Källtext till ”Kvädet om Gudrun 1”

Ár var, þats Guðrún
gerðisk at deyja,
er hon sat sorgfull
yfir Sigurði;
gerði-t hon hjúfra
né höndum slá,
né kveina um
sem konur aðrar.

Gengu jarlar
alsnotrir fram,
þeir er harðs hugar
hana löttu;
þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug,
mundi hon springa.

Sátu ítrar
jarla brúðir,
gulli búnar,
fyr Guðrúnu;
hvar sagði þeira
sinn oftrega,
þann er bitrastan
of beðit hafði.

Þá kvað Gjaflaug,
Gjúka systir:
"Mik veit ek á moldu
munarlausasta;
hefi ek fimm vera
forspell beðit,
tveggja dætra,
þriggja systra,
átta bræðra,
þó ek ein lifi."

Þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug
at mög dauðan
ok harðhuguð
of hrör fylkis.

Þá kvað þat Herborg,
Húnalands dróttning:
"Hefi ek harðara
harm at segja;
mínir sjau synir
sunnan lands,
verr inn átti,
í val fellu.

Faðir ok móðir,
fjórir bræðr,
þau á vági
vindr of lék,
barði bára
við borðþili.

Sjalf skylda ek göfga,
sjalf skylda ek götva,
sjalf skylda ek höndla
hrör þeira;
þat ek allt of beið
ein misseri,
svá at mér maðr engi
munar leitaði.

Þá varð ek hafta
ok hernuma
sams misseris
síðan verða;
skylda ek skreyta
ok skúa binda
hersis kván
hverjan morgin.

Hon ægði mér
af afbrýði
ok hörðum mik
höggum keyrði;
fann ek húsguma
hvergi in betra,
en húsfreyju
hvergi verri."

Þeygi Guðrún
gráta mátti,
svá var hon móðug
at mög dauðan
ok harðhuguð
of hrör fylkis.

Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
"Fá kanntu, fóstra,
þótt þú fróð séir,
ungu vífi
andspjöll bera."
Varaði hon at hylja
um hrör fylkis.

Svipti hon blæju
af Sigurði
ok vatt vengi
fyr vífs knéum:
"Líttu á ljúfan,
leggðu munn við grön,
sem þú halsaðir
heilan stilli."

Á leit Guðrún
einu sinni,
sá hon döglings skör
dreyra runna,
fránar sjónir
fylkis liðnar,
hugborg jöfurs
hjörvi skorna.

Þá hné Guðrún
höll við bolstri,
haddr losnaði,
hlýr roðnaði,
en regns dropi
rann niðr of kné.

Þá grét Guðrún
Gjúka dóttir,
svá at tár flugu
tresk í gögnum
ok gullu við
gæss í túni,
mærir fuglar,
er mær átti.

Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
"Ykkrar vissa ek
ástir mestar
manna allra
fyr mold ofan;
unðir þá hvárki
úti né inni,
systir mín
nema hjá Sigurði."
Guðrún kvað:

"Svá var minn Sigurðr
hjá sonum Gjúka
sem væri geirlaukr
ór grasi vaxinn
eða væri bjartr steinn
á band dreginn,
jarknasteinn
yfir öðlingum.

Ek þótta ok
þjóðans rekkum
hverri hæri
Herjans dísi;
nú em ek svá lítil
sem lauf séi
oft í jölstrum
at jöfur dauðan.

Sakna ek í sessi
ok í sæingu
míns málvinar,
valda megir Gjúka;
valda megir Gjúka
mínu bölvi
ok systur sinnar
sárum gráti.

Svá ér of lýða
landi eyðið
sem ér of unnuð
eiða svarða;
mun-a þú, Gunnarr,
gulls of njóta;
þeir munu þér baugar
at bana verða,
er þú Sigurði
svarðir eiða.

Oft var í túni
teiti meiri,
þá er minn Sigurðr
söðlaði Grana
ok þeir Brynhildar
biðja fóru,
armar véttar,
illu heilli."

Þá kvað þat Brynhildr
Buðla dóttir:
"Vön sé sú véttr
vers ok barna,
er þik, Guðrún,
gráts of beiddi
ok þér í morgun
málrúnar gaf."

Þá kvað þat Gullrönd
Gjúka dóttir:
"Þegi þú, þjóðleið,
þeira orða;
urðr öðlinga
hefir þú æ verit;
rekr þik alda hver
illrar skepnu,
sorg sára
sjau konunga
ok vinspell
vífa mest."

Þá kvað þat Brynhildr
Buðla dóttir:
"Veldr einn Atli
öllu bölvi
of borinn Buðla
bróðir minn.

Þá er vit í höll
húnskrar þjóðar
eld á jöfri
ormbeðs litum,
þess hefi ek gangs
goldit síðan,
þeirar sýnar,
sáumk ey."

