Källtext till ”Sången om Grimner”

Heitr ertu, hripuðr,
ok heldr til mikill;
göngumk firr, funi!
loði sviðnar,
þótt ek á loft berak;
brennumk feldr fyr.

Átta nætr sat ek
milli elda hér,
svá at mér manngi
mat né bauð
nema einn Agnarr,
er einn skal ráða,
Geirröðar sonr,
Gotna landi.

Heill skaltu, Agnarr,
alls þik heilan biðr
Veratýr vera;
eins drykkjar
þú skalt aldrigi
betri gjöld geta.

Land er heilagt,
er ek liggja sé
ásum ok alfum nær;
en í Þrúðheimi
skal Þórr vera
unz of rjúfask regin.

Ýdalir heita,
þar er Ullr hefir
sér of görva sali;
Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.

Bær er sá inn þriði,
er blíð regin
silfri þökðu sali;
Valaskjalf heitir,
er vélti sér
áss í árdaga.

Sökkvabekkr heitir inn fjórði,
en þar svalar knegu
unnir yfir glymja;
þar þau Óðinn ok Sága
drekka um alla daga
glöð ór gullnum kerum.

Glaðsheimr heitir inn fimmti,
þars in gullbjarta
Valhöll víð of þrumir;
en þar Hroftr kýss
hverjan dag
vápndauða vera.

Mjök er auðkennt,
þeim er til Óðins koma
salkynni at séa;
sköftum er rann reft,
skjöldum er salr þakiðr,
brynjum um bekki strát.

Mjök er auðkennt,
þeir er til Óðins koma
salkynni at séa:
vargr hangir
fyr vestan dyrr,
ok drúpir örn yfir.

Þrymheimr heitir inn sétti,
er Þjazi bjó,
sá inn ámáttki jötunn;
en nú Skaði byggvir,
skír brúðr goða,
fornar tóftir föður.

Breiðablik eru in sjaundu,
en þar Baldr hefir
sér of gerva sali,
á því landi,
er ek liggja veit
fæsta feiknstafi.

Himinbjörg eru in áttu,
en þar Heimdall
kveða valda véum;
þar vörðr goða
drekkr í væru ranni
glaðr inn góða mjöð.

Fólkvangr er inn níundi,
en þar Freyja ræðr
sessa kostum í sal;
halfan val
hon kýss hverjan dag,
en halfan Óðinn á.

Glitnir er inn tíundi,
hann er gulli studdr
ok silfri þakðr it sama;
en þar Forseti
byggir flestan dag
ok svæfir allar sakir.

Nóatún eru in elliftu,
en þar Njörðr hefir,
sér of görva sali;
manna þengill
inn meins vani
hátimbruðum hörgi ræðr.

Hrísi vex
ok háu grasi
Víðars land viði;
en þar mögr of læzt
af mars baki
frækn at hefna föður.

Andhrímnir
lætr í Eldhrímni
Sæhrímni soðinn,
fleska bezt;
en þat fáir vitu,
við hvat einherjar alask.

Gera ok Freka
seðr gunntamiðr
hróðigr Herjaföður;
en við vín eitt
vápngöfugr
Óðinn æ lifir.

Huginn ok Muninn
fljúga hverjan dag
Jörmungrund yfir;
óumk ek of Hugin,
at hann aftr né komi-t,
þó sjámk meir of Munin.

Þýtr Þund,
unir Þjóðvitnis
fiskr flóði í;
árstraumr þykkir
ofmikill
Valglaumni at vaða.

Valgrind heitir,
er stendr velli á
heilög fyr helgum dyrum;
forn er sú grind,
en þat fáir vitu,
hvé hon er í lás of lokin.

Fimm hundruð dura
ok umb fjórum tögum,
svá hygg ek á Valhöllu vera;
átta hundruð Einherja
ganga senn ór einum durum,
þá er þeir fara við vitni at vega.

Fimm hundruð golfa
ok umb fjórum tögum,
svá hygg ek Bilskirrni með bugum;
ranna þeira,
er ek reft vita,
míns veit ek mest magar.

Heiðrún heitir geit,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
skapker fylla
hon skal ins skíra mjaðar;
kná-at sú veig vanask.

Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

Síð ok Víð,
Sækin ok Eikin,
Svöl ok Gunnþró,
Fjörm ok Fimbulþul,
Rín ok Rennandi,
Gipul ok Göpul,
Gömul ok Geirvimul,
þær hverfa um hodd goða,
Þyn ok Vín,
Þöll ok Höll,
Gráð ok Gunnþorin.

Vína heitir ein,
önnur Vegsvinn,
þriðja Þjóðnuma,
Nyt ok Nöt,
Nönn ok Hrönn,
Slíð ok Hríð,
Sylgr ok Ylgr,
Víð ok Ván,
Vönd ok Strönd,
Gjöll ok Leiftr,
þær falla gumnum nær,
er falla til Heljar heðan.

Körmt ok Örmt
ok Kerlaugar tvær,
þær skal Þórr vaða
dag hvern,
er hann dæma ferr
at aski Yggdrasils,
því at ásbrú
brenn öll loga,
heilög vötn hlóa.

Glaðr ok Gyllir,
Glær ok Skeiðbrimir,
Silfrintoppr ok Sinir,
Gísl ok Falhófnir,
Gulltoppr ok Léttfeti,
þeim ríða æsir jóm
dag hvern,
er þeir dæma fara
at aski Yggdrasils.

Þríar rætr
standa á þría vega
undan aski Yggdrasils;
Hel býr und einni,
annarri hrímþursar,
þriðju mennskir menn.

Ratatoskr heitir íkorni,
er renna skal
at aski Yggdrasils,
arnar orð
hann skal ofan bera
ok segja Niðhöggvi niðr.

Hirtir eru ok fjórir,
þeirs af hæfingar
gaghalsir gnaga:
Dáinn ok Dvalinn,
Duneyrr ok Duraþrór.

Ormar fleiri liggja
und aski Yggdrasils,
en þat of hyggi hverr ósviðra apa:
Góinn ok Móinn,
þeir ro Grafvitnis synir,
Grábakr ok Grafvölluðr,
Ófnir ok Sváfnir,
hygg ek, at æ skyli
meiðs kvistu má.

Askr Yggdrasils
drýgir erfiði
meira en menn um viti:
hjörtr bítr ofan,
en á hliðu fúnar,
skerðir Niðhöggr neðan.

Hrist ok Mist
vil ek, at mér horn beri,
Skeggjöld ok Skögul,
Hildr ok Þrúðr,
Hlökk ok Herfjötur,
Göll ok Geirönul,
Randgríðr ok Ráðgríðr
ok Reginleif,
þær bera Einherjum öl.

Árvakr ok Alsviðr
þeir skulu upp heðan
svangir sól draga;
en und þeira bógum
fálu blíð regin,
æsir, ísarnkol.

Svalinn heitir,
hann stendr sólu fyrir,
skjöldr, skínanda goði;
björg ok brim,
ek veit, at brenna skulu,
ef hann fellr í frá.

Sköll heitir ulfr,
er fylgir inu skírleita goði
til varna viðar,
en annarr Hati,
hann er Hróðvitnis sonr,
sá skal fyr heiða brúði himins.

Ór Ymis holdi
var jörð of sköpuð,
en ór sveita sær,
björg ór beinum,
baðmr ór hári,
en ór hausi himinn.

En ór hans brám
gerðu blíð regin
Miðgarð manna sonum,
en ór hans heila
váru þau in harðmóðgu
ský öll of sköpuð.

Ullar hylli
hefr ok allra goða
hverr er tekr fyrstr á funa,
því at opnir heimar
verða of ása sonum,
þá er hefja af hvera.

Ívalda synir
gengu í árdaga
Skíðblaðni at skapa,
skipa bezt,
skírum Frey,
nýtum Njarðar bur.

Askr Yggdrasils,
hann er æðstr viða,
en Skíðblaðnir skipa,
Óðinn ása,
en jóa Sleipnir,
Bilröst brúa,
en Bragi skalda,
Hábrók hauka,
en hunda Garmr.

Svipum hef ek nú yppt
fyr sigtíva sonum,
við þat skal vilbjörg vaka;
öllum ásum
þat skal inn koma
Ægis bekki á,
Ægis drekku at.

Hétumk Grímr,
hétumk Gangleri,
Herjann ok Hjalmberi,
Þekkr ok Þriði,
Þundr ok Uðr,
Herblindi ok Hár.

