Källtext till ”Grottesången”

Nú eru komnar
til konungs húsa
framvísar tvær,
Fenja ok Menja;
þær ro at Fróða
Friðleifssonar
máttkar meyjar
at mani hafðar.

Þær at lúðri
leiddar váru
ok grjóts gréa
gangs of beiddu;
hét hann hvárigri
hvíld né ynði,
áðr hann heyrði
hljóm ambátta.

Þær þyt þulu
þögnhorfinnar:
"Leggjum lúðra,
léttum steinum."
Bað hann enn meyjar,
at þær mala skyldu.

Sungu ok slungu
snúðga-steini,
svá at Fróða man
flest sofnaði;
þá kvað þat Menja,
var til meldrs komin:

"Auð mölum Fróða,
mölum alsælan,
mölum fjölð féar
á feginslúðri;
siti hann á auði,
sofi hann á dúni,
vaki hann at vilja,
þá er vel malit.

Hér skyli engi
öðrum granda,
til böls búa
né til bana orka,
né höggva því
hvössu sverði,
þó at bana bróður
bundinn finni."

En hann kvað ekki
orð it fyrra:
"Sofið eigi meir
en of sal gaukar
eða lengr en svá
ljóð eitt kveðak."

"Var-at-tu, Fróði,
fullspakr of þik,
málvinr manna,
er þú man keyptir;
kaustu at afli
ok at álitum,
en at ætterni
ekki spurðir.

Harðr var Hrungnir
ok hans faðir,
þó var Þjazi
þeim öflgari;
Iði ok Aurnir,
okkrir niðjar,
bræðr bergrisa,
þeim erum bornar.

Kæmi-a Grótti
ór gréa fjalli
né sá inn harði
hallr ór jörðu,
né mæli svá
mær bergrisa,
ef vissi vit
vætr til hennar.

Vér vetr níu
várum leikur
öflgar alnar
fyr jörð neðan;
stóðu meyjar
at meginverkum,
færðum sjalfar
setberg ór stað.

Veltum grjóti
of garð risa,
svá at fold fyrir
fór skjalfandi;
svá slöngðum vit
snúðga-steini,
höfga-halli,
at halir tóku.

En vit síðan
á Svíþjóðu
framvísar tvær
í folk stigum,
beiddum björnu,
en brutum skjöldu,
gengum í gögnum
gráserkjat lið.

Steypðum stilli,
studdum annan,
veittum góðum
Gothormi lið;
var-a kyrrseta,
áðr Knúi felli.

Fram heldum því
þau misseri,
at vit at köppum
kenndar várum;
þar sorðu vit
skörpum geirum
blóð ór benjum
ok brand ruðum.

Nú erum komnar
til konungs húsa
miskunnlausar
ok at mani hafðar;
aurr etr iljar,
en ofan kulði,
drögum dolgs sjötul,
daprt er at Fróða.

Hendr skulu hvílask,
hallr standa mun,
malit hefi ek fyr mik;
mitt of leiti;
nú mun-a höndum
hvíld vel gefa,
áðr fullmalit
Fróða þykki.

Hendr skulu höndla
harðar trjónur,
vápn valdreyrug,
vaki þú, Fróði,
vaki þú, Fróði,
ef þú hlýða vill
söngum okkrum
ok sögnum fornum.

Eld sé ek brenna
fyr austan borg,
vígspjöll vaka,
þat mun viti kallaðr,
mun herr koma
hinig af bragði
ok brenna bæ
fyr buðlungi.

Mun-at þú halda
Hleiðrar stóli,
rauðum hringum
né regingrjóti;
tökum á möndli
mær, skarpara,
erum-a varmar
í valdreyra.

Mól míns föður
mær rammliga,
því at hon feigð fira
fjölmargra sá;
stukku stórar
steðr frá lúðri
járni varðar,
mölum enn framar!

Mölum enn framar!
Mun Yrsu sonr,
niðr Halfdanar,
hefna Fróða;
sá mun hennar
heitinn verða
burr ok bróðir,
vitum báðar þat."

Mólu meyjar,
megins kostuðu,
váru ungar
í jötunmóði;
skulfu skaptré,
skauzk lúðr ofan,
hraut inn höfgi
hallr sundr í tvau.