Stóð hon und stoð,
strengði hon efli;
brann Brynhildi
Buðla dóttur
eldr ór augum,
eitri fnæsti,
er hon sár of leit
á Sigurði.
Guðrún gekk þaðan á braut til skógar á eyðimerkr ok fór allt til Danmarkar ok var þar með Þóru Hákonardóttur sjau misseri. Brynhildr vildi eigi lifa eftir Sigurð. Hon lét drepa þræla sína átta ok fimm ambóttir. Þá lagði hon sik sverði til bana, svá sem segir í Sigurðarkviðu inni skömmu.

Then did Guthrun think to die,
When she by Sigurth sorrowing sat;
Tears she had not, nor wrung her hands,
Nor ever wailed, as other women.

To her the warriors wise there came,
Longing her heavy woe to lighten;
Grieving could not Guthrun weep,
So sad her heart, it seemed, would break.

Then the wives of the warriors came,
Gold-adorned, and Guthrun sought;
Each one then of her own grief spoke,
The bitterest pain she had ever borne.

Then spake Gjaflaug, Gjuki's sister:
"Most joyless of all on earth am I;
Husbands five were from me taken,
(Two daughters then, and sisters three,)
Brothers eight, yet I have lived."

Grieving could not Guthrun weep,
Such grief she had for her husband dead,
And so grim her heart by the hero's body.

Then Herborg spake, the queen of the Huns: "I have a greater grief to tell;
My seven sons in the southern land,
And my husband, fell in fight all eight.
(Father and mother and brothers four
Amid the waves the wind once smote,
And the seas crashed through the sides of the ship.)

"The bodies all with my own hands then
I decked for the grave, and the dead I buried;
A half-year brought me this to bear;
And no one came to comfort me.

"Then bound I was, and taken in war,
A sorrow yet in the same half-year;
They bade me deck and bind the shoes
Of the wife of the monarch every morn.

"In jealous rage her wrath she spake,
And beat me oft with heavy blows; Never a better lord I knew,
And never a woman worse I found."

Grieving could not Guthrun weep,
Such grief she had for her husband dead,
And so grim her heart by the hero's body.

Then spake Gollrond, Gjuki's daughter:
"Thy wisdom finds not, my foster-mother,
The way to comfort the wife so young."
She bade them uncover the warrior's corpse.

The shroud she lifted from Sigurth, laying
His well-loved head on the knees of his wife:
"Look on thy loved one, and lay thy lips
To his as if yet the hero lived."

Once alone did Guthrun look;
His hair all clotted with blood beheld,
The blinded eyes that once shone bright,
The hero's breast that the blade had pierced.

Then Guthrun bent, on her pillow bowed, Her hair was loosened, her cheek was hot,
And the tears like raindrops downward ran.

Then Guthrun, daughter of Gjuki, wept,
And through her tresses flowed the tears;
And from the court came the cry of geese,
The birds so fair of the hero's bride.

Then Gollrond spake, the daughter of Gjuki;
"Never a greater love I knew
Than yours among all men on earth;
Nowhere wast happy, at home or abroad,
Sister mine, with Sigurth away."

Guthrun spake: 17.
"So was my Sigurth o'er Gjuki's sons
As the spear-leek grown above the grass,
Or the jewel bright borne on the band,
The precious stone that princes wear.

"To the leader of men I loftier seemed
And higher than all of Herjan's maids; As little now as the leaf I am
On the willow hanging; my hero is dead.

"In his seat, in his bed, I see no more
My heart's true friend; the fault is theirs,
The sons of Gjuki, for all my grief,
That so their sister sorely weeps.

"So shall your land its people lose
As ye have kept your oaths of yore;
Gunnar, no joy the gold shall give thee,
(The rings shall soon thy slayers be,)
Who swarest oaths with Sigurth once.

"In the court was greater gladness then
The day my Sigurth Grani saddled,
And went forth Brynhild's hand to win,
That woman ill, in an evil hour."

Then Brynhild spake, the daughter of Buthli:
"May the witch now husband and children want
Who, Guthrun, loosed thy tears at last,
And with magic today hath made thee speak."

Then Gollrond, daughter of Gjuki, spake:
"Speak not such words, thou hated woman;
Bane of the noble thou e'er hast been,
(Borne thou art on an evil wave,
Sorrow hast brought to seven kings,)
And many a woman hast loveless made."

Then Brynhild, daughter of Buthli, spake:
"Atli is guilty of all the sorrow,
(Son of Buthli and brother of mine,)
When we saw in the hall of the Hunnish race
The flame of the snake's bed flash round the hero;
(For the journey since full sore have I paid,
And ever I seek the sight to forget.)"

By the pillars she stood, and gathered her strength,
From the eyes of Brynhild, Buthli's daughter,
Fire there burned, and venom she breathed,
When the wounds she saw on Sigurth then.

Det var en gång som Gudrun
var nära att dö,
när hon satt sorgsen
över Sigurd;
hon snyftade inte
och slog inte händerna samman,
inte heller klagade hon
som andra kvinnor.

Fram trädde jarlar,
mycket visa,
som sökte lösa henne
ur hjärtats hårdhet;
ändå kunde Gudrun
inte gråta,
så överväldigad var hon av sorg
att hon höll på att brista.

