sig in i borgen kryper de därför mellan spjälorna och kommer på så vis in. De ser då en stor hall och går dit. Dörren står öppen. De går in och ser där många män på två bänkar, de flesta mycket storväxta.

Därnäst träder de fram inför kung Utgårdaloke och hälsar honom, men han dröjer med att se åt dem, blottar tänderna i ett hånleende och säger: ”Det tar lång tid innan nyheter når fram över långa vägar. Eller förhåller det sig annorlunda än jag tror: har den här pojkspolingen blivit Åk-Tor? Men du måste vara större än du ser ut i mina ögon. Vilka färdigheter anser ni följeslagare er då redo att visa upp? Ingen får stanna här hos oss som inte behärskar någon konst eller färdighet bättre än de flesta andra.”

Då säger den som har gått sist, han som heter Loke: ”Jag behärskar en färdighet som jag är fullt beredd att pröva: ingen här inne kan äta sin mat fortare än jag.”

Utgårdaloke svarar: ”Det är en färdighet, om du håller vad du lovar, och då ska vi pröva den.” Han ropar längre bort längs bänken att den som heter Loge ska stiga fram på golvet och mäta sig med Loke.

Då tar man ett tråg, bär in det på hallgolvet och fyller det med kött. Loke sätter sig vid den ena änden och Loge vid den andra. Båda äter så fort de kan, och de möts mitt i tråget. Loke har då ätit allt kött från benen, men Loge har ätit både allt köttet och benen, och dessutom tråget. Alla anser nu att Loke har förlorat tävlingen.

Då frågar Utgårdaloke vad den unge mannen kan tävla i. Tjalve säger att han vill försöka springa några lopp mot någon som Utgårdaloke utser. Utgårdaloke säger att detta är en god färdighet och att det då är desto mer angeläget att han är väl rustad i fråga om snabbhet, om han ska kunna utföra denna konst. Ändå låter han dem genast pröva den.

Utgårdaloke reser sig och går ut. Där finns en jämn slätt som lämpar sig väl för kapplöpning. Han kallar till sig en pojkspoling som heter Huge och ber honom springa i kapp med Tjalve. De springer det första loppet, och Huge ligger så långt före att han vid målet vänder om för att möta honom.

Då säger Utgårdaloke: ”Du måste anstränga dig mer, Tjalve, om du ska vinna tävlingen. Men det är ändå sant att hit har inga män kommit som jag tycker är snabbare på foten än så.”

De springer sedan ett andra lopp. När Huge når målet och vänder om är Tjalve ett långt pilskott därifrån.

Då säger Utgårdaloke: ”Jag tycker att Tjalve springer bra, men nu tror jag inte att han vinner tävlingen. Det får dock visa sig när de springer det tredje loppet.”

De springer ännu ett lopp, men när Huge har nått målet och vänder om har Tjalve ännu inte kommit halvvägs. Då säger alla att denna tävling är avgjord.

Nu frågar Utgårdaloke Tor vilken av sina färdigheter han vill visa dem, eftersom människor har berättat så stora historier om hans stordåd. Tor säger att han helst vill tävla med någon i att dricka. Utgårdaloke säger att det går bra, går in i hallen och kallar på sin bordssven. Han ber honom hämta det straffhorn som hirdmännen brukar dricka ur. Strax kommer bordssvennen fram med hornet och räcker det åt Tor.

Då säger Utgårdaloke: ”Ur detta horn anses det väl drucket om man tömmer det i en enda klunk. Somliga tömmer det i två klunkar, men ingen är en så klen drinkare att han inte tömmer det i tre.”

Tor ser på hornet och tycker inte att det är stort, fast det är ganska långt. Han är mycket törstig, börjar dricka och sväljer stora klunkar. Han tänker att han inte ska behöva böja sig över hornet mer än en gång. Men när andan tar slut och han lyfter huvudet från hornet och ser efter hur det har gått med drycken, tycker han att det knappt märks någon skillnad på hur högt den står i hornet nu mot förut.

Då säger Utgårdaloke: ”Det var väl drucket, men inte alltför mycket. Jag skulle inte ha trott det om någon hade berättat för mig att Asator inte kunde dricka en större klunk. Men jag vet ändå att du vill tömma det i nästa klunk.”

Tor svarar ingenting utan sätter hornet till munnen. Nu tänker han att han ska dricka en större klunk och håller i så länge andan räcker. Ändå märker han att hornets spets inte vill komma så högt upp som han önskar. När han tar hornet från munnen och ser ner i det, tycker han nu att det har sjunkit mindre än första gången. Nu finns det gott om utrymme mellan drycken och hornets kant.

