Källtext till ”Brottstycke av kvädet om Sigurd”

Brot af Sigurðarkviðu

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

1

Elden började rasa
och jorden skälva,
och höga lågor
reste sig mot himlen;
få av furstens män
vågade där
rida genom elden
eller ta sig över den.

2

Sigurd drev Grane
fram med svärdet;
elden slocknade
inför ädlingen,
alla lågor sjönk
inför den ärelystne,
han som svingade den blanka klinga
som Regin hade ägt.
-- -- --
Brynhild sade:

3

”Sigurd dräpte ormen,
och det skall sedan
ingen glömma,
så länge människor lever;
men din bror
vågade varken
rida genom elden
eller ta sig över den.”
-- -- --

4

Ut gick Sigurd
från samtalet,
männens trogne vän,
och böjde sig ned,
så att den stridslystnes
järnvävda skjorta
började brista
längs sidorna.
-- -- --
Högne sade:

5

”[Vad har Sigurd
gjort för] ont,
eftersom du vill ta
den tappres liv?”
Gunnar sade:

6

”Sigurd har svurit
eder till mig,
svurit eder,
alla falska;
han svek mig då,
när han borde ha varit
den ende som troget
höll alla eder.”
Högne sade:

7

”Brynhild har eggat dig
med hat att göra ont,
att vålla
sorg och skada;
hon unnar inte Gudrun
ett gott äktenskap,
eller dig att sedan
njuta av hennes kärlek.”

8

Somliga stekte varg,
somliga skar orm,
somliga gav Guttorm
av vargens kött;
innan de kunde,
lystna efter illdåd,
bära hand
på den kloke mannen.

9

Sigurd blev dräpt
söder om Rhen;
en korp i ett träd
ropade högt:
”Atle skall rödfärga
sina eggar med ert blod;
eder skall snärja er,
ni som vållar dråp.”

10

Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och detta var orden
hon allra först sade:
”Var är nu Sigurd,
männens herre,
eftersom mina fränder
rider före honom?”

11

Endast Högne
gav henne svar:
”Vi har huggit Sigurd
i stycken med svärd;
den grå hästen står alltjämt böjd
över den döde fursten.”

12

Då sade Brynhild,
Budles dotter:
”Må ni njuta väl
av vapen och land;
Sigurd ensam
skulle ha rått över allt,
om han bara hade fått
leva lite längre.

13

Det hade inte varit skäligt
att han så fick råda
över Gjukes arv
och goternas skara,
när han hade avlat
fem stridslystna söner
att härska
över folket.”

14

Då skrattade Brynhild
– hela gården dånade –
en enda gång
av hela sitt hjärta:
”Länge skall ni njuta
av land och undersåtar,
sedan ni lät den tappre
fursten falla.”

15

Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
”Du säger mycket
som är förfärligt;
må onda makter ta Gunnar,
Sigurds baneman;
det hatfyllda sinnets
verk skall hämnas.”

16

Kvällen hade lidit,
mycket hade druckits,
då talades på alla håll
fagra ord;
alla somnade
när de kom i säng,
Gunnar ensam vakade
längre än alla andra.

17

Han rörde inte foten,
han sade inte mycket;
härförgöraren
började tänka på
vad de båda
hade sagt till deras ofärd,
korpen och örnen,
när de red hem.

18

Brynhild vaknade,
Budles dotter,
sköldungarnas dis,
strax före gryningen:
”Egga mig eller avråd mig
– sorgen är vållad –
från att berätta min sorg
eller låta det vara.”

19

Alla teg
vid dessa ord;
få förstod
kvinnans beteende,
när hon gråtande
började berätta
vad hon skrattande
hade bett männen om:

20

”Jag tyckte mig, Gunnar,
drömma något grymt:
allt var dött i salen,
min bädd var kall;
och du, furste, red
berövad all glädje,
bunden med bojor,
in bland fiender;
så skall hela er
niflungasläkt
mista sin kraft;
ni har brutit era eder.

21

Minns du inte, Gunnar,
helt och fullt det,
att ni båda lät blodet
rinna i samma fotspår?
Nu har du lönat honom
med ont för allt,
när han ville se dig
främst bland män.

22

Det visade sig då,
när han modigt
hade ridit till mig
för att fria,
hur härförgöraren
tidigare hade hållit
sina eder
till den unge fursten.

23

Sårstaven, omlindad
med guld, lät
den högt aktade kungen
ligga mellan oss;
med eld var eggarna
formade utanpå,
men med giftdroppar
bestrukna inuti.”
Om Sigurds död
Här berättas i denna kväda om Sigurds död, och här framställs det som om de dräpte honom ute, men somliga säger att de dräpte honom inne, sovande i sin säng. Men tyskar säger att de dräpte honom ute i skogen, och i den gamla Gudrunkvädan sägs att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tinget när han blev dräpt. Men alla säger samstämmigt att de svek hans tillit och angrep honom där han låg, oförberedd.