Källtext till ”Sången om Fafner”

"Sveinn ok sveinn,
hverjum ertu svein of borinn?
Hverra ertu manna mögr,
er þú á Fáfni rautt
þinn inn frána mæki?
Stöndumk til hjarta hjörr."
Sigurðr dulði nafn síns, fyrir því at þat var trúa þeira í forneskju, at orð feigs manns mætti mikit, ef hann bölvaði óvin sínum með nafni. Hann kvað:

"Göfugt dýr ek heiti,
en ek gengit hefk
inn móðurlausi mögr,
föður ek ákk-a
sem fira synir;
æ geng ek einn saman."
Fáfnir kvað:

"Veiztu, ef föður né átt-at
sem fira synir,
af hverju vastu undri alinn?"
Sigurðr kvað:

"Ætterni mitt
kveð ek þér ókunnigt vera
ok mik sjalfan it sama;
Sigurðr ek heiti,
Sigmundr hét minn faðir,
er hefk þik vápnum vegit."
Fáfnir kvað:

"Hverr þik hvatti?
Hví hvetjask lézt
mínu fjörvi at fara?
Inn fráneygi sveinn,
þú áttir föður bitran;
óbornum skjór á skeið."
Sigurðr kvað:

"Hugr mik hvatti,
hendr mér fulltýðu
ok minn inn hvassi hjörr;
fár er hvatr,
er hröðask tekr,
ef í barnæsku er blauðr."
Fáfnir kvað:

"Veit ek, ef þú vaxa næðir
fyr þinna vina brjósti,
sæi maðr þik vreiðan vega;
nú ertu haftr
ok hernuminn;
æ kveða bandingja bifask."
Sigurðr kvað:

"Því bregðr þú mér, Fáfnir,
at til fjarri séak
mínum feðrmunum;
eigi em ek haftr,
þótt ek væra hernumi;
þú fannt, at ek laus lifi."
Fáfnir kvað:

"Heiftyrði ein
telr þú þér í hvívetna,
en ek þér satt eitt segik:
It gjalla gull
ok it glóðrauða fé,
þér verða þeir baugar at bana."
Sigurðr kvað:

"Féi ráða
vill fyrða hverr
æ til ins eina dags;
því at einu sinni
skal alda hverr
fara til heljar heðan."
Fáfnir kvað:

"Norna dóm
þú munt fyr nesjum hafa
ok ósvinns apa;
í vatni þú drukknar,
ef í vindi rær;
allt er feigs forað."
Sigurðr kvað:

"Segðu mér, Fáfnir,
alls þik fróðan kveða
ok vel margt vita,
hverjar ro þær nornir,
er nauðgönglar ro
ok kjósa mæðr frá mögum."
Fáfnir kvað:

"Sundrbornar mjök
segi ek nornir vera,
eigu-t þær ætt saman;
sumar eru áskunngar,
sumar alfkunngar,
sumar dætr Dvalins."
Sigurðr kvað:

"Segðu mér þat, Fáfnir,
alls þik fróðan kveða
ok vel margt vita,
hvé sá holmr heitir,
er blanda hjörlegi
Surtr ok æsir saman."
Fáfnir kvað:

"Óskópnir hann heitir,
en þar öll skulu
geirum leika goð;
Bilröst brotnar,
er þeir á brú fara,
ok svima í móðu marir."

Ægishjalm
bar ek of alda sonum,
meðan ek of menjum lák;
einn rammari
hugðumk öllum vera,
fannk-a ek svá marga mögu."
Sigurðr kvað:

"Ægishjalmr
bergr einungi,
hvar skulu vreiðir vega;
þá þat finnr,
er með fleirum kemr,
at engi er einna hvatastr."
Fáfnir kvað:

"Eitri ek fnæsta,
er ek á arfi lá
miklum míns föður."
-- -- -- --
Sigurðr kvað:

"Inn fráni ormr,
þú gerðir fræs mikla
ok galzt harðan hug;
heift at meiri
verðr hölða sonum,
at þann hjalm hafi."
Fáfnir kvað:

