Källtext till ”Kvädet om Gudrun 2”

Mær var ek meyja,
- móðir mik fæddi, -
björt í búri,
unna ek vel bræðrum, -
unz mik Gjúki
gulli reifði,
gulli reifði,
gaf Sigurði.

Svá var Sigurðr
of sonum Gjúka
sem væri grænn laukr
ór grasi vaxinn
eða hjörtr hábeinn
of hvössum dýrum
eða gull glóðrautt
af gráu silfri.

Unz mér fyrmunðu
mínir bræðr,
at ek ætta ver
öllum fremra;
sofa þeir né máttu-t
né of sakar dæma,
áðr þeir Sigurð
svelta létu.

Grani rann at þingi,
- gnýr var at heyra, -
en þá Sigurðr
sjalfr eigi kom;
öll váru söðuldýr
sveita stokkin
ok of vanið vási
und vegöndum.

Gekk ek grátandi
við Grana ræða,
úrughlýra
jó frá ek spjalla;
hnipnaði Grani þá,
drap í gras höfði,
jór þat vissi,
eigendr né lifðu-t.

Lengi hvarfaðak,
lengi hugir deildusk,
áðr ek of frægak
folkvörð at gram.

Hnipnaði Gunnarr,
sagði mér Högni
frá Sigurðar
sárum dauða:
"Liggr of höggvinn
fyr handan ver
Gothorms bani
of gefinn ulfum.

Líttu þar Sigurð
á suðrvega;
þá heyrir þú
hrafna gjalla,
örnu gjalla
æzli fegna,
varga þjóta
of veri þínum."

"Hví þú mér, Högni,
harma slíka
viljalaussi
vill of segja?
Þitt skyli hjarta
hrafnar slíta
við lönd yfir
en þú vitir manna!"

Svaraði Högni
sinni einu,
trauðr góðs hugar,
af trega stórum:
"Þess áttu, Guðrún,
græti at fleiri,
at hjarta mitt
hrafnar slíti."

Hvarf ek ein þaðan
annspilli frá
á við lesa
varga leifar;
gerðig-a ek hjúfra
né höndum slá
né kveina um
sem konur aðrar,
þá er sat soltin
of Sigurði.

Nótt þótti mér
niðmyrkr vera,
er ek sárla satk
yfir Sigurði;
ulfar þóttumk
öllu betri,
ef þeir léti mik
lífi týna
eða brenndi mik
sem birkinn við.

Fór ek af fjalli
fimm dægr talið,
unz ek höll Halfs
háva þekkðak.

Sat ek með Þóru
sjau misseri,
dætr Hákonar
í Danmörku;
hon mér at gamni
gullbókaði
sali suðræna
ok svani danska.

Hafðu vit á skriftum
þat er skatar léku,
ok á hannyrðum
hilmis þegna,
randir rauðar,
rekka Húna,
hjördrótt, hjalmdrótt,
hilmis fylgju.

Skip Sigmundar
skriðu frá landi,
gylltar grímur,
grafnir stafnar;
byrðu vit á borða,
þat er þeir börðusk
Sigarr ok Siggeirr
suðr á Fjóni.

Þá frá Grimildr,
gotnesk kona,
hvat ek væra
hyggjuð -- --;
hon brá borða
ok buri heimti
þrágjarnliga
þess at spyrja,
hverr vildi son
systur bæta
eða ver veginn
vildi gjalda.

Görr lézk Gunnarr
gull at bjóða
sakar at bæta,
ok it sama Högni.
Hon frétti at því,
hverr fara vildi
vigg at söðla
vagn at beita,
hesti ríða,
hauki fleygja,
öðrum at skjóta
af ýboga.

Valdarr Dönum
með Jarizleifi,
Eymóðr þriði
með Jarizskári
inn gengu þá,
jöfrum líkir,
Langbarðs liðar,
höfðu loða rauða,
stuttar brynjur,
steypða hjalma,
skalmum gyrðir,
höfðu skarar jarpar.

Hverr vildi mér
hnossir velja,
hnossir velja
ok hugat mæla,
ef þeir mætti mér
margra súta
tryggðir vinna, -
né ek trúa gerða.