Saðr ok Svipall
ok Sanngetall,
Herteitr ok Hnikarr,
Bileygr, Báleygr,
Bölverkr, Fjölnir,
Grímr ok Grímnir,
Glapsviðr ok Fjölsviðr;

Síðhöttr, Síðskeggr,
Sigföðr, Hnikuðr,
Alföðr, Valföðr,
Atríðr ok Farmatýr;
einu nafni
hétumk aldregi,
síz ek með folkum fór.

Grímni mik hétu
at Geirröðar,
en Jalk at Ásmundar,
en þá Kjalar,
er ek kjálka dró,
Þrór þingum at,
Viðurr at vígum,
Óski ok Ómi,
Jafnhár ok Biflindi,
Göndlir ok Hárbarðr með goðum.

Sviðurr ok Sviðrir
er ek hét at Sökkmímis,
ok dulðak þann inn aldna jötun,
þá er ek Miðvitnis vark
ins mæra burar
orðinn einbani.

Ölr ertu, Geirröðr,
hefr þú ofdrukkit;
miklu ertu hnugginn,
er þú ert mínu gengi,
öllum Einherjum
ok Óðins hylli.

Fjölð ek þér sagðak,
en þú fátt of mant;
of þik véla vinir;
mæki liggja
ek sé míns vinar
allan í dreyra drifinn.

Eggmóðan val
nú mun Yggr hafa,
þitt veit ek líf of liðit;
úfar ro dísir,
nú knáttu Óðin sjá,
nálgasktu mik, ef þú megir.

Óðinn ek nú heiti,
Yggr ek áðan hét,
hétumk Þundr fyr þat,
Vakr ok Skilfingr,
Váfuðr ok Hroftatýr,
Gautr ok Jalkr með goðum,
Ófnir ok Sváfnir,
er ek hygg, at orðnir sé
allir af einum mér.
Geirröðr konungr sat ok hafði sverð um kné sér ok brugðit til miðs. En er hann heyrði, at Óðinn var þar kominn, þá stóð hann upp ok vildi taka Óðin frá eldinum. Sverðit slapp ór hendi honum, ok vissu hjöltin niðr. Konungr drap fæti ok steypðist áfram, en sverðit stóð í gögnum hann, ok fekk hann bana. Óðinn hvarf þá, en Agnarr var þar konungr lengi síðan.

Hot art thou, fire! too fierce by far;
Get ye now gone, ye flames!
The mantle is burnt, though I bear it aloft,
And the fire scorches the fur.

'Twixt the fires now eight nights have I sat,
And no man brought meat to me,
Save Agnar alone, and alone shall rule
Geirröth's son o'er the Goths.

Hail to thee, Agnar! for hailed thou art
By the voice of Veratyr; For a single drink shalt thou never receive
A greater gift as reward.

The land is holy that lies hard by
The gods and the elves together;
And Thor shall ever in Thruthheim dwell,
Till the gods to destruction go.

Ydalir call they the place where Ull
A hall for himself hath set;
And Alfheim the gods to Freyr once gave
As a tooth-gift in ancient times.

A third home is there, with silver thatched
By the hands of the gracious gods:
Valaskjolf is it, in days of old
Set by a god for himself.

Sökkvabekk is the fourth, where cool waves flow, And amid their murmur it stands;
There daily do Othin and Saga drink
In gladness from cups of gold.

The fifth is Glathsheim, and gold-bright there
Stands Valhall stretching wide;
And there does Othin each day choose
The men who have fallen in fight.

Easy is it to know for him who to Othin
Comes and beholds the hall;
Its rafters are spears, with shields is it roofed,
On its benches are breastplates strewn.

Easy is it to know for him who to Othin
Comes and beholds the hall;
There hangs a wolf by the western door,
And o'er it an eagle hovers.

The sixth is Thrymheim, where Thjazi dwelt,
The giant of marvelous might; Now Skathi abides, the god's fair bride,
In the home that her father had.

The seventh is Breithablik; Baldr has there
For himself a dwelling set,
In the land I know that lies so fair,
And from evil fate is free.

Himinbjorg is the eighth, and Heimdall there
O'er men holds sway, it is said;
In his well-built house does the warder of heaven
The good mead gladly drink.