"Ræð ek þér nú, Sigurðr,
en þú ráð nemir,
ok ríð heim heðan;
it gjalla gull
ok it glóðrauða fé,
þér verða þeir baugar at bana."
Sigurðr kvað:

"Ráð er þér ráðit,
en ek ríða mun
til þess gulls, er í lyngvi liggr,
en þú, Fáfnir,
ligg í fjörbrotum,
þar er þik hel hafi."
Fáfnir kvað:

"Reginn mik réð,
hann þik ráða mun,
hann mun okkr verða báðum at bana;
fjör sitt láta,
hygg ek, at Fáfnir myni;
þitt varð nú meira megin."
Reginn var á brott horfinn, meðan Sigurðr vá Fáfni, ok kom þá aftr, er Sigurðr strauk blóð af sverðinu. Reginn kvað:

"Heill þú nú, Sigurðr,
nú hefir þú sigr vegit
ok Fáfni of farit;
manna þeira,
er mold troða,
þik kveð ek óblauðastan alinn."
Sigurðr kvað:

"Þat er óvíst at vita,
þá er komum allir saman,
sigtíva synir,
hverr óblauðastr er alinn;
margr er sá hvatr,
er hjör né rýðr
annars brjóstum í."
Reginn kvað:

"Glaðr ertu nú, Sigurðr,
ok gagni feginn,
er þú þerrir Gram á grasi;
bróður minn
hefr þú benjaðan,
ok vald ek þó sjalfr sumu."
Sigurðr kvað:

"Þú því rétt,
er ek ríða skyldak
hélug fjöll hinig;
féi ok fjörvi
réði sá inn fráni ormr,
nema þú frýðir mér hvats hugar."
Þá gekk Reginn at Fáfni ok skar hjarta ór hánum með sverði, er Riðill heitir, ok þá drakk hann blóð ór undinni eftir. Reginn kvað:

"Sittu nú, Sigurðr,
en ek mun sofa ganga,
ok halt Fáfnis hjarta við funa;
eisköld ek vil
etin láta
eftir þenna dreyra drykk."
Sigurðr kvað:

"Fjarri þú gekkt,
meðan ek á Fáfni rauðk
minn inn hvassa hjör;
afli mínu
atta ek við orms megin,
meðan þú í lyngvi látt."
Reginn kvað:

"Lengi liggja
létir þú lyngvi í
þann inn aldna jötun,
ef þú sverðs né nytir,
þess er ek sjalfr gerða,
ok þíns ins hvassa hjörs."
Sigurðr kvað:

"Hugr er betri
en sé hjörs megin,
hvars vreiðir skulu vega,
því at hvatan mann
ek sé harðliga vega
með slævu sverði sigr."

"Hvötum er betra
en sé óhvötum
í hildileik hafask;
glöðum er betra
en sé glúpnanda,
hvat sem at hendi kemr."
Sigurðr tók Fáfnis hjarta ok steikði á teini. Er hann hugði, at fullsteikt væri ok freyddi sveitinn ór hjartanu, þá tók hann á fingri sínum ok skynjaði, hvárt fullsteikt væri. Hann brann ok brá fingrinum í munn sér. En er hjartablóð Fáfnis kom á tungu hánum, ok skilði hann fugls rödd. Hann heyrði, at igður klökuðu á hrísinu. Igðan kvað:

"Þar sitr Sigurðr
sveita stokkinn,
Fáfnis hjarta
við funa steikir;
spakr þætti mér
spillir bauga,
ef hann fjörsega
fránan æti."
Önnur kvað:

"Þar liggr Reginn,
ræðr um við sik,
vill tæla mög,
þann er trúir hánum,
berr af reiði
röng orð saman,
vill bölvasmiðr
bróður hefna."
In þriðja kvað:

"Höfði skemmra
láti hann inn hára þul
fara til heljar heðan;
öllu gulli
þá kná hann einn ráða,
fjölð því er und Fáfni lá."
In fjórða kvað:

Horskr þætti mér,
ef hafa kynni
ástráð mikit
yðvar systra,
hygði hann of sik
ok hugin gleddi;
þar er mér ulfs ván,
er ek eyru sék."
In fimmta kvað:

"Er-at svá horskr
hildimeiðr
sem ek hers jaðar
hyggja myndak,
ef hann bróður lætr
á brot komask,
en hann öðrum hefir
aldrs of synjat."
In sétta kvað:

"Mjök er ósviðr,
ef hann enn sparir
fjánda inn folkskáa,
þar er Reginn liggr,
er hann ráðinn hefr,
kann-at hann við slíku at séa."
In sjaunda kvað:

"Höfði skemmra láti hann
þann inn hrímkalda jötun
ok af baugum búa;
þá mun hann fjár þess,
er Fáfnir réð,
einvaldi vera."
Sigurðr kvað:

"Verða-t svá rík sköp,
at Reginn skyli
mitt banorð bera;
því at þeir báðir bræðr
skulu bráðliga
fara til heljar heðan."
Sigurðr hjó höfuð af Regin, ok þá át han Fáfnis hjarta ok drakk blóð þeira beggja, Regins ok Fáfnis. Þá heyrði Sigurðr, hvar igður mæltu:

"Bitt þú, Sigurðr,
bauga rauða;
er-a konungligt
kvíða mörgu.
Mey veit ek eina
miklu fegrsta,
gulli gædda,
ef þú geta mættir."

"Liggja til Gjúka
grænar brautir,
fram vísa sköp
folklíðöndum;
þar hefir dýrr konungr
dóttur alna;
þá muntu, Sigurðr,
mundi kaupa."

"Salr er á háu
Hindarfjalli,
allr er hann útan
eldi sveipinn,
þann hafa horskir
halir of görvan
ór ódökkum
Ógnar ljóma."

"Veit ek á fjalli
folkvitr sofa
ok leikr yfir
lindar váði;
Yggr stakk þorni,
aðra felldi
hör-Gefn hali
en hafa vildi."

"Knáttu, mögr, séa
mey und hjalmi,
þá er frá vígi
Vingskorni reið;
má-at Sigrdrífar
svefni bregða
skjöldunga niðr
fyr sköpum norna."
Sigurðr reið eftir slóð Fáfnis til bælis hans ok fann þat opit ok hurðir af járni ok gætti. Af járni váru ok allir timbrstokkar í húsinu, en grafit í jörð niðr. Þar fann Sigurðr stórmikit gull ok fylldi þar tvær kistur. Þar tók hann ægishjálm ok gullbrynju ok sverðit Hrotta ok marga dýrgripi ok klyfjaði þar með Grana, en hestrinn vildi eigi fram ganga, fyrr en Sigurðr steig á bak hánum.

"Youth, oh, youth! of whom then, youth, art thou born?
Say whose son thou art,
Who in Fafnir's blood thy bright blade reddened,
And struck thy sword to my heart."

"The Noble Hart my name, and I go
A motherless man abroad;
Father I had not, as others have,
And lonely ever I live."

Fafnir spake: 3.
"If father thou hadst not, as others have,
By what wonder wast thou born?
(Though thy name on the day of my death thou hidest,
Thou knowest now thou dost lie.)"

Sigurth spake: 4.
"My race, methinks, is unknown to thee,
And so am I myself;
Sigurth my name, and Sigmund's son,
Who smote thee thus with the sword."

Fafnir spake: 5.
"Who drove thee on? why wert thou driven
My life to make me lose?
A father brave had the bright-eyed youth,
For bold in boyhood thou art."

Sigurth spake: 6.
"My heart did drive me, my hand fulfilled,
And my shining sword so sharp;
Few are keen when old age comes,
Who timid in boyhood be."

Fafnir spake: 7.
"If thou mightest grow thy friends among,
One might see thee fiercely fight;
But bound thou art, and in battle taken,
And to fear are prisoners prone."