Færði mér Grímhildr
full at drekka
svalt ok sárligt,
né ek sakar munðak;
þat var of aukit
jarðar magni,
svalköldum sæ
ok sónum dreyra.

Váru í horni
hvers kyns stafir
ristnir ok roðnir,
- ráða ek né máttak, -
lyngfiskr langr,
lands Haddingja
ax óskorit,
innleið dyra.

Váru þeim bjóri
böl mörg saman,
urt alls viðar
ok akarn brunnin,
umdögg arins,
iðrar blótnar,
svíns lifr soðin,
því at hon sakar deyfði.

En þá gleymðu,
er getit höfðu,
öll jöfurs
jórbjúg í sal;
kómu konungar
fyr kné þrennir,
áðr hon sjalfa mik
sótti at máli.
Grímhildr kvað:

"Gef ek þér, Guðrún,
gull at þiggja,
fjölð alls féar,
at þinn föður dauðan,
hringa rauða,
Hlöðvés sali,
ársal allan
at jöfur fallinn.

Húnskar meyjar,
þær er hlaða spjöldum
ok gera gull fagrt,
svá at þér gaman þykki;
ein skaltu ráða
auði Buðla,
gulli göfguð
ok gefin Atla."
Guðrún kvað:

"Vilk eigi ek
með veri ganga
né Brynhildar
bróður eiga;
samir eigi mér
við son Buðla
ætt at auka
né una lífi."
Grímhildr kvað:

"Hirð-a-ðu hölðum
heiftir gjalda,
því at vér höfum
valdit fyrri;
svá skaltu láta,
sem þeir lifi báðir
Sigurðr ok Sigmundr,
ef þú sonu fæðir."
Guðrún kvað:

"Mák-a ek, Grímhildr,
glaumi bella
né vígrisins
vánir telja,
siz Sigurðar
sárla drukku
hrægífr, huginn
hjartblóð saman."
Grímhildr kvað:

"Þann hefi ek allra
ættgöfgastan
fylki fundit
ok framast nökkvi;
hann skaltu eiga,
unz þik aldr viðr,
verlaus vera,
nema þú vilir þenna."
Guðrún kvað:

"Hirð-a-ðu bjóða
bölvafullar
þrágjarnliga
þær kindir mér;
hann mun Gunnar
grandi beita
ok ór Högna
hjarta slíta;
munk-at ek létta,
áðr lífshvatan
eggleiks hvötuð
aldri næmik."

Grátandi Grímhildr
greip við orði,
er burum sínum
bölva vætti
ok mögum sínum
meina stórra.
Grímhildr kvað:

"Lönd gef ek enn þér,
lýða sinni,
Vinbjörg, Valbjörg,
ef þú vill þiggja;
eigðu um aldr þat
ok uni, dóttir."
Guðrún kvað:

"Þann mun ek kjósa
af konungum
ok þó af niðjum
nauðig hafa;
verðr eigi mér
verr at ynði
né böl bræðra
at bura skjóli."

Senn var á hesti
hverr drengr litinn,
en víf valnesk
hafið í vagna;
vér sjau daga
svalt land riðum,
en aðra sjau
unnir kníðum,
en ina þriðju sjau
þurrt land stigum.

Þar hliðverðir
hárar borgar
grind upp luku,
áðr í garð riðum.

Vakði mik Atli,
en ek vera þóttumk
full ills hugar
at frændr dauða.
Atli kvað:

"Svá mik nýliga
nornir vekja," -
vílsinnis spá
vildi, at ek réða, -
"hugða ek þik, Guðrún
Gjúka dóttir,
læblöndnum hjör
leggja mik í gögnum."
Guðrún kvað:

"Þat er fyr eldi,
er éarn dreyma,
fyr dul ok vil
drósar reiði;
mun ek þik við bölvi
brenna ganga,
líkna ok lækna,
þótt mér leiðir séir."
Atli kvað:

"Hugða ek hér í túni
teina fallna,
þá er ek vildak
vaxna láta,
rifnir með rótum,
roðnir í blóði,
bornir á bekki,
beðit mik at tyggva.

