Källtext till ”Den grönländska sången om Atle”

Atlamál in grænlenzku

Här kan du läsa verket på de språk som finns tillgängliga. Byt text med knapparna ovan – ditt val sparas och används på alla webbplatsens källtextsidor.

AI-översättning till svenska från fornnordiskan, med stöd av den engelska översättningen.

1

Folk har hört om de ogärningar
som män förr begick,
när de samlades till rådslag;
få fick gagn av det.
De förde hemliga samtal,
sedan fick de lida för dem,
liksom Gjukes söner,
som blev svikna i sin tillit.

2

Ödet drev furstarna framåt
– dödsdömda skulle inte slippa undan –,
illa rådde Atle,
fast han ägde förstånd;
han fällde sitt starka stöd,
vållade sig själv stor sorg,
sände genast bud
att svågrarna snart skulle komma.

3

Klok var husfrun,
hon brukade sitt förstånd;
hon hörde vad orden innebar,
det de sade i lönndom.
Den kloka var rådvill,
hon ville hjälpa dem;
över havet måste hon segla,
men själv kunde hon inte komma loss.

4

Hon började rista runor,
men Vinge förvanskade dem
– han skyndade på ofärden –,
innan han lämnade dem vidare.
Sedan färdades
Atles sändebud
över Limfjorden,
där de tappra bodde.

5

De bjöd frikostigt på öl
och tände eldar,
anade inget svek
när gästerna hade kommit.
De tog emot gåvorna
som den vänligt sinnade sände,
hängde dem på en stolpe
och trodde inte att det betydde något.

6

Då kom Kostbera,
Högnes hustru,
en mycket omtänksam kvinna,
och hälsade dem båda.
Glad var också Glaumvör,
som Gunnar hade till hustru;
den kloka saknade inte omsorg,
hon sörjde för gästernas behov.

7

De bjöd Högne hem till sig,
om han då hellre ville fara;
sveket låg i öppen dag,
om de hade varit på sin vakt.
Gunnar lovade då att fara,
om Högne ville;
Högne sade inte nej
till vad den andre beslöt.

8

De frejdade kvinnorna bar fram mjöd,
rikligt bjöds av allt;
många horn gick runt,
tills de tyckte att de druckit nog.

9

Husfolket redde bäddar
så bekvämt de kunde.
Kostbera var kunnig,
hon förstod att tyda runor,
granskade skrifttecknen
vid eldens klara sken.
Hon fick hålla tungan
mot båda gommarna;
så förvrängda var de
att de var svåra att tyda.

10

Sedan gick hon och Högne
till sin säng.
Den ädla kvinnan drömde,
hon dolde ingenting,
den kloka berättade för fursten
så snart hon vaknade:

11

”Du gör dig redo att fara hemifrån, Högne,
lyssna till goda råd;
få kan genomskåda allt,
far en annan gång.
Jag tydde runorna åt dig
som din syster ristade;
den strålande har inte bjudit dig
att komma denna gång.

12

En sak förundrar mig mest,
jag kan ännu inte förstå
vad som kom åt den kloka,
när hon ristade så förvirrat.
Ty så antyddes det,
som om därunder låg
er bådas död,
om ni kom för snart.
Kvinnan har missat en runa,
eller också har andra vållat det.”
Högne sade:

13

”Alla kvinnor anar ont,
jag känner inte sådant;
jag vill inte söka efter det,
om vi inte måste löna det.
Kungen kommer att skänka oss
glödrött guld;
jag räds aldrig,
även om vi hör om hot.”
Kostbera sade:

14

”Ni kommer att gå osäkert,
om ni beger er dit;
ingen kärleksfull välkomst
får ni denna gång.
Jag drömde, Högne,
jag döljer det inte;
det kommer att gå er emot,
annars är min fruktan falsk.

15

Jag tyckte att ditt täcke
brann i elden,
att höga lågor slog
rakt genom mitt hus.”
Högne sade:

16

”Här ligger linnekläder
som ni föga bryr er om;
de kommer snart att brinna,
det var dem du såg som ett täcke.”
Kostbera sade:

17

”Jag tyckte att en björn kom in här,
bröt upp stockarna,
skakade ramarna så
att vi blev rädda;
många av oss hade han i gapet,
så att vi inget förmådde.
Där var också ett trampande
som alls inte var ringa.”
Högne sade:

18

”Oväder kommer att växa fram,
snart blir det häftigt;
du tyckte dig se en isbjörn,
det blir storm från öster.”
Kostbera sade:

19

”Jag tyckte att en örn flög in här
längs hela huset;
det bådar oss långvarig olycka,
han stänkte blod över oss alla.
Av hans hotfullhet tyckte jag
att det var Atles hamn.”
Högne sade:

20

”Vi slaktar snart,
då får vi se blod;
ofta bådar det oxar
när man drömmer om örnar.
Atles sinne är ärligt,
vad du än drömmer.”
De lät saken bero,
allt tal tar slut.