Sigurth spake: 8.
"Thou blamest me, Fafnir, that I see from afar
The wealth that my father's was;
Not bound am I, though in battle taken,
Thou hast found that free I live."

Fafnir spake: 9.
"In all I say dost thou hatred see,
Yet truth alone do I tell;
The sounding gold, the glow-red wealth,
And the rings thy bane shall be."

Sigurth spake: 10.
"Some one the hoard shall ever hold,
Till the destined day shall come;
For a time there is when every man
Shall journey hence to hell."

Fafnir spake: 11.
"The fate of the Norns before the headland Thou findest, and doom of a fool;
In the water shalt drown if thou row 'gainst the wind,
All danger is near to death."

Sigurth spake: 12.
"Tell me then, Fafnir, for wise thou art famed,
And much thou knowest now:
Who are the Norns who are helpful in need,
And the babe from the mother bring?"

Fafnir spake: 13.
"Of many births the Norns must be,
Nor one in race they were;
Some to gods, others to elves are kin,
And Dvalin's daughters some."

Sigurth spake: 14.
"Tell me then, Fafnir, for wise thou art famed,
And much thou knowest now: How call they the isle where all the gods
And Surt shall sword-sweat mingle?"

Fafnir spake: 15.
"Oskopnir is it, where all the gods
Shall seek the play of swords;
Bilrost breaks when they cross the bridge,
And the steeds shall swim in the flood.

"The fear-helm I wore to afright mankind,
While guarding my gold I lay;
Mightier seemed I than any man,
For a fiercer never I found."

Sigurth spake: 17.
"The fear-helm surely no man shields
When he faces a valiant foe;
Oft one finds, when the foe he meets,
That he is not the bravest of all."

Fafnir spake: 18.
"Venom I breathed when bright I lay
By the hoard my father had; (There was none so mighty as dared to meet me,
And weapons nor wiles I feared.)"

Sigurth spake: 19.
"Glittering worm, thy hissing was great,
And hard didst show thy heart;
But hatred more have the sons of men
For him who owns the helm."

Fafnir spake: 20.
"I counsel thee, Sigurth, heed my speech,
And ride thou homeward hence;
The sounding gold, the glow-red wealth,
And the rings thy bane shall be."

Sigurth spake: 21.
"Thy counsel is given, but go I shall
To the gold in the heather hidden;
And, Fafnir, thou with death dost fight,
Lying where Hel shall have thee."

Fafnir spake: 22.
"Regin betrayed me, and thee will betray,
Us both to death will he bring; His life, methinks, must Fafnir lose,
For the mightier man wast thou."

"Hail to thee, Sigurth! Thou victory hast,
And Fafnir in fight hast slain;
Of all the men who tread the earth,
Most fearless art thou, methinks."

Sigurth spake: 24.
"Unknown it is, when all are together,
(The sons of the glorious gods,)
Who bravest born shall seem;
Some are valiant who redden no sword
In the blood of a foeman's breast."

Regin spake: 25.
"Glad art thou, Sigurth, of battle gained,
As Gram with grass thou cleansest;
My brother fierce in fight hast slain,
And somewhat I did myself."

Sigurth spake: 26.
"Afar didst thou go while Fafnir reddened
With his blood my blade so keen;
With the might of the dragon my strength I matched,
While thou in the heather didst hide."

Regin spake: 27.
"Longer wouldst thou in the heather have let
Yon hoary giant hide,
Had the weapon availed not that once I forged,
The keen-edged blade thou didst bear."

Sigurth spake: 28.
"Better is heart than a mighty blade
For him who shall fiercely fight;
The brave man well shall fight and win,
Though dull his blade may be.

"Brave men better than cowards be,
When the clash of battle comes;
And better the glad than the gloomy man
Shall face what before him lies.

"Thy rede it was that I should ride Hither o'er mountains high;
The glittering worm would have wealth and life
If thou hadst not mocked at my might."

"Sit now, Sigurth, for sleep will I,
Hold Fafnir's heart to the fire;
For all his heart shall eaten be,
Since deep of blood I have drunk."