Hugða ek mér af hendi
hauka fljúga
bráðalausa
bölranna til;
hjörtu hugða ek þeira
við hunang tuggin,
sorgmóðs sefa,
sollin blóði.

Hugða ek mér af hendi
hvelpa losna,
glaums andvana,
gylli báðir;
hold hugða ek þeira
at hræum orðit,
nauðigr nái
nýta ek skyldak."
Guðrún kvað:

"Þar munu seggir
of sæing dæma
ok hvítinga
höfði næma;
þeir munu feigir
fára nátta
fyrir dag litlu,
drótt of bergja."
Atli kvað:

"Lægja ek síðan,
né ek sofa vildak,
þrágjarn í kör;
þat man ek görva."

A maid of maids my mother bore me,
Bright in my bower, my brothers I loved,
Till Gjuki dowered me with gold,
Dowered with gold, and to Sigurth gave me.

So Sigurth rose o'er Gjuki's sons
As the leek grows green above the grass,
Or the stag o'er all the beasts doth stand,
Or as glow-red gold above silver gray.

Till my brothers let me no longer have
The best of heroes my husband to be;
Sleep they could not, or quarrels settle,
Till Sigurth they at last had slain.

From the Thing ran Grani with thundering feet,
But thence did Sigurth himself come never;
Covered with sweat was the saddle-bearer,
Wont the warrior's weight to bear.

Weeping I sought with Grani to speak,
With tear-wet cheeks for the tale I asked;
The head of Grani was bowed to the grass,
The steed knew well his master was slain.

Long I waited and pondered well
Ere ever the king for tidings I asked.
..................

His head bowed Gunnar, but Hogni told
The news full sore of Sigurth slain:
"Hewed to death at our hands he lies,
Gotthorm's slayer, given to wolves.

"On the southern road thou shalt Sigurth see,
Where hear thou canst the ravens cry;
The eagles cry as food they crave,
And about thy husband wolves are howling."

"Why dost thou, Hogni, such a horror
Let me hear, all joyless left?
Ravens yet thy heart shall rend
In a land that never thou hast known."

Few the words of Hogni were,
Bitter his heart from heavy sorrow:
"Greater, Guthrun, thy grief shall be
If the ravens so my heart shall rend."

From him who spake I turned me soon,
In the woods to find what the wolves had left;
Tears I had not, nor wrung my hands, Nor wailing went, as other women,
(When by Sigurth slain I sat).

Never so black had seemed the night
As when in sorrow by Sigurth I sat;
The wolves...........
..............

..............
Best of all methought 'twould be
If I my life could only lose,
Or like to birch-wood burned might be.

From the mountain forth five days I fared,
Till Hoalf's hall so high I saw; Seven half-years with Thora I stayed,
Hokon's daughter, in Denmark then.

With gold she broidered, to bring me joy,
Southern halls and Danish swans;
On the tapestry wove we warrior's deeds,
And the hero's thanes on our handiwork;
(Flashing shields and fighters armed,
Sword-throng, helm-throng, the host of the king).

Sigmund's ship by the land was sailing,
Golden the figure-head, gay the beaks;
On board we wove the warriors faring,
Sigar and Siggeir, south to Fjon.

Then Grimhild asked, the Gothic queen,
Whether willingly would I......
..................

Her needlework cast she aside, and called
Her sons to ask, with stern resolve,
Who amends to their sister would make for her son,
Or the wife requite for her husband killed.

Ready was Gunnar gold to give,
Amends for my hurt, and Hogni too;
Then would she know who now would go,
The horse to saddle, the wagon to harness,
(The horse to ride, the hawk to fly,
And shafts from bows of yew to shoot).

(Valdar, king of the Danes, was come,
With Jarizleif, Eymoth, and Jarizskar). In like princes came they all,
The long-beard men, with mantles red,
Short their mail-coats, mighty their helms,
Swords at their belts, and brown their hair.

Each to give me gifts was fain,
Gifts to give, and goodly speech,
Comfort so for my sorrows great
To bring they tried, but I trusted them not.

A draught did Grimhild give me to drink,
Bitter and cold; I forgot my cares; For mingled therein was magic earth,
Ice-cold sea, and the blood of swine.