The ninth is Folkvang, where Freyja decrees Who shall have seats in the hall;
The half of the dead each day does she choose,
And half does Othin have.

The tenth is Glitnir; its pillars are gold,
And its roof with silver is set;
There most of his days does Forseti dwell,
And sets all strife at end.

The eleventh is Noatun; there has Njorth
For himself a dwelling set;
The sinless ruler of men there sits
In his temple timbered high.

Filled with growing trees and high-standing grass
Is Vithi, Vithar's land; But there did the son from his steed leap down,
When his father he fain would avenge.

In Eldhrimnir Andhrimnir cooks
Sæhrimnir's seething flesh,—
The best of food, but few men know
On what fare the warriors feast.

Freki and Geri does Heerfather feed,
The far-famed fighter of old:
But on wine alone does the weapon-decked god,
Othin, forever live.

O'er Mithgarth Hugin and Munin both
Each day set forth to fly;
For Hugin I fear lest he come not home,
But for Munin my care is more.

Loud roars Thund, and Thjothvitnir's fish
Joyously fares in the flood;
Hard does it seem to the host of the slain
To wade the torrent wild.

There Valgrind stands, the sacred gate,
And behind are the holy doors;
Old is the gate, but few there are
Who can tell how it tightly is locked.

Five hundred doors and forty there are,
I ween, in Valhall's walls;
Eight hundred fighters through one door fare
When to war with the wolf they go.

Five hundred rooms and forty there are
I ween, in Bilskirnir built; Of all the homes whose roofs I beheld,
My son's the greatest meseemed.

Heithrun is the goat who stands by Heerfather's hall,
And the branches of Lærath she bites;
The pitcher she fills with the fair, clear mead,
Ne'er fails the foaming drink.

Eikthyrnir is the hart who stands by Heerfather's hall
And the branches of Lærath he bites;
From his horns a stream into Hvergelmir drops,
Thence all the rivers run.

Sith and Vith, Sækin and Ækin,
Svol and Fimbulthul, Gunnthro and Fjorm,
Rin and Rinnandi,
Gipul and Gopul, Gomul and Geirvimul,
That flow through the fields of the gods;
Thyn and Vin, Thol and Hoi,
Groth and Gunnthorin.

Vino is one, Vegsvin another,
And Thjothnuma a third;
Nyt and Not, Non and Hron,
Slith and Hrith, Sylg and Ylg,
Vith and Von, Vond and Strond,
Gjol and Leipt, that go among men.
And hence they fall to Hel.

Kormt and Ormt and the Kerlaugs twain
Shall Thor each day wade through,
(When dooms to give he forth shall go
To the ash-tree Yggdrasil;)
For heaven's bridge burns all in flame,
And the sacred waters seethe.

Glath and Gyllir, Gler and Skeithbrimir,
Silfrintopp and Sinir,
Gisl and Falhofnir, Golltopp and Lettfeti,
On these steeds the gods shall go
When dooms to give each day they ride
To the ash-tree Yggdrasil.

Three roots there are that three ways run
'Neath the ash-tree Yggdrasil;
'Neath the first lives Hel, 'neath the second the frost-giants,
'Neath the last are the lands of men.

Ratatosk is the squirrel who there shall run
On the ash-tree Yggdrasil;
From above the words of the eagle he bears,
And tells them to Nithhogg beneath.

Four harts there are, that the highest twigs Nibble with necks bent back;
Dain and Dvalin, ......
Duneyr and Dyrathror.

More serpents there are beneath the ash
Than an unwise ape would think;
Goin and Moin, Grafvitnir's sons,
Grabak and Grafvolluth,
Ofnir and Svafnir shall ever, methinks,
Gnaw at the twigs of the tree.

Yggdrasil's ash great evil suffers,
Far more than men do know; The hart bites its top, its trunk is rotting,
And Nithhogg gnaws beneath.

Hrist and Mist bring the horn at my will,
Skeggjold and Skogul;
Hild and Thruth, Hlok and Herfjotur,
Gol and Geironul,
Randgrith and Rathgrith and Reginleif
Beer to the warriors bring.

Arvak and Alsvith up shall drag
Weary the weight of the sun;
But an iron cool have the kindly gods
Of yore set under their yokes.

In front of the sun does Svalin stand,
The shield for the shining god;
Mountains and sea would be set in flames
If it fell from before the sun.

