Källtext till ”Eddafragment”

Eddubrot 1 Hár segir, at hann (Gylfi) kom eigi heill út, nema hann sé fróðari, ok "Stattu fram, meðan þú fregn, sitja skal sá, er segir."

Njörðr á þá konu, er Skaði heitir, dóttir Þjaza jötuns. Skaði vill hafa bústað þann, er átt hafði faðir hennar, - þat er á fjöllum nökkurum, þar sem heitir Þrymheimr, - en Njörðr vill vera nær sæ. Þau sættust á þat, at þau skyldu vera níu nætr í Þrymheimi, en þá aðrar níu at Nóatúnum. En er Njörðr kom aftr til Nóatúna af fjallinu, þá kvað hann þetta: "Leið erumk fjöll, vark-a ek lengi á, nætr einar níu; ulfa þytr mér þótti illr vera hjá söngvi svana." Þá kvað Skaði þetta: "Sofa ek né máttak sævar beðjum á fugls jamri fyrir, sá mik vekr, er af víði kemr, morgun hverjan már."

Ok enn segir hann (Heimdallr) sjálfr í Heimdallargaldri: "Níu em ek mæðra mögr, níu em ek systra sonr."

(In fjórtánda ásynja er) Gná. Hana sendir Frigg í ýmsa heima at erindum sínum. Hon á þann hest, er renn loft ok lög ok heitir Hófvarpnir. Þat var eitt sinn, er hon reið; at Vanir nökkurir sáu reið hennar í loftinu. Þá mælti einn: "Hvat þar flýgr, hvat þat ferr eða at lofti líðr?" Hon svarar: "Né ek flýg þó ek ferk ok at lofti líðk á Hófvarpni, þeim er Hamskerpir gat við Garðrofu."

Því næst sendu æsir um allan heim erindreka at biðja, at Baldr væri grátinn ór helju, en allir gerðu þat; mennirnir ok kykvendin ok jörðin ok steinarnir ok tré ok allr málmr . . . . Þá er sendimenn fóru heim ok höfðu vel rekit sín erindi, finna þeir í helli nökkurum, hvar gýgr sat. Hon nefndist Þökk. Þeir biðja hana gráta Baldr ór Helju. Hon svarar: "Þökk mun gráta þurrum tárum Baldrs bálfarar; kyks né dauðs nautk-a ek karls sonar, haldi Hel því, er hefir." En þess geta menn, at þar hafi verit Loki Laufeyjarson, er flest hefir illt gert með ásum.

Þá fór Þórr til ár þeirar, er Vimur heitir, allra áa mest. Þá spennti hann sik megingjörðum ok studdi forstreymis Gríðarvöl, en Loki helt undir megingjarðar. Ok þá er Þórr kom í miðja ána, þá óx svá mjök áin, at uppi braut á öxl honum. Þá kvað Þórr þetta: "Vax-at-tu nú, Vimr, alls mik þik vaða tíðir jötna garða í; veiztu, ef þú vex, at þá vex mér ásmegin jafnhátt upp sem himin."

En er Þórr kom til Geirröðar, þá var þeim félögum vísat fyrst í geitahús til herbergis, ok var þar einn stóll til sætis, og sat þar Þórr. Þá varð hann þess varr, at stóllinn fór undan honum upp at ræfri. Hann stakk Gríðarveli upp í raftana og lét sígast fast á stólinn. Varð þá brestr mikill, og fylgði skrækr. Þar höfðu verit undir stólinum dætr Geirröðar, Gjálp ok Greip, ok hafði hann brotit hrygginn í báðum. Þá kvað Þórr: "Einu sinni neyttak ásmegins jötna görðum í, þá er Gjalp ok Greip, dætr Geirröðar, vildu hefja mik til himins."

Í Ásgarði fyrir dyrum Valhallar stendr lundr, sá er glasi er kallaðr, en lauf hans allt er gull rautt, svá sem hér er kveðit, at: Glasir stendr með gullnu laufi fyrir Sigtýs sölum. Sá er viðr fegrstr með goðum ok mönnum.

Þessi eru hestaheiti í Þorgrímsþulu: Hrafn ok Sleipnir hestar ágætir, Valr ok Léttfeti, var þar Tjaldari, Gulltoppr ok Goti, getit heyrðak Sóta, Mór ok Lungr með Mari. Vigg ok Stúfr var með Skævaði, þegn knátti Blakkr bera, Silfrintoppr ok Sinir, svá heyrðak Fáks of getit, Gullfaxi ok Jór með goðum. Blóðughófi hét hestr, er bera kváðu öflgan Atriða; Gils ok Falhófnir, Glær ok Skeiðbrimir þar var ok Gyllis of getit.

