Källtext till ”Kvädet om Gudrun 3”
Guðrúnarkviða III
Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.
Fornnordisk text med normaliserad stavning enligt Guðni Jónssons utgåva.
"Hvat er þér, Atli,
æ, Buðla sonr?
Er þér hryggt í hug?
Hví hlær þú æva?
Hitt mundi æðra
jörlum þykkja,
at við menn mæltir
ok mik sæir."
Atli kvað:
"Tregr mik þat, Guðrún
Gjúka dóttir,
mér í höllu
Herkja sagði,
at þit Þjóðrekr
und þaki svæfið
ok léttliga
líni verðið."
Guðrún kvað:
"Þér mun ek alls þess
eiða vinna
at inum hvíta
helga steini,
at ek við Þjóðrek
þatki áttak,
er vörðr né verr
vinna knátti.
Nema ek halsaða
herja stilli,
jöfur óneisinn,
einu sinni;
aðrar váru
okkrar spekjur,
er vit hörmug tvau
hnigum at rúnum.
Hér kom Þjóðrekr
með þría tegu,
lifa þeir né einir
þriggja tega manna;
hnöggt þú mik at bræðrum
ok at brynjuðum,
hnöggt þú mik at öllum
höfuðniðjum.
Sentu at Saxa,
Sunnmanna gram,
hann kann helga
hver vellanda."
Sjau hundruð manna
í sal gengu,
áðr kvæn konungs
í ketil tæki.
Guðrún kvað:
"Kemr-a nú Gunnarr,
kallig-a ek Högna,
sékk-a ek síðan
svása bræðr;
sverði mundi Högni
slíks harms reka,
nú verð ek sjalf fyrir mik
synja lýta."
Brá hon til botns
björtum lófa
ok hon upp of tók
jarknasteina:
"Sé nú, seggir,
sykn em ek orðin
heilagliga,
hvé sá hverr velli."
Hló þá Atla
hugr í brjósti,
er hann heilar sá
hendr Guðrúnar:
"Nú skal Herkja
til hvers ganga,
sú er Guðrúnu
grandi vændi."
Sá-at maðr armligt,
hverr er þat sá-at,
hvé þar á Herkju
hendr sviðnuðu;
leiddu þá mey
í mýri fúla.
Svá þá Guðrún
sinna harma.
Engelsk översättning av Henry Adams Bellows från 1923, fri från upphovsrätt. Strofnumreringen kan skilja sig från originalets.
Herkja was the name of a serving-woman of Atli's; she had been his concubine. She told Atli that she had seen Thjothrek and Guthrun both together. Atli was greatly angered thereby. Then Guthrun said:
"What thy sorrow, Atli, Buthli's son?
Is thy heart heavy-laden? Why laughest thou never?
It would better befit the warrior far
To speak with men, and me to look on."
Atli spake: 2.
"It troubles me, Guthrun, Gjuki's daughter,
What Herkja here in the hall hath told me,
That thou in the bed with Thjothrek liest,
Beneath the linen in lovers' guise."
Guthrun spake: 3.
"This shall I with oaths now swear,
Swear by the sacred stone so white,
That nought was there with Thjothmar's son
That man or woman may not know.
"Nor ever once did my arms embrace
The hero brave, the leader of hosts;
In another manner our meeting was,
When our sorrows we in secret told.
"With thirty warriors Thjothrek came,
Nor of all his men doth one remain;
Thou hast murdered my brothers and mail-clad men,
Thou hast murdered all the men of my race.
"Gunnar comes not, Hogni I greet not,
No longer I see my brothers loved;
My sorrow would Hogni avenge with the sword,
Now myself for my woes I shall payment win.
"Summon Saxi, the southrons' king,
For he the boiling kettle can hallow." Seven hundred there were in the hall,
Ere the queen her hand in the kettle thrust.
To the bottom she reached with hand so bright,
And forth she brought the flashing stones:
"Behold, ye warriors, well am I cleared
Of sin by the kettle's sacred boiling."
Then Atli's heart in happiness laughed,
When Guthrun's hand unhurt he saw;
"Now Herkja shall come the kettle to try,
She who grief for Guthrun planned."
Ne'er saw man sight more sad than this,
How burned were the hands of Herkja then;
In a bog so foul the maid they flung,
And so was Guthrun's grief requited.
AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.
"Vad fattas dig, Atle,
å, Budles son?
Är du sorgsen till sinnes?
Varför ler du aldrig?
Det skulle jarlar
finna värdigare,
att du talade med männen
och såg på mig."
Atle sade:
"Det plågar mig, Gudrun,
Gjukes dotter,
vad Herkja
sade mig i hallen:
att du och Tjodrek
sover under samma tak
och lättsinnigt
sveper er i lakan."
Gudrun sade:
"Jag skall inför dig
svära eder om allt detta
vid den vita,
heliga stenen:
att jag med Tjodrek
inte haft något sådant för mig
som hustru och make
kan göra tillsammans.
Bara en gång omfamnade jag
härarnas härskare,
den oförvitlige fursten;
en enda gång.
Annat handlade
våra samtal om,
när vi båda i sorg
böjde oss samman för förtroligt tal.
Hit kom Tjodrek
med trettio män;
inte en enda lever
av dessa trettio män.
Du har berövat mig mina bröder
och mina brynjeklädda män,
du har berövat mig alla
mina närmaste fränder.
Sänd bud efter Saxe,
sydmännens kung;
han kan helga
den kokande kitteln."
Sjuhundra män
gick in i salen,
innan kungens hustru
stack handen i kitteln.
Gudrun sade:
"Nu kommer inte Gunnar,
jag kallar inte på Högne,
aldrig mer får jag se
mina kära bröder;
med svärdet skulle Högne
hämnas en sådan skymf,
nu måste jag själv
värja mig mot vanäran."
Hon förde till bottnen
sin ljusa hand
och tog upp
ädelstenarna:
"Se nu, män,
jag har befunnits oskyldig
genom helig prövning,
hur än kitteln kokar."
Då skrattade Atles
hjärta i bröstet,
när han såg Gudruns
händer oskadda:
"Nu skall Herkja
gå fram till kitteln,
hon som anklagade Gudrun
för en skändlig gärning."
Ingen har sett något ömkligt
som inte såg detta:
hur Herkjas händer
där blev svedda.
De förde då kvinnan
ut i ett stinkande kärr.
Så fick Gudrun gottgörelse
för sina sorger.