Då säger Utgårdaloke: ”Vad är nu detta, Tor? Sparar du dig inte nu mer till en enda återstående klunk än du kommer att ha nytta av? Som jag ser det måste den bli den största, om du nu ska tömma hornet i den tredje klunken. Men du kommer inte att kunna kallas en så stor man här hos oss som asarna kallar dig, om du inte uträttar mer i andra tävlingar än du tycks göra i denna.”

Då blir Tor vred, sätter hornet till munnen och dricker så häftigt han kan och anstränger sig till det yttersta. När han ser ner i hornet har det nu äntligen blivit någon märkbar skillnad. Han räcker då ifrån sig hornet och vill inte dricka mer.

Då säger Utgårdaloke: ”Nu är det tydligt att din kraft inte är så stor som vi trodde. Men vill du pröva fler tävlingar? Nu ser man att du inte har någon framgång här.”

Tor svarar: ”Jag kan ännu pröva några tävlingar. Men hemma bland asarna skulle jag ha tyckt det underligt om sådana klunkar kallades så små. Vilken tävling vill ni nu erbjuda mig?”

Då säger Utgårdaloke: ”Här brukar unga pojkar göra något som nog anses obetydligt: lyfta min katt från marken. Men jag skulle inte ha kommit på tanken att föreslå Asator något sådant, om jag inte redan hade sett att du förmår mycket mindre än jag trodde.”

Strax springer en grå och ganska stor katt fram på hallgolvet. Tor går fram, för in handen under mitten av dess buk och lyfter. Men katten kröker ryggen allteftersom Tor höjer handen. När Tor har sträckt sig så högt han kan lyfter katten en enda tass, och längre kommer Tor inte i denna tävling.

Då säger Utgårdaloke: ”Den här tävlingen gick som jag väntade mig. Katten är ganska stor, men Tor är kort och liten jämfört med de storväxta män som finns här hos oss.”

Då säger Tor: ”Hur liten ni än kallar mig, så låt nu någon komma fram och brottas med mig! Nu är jag vred.”

Utgårdaloke svarar, ser sig om längs bänkarna och säger: ”Jag ser ingen man här inne som inte skulle tycka att det vore under hans värdighet att brottas med dig.” Och han fortsätter: ”Låt oss först se: kalla hit min fostermor, den gamla Elle, och låt Tor brottas med henne om han vill. Hon har fällt män som jag inte har tyckt sett svagare ut än Tor.”

Strax kommer en gammal kvinna in i hallen. Utgårdaloke säger att hon ska brottas med Asator. Det är inte mycket att berätta om det. Brottningen går så att ju hårdare Tor tar i, desto stadigare står hon. Sedan börjar den gamla kvinnan försöka med olika grepp. Tor blir då ostadig på benen, och de brottas mycket häftigt. Det dröjer inte länge förrän Tor faller ner på ena knät.

Då går Utgårdaloke fram och ber dem sluta brottas. Han säger att Tor inte behöver utmana fler män i hans hird på brottning. Det har nu också blivit natt. Utgårdaloke visar Tor och hans följeslagare till deras platser, och de stannar där hela natten och blir väl undfägnade.

47

På morgonen, så snart det ljusnar, stiger Tor och hans följeslagare upp, klär sig och gör sig färdiga att gå. Då kommer Utgårdaloke dit och låter duka åt dem. De saknar varken gott mottagande, mat eller dryck. När de har ätit ger de sig av. Utgårdaloke följer dem ut och går med dem bort från borgen. Vid avskedet frågar han Tor hur han tycker att hans färd har gått och om han har mött någon mäktigare än sig själv.

Tor säger att han inte kan neka till att han har dragit stor vanära över sig i deras mellanhavanden. ”Men jag vet att ni kommer att kalla mig en man som föga förmår, och det är jag illa till freds med.”

Då säger Utgårdaloke: ”Nu när du har kommit ut ur borgen ska jag säga dig sanningen: om jag lever och får råda ska du aldrig mer komma in i den. Och sannerligen, du skulle aldrig ha kommit in i den om jag på förhand hade vetat att du hade så stor kraft och att du skulle vara så nära att försätta oss i stor fara. Men jag har förvillat din syn. Det var jag som först kom och mötte er i skogen. När du skulle lösa upp matsäcken hade jag bundit den med järntråd, och du fann inte var den skulle öppnas.

