Källtext till ”Balders drömmar”

Senn váru æsir
allir á þingi
ok ásynjur
allar á máli,
ok um þat réðu
ríkir tívar,
hví væri Baldri
ballir draumar.

Upp reis Óðinn,
alda gautr,
ok hann á Sleipni
söðul of lagði;
reið hann niðr þaðan
niflheljar til;
mætti hann hvelpi,
þeim er ór helju kom.

Sá var blóðugr
um brjóst framan
ok galdrs föður
gól of lengi;
fram reið Óðinn,
foldvegr dunði;
hann kom at hávu
Heljar ranni.

Þá reið Óðinn
fyrir austan dyrr,
þar er hann vissi
völu leiði;
nam hann vittugri
valgaldr kveða,
unz nauðig reis,
nás orð of kvað:

"Hvat er manna þat
mér ókunnra,
er mér hefir aukit
erfitt sinni?
Var ek snivin snævi
ok slegin regni
ok drifin döggu,
dauð var ek lengi."
Óðinn kvað:

"Vegtamr ek heiti,
sonr em ek Valtams;
segðu mér ór helju,
ek mun ór heimi:
Hveim eru bekkir
baugum sánir,
flet fagrlig
flóuð gulli?"
Völva kvað:

"Hér stendr Baldri
of brugginn mjöðr,
skírar veigar,
liggr skjöldr yfir,
en ásmegir
í ofvæni;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja."
Óðinn kvað:

"Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverr mun Baldri
at bana verða
ok Óðins son
aldri ræna?"
Völva kvað:

"Höðr berr hávan
hróðrbaðm þinig,
hann mun Baldri
at bana verða
ok Óðins son
aldri ræna;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja."
Óðinn kvað:

"Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverr mun heift Heði
hefnt of vinna
eða Baldrs bana
á bál vega?"
Völva kvað:

Rindr berr Vála
í vestrsölum,
sá mun Óðins sonr
einnættr vega:
hönd of þvær
né höfuð kembir,
áðr á bál of berr
Baldrs andskota;
nauðug sagðak,
nú mun ek þegja."
Óðinn kvað:

"Þegj-at-tu, völva,
þik vil ek fregna,
unz alkunna,
vil ek enn vita:
Hverjar ro þær meyjar,
er at muni gráta
ok á himin verpa
halsa skautum?"
Völva kvað:

"Ert-at-tu Vegtamr,
sem ek hugða,
heldr ertu Óðinn,
aldinn gautr."
Óðinn kvað:
"Ert-at-tu völva
né vís kona,
heldr ertu þriggja
þursa móðir."
Völva kvað:

"Heim ríð þú, Óðinn,
ok ver hróðigr,
svá komir manna
meir aftr á vit,
er lauss Loki
líðr ór böndum
ok ragna rök
rjúfendr koma."

Once were the gods together met,
And the goddesses came and council held, And the far-famed ones the truth would find,
Why baleful dreams to Baldr had come.

Then Othin rose, the enchanter old,
And the saddle he laid on Sleipnir's back;
Thence rode he down to Niflhel deep,
And the hound he met that came from hell.

Bloody he was on his breast before,
At the father of magic he howled from afar;
Forward rode Othin, the earth resounded
Till the house so high of Hel he reached.

Then Othin rode to the eastern door,
There, he knew well, was the wise-woman's grave;
Magic he spoke and mighty charms,
Till spell-bound she rose, and in death she spoke:

"What is the man, to me unknown,
That has made me travel the troublous road?
I was snowed on with snow, and smitten with rain,
And drenched with dew; long was I dead."

Othin spake: 6.
"Vegtam my name, I am Valtam's son;
Speak thou of hell, for of heaven I know:
For whom are the benches bright with rings,
And the platforms gay bedecked with gold?"

The Wise-Woman spake: 7.
"Here for Baldr the mead is brewed,
The shining drink, and a shield lies o'er it;
But their hope is gone from the mighty gods.
Unwilling I spake, and now would be still."

Othin spake: 8.
"Wise-woman, cease not! I seek from thee
All to know that I fain would ask:
Who shall the bane of Baldr become,
And steal the life from Othin's son?"