En bergrisa
brúðr orð of kvað:
"Malit höfum, Fróði,
sem munum hætta,
hafa fullstaðit
fljóð at meldri."

Now have come
to the king’s halls
two who see the future,
Fenja and Menja;
there at Frodi’s,
Fridleif’s son’s,
the mighty maidens
are held as slaves.

They were led
to the mill
and urged the grey
millstone to turn;
he promised neither
rest nor ease
before he heard
the slave women’s song.

They chanted loudly,
their silence broken:
“Let us lower the mill-boxes,
lift the stones.”
Still he told the maidens
that they must grind.

They sang and swung
the spinning stone,
until most of Frodi’s
household fell asleep;
then Menja spoke,
having come to the grinding:

“We grind wealth for Frodi,
grind him perfect happiness,
grind great riches
on the mill of joy;
may he sit upon wealth,
may he sleep upon down,
may he wake as he wishes:
then the grinding is good.

Here no one shall
harm another,
plot misfortune
or bring about death,
or strike with that
sharp sword,
even if he finds his brother’s killer
bound.”

But these were the only
words he had spoken before:
“Sleep no longer
than cuckoos above the hall,
nor longer than it takes me
to sing a single song.”

“You were not, Frodi,
wise enough for your own good,
friend and counsellor of men,
when you bought slaves;
you chose for strength
and for appearance,
but about ancestry
you asked nothing.

Mighty was Hrungnir
and his father,
yet Thjazi was
stronger than they;
Idi and Aurnir,
our kinsmen,
brothers of mountain giants:
from them we were born.

Grotti would not have come
from the grey mountain,
nor that hard
stone from the earth,
nor would a mountain giant’s maiden
grind like this,
if we two knew
nothing of it.

For nine winters
we were playmates,
reared in strength
beneath the earth;
we maidens undertook
mighty labours,
ourselves moving
mountains from their places.

We rolled rocks
across the giants’ realm,
so that the earth beneath
shook and trembled;
so we two swung
the spinning stone,
the heavy rock,
that men took it up.

Then later,
in Sweden,
we two who see the future
stepped into battle,
challenged bears
and broke shields,
marched straight through
the grey-shirted host.

We overthrew one ruler,
supported another,
gave the good
Guthorm our aid;
there was no sitting idle
before Knui fell.

We carried on like that
through those seasons,
so that we were known
as champions;
there we drew
with sharp spears
blood from wounds
and reddened the blade.

Now we have come
to the king’s halls,
unpitied
and held as slaves;
gravel gnaws our soles,
and cold bites from above;
we turn the settler of strife:
it is dreary at Frodi’s.

Hands shall rest,
the stone shall stand still;
I have ground for myself
my own share;
yet now our hands
will hardly be given rest
before enough is ground
to satisfy Frodi.

Hands shall grasp
hard spearheads,
weapons wet with slaughter;
wake, Frodi,
wake, Frodi,
if you wish to listen
to our songs
and ancient tales.

I see a fire burning
east of the stronghold;
tidings of war stir:
that will be called a beacon;
an army will come
here at once
and burn the dwelling
over the king.

You will not keep
Lejre’s throne,
rings of red gold
or the mighty millstone;
let us turn the handle,
maiden, more fiercely;
we are not warm
in the blood of the slain.

My father’s daughter
ground mightily,
for she saw the doom
of very many men;
great supports sprang
from the mill-box,
bound with iron:
let us grind on!

Let us grind on!
Yrsa’s son,
Halfdan’s descendant,
will avenge Frodi;
he will be called
both her
son and brother:
we both know that.”

The maidens ground,
put forth their strength;
the young women were
in a giant’s fury;
the frame timbers shook,
the mill-box dropped down,
the heavy stone
split apart in two.

Then the mountain giant’s
bride spoke these words:
“We have ground, Frodi,
so now we shall stop;
the women have stood long enough
at the grinding.”

Nu har de kommit
till kungens hus,
två framsynta,
Fenja och Menja;
hos Frode,
Fridleifs son,
hålls de starka mörna
som trälkvinnor.