Sedan slog du mig tre slag med hammaren. Det första var det minsta, men ändå så kraftigt att det skulle ha räckt för att döda mig om det hade träffat. Men där du såg ett klippberg intill min hall och såg ner i tre fyrkantiga dalar, av vilka en var djupast, där fanns spåren efter din hammare. Jag sköt klippberget framför slagen, men det såg du inte.

Så var det också med tävlingarna där ni mätte er med mina hirdmän. Först var det den som Loke deltog i. Han var mycket hungrig och åt fort, men den som hette Loge var en vild eld, och han brände upp tråget lika fort som köttet. När Tjalve sprang i kapp med den som hette Huge var det min tanke, och Tjalve hade inget hopp om att kunna mäta sig med den i snabbhet.

Men när du drack ur hornet och tyckte att det sjönk långsamt, då skedde sannerligen ett under som jag inte skulle ha trott var möjligt. Hornets ena ände låg ute i havet, men det såg du inte. När du nu kommer till havet kan du se hur mycket du har druckit undan av det. Det är vad man nu kallar ebb.”

Och han fortsätter: ”Inte heller tyckte jag att det du gjorde när du lyfte katten var mindre märkligt. För att säga dig sanningen blev alla som såg det rädda när du lyfte den ena tassen från marken. Men katten var inte vad den såg ut att vara för dig. Det var Midgårdsormen som ligger runt alla länder, och dess längd räckte nätt och jämnt till för att både stjärten och huvudet skulle nå marken. Så högt sträckte du dig att det då inte var långt kvar till himlen.

Det var också ett stort under i brottningen att du höll stånd så länge och inte föll längre ner än på ena knät när du brottades med Elle. Ingen har nämligen funnits och ingen kommer att finnas som, om han blir så gammal att han får uppleva ålderdomen, inte till sist fälls av den.

Nu är det sanningen att säga att vi ska skiljas åt, och det blir bäst för oss båda att ni inte kommer och söker upp mig igen. Nästa gång kommer jag åter att försvara min borg med sådana eller andra listigheter, så att ni inte får någon makt över mig.”

När Tor hör dessa ord griper han efter hammaren och lyfter den i luften. Men när han ska svinga den ser han inte Utgårdaloke någonstans. Då vänder han sig om mot borgen och tänker slå sönder den. Men där ser han vida och vackra slätter och ingen borg. Han vänder då om och fortsätter sin färd tills han kommer hem till Trudvang.

Men sanningen att säga hade han då beslutat att försöka få till stånd ett möte med Midgårdsormen, såsom också senare skedde. Nu tror jag inte att någon kan berätta sannare för dig om denna Tors färd.”

48

Då sade Ganglere: ”Utgårdaloke är mycket mäktig, men han använder sig flitigt av list och trolldom. Att han är mäktig märks på att han hade hirdmän med sådan kraft. Men har Tor inte hämnats detta?”

Har svarade: ”Det är ingen hemlighet, ens för dem som inte är lärda, att Tor tog revansch för den färd som nu har berättats om. Han stannade inte länge hemma innan han så hastigt gjorde sig redo för en ny färd att han varken tog vagnen, bockarna eller något följe med sig. Han vandrade ut ur Midgård som en ung pojke och kom en kväll i skymningen till en jätte som heter Hymer. Tor stannade där över natten.

I gryningen steg Hymer upp, klädde sig och gjorde sig redo att ro ut på havet och fiska. Tor sprang upp och blev snabbt färdig och bad Hymer att få ro ut på havet med honom. Men Hymer sade att han knappast skulle vara till någon hjälp, så liten och ung som han var: ’Och du kommer att frysa om jag stannar lika länge och lika långt ute som jag brukar.’

Tor sade att han för den skull nog kunde ro långt från land, och att det inte var säkert vem av dem som först skulle be att få ro tillbaka. Tor blev så vred på jätten att han var nära att genast låta hammaren drabba honom, men han lät det bero, eftersom han tänkte pröva sin styrka på annat håll. Han frågade Hymer vad de skulle ha till bete, men Hymer bad honom skaffa sitt bete själv.

Då gick Tor bort till en oxhjord som han såg och som tillhörde Hymer. Han tog den största oxen, som hette Himinrjod, slet av den huvudet och bar det ner till havet. Hymer hade då skjutit ut båten. Tor steg ombord och satte sig i ösrummet, tog två åror och rodde. Hymer tyckte att hans rodd gav god fart. Själv rodde Hymer framme i fören, och det gick raskt undan.

Då sade Hymer att de hade kommit till de fiskevatten där han brukade ligga och dra upp plattfisk. Men Tor sade att han ville ro mycket längre, och de tog åter i med kraftiga årtag. Hymer sade då att de hade kommit så långt ut att det var farligt att ligga längre ute för Midgårdsormens skull. Men Tor sade att han tänkte ro ännu en stund, och det gjorde han. Hymer var då mycket illa till mods.