Þessi öxnaheiti eru í Þorgrímsþulu: Gamalla öxna nöfn hefik gerla fregit, þeira Rauðs ok Hæfis; Rekinn ok Kyrr, Himinhrjótr ok Apli, Arfr ok Arfuni.

Þessir hestar eru enn talðir í Kálfsvísu: Dagr reið Drösli, en Dvalinn Móðni, Hjálmþér Háfeta, en Haki Fáki; reið bani Belja Blóðughófa, en Skævaði skati Haddingja. Vésteinn Vali, en Vifill Stúfi, Meinþjófr Mói, en Morginn Vakri, Áli Hrafni, er til íss riðu, en annarr austr und Aðilsi grár hvarfaði geiri undaðr. Björn reið Blakki, en Bjárr Kerti, Atli Glaumi, en Aðils Slungni, Högni Hölkvi, en Haraldr Fölkvi, Gunnarr Gota, en Grana Sigurðr.

Sægr heitir sár, en Simul stöng, Bil ok Hjúki bera hann. Þat er kallat, at þau sé í tungli.

Fjöturrinn heitir Gleipnir, er honum (Fenrisúlfi) heldr. Gervir váru tveir fjötrar til hans, fyrst þeir Drómi ok Læðingr, ok helt hvárgi. Þá var Gleipnir síðan gerr ór sex hlutum: Ór kattar dyn ok ór konu skeggi, ór fisks anda ok ór fugla mjólk, ór bergs rótum ok ór bjarnar sinum, ór því var hann Gleipnir gerr.

Flugu hrafnar tveir af Hnikars öxlum, Huginn til hanga, en á hræ Muninn.

Sigmundr tekr nú blóðrefilinn, ok ristu nú í milli sín helluna ok létta eigi fyrr en lokit er at rista, sem kveðit er: Ristu af magni mikla hellu Sigmundr hjörvi ok Sinfjötli.

Edda Fragment 1 Har says that he (Gylfi) will not get out unharmed unless he is wiser, and:
“Stand forward while you ask;
the one who speaks shall sit.”

Njord has a wife called Skadi, daughter of the giant Thjazi. Skadi wishes to live where her father lived—among certain mountains, in a place called Thrymheim—but Njord wishes to be near the sea. They agreed to spend nine nights in Thrymheim and then another nine at Noatun. But when Njord returned to Noatun from the mountains, he spoke this verse:
“Loathsome to me are the mountains;
I was not long upon them,
only nine nights;
the howling of wolves
seemed foul to me
beside the singing of swans.”
Then Skadi spoke this verse:
“I could not sleep
on the beds of the sea
for the bird’s clamour;
it wakes me,
coming from the sea
each morning, the gull.”

And he (Heimdall) himself also says in Heimdall’s Chant:
“I am the child of nine mothers,
I am the son of nine sisters.”

(The fourteenth goddess is) Gna. Frigg sends her into various worlds on her errands. She has a horse that runs through air and over water, called Hofvarpnir. Once, as she rode, some Vanir saw her riding through the air. Then one said:
“What flies there,
what travels there
or glides through the air?”
She answers:
“I do not fly,
though I travel
and glide through the air
on Hofvarpnir,
whom Hamskerpir sired
with Gardrofa.”

Next the Aesir sent messengers throughout the world to ask that Baldr be wept out of Hel, and all did so: people and living creatures, the earth and stones, trees and every metal . . . . As the messengers were going home, having carried out their errand well, they found a giantess sitting in a cave. She called herself Thokk. They asked her to weep Baldr out of Hel. She answers:
“Thokk will weep
with dry tears
for Baldr’s journey to the pyre;
living or dead,
the man’s son brought me no joy;
let Hel keep what she has.”
But people suppose that this was Loki, Laufey’s son, who has done the most evil among the Aesir.

Then Thor came to the river called Vimur, the greatest of all rivers. He buckled on his belt of strength and braced Grid’s staff against the current, while Loki held on beneath the belt. When Thor reached the middle of the river, it rose so high that it broke over his shoulders. Then Thor spoke this verse:
“Do not rise now, Vimur,
since I must wade through you
to the giants’ dwellings;
know that if you rise,
then my divine strength will rise
as high as heaven.”