In the cup were runes of every kind,
Written and reddened, I could not read them;
A heather-fish from the Haddings' land,
An ear uncut, and the entrails of beasts.

Much evil was brewed within the beer,
Blossoms of trees, and acorns burned,
Dew of the hearth, and holy entrails,
The liver of swine,— all grief to allay.

Then I forgot, when the draught they gave me,
There in the hall, my husband's slaying;
On their knees the kings all three did kneel,
Ere she herself to speak began:

"Guthrun, gold to thee I give,
The wealth that once thy father's was,
Rings to have, and Hlothver's halls,
And the hangings all that the monarch had.

"Hunnish women, skilled in weaving,
Who gold make fair to give thee joy,
And the wealth of Buthli thine shall be,
Gold-decked one, as Atli's wife."

Guthrun spake: 28.
"A husband now I will not have,
Nor wife of Brynhild's brother be;
It beseems me not with Buthli's son
Happy to be, and heirs to bear."

Grimhild spake: 29.
"Seek not on men to avenge thy sorrows,
Though the blame at first with us hath been;
Happy shalt be as if both still lived,
Sigurth and Sigmund, if sons thou bearest."

Guthrun spake: 30.
"Grimhild, I may not gladness find,
Nor hold forth hopes to heroes now,
Since once the raven and ravening wolf
Sigurth's heart's-blood hungrily lapped."

Grimhild spake: 31.
"Noblest of birth is the ruler now
I have found for thee, and foremost of all;
Him shalt thou have while life thou hast,
Or husbandless be if him thou wilt choose not.

Guthrun spake: 32.
"Seek not so eagerly me to send
To be a bride of yon baneful race;
On Gunnar first his wrath shall fall,
And the heart will he tear from Hogni's breast."

Weeping Grimhild heard the words
That fate full sore for her sons foretold,
(And mighty woe for them should work;)
"Lands I give thee, with all that live there,
(Vinbjorg is thine, and Valbjorg too,)
Have them forever, but hear me, daughter."

So must I do as the kings besought,
And against my will for my kinsmen wed;
Ne'er with my husband joy I had,
And my sons by my brothers' fate were saved not.

..............
I could not rest till of life I had robbed
The warrior bold, the maker of battles.

Soon on horseback each hero was, And the foreign women in wagons faring;
A week through lands so cold we went,
And a second week the waves we smote,
(And a third through lands that water lacked).

The warders now on the lofty walls
Opened the gates, and in we rode.

******

Atli woke me, for ever I seemed
Of bitterness full for my brothers' death.

Atli spake: 39.
"Now from sleep the Norns have waked me
With visions of terror,— to thee will I tell them;
Methought thou, Guthrun, Gjuki's daughter,
With poisoned blade didst pierce my body."

Guthrun spake: 40.
"Fire a dream of steel shall follow
And willful pride one of woman's wrath;
A baneful sore I shall burn from thee,
And tend and heal thee, though hated thou art."

Atli spake: 41.
"Of plants I dreamed, in the garden drooping,
That fain would I have full high to grow;
Plucked by the roots, and red with blood,
They brought them hither, and bade me eat.

"I dreamed my hawks from my hand had flown,
Eager for food, to an evil house;
I dreamed their hearts with honey I ate,
Soaked in blood, and heavy my sorrow.

"Hounds I dreamed from my hand I loosed,
Loud in hunger and pain they howled;
Their flesh methought was eagles' food,
And their bodies now I needs must eat."

Guthrun spake: 44.
"Men shall soon of sacrifice speak, And off the heads of beasts shall hew;
Die they shall ere day has dawned,
A few nights hence, and the folk shall have them."

Atli spake: 45.
"On my bed I sank, nor slumber sought,
Weary with woe,— full well I remember."
..............

Jag var ungmö bland ungmör,
— min mor födde mig, —
ljus i kammaren,
jag älskade mina bröder,
tills Gjuke
höljde mig i guld,
höljde mig i guld
och gav mig åt Sigurd.

Så stod Sigurd
över Gjukes söner
som en grön lök
vuxen ur gräset,
eller en högbent hjort
över vilda djur,
eller glödrött guld
över grått silver.