När Tor lade upp årorna gjorde han i ordning en tämligen kraftig fiskelina, och kroken var inte mindre eller klenare. Tor satte oxhuvudet på kroken och kastade det över bord, och kroken sjönk till botten. Och sanningen att säga lurade Tor nu Midgårdsormen lika grundligt som Utgårdaloke hade lurat Tor när han lyfte upp ormen på handen.

Midgårdsormen gapade över oxhuvudet, och kroken högg fast i ormens gom. När ormen kände det ryckte den till så häftigt att Tors båda knytnävar slog i relingen. Då blev Tor vred och samlade sin asakraft. Han spjärnade emot så hårt att båda fötterna gick genom båten, och han tog spjärn mot havsbottnen och drog upp ormen till relingen. Och det kan sägas att den aldrig har sett någon verkligt fasansfull syn som inte fick se hur Tor spände ögonen i ormen, medan ormen stirrade upp mot honom och blåste ut sitt etter.

Det sägs att jätten Hymer då skiftade färg, bleknade och blev rädd när han såg ormen och hur havet strömmade ut och in genom båten. Just som Tor grep hammaren och lyfte den famlade jätten efter beteskniven och högg av Tors lina vid relingen, och ormen sjönk i havet. Tor kastade hammaren efter den, och somliga säger att han slog huvudet av den bland vågorna. Men jag tror att jag säger dig sanningen när jag säger att Midgårdsormen ännu lever och ligger i havet som omger världen.

Tor höjde knytnäven och slog Hymer vid örat så att han störtade över bord med fotsulorna i vädret. Men Tor vadade i land.”

49

Då sade Ganglere: ”Har några större händelser inträffat bland asarna? Tor utförde en väldig bragd på denna färd.”

Har svarade: ”Det finns händelser att berätta om som asarna tyckte hade större betydelse. Den berättelsen börjar med att Balder den gode drömde svåra och hotfulla drömmar om sitt liv. När han berättade om drömmarna för asarna rådgjorde de med varandra, och man beslöt att söka skydd åt Balder mot alla slags faror. Frigg tog eder av eld och vatten, järn och alla slags metaller, stenar, jorden, träden, sjukdomarna, djuren, fåglarna, giftet och ormarna att de skulle skona Balder.

När detta var gjort och hade blivit känt blev det ett nöje för Balder och asarna att han skulle stå upp på tingen, medan alla de andra antingen sköt på honom, högg mot honom eller kastade sten på honom. Vad de än gjorde skadade det honom inte, och alla tyckte att detta var en stor ära för honom.

Men när Loke Laufeys son såg detta ogillade han att Balder inte tog någon skada. Han gick till Frigg i Fensalar och antog en kvinnas skepnad. Frigg frågade då om kvinnan visste vad asarna hade för sig på tinget. Hon sade att alla sköt på Balder och att han inte tog någon skada.

Då sade Frigg: ’Varken vapen eller trä kommer att skada Balder. Jag har tagit eder av dem alla.’

Kvinnan frågade: ’Har alla ting svurit att skona Balder?’

Frigg svarade: ’Väster om Valhall växer ett skott som kallas mistel. Det tyckte jag var för ungt för att kräva en ed av.’

Därpå försvann kvinnan, och Loke ryckte upp misteln och gick till tinget. Höder stod i utkanten av ringen av människor, eftersom han var blind.

Loke sade till honom: ’Varför skjuter du inte på Balder?’

Han svarade: ’Därför att jag inte ser var Balder är, och dessutom har jag inget vapen.’

Då sade Loke: ’Gör ändå som de andra och visa Balder samma heder som de gör. Jag ska visa dig var han står. Skjut på honom med den här kvisten.’

Höder tog misteln och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick rakt igenom Balder, och han föll död till marken. Detta är den största olycksgärning som har begåtts bland gudar och människor.

När Balder hade fallit miste alla asarna talförmågan, och deras händer förmådde inte heller gripa tag i honom. De såg på varandra, och alla hyste samma känslor mot den som hade utfört dådet, men ingen kunde hämnas. Platsen var så strängt fredad. När asarna försökte tala bröt gråten först fram, så att ingen med ord kunde berätta för de andra om sin sorg. Oden bar denna förlust så mycket tyngre som han bäst förstod vilket stort avbräck och vilken saknad Balders död innebar för asarna.