Ädla satt
jarlarnas hustrur,
prydda med guld,
framför Gudrun;
var och en berättade
om sin djupa sorg,
den bittraste
hon hade fått utstå.

Då sade Gjaflaug,
Gjukes syster:
»Jag vet mig vara
mest glädjelös på jorden;
jag har fått utstå
fem makars död,
två döttrars,
tre systrars,
åtta bröders,
ändå lever jag ensam kvar.«

Ändå kunde Gudrun
inte gråta,
så sorgtyngd var hon
över den döde mannen
och så förhärdad i hjärtat
vid furstens lik.

Då sade Herborg,
Hunnerlands drottning:
»Jag har en tyngre
sorg att berätta om;
mina sju söner
i landet söderut,
min make den åttonde,
föll i striden.

Min far och mor,
fyra bröder,
dem lekte vinden med
ute på havet,
vågen slog dem
mot skeppets bord.

Själv måste jag hedra dem,
själv måste jag begrava dem,
själv måste jag ta hand om
deras lik;
allt detta fick jag utstå
under ett enda halvår,
utan att någon människa
sökte ge mig tröst.

Sedan blev jag fånge
och krigsbyte
under samma halvår,
längre fram;
jag måste klä
och knyta skorna på
hersens hustru
varje morgon.

Hon hotade mig
av svartsjuka
och drev mig
med hårda slag;
aldrig fann jag
en bättre husbonde,
men aldrig
en sämre husfru.«

Ändå kunde Gudrun
inte gråta,
så sorgtyngd var hon
över den döde mannen
och så förhärdad i hjärtat
vid furstens lik.

Då sade Gullrönd,
Gjukes dotter:
»Föga förstår du, fostermor,
fast du är vis,
att med ord trösta
en ung hustru.«
Hon förbjöd dem att hölja
furstens lik.

Hon ryckte täcket
av Sigurd
och lade hans kind
i hustruns knä:
»Se på din älskade,
lägg din mun mot hans läppar,
som när du tog om halsen
på fursten då han levde.«

Gudrun såg på honom
en enda gång,
hon såg furstens hår
genomdränkt av blod,
härskarens skarpa ögon
slocknade,
furstens hjärteborg
genomskuren av svärdet.

Då sjönk Gudrun ner,
lutad mot kudden,
håret löstes upp,
kinden rodnade,
och regnets droppe
rann ner över hennes knä.

Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarna for
genom hennes hår,
och högt svarade
gässen på gården,
de ståtliga fåglar
som kvinnan ägde.

Då sade Gullrönd,
Gjukes dotter:
»Er kärlek visste jag
vara den största
bland alla människor
ovan jord;
du trivdes varken
ute eller inne,
min syster,
utom hos Sigurd.«
Gudrun sade:

»Så var min Sigurd
bland Gjukes söner
som vitlöken
som vuxit upp ur gräset,
eller en lysande sten
trädd på ett band,
en ädelsten
högt över furstar.

Också jag tycktes
furstens krigare
stå högre än
varje Härjans dis;
nu är jag så liten
som ett löv ofta är
på en videbuske,
sedan fursten dött.

Jag saknar på bänken
och i bädden
min förtrogne vän,
det vållar Gjukes söner;
Gjukes söner vållar
min olycka
och sin systers
bittra gråt.

Så må ni tömma
landet på folk
som ni höll
era svurna eder;
du skall inte, Gunnar,
få glädje av guldet;
dig skall de ringar
bli till bane
som du svor Sigurd
eder vid.

Ofta var glädjen
större på gården,
när min Sigurd
sadlade Grane
och de for att fria
till Brynhild,
den arma varelsen,
i en olycklig stund.«

Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Må den varelsen mista
make och barn,
som fick dig, Gudrun,
att gråta
och gav dig i morse
runor som löste din tunga.«

Då sade Gullrönd,
Gjukes dotter:
»Tig med sådana ord,
du som alla hatar;
furstars ofärd
har du alltid varit;
varje våg av ont öde
driver dig fram,
sju kungars
svåra sorg
och kvinnors största
förlust av älskade.«

Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Atle ensam vållar
all olycka,
han som föddes åt Budle,
min bror.

Då vi två i salen
hos hunnernas folk
såg ormbäddens eld
på fursten,
den färden har jag
sedan fått betala för,
den synen
bävar jag ständigt för.«

Hon stod vid en stolpe,
samlade sin kraft;
ur ögonen på Brynhild,
Budles dotter,
brann eld,
hon frustade gift,
när hon såg såren
på Sigurd.
Gudrun gick därifrån till skogen i ödemarken och färdades ända till Danmark. Där vistades hon hos Tora Håkonsdotter i sju halvår. Brynhild ville inte leva efter Sigurd. Hon lät döda åtta av sina trälar och fem trälinnor. Sedan tog hon sitt liv med ett svärd, så som det berättas i det korta Sigurdskvädet.