Tills mina bröder
missunnade mig
att ha en make
som överglänste alla;
de kunde inte sova
eller döma i tvister
förrän de låtit
Sigurd dö.

Grane sprang till tinget,
— hovdånet hördes, —
men Sigurd själv
kom inte då;
alla ridhästarna
var stänkta av svett
och hårt prövade av möda
med dråparna på ryggen.

Gråtande gick jag
för att tala med Grane,
med tårvåta kinder
bad jag hästen berätta;
då slokade Grane,
sänkte huvudet i gräset,
hästen visste
att hans herre var död.

Länge gick jag av och an,
länge stred mina tankar,
innan jag frågade
folkets värn om fursten.

Gunnar slokade,
Högne berättade för mig
om Sigurds
smärtsamma död:
”Ihjälhuggen ligger
på andra sidan vattnet
Guttorms bane,
lämnad åt vargarna.

Se där Sigurd
på vägen söderut;
där hör du
korpar skräna,
örnar skräna,
glada åt åteln,
vargar yla
över din make.”

”Varför vill du, Högne,
berätta för mig
sådana sorger,
jag som saknar all glädje?
Ditt hjärta skall
korpar slita sönder
i fjärran länder
där du inte känner någon!”

Högne svarade
en enda gång,
obenägen till välvilja
av sin stora sorg:
”Än mer får du, Gudrun,
att gråta över
om korpar sliter
mitt hjärta sönder.”

Ensam gick jag därifrån,
från vårt samtal,
till skogen för att samla
vargarnas rester;
jag snyftade inte
eller slog ihop händerna
eller jämrade mig
som andra kvinnor,
när jag satt förkrossad
över Sigurd.

Natten tycktes mig
vara nymånens mörker,
när jag satt i smärta
över Sigurd;
vargarna hade tyckts mig
så mycket bättre
om de låtit mig
mista livet
eller bränt mig
som björkved.

Jag färdades från fjället
i fem dygn,
tills jag urskilde
Halvs höga hall.

Jag bodde hos Tora
i sju halvår,
Håkans dotter
i Danmark;
till min glädje
broderade hon i guld
sydländska salar
och danska svanar.

Vi avbildade
hjältarnas lekar
och sydde i vårt handarbete
furstens män,
röda sköldar,
hunnernas kämpar,
svärdskaror, hjälmskaror,
furstens följe.

Sigmunds skepp
gled från land,
med förgyllda huvuden
och snidade stävar;
vi sydde på bonaden
hur de stred,
Sigar och Siggeir,
söderut på Fyn.

Då fick Grimhild veta,
den gotiska kvinnan,
hur jag var
till sinnes — —;
hon lade undan bonaden
och kallade på sönerna
för att enträget
fråga dem
vem som ville sin syster
gottgöra för sonen
eller ge henne bot
för hennes dräpte make.

Gunnar sade sig redo
att erbjuda guld
som bot för oförrätten,
och likaså Högne.
Hon frågade då
vem som ville fara,
sadla en häst,
spänna för en vagn,
rida till häst,
låta höken flyga,
skjuta på andra
med idegransbåge.

Valdar från danerna
med Jarisleif,
Eymod som tredje
med Jariskar
trädde då in,
lika furstar,
Langbards män;
de bar röda pälsar,
korta brynjor,
gjutna hjälmar,
var omgjordade med svärd
och hade kastanjebrunt hår.

Var och en ville åt mig
välja klenoder,
välja klenoder
och tala till mitt hjärta,
om de kunde
för mina många sorger
vinna försoning med mig,
men jag trodde dem inte.

Grimhild gav mig
en dryck att dricka,
sval och bitter,
så att jag glömde oförrätterna;
den var blandad
med jordens kraft,
iskallt hav
och offergaltens blod.

I hornet fanns
tecken av alla slag,
ristade och rödfärgade,
— jag kunde inte tyda dem, —
en lång ljungorm
från Haddingarnas land,
ett oskuret ax,
djurens inälvor.

I ölet fanns
mycket ont blandat,
rötter av alla slags träd
och brända ollon,
härdens dagg,
offrade inälvor,
kokt svinlever,
ty den dämpade agg.