When Thor came to Geirrod’s, he and his companions were first shown to a goat-house for lodging. There was one chair to sit on, and Thor sat there. Then he noticed that the chair was rising beneath him towards the roof. He thrust Grid’s staff up against the rafters and pressed down hard on the chair. There was a great crack, followed by a scream. Geirrod’s daughters, Gjalp and Greip, had been beneath the chair, and he had broken both their backs. Then Thor said:
“Once I used
my divine strength
in the giants’ dwellings,
when Gjalp and Greip,
Geirrod’s daughters,
wanted to lift me to heaven.”

In Asgard, before the doors of Valhalla, stands a grove called Glasir, and all its leaves are red gold, as is said here in verse:
Glasir stands
with golden leaves
before Sigtyr’s halls.
It is the fairest woodland among gods and men.

These are horse names in Thorgrim’s Lay:
Hrafn and Sleipnir,
excellent horses,
Val and Lettfeti;
Tjaldari was there,
Gulltopp and Goti;
I heard Soti named,
Mor and Lung with Mar.
Vigg and Stuf
were with Skeidvad;
Blakk could carry a warrior,
Silfrintopp and Sinir;
so I heard Fak mentioned,
Gullfaxi and Jor among the gods.
Blodughofi was the horse’s name
that they said carried
mighty Atridi;
Gils and Falhofnir,
Gler and Skeidbrimir;
Gyllir was also mentioned there.

These ox names are in Thorgrim’s Lay:
The names of ancient oxen
I have learned thoroughly,
those of Raud and Haefir;
Rekinn and Kyrr,
Himinhrjot and Apli,
Arf and Arfuni.

These horses are also listed in Kalf’s Verse:
Day rode Drosul,
and Dvalin Modnir,
Hjalmther Hafeti,
and Haki Fak;
Beli’s slayer rode
Blodughofi,
and the Haddingar’s prince
rode Skeidvad.
Vestein rode Val,
and Vifil Stuf,
Meinthjof Mor,
and Morgin Vakr,
Ali Hrafn,
when they rode onto the ice,
while another, a grey horse,
turned east beneath Adils,
wounded by a spear.
Bjorn rode Blakk,
and Bjar Kert,
Atli Glaum,
and Adils Slungnir,
Hogni Holkvir,
and Harald Folkvir,
Gunnar Goti,
and Sigurd Grani.

The tub is called Saeg,
and the pole Simul;
Bil and Hjuki carry it.
It is said that they are in the moon.

The fetter that holds him (Fenrir) is called Gleipnir. Two fetters were made for him first, Dromi and Laeding, and neither held. Then Gleipnir was made from six things:
From a cat’s footfall
and a woman’s beard,
from a fish’s breath
and birds’ milk,
from a mountain’s roots
and a bear’s sinews:
from these
Gleipnir was made.

Two ravens flew
from Hnikar’s shoulders,
Huginn to the hanged,
and Munin to the slain.

Sigmund now takes the sword, and they saw through the stone slab between them, never stopping until they have cut through it, as is said in verse:
With strength they cut
the mighty slab,
Sigmund with the sword
and Sinfjotli.

Eddubrot 1 Har säger att han (Gylfe) inte kommer helskinnad därifrån om han inte blir visare, och:
”Stå fram medan du frågar,
sitta skall den som berättar.”

Njord har en hustru som heter Skade, jätten Tjatses dotter. Skade vill ha den boning som hennes far ägde — den ligger bland några fjäll, på en plats som heter Trymheim — men Njord vill bo nära havet. De enades om att de skulle vara nio nätter i Trymheim och sedan nio till i Noatun. När Njord kom tillbaka till Noatun från fjället kvad han detta:
”Leda är mig fjällen,
inte var jag där länge,
blott nio nätter;
vargarnas tjut
tyckte jag ljöd illa
mot svanarnas sång.”
Då kvad Skade detta:
”Sova kunde jag inte
på havets bäddar
för fågelns jämmer;
mig väcker han
som kommer från havet
var morgon, måsen.”

Och vidare säger han (Heimdall) själv i Heimdalls galder:
”Nio mödrars son är jag,
nio systrars son är jag.”

(Den fjortonde asynjan är) Gna. Henne sänder Frigg till olika världar i sina ärenden. Hon har en häst som springer genom luft och över vatten och heter Hovvarpner. En gång när hon red såg några vaner hennes ritt genom luften. Då sade en av dem:
”Vad flyger där,
vad far där
eller glider genom luften?”
Hon svarar:
”Inte flyger jag,
fast jag far
och glider genom luften
på Hovvarpner,
som Hamskerper avlade
med Gardrova.”