När gudarna hade hämtat sig frågade Frigg vem bland asarna som ville vinna all hennes kärlek och ynnest genom att rida vägen till Hel, försöka finna Balder och erbjuda Hel en lösen, om hon ville låta Balder fara hem till Asgård. Den som åtog sig färden var Hermod den djärve, Odens son. Då hämtades Odens häst Sleipner och leddes fram. Hermod steg upp på hästen och red iväg.

Asarna tog Balders kropp och förde den till havet. Ringhorne hette Balders skepp. Det var det största av alla skepp. Gudarna ville sjösätta det och bränna Balder på bål ombord, men skeppet gick inte att rubba. Då sände de bud till Jotunheim efter en jättinna som hette Hyrrokkin. Hon kom ridande på en varg och hade en huggorm till tyglar. Hon steg av sitt riddjur, och Oden kallade till sig fyra bärsärkar för att hålla det, men de kunde inte hålla det utan att slå omkull det.

Hyrrokkin gick fram till skeppets förstäv och sköt ut det med första stöten, så att eld slog ur rullstockarna och alla länder skälvde. Då blev Tor vred och grep hammaren. Han skulle ha krossat hennes huvud om inte alla gudarna hade bett att hon skulle skonas.

Balders kropp bars ut på skeppet. När hans hustru Nanna Nepsdotter såg detta brast hennes hjärta av sorg, och hon dog. Hon bars upp på bålet, och det tändes. Tor stod intill och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter sprang en dvärg som hette Lit. Tor sparkade till honom och slungade in honom i elden, där han brann upp.

Till denna bålfärd kom många slags folk. Först är att berätta om Oden att Frigg, valkyriorna och hans korpar följde honom. Frej åkte i en kärra dragen av galten som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen som heter Gulltopp, och Freja åkte efter sina katter. Där kom också en stor skara rimtursar och bergsresar.

Oden lade guldringen som heter Draupner på bålet. Den hade den egenskapen att det var nionde natt droppade åtta guldringar av samma vikt från den. Balders häst leddes upp på bålet med all sin utrustning.

Om Hermod är att berätta att han red i nio nätter genom mörka och djupa dalar, så att han ingenting såg förrän han kom till älven Gjöll och red ut på Gjallarbron. Den var täckt med glänsande guld. Modgunn heter jungfrun som vaktar bron. Hon frågade efter hans namn och släkt och sade att fem härskaror av döda hade ridit över bron dagen före: ’Men bron dånar inte mindre under dig ensam, och du har inte de dödas färg. Varför rider du här på vägen till Hel?’

Han svarade: ’Jag ska rida till Hel för att söka efter Balder. Har du möjligen sett Balder på vägen till Hel?’

Hon sade att Balder hade ridit där över Gjallarbron: ’Men vägen till Hel går neråt och norrut.’

Hermod red vidare tills han kom till Hels grindar. Då steg han av hästen och spände sadelgjorden hårt, satt upp och gav hästen sporrarna. Hästen tog ett så kraftigt språng över grinden att den inte ens snuddade vid den. Sedan red Hermod fram till hallen, steg av hästen och gick in. Där såg han sin bror Balder sitta i högsätet, och Hermod stannade där över natten.

På morgonen bad Hermod Hel att Balder skulle få rida hem med honom och berättade hur mycket asarna grät. Men Hel sade att det skulle prövas om Balder var så älskad ’som det sägs. Om alla ting i världen, levande och döda, gråter över honom, ska han få fara tillbaka till asarna. Men han ska stanna hos Hel om någon talar emot eller inte vill gråta.’

Då reste sig Hermod, och Balder följde honom ut ur hallen. Han tog ringen Draupner och sände den till Oden som minnesgåva. Nanna sände ett linnetyg och flera andra gåvor till Frigg, och till Fulla en guldring för fingret.

Hermod red sedan tillbaka samma väg, kom till Asgård och berättade allt han hade sett och hört. Därefter sände asarna budbärare över hela världen för att be att Balder skulle gråtas ut ur Hel. Alla gjorde det: människorna och de levande varelserna, jorden och stenarna, träden och alla metaller, så som du säkert har sett att dessa ting gråter när de kommer ur kölden in i värmen.

När budbärarna var på väg hem efter att ha uträttat sitt ärende väl fann de en jättinna som satt i en grotta. Hon kallade sig Töck. De bad henne gråta Balder ut ur Hel. Hon sade:

’Töck ska gråta
med torra tårar
över Balders bålfärd.
Varken levande eller död
var gubbens son mig till gagn.
Må Hel behålla vad hon har.’