Då glömde de
som hade fått drycken
allt svek mot fursten
inne i salen;
tre kungar kom
fram till mina knän,
innan hon själv
sökte tala med mig.
Grimhild sade:

”Jag ger dig, Gudrun,
guld att ta emot,
rikligt med alla slags skatter
efter din döde far,
röda ringar,
Hlödvers salar,
hela sängomhänget
som bot för den fallne fursten.

Hunniska ungmör,
som väver med brickor
och syr vackert i guld,
så att det gläder dig;
ensam skall du råda
över Budles rikedom,
ärad med guld
och bortgift med Atle.”
Gudrun sade:

”Jag vill inte
gå med en make
eller ta Brynhilds
bror till man;
det passar mig inte
att med Budles son
föröka ätten
eller njuta av livet.”
Grimhild sade:

”Sök inte hämnas
ditt agg på männen,
för det var vi
som först bar skulden;
du skall leva
som om båda levde,
Sigurd och Sigmund,
om du föder söner.”
Gudrun sade:

”Jag kan inte, Grimhild,
känna glädje
eller ge stridsjätten
några förhoppningar,
sedan de ur Sigurd,
till min smärta, drack,
likslukaren och Hugin,
hjärteblod tillsammans.”
Grimhild sade:

”Den ädlaste av alla
till sin börd
har jag funnit som furste,
och den främste i allt;
honom skall du äkta
tills åldern tar dig,
eller leva utan make
om du inte vill ha honom.”
Gudrun sade:

”Försök inte bjuda
den olycksdigra
släkten åt mig
så enträget;
han skall Gunnar
bringa fördärv
och ur Högne
slita hjärtat;
jag skall inte vila
förrän den livskraftige,
han som eggar till svärdslek,
berövats livet av mig.”

Gråtande tog Grimhild
till orda,
då hon väntade
olycka för sina söner
och för sina barn
stora lidanden.
Grimhild sade:

”Jag ger dig också land
och en skara följeslagare,
Vinbjörg, Valbjörg,
om du vill ta emot dem;
äg det livet ut
och var lycklig, dotter.”
Gudrun sade:

”Honom skall jag välja
bland kungarna
och ändå för släktens skull
motvilligt ta honom;
min make blir mig inte
till någon glädje,
och brödernas olycka
blir inget skydd för sönerna.”

Snart syntes till häst
varje kämpe,
och kvinnorna från Valland
lyftes upp i vagnar;
i sju dagar
red vi över kallt land,
och i ytterligare sju
klöv vi vågorna,
och under de tredje sju
färdades vi över torrt land.

Där öppnade portvakterna
i den höga borgen
grinden
innan vi red in på gården.

Atle väckte mig,
och jag tyckte mig vara
full av bitterhet
över mina döda fränder.
Atle sade:

”Så har nyss
nornorna väckt mig”,
— en spådom om olycka
ville han att jag tydde, —
”jag tyckte att du, Gudrun,
Gjukes dotter,
med ett förgiftat svärd
stack mig rakt igenom.”
Gudrun sade:

”Eld förebådar
en dröm om järn,
högmod och egensinne
en kvinnas vrede;
jag skall med bränning
bota ditt onda,
lindra och läka,
fast du är mig förhatlig.”
Atle sade:

”Jag tyckte här på tunet
att skott hade fallit,
sådana som jag ville
låta växa,
uppryckta med rötterna,
rödfärgade av blod,
burna till bänkarna,
och jag ombads tugga dem.

Jag tyckte att från min hand
hökar flög,
utan byte,
till olyckans boningar;
jag tyckte deras hjärtan
tuggades med honung,
med sorg i sinnet,
genomdränkta av blod.

Jag tyckte att från min hand
valpar slet sig loss,
berövade glädjen,
båda gnydde;
jag tyckte deras kött
hade blivit till as,
och motvilligt skulle jag
förtära liken.”
Gudrun sade:

”Då kommer män
att tala om offer
och de vita djuren
beröva huvudet;
de skall dö
inom några nätter,
strax före gryningen
skall folket äta dem.”
Atle sade:

”Sedan lade jag mig,
men ville inte sova,
ansatt av envisa kval;
det minns jag tydligt.”