The Wise-Woman spake: 9.
"Hoth thither bears the far-famed branch,
He shall the bane of Baldr become,
And steal the life from Othin's son.
Unwilling I spake, and now would be still."

Othin spake: 10.
"Wise-woman, cease not! I seek from thee
All to know that I fain would ask:
Who shall vengeance win for the evil work,
Or bring to the flames the slayer of Baldr?"

The Wise-Woman spake: 11.
"Rind bears Vali in Vestrsalir,
And one night old fights Othin's son; His hands he shall wash not, his hair he shall comb not,
Till the slayer of Baldr he brings to the flames.
Unwilling I spake, and now would be still."

Othin spake: 12.
"Wise-woman, cease not! I seek from thee
All to know that I fain would ask:
What maidens are they who then shall weep,
And toss to the sky the yards of the sails?"

The Wise-Woman spake: 13.
"Vegtam thou art not, as erstwhile I thought;
Othin thou art, the enchanter old."
Othin spake:
"No wise-woman art thou, nor wisdom hast;
Of giants three the mother art thou."

The Wise-Woman spake: 14.
"Home ride, Othin, be ever proud;
For no one of men shall seek me more Till Loki wanders loose from his bonds,
And to the last strife the destroyers come."

Tillsammans var asarna
alla på ting
och asynjorna
alla till rådslag,
och om detta rådgjorde
de mäktiga gudarna:
varför Balder hade
så onda drömmar.

Upp steg Oden,
människornas skapare,
och på Sleipner
lade han sadel;
han red därifrån ner
till Nifelhel;
han mötte en hund,
som kom från Hel.

Den var blodig
framtill på bröstet
och mot galderns fader
ylade den länge;
fram red Oden,
marken dånade;
han kom till Hels
höga sal.

Då red Oden
öster om dörren,
där han visste
att völvans grav låg;
för den trollkunniga började han
sjunga en dödsgalder,
tills hon motvilligt reste sig
och talade med ett liks ord:

”Vem är denne man,
som jag inte känner,
som har ålagt mig
en mödosam färd?
Jag var täckt av snö
och piskad av regn
och dränkt i dagg,
länge var jag död.”
Oden sade:

”Vegtam heter jag,
Valtams son är jag;
berätta du om Hel,
jag skall berätta om världen:
Åt vem är bänkarna
beströdda med ringar,
de vackra sätena
överhöljda med guld?”
Völvan sade:

”Här står åt Balder
färdigbryggt mjöd,
den klara drycken,
en sköld ligger över,
men asarnas söner
är i förtvivlan;
motvilligt talade jag,
nu skall jag tiga.”
Oden sade:

”Tig inte, völva,
dig vill jag fråga,
tills allt är känt,
mer vill jag veta:
Vem skall bli
Balders bane
och beröva Odens son
livet?”
Völvan sade:

”Höder bär dit
en hög, frejdad gren,
han skall bli
Balders bane
och beröva Odens son
livet;
motvilligt talade jag,
nu skall jag tiga.”
Oden sade:

”Tig inte, völva,
dig vill jag fråga,
tills allt är känt,
mer vill jag veta:
Vem skall på Höder
hämnas illdådet
eller dräpa Balders bane
för bålet?”
Völvan sade:

”Rind föder Vale
i västerns salar,
den sonen till Oden skall dräpa
blott en natt gammal:
han tvättar inte handen
och kammar inte håret,
förrän han bär på bålet
Balders fiende;
motvilligt talade jag,
nu skall jag tiga.”
Oden sade:

”Tig inte, völva,
dig vill jag fråga,
tills allt är känt,
mer vill jag veta:
Vilka är de mör
som gråter efter behag
och kastar mot himlen
sina halsdukars flikar?”
Völvan sade:

”Du är inte Vegtam,
som jag trodde,
utan du är Oden,
den gamle skaparen.”
Oden sade:
”Du är ingen völva
och ingen vis kvinna,
utan du är mor
till tre tursar.”
Völvan sade:

”Rid hem, Oden,
och var stolt;
må ingen bland män
mer söka mig förrän
Loke går fri
ur sina bojor
och till gudarnas undergång
förgörarna kommer.”