Men folk förmodar att detta var Loke Laufeys son, som har gjort mest ont bland asarna.”

50

Då sade Ganglere: ”Mycket åstadkom Loke när han först vållade att Balder blev dräpt och sedan att han inte blev löst ur Hel. Fick han någon vedergällning för detta?”

Har sade: ”Det fick han sona så att han länge kommer att känna av det. När gudarna hade blivit så vreda på honom som man kunde vänta, flydde han och gömde sig på ett berg. Där byggde han ett hus med fyra dörrar, så att han kunde se ut ur huset åt alla håll. Men om dagarna förvandlade han sig ofta till en lax och gömde sig då på den plats som heter Franangersfors. Han funderade över vilket knep asarna skulle kunna finna på för att fånga honom i forsen. Medan han satt i huset tog han lingarn och knöt maskor i det, så som nät sedan har gjorts. Framför honom brann en eld. Då såg han att asarna inte hade långt kvar till honom; Oden hade från Lidskjalf sett var han var. Genast sprang han upp och ut i ån, men nätet kastade han på elden.

När asarna kom till huset gick den visaste av dem alla, som heter Kvaser, först in. När han såg askan på elden där nätet hade brunnit, förstod han att detta måste vara ett redskap att fånga fisk med, och det berättade han för asarna. Därefter gjorde de sig ett nät efter det mönster som de såg i askan att Loke hade gjort. När nätet var färdigt gick asarna till ån och kastade det i forsen. Tor höll i nätets ena ände och alla de andra asarna i den andra, och så drog de nätet. Men Loke simmade framför det och lade sig mellan två stenar. De drog nätet över honom och märkte att något levande fanns där. De gick en andra gång upp till forsen och kastade ut nätet och band så tunga sänken vid det att inget skulle kunna ta sig under. Loke simmade då framför nätet. Men när han såg att det inte var långt till havet hoppade han över nätteln och simmade upp i forsen.

Nu såg asarna vart han tog vägen. De gick åter upp till forsen och delade upp sig i två grupper, medan Tor vadade mitt i ån, och så tog de sig ut mot havet. När Loke såg att han hade två möjligheter, var det livsfarligt att kasta sig ut i havet, medan den andra var att än en gång hoppa över nätet. Det gjorde han och hoppade så snabbt han kunde över nätteln. Tor grep efter honom och fick tag om honom, men han gled i handen på honom, så att handen fick fäste först vid stjärten. Därför är laxen smal baktill.

Nu var Loke fångad utan att ha fått löfte om förskoning, och de förde honom till en grotta. De tog tre stenhällar, ställde dem på kant och slog ett hål i varje häll. Sedan hämtades Lokes söner, Vale och Nare eller Narve. Asarna förvandlade Vale till en varg, och han slet sönder sin bror Narve. Då tog asarna hans tarmar och band med dem Loke över de tre kantställda stenarna. En stod under hans skuldror, en under hans länder och den tredje under hans knäveck, och banden blev till järn. Sedan tog Skade en giftorm och fäste den ovanför honom, så att giftet skulle droppa från ormen i hans ansikte. Men hans hustru Sigyn står bredvid honom och håller ett handfat under giftdropparna. När handfatet är fullt går hon och häller ut giftet, men under tiden droppar giftet i hans ansikte. Då rycker han till så häftigt att hela jorden skälver. Det kallar ni jordbävning. Där ligger han bunden till Ragnarök.”

51

Då sade Ganglere: ”Vad finns det att berätta om Ragnarök? Det har jag inte hört nämnas förut.”

Har sade: ”Därifrån finns många stora händelser att berätta om. Den första är att den vinter kommer som kallas fimbulvintern. Då yr snö från alla håll. Frosten är sträng och vindarna skarpa. Solen gör ingen nytta. Tre sådana vintrar följer på varandra utan någon sommar emellan. Men dessförinnan kommer tre andra vintrar då stora strider rasar över hela världen. Då dödar bröder varandra av girighet, och ingen skonar far eller son när det gäller dråp eller att bryta släktband. Så sägs det i Völvans spådom:

Bröder skall kämpa
och bli varandras banemän,
kusiner skall
bryta släktband;
hårt är det bland människor,
mycket äktenskapsbrott,
yxtid, svärdstid,
sköldar klyvs,
vindtid, vargtid,
innan världen störtar.