Skoll is the wolf that to Ironwood
Follows the glittering god,
And the son of Hrothvitnir, Hati, awaits
The burning bride of heaven.

Out of Ymir's flesh was fashioned the earth,
And the ocean out of his blood;
Of his bones the hills, of his hair the trees,
Of his skull the heavens high.

Mithgarth the gods from his eyebrows made,
And set for the sons of men;
And out of his brain the baleful clouds
They made to move on high.

His the favor of Ull and of all the gods
Who first in the flames will reach;
For the house can be seen by the sons of the gods
If the kettle aside were cast.

In days of old did Ivaldi's sons
Skithblathnir fashion fair,
The best of ships for the bright god Freyr,
The noble son of Njorth.

The best of trees must Yggdrasil be,
Skithblathnir best of boats;
Of all the gods is Othin the greatest,
And Sleipnir the best of steeds;
Bilrost of bridges, Bragi of skalds,
Hobrok of hawks, and Garm of hounds.

To the race of the gods my face have I raised,
And the wished-for aid have I waked;
For to all the gods has the message gone
That sit in Ægir's seats,
That drink within Ægir's doors.

Grim is my name, Gangleri am I,
Herjan and Hjalmberi,
Thekk and Thrithi, Thuth and Uth,
Helblindi and Hor;

Sath and Svipal and Sanngetal,
Herteit and Hnikar,
Bileyg, Baleyg, Bolverk, Fjolnir,
Grim and Grimnir, Glapsvith, Fjolsvith.

Sithhott, Sithskegg, Sigfather, Hnikuth, Allfather, Valfather, Atrith, Farmatyr:
A single name have I never had
Since first among men I fared.

Grimnir they call me in Geirröth's hall,
With Asmund Jalk am I;
Kjalar I was when I went in a sledge,
At the council Thror am I called,
As Vithur I fare to the fight;
Oski, Biflindi, Jafnhor and Omi,
Gondlir and Harbarth midst gods.

I deceived the giant Sokkmimir old
As Svithur and Svithrir of yore;
Of Mithvitnir's son the slayer I was
When the famed one found his doom.

Drunk art thou, Geirröth, too much didst thou drink,
...............
Much hast thou lost, for help no more
From me or my heroes thou hast.

Small heed didst thou take to all that I told,
And false were the words of thy friends;
For now the sword of my friend I see,
That waits all wet with blood.

Thy sword-pierced body shall Ygg have soon,
For thy life is ended at last;
The maids are hostile; now Othin behold!
Now come to me if thou canst!

Now am I Othin, Ygg was I once,
Ere that did they call me Thund;
Vak and Skilfing, Vofuth and Hroptatyr,
Gaut and Jalk midst the gods;
Ofnir and Svafnir, and all, methinks,
Are names for none but me.

Het är du, eld,
och alltför stor;
vik längre bort från mig, låga!
Pälsen sveds,
fast jag lyfter den högt;
manteln brinner på mig.

Åtta nätter satt jag
här mellan eldar,
utan att någon
bjöd mig mat
utom Agnar ensam,
som ensam ska råda,
Geirröds son,
över goternas land.

Hell dig, Agnar,
ty all välgång önskar dig
Veratyr;
för en enda dryck
ska du aldrig
få bättre lön.

Heligt är landet
som jag ser ligga
nära asar och alver;
och i Trudheim
ska Tor bo
tills gudamakterna går under.

Ydalar heter det
där Ull har
byggt sig salar;
Alvheim gav gudarna
åt Frej i urtiden
som tandgåva.

Den tredje boningen är den
där blida gudar
täckte salarna med silver;
Valaskjalf heter den,
som en as åt sig vann
i urtiden.

Sökkvabäck heter den fjärde,
och där får svala
vågor brusa över;
där dricker Oden och Saga
alla dagar
glada ur gyllene kärl.

Gladsheim heter den femte,
där det guldljusa
Valhall reser sig vida;
och där väljer Hropt
varje dag
män som dött för vapen.

Mycket lätt är det
för dem som kommer till Oden
att känna igen salen:
spjutskaft bär husets tak,
sköldar täcker salen,
brynjor ligger strödda över bänkarna.

Mycket lätt är det
för dem som kommer till Oden
att känna igen salen:
en varg hänger
väster om dörren,
och en örn lutar sig över den.