"There sits Sigurth, sprinkled with blood,
And Fafnir's heart with fire he cooks; Wise were the breaker of rings, I ween,
To eat the life-muscles all so bright."

A second spake: 33.
"There Regin lies, and plans he lays
The youth to betray who trusts him well;
Lying words with wiles will he speak,
Till his brother the maker of mischief avenges."

A third spake: 34.
"Less by a head let the chatterer hoary
Go from here to hell;
Then all of the wealth he alone can wield,
The gold that Fafnir guarded."

A fourth spake: 35.
"Wise would he seem if so he would heed
The counsel good we sisters give; Thought he would give, and the ravens gladden,
There is ever a wolf where his ears I spy."

A fifth spake: 36.
"Less wise must be the tree of battle
Than to me would seem the leader of men,
If forth he lets one brother fare,
When he of the other the slayer is."

A sixth spake: 37.
"Most foolish he seems if he shall spare
His foe, the bane of the folk;
There Regin lies, who hath wronged him so,
Yet falsehood knows he not."

A seventh spake: 38.
"Let the head from the frost-cold giant be hewed,
And let him of rings be robbed;
Then all the wealth which Fafnir's was
Shall belong to thee alone."

Sigurth spake: 39.
"Not so rich a fate shall Regin have As the tale of my death to tell;
For soon the brothers both shall die,
And hence to hell shall go."

"Bind, Sigurth, the golden rings together,
Not kingly is it aught to fear;
I know a maid, there is none so fair,
Rich in gold, if thou mightest get her.

"Green the paths that to Gjuki lead, And his fate the way to the wanderer shows;
The doughty king a daughter has,
That thou as a bride mayst, Sigurth, buy."

Another spake: 42.
"A hall stands high on Hindarfjoll,
All with flame is it ringed without;
Warriors wise did make it once
Out of the flaming light of the flood.

"On the mountain sleeps a battle-maid,
And about her plays the bane of the wood;
Ygg with the thorn hath smitten her thus,
For she felled the fighter he fain would save.

"There mayst thou behold the maiden helmed,
Who forth on Vingskornir rode from the fight;
The victory-bringer her sleep shall break not,
Thou heroes' son, so the Norns have set."

”Yngling, du yngling,
vem är du född av, yngling?
Vilken ätts son är du,
som på Fafner rödfärgade
ditt blanka svärd?
Svärdet står mig i hjärtat.”
Sigurd dolde sitt namn, eftersom man i forna tider trodde att en döendes ord hade stor makt om han förbannade sin fiende vid namn. Han sade:

Ӏdelt djur heter jag,
och jag har vandrat
som en moderlös son;
ingen far hade jag
som andra människors söner;
alltid går jag ensam.”
Fafner sade:

”Vet du, om ingen far du hade
som andra människors söner,
genom vilket under blev du då född?”
Sigurd sade:

”Min härkomst
säger jag är dig obekant,
och jag själv likaså;
Sigurd heter jag,
Sigmund hette min far,
jag som har fällt dig med vapen.”
Fafner sade:

”Vem eggade dig?
Varför lät du dig eggas
att ta mitt liv?
Du skarpögde yngling,
du hade en stridbar far;
orädd sprang du redan ofödd.”
Sigurd sade:

”Modet eggade mig,
händerna hjälpte mig
och mitt vassa svärd;
få är tappra
när åldern kommer,
om de var fega som barn.”
Fafner sade:

”Jag vet, om du fått växa upp
i dina vänners famn,
skulle man se dig kämpa i vrede;
nu är du fjättrad
och tagen i strid;
alltid sägs fångar darra.”
Sigurd sade:

”Du förebrår mig, Fafner,
att jag är alltför fjärran
från mitt fädernearv;
jag är inte fjättrad,
fast jag blev tagen i strid;
du har märkt att jag lever fri.”
Fafner sade:

”Bara fientliga ord
hör du i allt som sägs till dig,
men jag säger dig bara sanningen:
det klingande guldet
och den glödröda skatten,
de ringarna blir din bane.”
Sigurd sade:

”Över rikedom
vill varje man råda
ända till den sista dagen;
ty en gång
måste varje människa
fara härifrån till Hel.”
Fafner sade:

”Nornornas dom
ska du möta utanför näsen
och en dåres dårskap;
i vattnet drunknar du
om du ror i motvind;
allt blir en fara för den dödsvigde.”
Sigurd sade:

”Säg mig, Fafner,
eftersom du kallas vis
och sägs veta så mycket,
vilka är de nornor
som kommer i nöden
och skiljer mödrar från barn?”
Fafner sade:

”Av mycket olika börd
säger jag att nornorna är,
de har inte samma härkomst;
somliga är av asars ätt,
somliga av alvers ätt,
somliga är Dvalins döttrar.”
Sigurd sade:

”Säg mig det, Fafner,
eftersom du kallas vis
och sägs veta så mycket,
vad heter den holme
där Surt och asarna
blandar sitt blod i strid?”
Fafner sade:

”Oskopner heter den,
och där ska alla
gudar kämpa med spjut;
Bifrost brister
när de färdas över bron,
och hästarna simmar i floden.”

”Skräckhjälmen
bar jag inför människors söner
medan jag låg på skatterna;
ensam tyckte jag mig
vara starkare än alla,
hur många män jag än mötte.”
Sigurd sade:

”Skräckhjälmen
skyddar ingen
där vredgade män ska kämpa;
det finner man då,
när man möter flera,
att ingen ensam är tapprast.”
Fafner sade:

”Gift frustade jag
när jag låg på det stora arv
jag fått efter min far.”
-- -- -- --
Sigurd sade:

”Du glänsande orm,
du frustade våldsamt
och visade ett hårt sinne;
desto större blir hatet
hos människors söner
mot den som bär den hjälmen.”
Fafner sade:

”Nu ger jag dig råd, Sigurd,
och du bör ta rådet till dig:
rid hem härifrån;
det klingande guldet
och den glödröda skatten,
de ringarna blir din bane.”
Sigurd sade:

”Ditt råd är givet,
men jag ska rida
till guldet som ligger i ljungen;
men du, Fafner,
ligg här i dödskampen,
där Hel får ta dig.”
Fafner sade:

”Regin förrådde mig,
han ska förråda dig,
han blir vår bane, bådas;
sitt liv
tror jag Fafner måste mista;
nu visade sig din styrka större.”
Regin hade gått undan medan Sigurd dödade Fafner och kom tillbaka när Sigurd torkade blodet av svärdet. Regin sade:

”Var hälsad nu, Sigurd,
nu har du kämpat dig till seger
och övervunnit Fafner;
av alla män
som trampar jorden
säger jag att du fötts till den oräddaste.”
Sigurd sade:

”Det är svårt att veta,
när vi alla kommer samman,
segergudarnas söner,
vem som fötts till den oräddaste;
mången är tapper
som aldrig rödfärgar svärdet
i en annans bröst.”
Regin sade:

”Glad är du nu, Sigurd,
och nöjd med vinsten,
när du torkar Gram i gräset;
min bror
har du sårat till döds,
fast jag själv bär en del av skulden.”
Sigurd sade:

”Du rådde mig
att rida hit
över rimfrostiga fjäll;
över skatt och liv
hade den glänsande ormen ännu rått,
om du inte hade hånat mitt mod.”
Då gick Regin fram till Fafner och skar hjärtat ur honom med ett svärd som heter Ridil. Sedan drack han blod ur såret. Regin sade:

”Sitt nu, Sigurd,
medan jag går och sover,
och håll Fafners hjärta över elden;
det iskalla vill jag
få äta
efter denna dryck av blod.”
Sigurd sade:

”Långt bort gick du
medan jag på Fafner rödfärgade
mitt vassa svärd;
min styrka
mätte jag mot ormens kraft
medan du låg i ljungen.”
Regin sade:

”Länge hade du låtit
den gamle jätten
ligga i ljungen,
om du inte haft svärdet till hjälp,
det som jag själv smidde,
ditt vassa svärd.”
Sigurd sade:

”Mod är bättre
än svärdets styrka
där vredgade män ska kämpa,
ty en tapper man
ser jag kämpa sig till seger med kraft,
fast svärdet är slött.”