Då händer det som skall tyckas vara en stor händelse: vargen slukar solen, och människorna anser det vara en stor olycka. Sedan tar den andra vargen månen, och även han vållar stor skada. Stjärnorna försvinner från himlen. Då händer också att hela jorden och bergen skälver så att träden rycks upp ur jorden, bergen rasar och alla fjättrar och band brister och slits sönder. Då kommer Fenrisulven lös. Havet störtar in över landen, eftersom Midgårdsormen då vrider sig i jätteraseri och söker sig upp på land. Då lossnar också skeppet som heter Nagelfar. Det är gjort av döda människors naglar. Därför bör man se till att ingen dör med oklippta naglar, för den som gör det bidrar med mycket material till skeppet Nagelfar, som gudar och människor helst skulle se att det aldrig blev färdigt. Men i denna sjögång flyter Nagelfar fram. Jätten som styr Nagelfar heter Hrym.

Fenrisulven går med gapande mun. Underkäken når jorden och överkäken himlen. Han skulle gapa ännu mer om det fanns utrymme. Eld brinner ur hans ögon och näsborrar. Midgårdsormen blåser ut sitt gift så att det sprids över all luft och allt vatten. Han är mycket fasansfull och håller sig vid vargens ena sida. I detta dån rämnar himlen, och därifrån rider Muspels söner. Surt rider främst, och framför och bakom honom brinner eld. Hans svärd är mycket gott. Det lyser starkare än solen. När de rider över Bifrost brister den, som det förut har sagts. Muspels söner drar fram till den slätt som heter Vigrid. Dit kommer också Fenrisulven och Midgårdsormen. Där har även Loke och Hrym kommit, och med Hrym alla rimtursar, medan alla Hels följeslagare följer Loke. Men Muspels söner bildar en egen härfylking, och den lyser starkt. Slätten Vigrid är hundra raster bred åt varje håll.

När detta händer reser sig Heimdall och blåser kraftigt i Gjallarhorn och väcker alla gudarna, och de samlas till ting. Då rider Oden till Mimers brunn och rådfrågar Mimer för sig själv och sin här. Då skälver asken Yggdrasil, och ingenting i himlen eller på jorden är utan fruktan. Asarna och alla enhärjarna rustar sig till strid och drar fram på slätten. Främst rider Oden med guldhjälmen, en vacker brynja och sitt spjut som heter Gungner. Han går mot Fenrisulven, medan Tor går fram vid hans sida. Tor kan inte hjälpa honom, för han har fullt upp med att kämpa mot Midgårdsormen. Frej kämpar mot Surt, och det blir en hård strid innan Frej faller. Det blir hans död att han saknar det goda svärd som han gav Skirner. Då har också hunden Garm, som är bunden framför Gnipagrottan, kommit lös. Han är ett oerhört odjur. Han strider mot Tyr, och de blir varandras banemän. Tor dräper Midgårdsormen och går därifrån nio steg. Sedan faller han död till marken av giftet som ormen blåser på honom.

Vargen slukar Oden. Det blir hans död. Men genast därefter går Vidar fram och sätter ena foten i vargens underkäke. På den foten har han den sko som man har samlat material till i alla tider. Det är de läderbitar som människor skär bort vid tårna eller hälen när de gör sina skor. Därför skall den som vill hjälpa asarna kasta bort dessa läderbitar. Med ena handen griper Vidar vargens överkäke och sliter sönder hans gap. Det blir vargens död. Loke strider mot Heimdall, och de blir varandras banemän. Därefter slungar Surt eld över jorden och bränner hela världen. Så sägs det i Völvans spådom:

Högt blåser Heimdall,
hornet är lyft,
Oden talar
med Mimers huvud;
Yggdrasils ask
skälver där den står,
det gamla trädet jämrar sig,
men jätten kommer lös.

Hur är det med asarna?
Hur är det med alverna?
Hela Jotunheim dånar,
asarna är på ting,
dvärgar stönar
framför stendörrar,
bergväggens vise.
Vet ni nu, eller vad?

Hrym far från öster,
håller skölden framför sig,
Jörmungand vrider sig
i jätteraseri;
ormen piskar vågorna,
örnen skall skria,
den likbleke sliter lik,
Nagelfar lossnar.

Ett skepp far från öster,
Muspels skaror
skall komma över havet,
men Loke styr;
där är alla odjurens söner
med ulven,
dem följer
Byleists bror på färden.

Surt far från söder
med grenars fördärv,
från svärdet skiner
stridsgudarnas sol;
klippberg brakar,
men trollkvinnor störtar,
män trampar Hels väg,
men himlen rämnar.

Då kommer Hlins
andra sorg,
när Oden går
att kämpa mot ulven,
men Beles ljuse baneman
mot Surt;
där skall Friggs
älskade falla.