Trymheim heter den sjätte,
där Tjatse bodde,
den övermåttan mäktige jätten;
men nu bor Skade,
gudarnas strålande brud,
på sin fars gamla gård.

Breidablick är den sjunde,
och där har Balder
byggt sig salar,
i det land
där jag vet att
minst ont har fäste.

Himinbjörg är den åttonde,
och där sägs Heimdall
råda över helgedomarna;
där dricker gudarnas väktare
i sitt fridfulla hus
glad det goda mjödet.

Folkvang är den nionde,
och där bestämmer Freja
vem som får plats i salen;
hälften av de fallna
väljer hon varje dag,
och hälften äger Oden.

Glitner är den tionde,
den bärs av guld
och är likaså täckt med silver;
och där bor Forsete
de flesta dagar
och stillar alla tvister.

Noatun är den elfte,
och där har Njord
byggt sig salar;
männens furste,
fri från allt ont,
råder över en högtimrad helgedom.

Med ris växer
och högt gräs
Vide, Vidars land;
men där stiger sonen
från hästens rygg,
tapper, för att hämnas sin far.

Andrimner
låter i Eldrimner
koka Särimner,
det bästa av fläsk;
men få vet
vad enhärjarna lever av.

Gere och Freke
mättar den stridsvane,
ärorike Härfadern;
men av vin allena
lever den vapenfrejdade
Oden för evigt.

Hugin och Munin
flyger varje dag
över den vida jorden;
jag fruktar för Hugin,
att han inte kommer åter,
men mer ängslas jag för Munin.

Tund brusar,
Tjodvitners fisk
trivs i floden;
strömmen tycks
alltför stark
för de fallnas skara att vada.

Valgrind heter grinden
som står på slätten,
helig framför heliga dörrar;
gammal är den grinden,
men få vet
hur dess lås är stängt.

Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill
tror jag finns i Valhall;
åtta hundra enhärjar
går samtidigt ut genom en dörr
när de drar att kämpa mot ulven.

Fem hundra rum
och fyrtio därtill
tror jag ryms i Bilskirners vindlingar;
av alla hus
som jag vet har rests
vet jag att min sons är störst.

Heidrun heter geten
som står på hallen
och betar av Lärads grenar;
ett kar ska hon fylla
med det klara mjödet;
den drycken kan aldrig tryta.

Eiktyrner heter hjorten
som står på hallen
och betar av Lärads grenar;
från hans horn
dryper det i Hvergelmer,
därifrån tar alla vatten sina vägar.

Sid och Vid,
Säkin och Eikin,
Svöl och Gunntrå,
Fjörm och Fimbultul,
Rhen och Rennande,
Gipul och Göpul,
Gömul och Geirvimul,
de flyter kring gudarnas skatter,
Tyn och Vin,
Töll och Höll,
Gråd och Gunntorin.

Vina heter en,
en annan Vegsvinn,
en tredje Tjodnuma,
Nyt och Nöt,
Nönn och Hrönn,
Slid och Hrid,
Sylg och Ylg,
Vid och Vån,
Vönd och Strönd,
Gjöll och Leipt,
de flyter nära människorna
och faller härifrån till Hel.

Körmt och Örmt
och de båda Kerlaugar,
dem ska Tor vada
varje dag
när han går att döma
vid asken Yggdrasil,
ty asarnas bro
brinner helt i lågor,
de heliga vattnen sjuder.

Glad och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silfrintopp och Siner,
Gisl och Falhofner,
Gulltopp och Lättfete,
dessa hästar rider asarna
varje dag
när de färdas för att döma
vid asken Yggdrasil.

Tre rötter
sträcker sig åt tre håll
under asken Yggdrasil;
Hel bor under en,
under den andra rimtursar,
under den tredje människorna.

Ratatosk heter ekorren
som ska löpa
på asken Yggdrasil;
örnens ord
ska han bära uppifrån
och säga till Nidhögg därnere.

Fyra är också hjortarna
som med bakåtböjda halsar
gnager på de högsta skotten:
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratror.

Fler ormar ligger
under asken Yggdrasil
än någon oförståndig dåre anar:
Goin och Moin,
de är Grafvitners söner,
Gråbak och Grafvöllud,
Ofner och Svafner,
jag tror att de ständigt ska
tära på trädets kvistar.