”Bättre går det den tappre
än den fege
att delta i stridens lek;
bättre går det den glade
än den modfällde,
vad som än möter honom.”
Sigurd tog Fafners hjärta och stekte det på ett spett. När han trodde att det var genomstekt och blodet skummade ut ur hjärtat, kände han på det med fingret för att pröva om det var färdigstekt. Han brände sig och stoppade fingret i munnen. När Fafners hjärteblod kom på hans tunga förstod han fåglarnas språk. Han hörde nötväckor kvittra i buskarna. En nötväcka sade:

”Där sitter Sigurd,
bestänkt med blod,
Fafners hjärta
steker han över elden;
vis skulle jag kalla
ringarnas givare
om han åt den glänsande
livsmuskeln.”
En annan sade:

”Där ligger Regin,
rådslår med sig själv,
vill svika ynglingen
som litar på honom;
i vrede fogar han
falska ord samman,
olyckans smed vill
hämnas sin bror.”
Den tredje sade:

”Ett huvud kortare
bör han låta den gråhårige vismannen
fara härifrån till Hel;
över allt guldet
kan han då ensam råda,
över hela skatten som låg under Fafner.”
Den fjärde sade:

”Klok skulle jag kalla honom
om han kunde följa
de goda råd
ni systrar ger;
må han tänka på sitt bästa
och glädja korpen;
jag väntar mig en varg
där jag ser öronen.”
Den femte sade:

”Så klok är inte
stridens träd
som jag skulle tro
att härens ledare var,
om han låter den ene brodern
komma undan,
när han har berövat den andre
hans liv.”
Den sjätte sade:

”Mycket oklok är han
om han ännu skonar
den folkfarlige fienden,
Regin som ligger där
och har förrått honom;
han förstår inte att akta sig för sådant.”
Den sjunde sade:

”Ett huvud kortare bör han göra
den rimfrostkalle jätten
och ta ringarna ifrån honom;
då blir han ensam herre
över den skatt
som Fafner rådde över.”
Sigurd sade:

”Så mäktigt blir inte ödet
att Regin ska få
vålla min död;
ty båda bröderna
ska snart
fara härifrån till Hel.”
Sigurd högg huvudet av Regin och åt sedan Fafners hjärta och drack bådas blod, Regins och Fafners. Då hörde Sigurd nötväckorna säga:

”Bind ihop, Sigurd,
de röda ringarna;
det anstår inte en kung
att ängslas över mycket.
Jag vet en flicka,
den allra vackraste,
smyckad med guld,
om du kunde vinna henne.”

”Till Gjuke leder
gröna vägar,
ödet visar framåt
för den vandrande krigaren;
där har en frejdad kung
fostrat en dotter;
henne ska du, Sigurd,
vinna med brudgåvor.”

”En sal står på höga
Hindarfjäll,
hela dess utsida
är svept i eld;
den har kloka
män byggt
av Ogns
ljusa sken.”

”Jag vet en stridsmö
som sover på fjället,
och över henne leker
lindens fördärv;
Ygg stack henne med en törntagg,
linets Gefjon fällde
en annan kämpe
än den han ville.”

”Du kan, yngling, se
flickan under hjälmen,
hon som från striden
red på Vingskorne;
ur Sigrdrivas
sömn får du inte väcka henne,
du ättling till kungar,
förrän nornorna så bestämt.”
Sigurd red längs Fafners spår till hans näste och fann det öppet, med dörrar och dörrposter av järn. Alla bjälkar i huset var också av järn, och huset var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd en väldig mängd guld och fyllde två kistor med det. Där tog han skräckhjälmen, en guldbrynja, svärdet Hrotte och många dyrbarheter och lastade Grane med dem, men hästen ville inte gå framåt förrän Sigurd satt upp på hans rygg.