Därefter sände asarna budbärare över hela världen för att be att Balder skulle gråtas ut ur dödsriket, och alla gjorde det: människorna och djuren och jorden och stenarna och träden och all metall . . . . När sändebuden var på hemväg och väl hade uträttat sina ärenden, fann de en jättinna som satt i en grotta. Hon kallade sig Töck. De ber henne gråta Balder ut ur Hel. Hon svarar:
”Töck skall gråta
med torra tårar
över Balders bålfärd;
varken levande eller död
hade jag glädje av gubbens son.
Hel må behålla vad hon har.”
Men folk förmodar att det var Loke, Laufeys son, som har gjort mest ont bland asarna.

Då kom Tor till den älv som heter Vimur, den största av alla älvar. Han spände då på sig sitt styrkebälte och stöttade sig med Grids stav mot strömmen, medan Loke höll i styrkebältet. När Tor kom mitt ut i älven steg vattnet så mycket att det bröt mot hans axlar. Då kvad Tor detta:
”Stig inte nu, Vimur,
ty jag måste vada över dig
på väg till jättarnas gårdar;
vet att om du stiger,
så växer min asakraft
lika högt som himlen.”

När Tor kom till Geirröd visades han och hans följeslagare först till ett gethus för att få härbärge. Där fanns en enda stol att sitta på, och där satte sig Tor. Då märkte han att stolen under honom steg upp mot taket. Han stötte Grids stav mot taksparrarna och tryckte sig hårt ned i stolen. Då hördes ett väldigt brak, följt av skrik. Under stolen hade Geirröds döttrar, Gjalp och Greip, befunnit sig, och han hade brutit ryggen på dem båda. Då kvad Tor:
”En gång
brukade jag min asakraft
i jättarnas gårdar,
när Gjalp och Greip,
Geirröds döttrar,
ville lyfta mig till himlen.”

I Asgård framför Valhalls dörrar står en lund som kallas Glaser, och allt dess löv är rött guld, såsom det kväds här:
Glaser står
med gyllene löv
framför Segertyrs salar.
Det är det vackraste trädet bland gudar och människor.

Dessa är hästnamnen i Torgrims tula:
Hrafn och Sleipner,
frejdade hästar,
Val och Lättfete,
där var Tjaldare,
Gulltopp och Gote,
Sote hörde jag nämnas,
Mor och Lung med Mar.
Vigg och Stuv
var med Skävade,
Blakk kunde bära en kämpe,
Silvrintopp och Siner,
så hörde jag Fak nämnas,
Gullfaxe och Jor hos gudarna.
Blodighove hette en häst
som sades bära
den mäktige Atride;
Gils och Falhovner,
Gler och Skeidbrimer,
där nämndes också Gyller.

Dessa oxnamn finns i Torgrims tula:
Gamla oxars
namn har jag noga hört,
Rauds och Häves;
Rekinn och Kyrr,
Himinhrjot och Aple,
Arv och Arvune.

Dessa hästar räknas också upp i Kalvs visa:
Dag red Drösul,
och Dvalin Modner,
Hjalmter Håfete,
och Hake Fak;
Beles bane red
Blodighove,
och haddingarnas furste
Skävade.
Vestein red Val,
och Vifil Stuv,
Meintjov Mor,
och Morgin Vaker,
Ale Hrafn,
när de red till isen,
men en annan grå häst
vände österut under Adils,
sårad av ett spjut.
Björn red Blakk,
och Bjar Kert,
Atle Glaum,
och Adils Slungner,
Högne Hölkver,
och Harald Fölkver,
Gunnar Gote,
och Sigurd Grane.

Säg heter sån
och Simul stången,
Bil och Hjuke bär den.
Det sägs att de finns i månen.

Fjättern som håller honom (Fenrisulven) heter Gleipner. Två fjättrar gjordes åt honom först, Drome och Leding, och ingen av dem höll. Sedan gjordes Gleipner av sex ting:
Av kattens tramp
och kvinnans skägg,
av fiskens andedräkt
och fåglarnas mjölk,
av bergets rötter
och björnens senor,
av detta gjordes Gleipner.

Två korpar flög
från Hnikars axlar,
Hugin till de hängda,
och Munin till liken.

Sigmund tar nu den blodiga klingan, och de skär nu genom hällen mellan sig och slutar inte förrän de har skurit igenom den, såsom det kväds:
Med kraft skar de
den stora hällen,
Sigmund med svärdet
och Sinfjötle.