Asken Yggdrasil
lider större möda
än människor vet:
hjorten betar upptill,
sidan ruttnar,
Nidhögg gnager nertill.

Hrist och Mist
vill jag ska bära mig hornet,
Skeggjöld och Skögul,
Hild och Trud,
Hlökk och Härfjätter,
Göll och Geirönul,
Randgrid och Rådgrid
och Reginleif,
de bär öl åt enhärjarna.

Arvaker och Allsvinn,
de ska härifrån uppåt,
slanka, dra solen;
men under deras bogar
gömde de blida makterna,
asarna, järnkyla.

Svalin heter skölden,
den står framför solen,
den skinande gudomen;
berg och bränningar
vet jag ska brinna
om den faller undan.

Skoll heter vargen
som följer den strålande gudomen
till skogens värn,
men den andre är Hate,
han är Hrodvitners son,
han ska gå framför himlens ljusa brud.

Av Ymers kött
skapades jorden,
och av hans blod havet,
berg av benen,
träd av håret,
och av skallen himlen.

Och av hans ögonbryn
gjorde de blida makterna
Midgård åt människornas söner,
och av hans hjärna
skapades alla
de hotfulla molnen.

Ulls gunst
och alla gudars har
den som först griper in i elden,
ty världarna öppnar sig
för asarnas söner
när kittlarna lyfts undan.

Ivaldes söner
gick i urtiden
att skapa Skidbladner,
det bästa av skepp,
åt den strålande Frej,
Njords duglige son.

Asken Yggdrasil
är främst bland träd,
och Skidbladner bland skepp,
Oden bland asar,
och Sleipner bland hästar,
Bifrost bland broar,
och Brage bland skalder,
Håbrok bland hökar,
och Garm bland hundar.

Mitt ansikte har jag nu lyft
inför segergudarnas söner,
vid det ska efterlängtad hjälp vakna;
alla asar
ska få veta det
på Ägirs bänkar,
vid Ägirs dryckeslag.

Grim kallade jag mig,
Ganglere kallade jag mig,
Härjan och Hjälmberare,
Täck och Tride,
Tund och Ud,
Härblinde och Har.

Sann och Svipal
och Sanngetal,
Härteit och Hnikar,
Bileyg, Båleyg,
Bölverk, Fjölner,
Grim och Grimner,
Glapsvinn och Fjolsvinn;

Sidhatt, Sidskägg,
Sigfader, Hnikud,
Allfader, Valfader,
Atrid och Farmatyr;
ett enda namn
har jag aldrig haft
sedan jag färdades bland folken.

Grimner kallades jag
hos Geirröd,
och Jalk hos Asmund,
och då Kjalar
när jag drog en kälke,
Tror på tingen,
Vidur i strider,
Oske och Ome,
Jämnhög och Biflinde,
Göndler och Harbard bland gudarna.

Svidur och Svidrer
hette jag hos Sökkmimer,
och jag vilseledde den gamle jätten,
när jag hade blivit
den ende banemannen
för Midvitners frejdade son.

Drucken är du, Geirröd,
alltför mycket har du druckit;
mycket har du mist,
berövad mitt bistånd,
alla enhärjar
och Odens gunst.

Mycket har jag sagt dig,
men föga minns du;
dina vänner bedrar dig;
min väns svärd
ser jag ligga
helt dränkt i blod.

Den svärdsfällde
ska Ygg nu få,
jag vet att ditt liv är till ända;
fientliga är diserna,
nu kan du se Oden,
kom närmare mig om du kan.

Oden heter jag nu,
Ygg hette jag nyss,
Tund hette jag dessförinnan,
Vaker och Skilfing,
Våfud och Hroptatyr,
Gaut och Jalk bland gudarna,
Ofner och Svafner,
och jag tror att alla dessa
har blivit till av mig ensam.
Kung Geirröd satt med ett svärd över knäna, draget till hälften ur skidan. När han hörde att Oden hade kommit dit reste han sig och ville föra bort Oden från elden. Svärdet gled ur hans hand med fästet nedåt. Kungen snavade och föll framåt, och svärdet gick rakt igenom honom, så att han dog. Då försvann Oden, men Agnar var kung där länge därefter.