De fördes
fram till kvarnen
och sattes att driva
den grå stenen;
han lovade ingendera
vila eller glädje,
innan han hörde
trälkvinnornas sång.

De lät rösterna ljuda,
hade slutat tiga:
»Låt oss ställa kvarnlådorna,
lyfta stenarna lättare.«
Än bad han mörna
att fortsätta mala.

De sjöng och svängde
den snurrande stenen,
så att de flesta av Frodes
trälar somnade;
då sade Menja,
som kommit till kvarnen:

»Rikedom mal vi åt Frode,
mal honom all lycka,
mal mängder av gods
på glädjens kvarn;
må han sitta på skatter,
må han sova på dun,
må han vakna efter behag,
då är det väl malet.

Här skall ingen
skada någon annan,
bereda honom ont
eller vålla hans död,
inte heller hugga med
det vassa svärdet,
fast han finner sin brors
baneman bunden.«

Men han sade inga
andra ord än dessa:
»Sov inte längre
än gökarna över salen,
eller längre än att
jag hinner sjunga en sång.«

»Du var inte, Frode,
klok nog i din sak,
du människors förtrogne,
när du köpte trälar;
du valde efter styrka
och efter utseende,
men efter härkomsten
frågade du inte.

Hård var Hrungner
och hans far,
men Tjatse var
starkare än de;
Ide och Aurner,
våra fränder,
bergjättars bröder,
från dem stammar vi.

Grotte hade inte kommit
ur det grå berget,
inte heller den hårda
stenen ur jorden,
inte heller skulle en bergjättemö
mala så,
om vi båda
inte kände till henne.

I nio vintrar
var vi lekkamrater,
uppfödda till styrka
under jorden;
mörna utförde
väldiga verk,
själva flyttade vi
klippblock ur deras läge.

Vi välte sten
över jättarnas gård,
så att marken därunder
skalv och skakade;
så svängde vi båda
den snurrande stenen,
den tunga hällen,
som männen sedan tog.

Sedan steg vi båda
fram i Sverige,
två framsynta,
ut i striden;
vi jagade björnar
och bröt sönder sköldar,
trängde rakt igenom
hären i grå brynjor.

Vi störtade en furste,
stödde en annan,
gav den gode
Guttorm hjälp;
ingen ro fanns,
förrän Knue föll.

Så fortsatte vi
under de åren,
så att vi blev kända
som kämpar;
där pressade vi
med vassa spjut
blod ur såren
och rödfärgade svärdet.

Nu har vi kommit
till kungens hus,
utan förbarmande
hålls vi som trälar;
gyttjan fräter på fotsulorna,
ovanifrån kommer kölden,
vi drar stridens stillare,
dystert är det hos Frode.

Händerna skall vila,
stenen skall stå still,
jag har malt för min del
vad på mig ankommer;
nu lär händerna
inte få god vila,
förrän Frode tycker
att nog är malet.

Händer skall gripa
hårda stänger,
vapen blodiga av fallna;
vakna, Frode,
vakna, Frode,
om du vill lyssna
till våra sånger
och forna sägner.

Eld ser jag brinna
öster om borgen,
stridsbud väcks,
det lär kallas en vårdkase;
en här skall komma
hit med ens
och bränna gården
över kungens huvud.

Du skall inte behålla
Lejres tron,
röda guldringar
eller ädla stenar;
låt oss gripa kvarnhandtaget
hårdare, mö,
vi är inte varma
i de fallnas blod.

Min fars dotter
malde med kraft,
ty hon såg döden
vänta många män;
stora stöttor
sprang från kvarnen,
beslagna med järn,
låt oss mala vidare!

Låt oss mala vidare!
Yrsas son,
Halvdans ättling,
skall hämnas Frode;
han skall kallas
hennes
son och bror,
det vet vi båda.«

Mörna malde,
spände sina krafter,
de unga var
uppfyllda av jättevrede;
kvarnens träställning skalv,
kvarnlådan störtade ned,
den tunga stenen
sprack mitt itu.

Då tog bergjättens
mö till orda:
»Vi har malt, Frode,
så att vi kan sluta;
kvinnorna har fullgjort
sin tjänst vid kvarnen.«