Odens son går
att kämpa mot ulven,
Vidar på väg
mot likens odjur;
med handen stöter han
svärdet i hjärtat
på Hvedrungs son;
då är fadern hämnad.

Fram går den frejdade
sonen till Hlodyn,
hårt trängd av ormen,
orädd för skam;
alla människor skall
lämna sina hem,
när Midgårds värnare
dräper i vrede.

Solen skall svartna,
jorden sjunker i havet,
från himlen försvinner
klara stjärnor,
rök och eld
rasar,
hettan stiger högt
mot själva himlen.

Här sägs vidare:

Vigrid heter slätten
där Surt och de kära gudarna
möts till strid;
hundra raster
är den åt varje håll;
den slätten är dem bestämd.”

52

Då sade Ganglere: ”Vad finns då kvar när hela världen har brunnit och alla gudarna, alla enhärjarna och alla människor är döda? Ni har ju tidigare sagt att varje människa skall leva i någon värld i all evighet.”

Då svarade Tride: ”Det finns då många goda boningar och många onda. Bäst är det att vara på Gimle i himlen. För dem som tycker om god dryck finns det rikligt av den i salen som heter Brimer. Den står på Okolner. Det finns också en god sal på Nidafjäll, gjord av rött guld. Den heter Sindre. I dessa salar skall goda och rättskaffens människor bo.

På Nastrand finns en stor och ond sal, och dörrarna vetter mot norr. Den är helt flätad av ormryggar som ett hus av vidjor, men alla ormhuvudena vänder sig inåt huset och blåser gift, så att giftåar rinner genom salen. Genom dessa åar vadar edsbrytare och mördare, som det sägs här:

En sal vet jag stå
fjärran från solen
på Nastrand,
dörrarna vetter mot norr;
giftdroppar faller
in genom takets öppning;
den salen är flätad
av ormars ryggar.

Där skall vada
genom tunga strömmar
menedare
och mördare.

Men i Hvergelmer är det värst:

Där plågar Nidhögg
de dödas lik.”

53

Då sade Ganglere: ”Lever några av gudarna då, och finns det då någon jord eller himmel?”

Har svarade: ”Jorden stiger då upp ur havet och är grön och vacker. Då växer åkrar utan att någon sår dem. Vidar och Vale lever, ty varken havet eller Surts låga har skadat dem, och de bor på Idavallen, där Asgård förut låg. Dit kommer då också Tors söner, Mode och Magne, och har Mjölner med sig. Därefter kommer Balder och Höder dit från Hel. Alla sätter sig då tillsammans och talar med varandra, minns sina runor och samtalar om de händelser som förr har ägt rum, om Midgårdsormen och Fenrisulven. Då finner de i gräset de spelbrickor av guld som asarna hade ägt. Så sägs det:

Vidar och Vale
bor i gudarnas helgedomar,
när Surts låga slocknar;
Mode och Magne
skall äga Mjölner,
när Vingners strid är slut.

Men på den plats som heter Hoddmimers hult gömmer sig två människor undan Surts låga. De heter Liv och Livtrasir och har morgondagg till föda. Från dessa människor kommer en så stor ätt att hela världen blir befolkad, som det sägs här:

Liv och Livtrasir,
de skall gömma sig
i Hoddmimers hult;
morgondagg
har de till föda,
och från dem föds nya släkten.

Och det skall du nog finna märkligt, att solen har fött en dotter som inte är mindre vacker än hon själv, och denna följer då sin mors stigar, som det sägs här:

En enda dotter
föder Alfrödull,
innan Fenrisulven tar henne;
hon skall färdas,
när gudarna dör,
den unga, på sin mors vägar.

Men om du kan fråga om något ännu längre fram i tiden, så vet jag inte varifrån du har fått den förmågan, ty jag har aldrig hört någon människa berätta om världens gång längre fram än så. Ha nu glädje av det du har lärt dig.”

54

Därefter hörde Ganglere ett väldigt dån från alla håll och såg åt sidan. Och när han ser sig omkring igen står han ute på ett slätt fält och ser varken någon hall eller någon borg. Han går då sin väg och kommer hem till sitt rike och berättar om det han har sett och hört. Efter hans berättelse förde sedan var och en dessa sagor vidare till andra.

Men asarna sätter sig då att samtala och håller råd. De erinrar sig alla dessa berättelser som hade berättats för honom och ger människorna och platserna där samma namn som förut hade nämnts, för att människor, när lång tid hade gått, inte skulle tvivla på att de asar som det nu hade berättats om och de som då fick samma namn alla var desamma. Där fick då en man namnet Tor, och det är den gamle Asator.