21

De högborna vaknade,
där gick det likadant till;
Glaumvör anade
att drömmarna bådade ofärd
– – – med Gunnar
att välja två vägar.
Glaumvör sade:

22

”Jag tyckte att en galge rests åt dig,
att du gick för att hängas,
att ormar åt dig,
att jag fann dig levande;
gudarnas undergång kom.
Tyd vad det kan betyda.”
Gunnar sade:

23

. . . . . . . . . . .
Glaumvör sade:

24

”Jag tyckte att ett blodigt svärd
drogs ur din skjorta
– svårt är det att berätta
en sådan dröm för sin make –,
jag tyckte att ett spjut stod
rakt genom din kropp,
vargar ylade
vid båda ändarna.”
Gunnar sade:

25

”Hundar springer där,
börjar skälla högt;
ofta bådar hundars larm
att spjut ska flyga.”
Glaumvör sade:

26

”Jag tyckte att en å rann in här
längs hela huset,
vrålade i raseri,
störtade över bänkarna,
bröt benen på er,
er båda bröder här;
vattnet vek inte undan.
Det måste båda något.”
Gunnar sade:

27

. . . . . . . . . . .
Glaumvör sade:

28

”Jag tyckte att döda kvinnor
kom hit i natt;
de var illa klädda,
ville välja dig,
bjöd dig att skynda
till sina bänkar.
Jag säger att dina diser
har mist sin kraft.”
Gunnar sade:

29

”För sent är det att tala,
så är det nu beslutat;
jag avstår ändå inte från färden,
nu när jag tänkt fara.
Mycket talar för
att vi får korta liv.”

30

De såg att det ljusnade,
sade sig vara redo,
reste sig alla upp;
de andra avrådde dem.
Fem for tillsammans,
dubbelt så många
huskarlar fanns där;
det var illa betänkt.
Snävar och Solar,
Högnes söner var de;
Orkning hette han
som också följde dem.
Glad var sköldens träd,
hans hustrus bror.

31

De fagerklädda följde med,
tills fjorden skilde dem åt;
ständigt avrådde de ljusa kvinnorna,
men männen lät sig inte bevekas.

32

Glaumvör tog till orda,
Gunnars hustru;
hon talade till Vinge
så som hon fann skäligt:
”Jag vet inte om ni återgäldar
vår välvilja som vi önskar;
en gästs ankomst är en ogärning,
om något ont sker genom den.”

33

Då svor Vinge,
föga skonade han sig själv:
”Må jättarna ta honom,
om han ljög för er,
galgen ta honom hel och hållen,
om han tänkte bryta freden.”

34

Bera tog till orda,
med vänlighet i sinnet:
”Segla lyckliga
och vinn seger;
må det gå som jag önskar,
ingen kan förneka det.”

35

Högne svarade,
han ville sina närmaste väl:
”Fatta mod, ni kloka,
hur det än går.
Många säger sådant,
men det slår ofta fel;
för många betyder det föga
hur de följs hemifrån.”

36

Sedan såg de på varandra,
tills de försvann ur sikte;
då tror jag ödet skilde dem,
deras vägar gick isär.

37

De mäktiga började ro,
slet kölen nästan itu,
stötte med ryggarnas kraft,
tog i allt häftigare;
årtullarnas band brast,
årtullarna bröts,
de förtöjde inte skeppet
innan de lämnade det.

38

En liten bit längre fram
– jag ska berätta slutet –
såg de gården stå
som Budle hade ägt.
Högt knakade grindarna
när Högne stötte mot dem.

39

Då sade Vinge ord
som hellre varit osagda:
”Håll er längre från huset
– svek väntar den som kommer hit;
snart har jag bränt er,
strax ska ni huggas ner.
Vänligt bad jag er komma,
men svek låg under –,
eller vänta här borta
medan jag timrar er galge.”

40

Högne svarade då,
han tänkte knappast vika,
fruktade ingenting
av det han måste möta:
”Försök inte skrämma oss,
låt sällan sådant höras;
om du fortsätter tala,
förlänger du ditt eget lidande.”

41

De stötte omkull Vinge
och slog ihjäl honom,
högg med yxorna
medan han ännu kippade efter andan.

42

Atle och hans män samlades
och tog på sig brynjor,
gick fram så rustade,
med gårdsplanen emellan.
De slungade ord mot varandra,
alla lika vredgade:
”För länge sedan beslöt vi
att beröva er livet.”

43

”Illa ser det ut för er,
om ni beslöt det förut
men ändå står oförberedda;
vi har redan fällt en,
slagit honom till döds,
en som hörde till er skara.”

44

Rasande blev de då,
när de hörde de orden,
rörde snabbt fingrarna
och grep om bågsträngarna,
sköt skarpa skott
och skyddade sig med sköldar.

45

Då kom budskap in
om vad de gjorde där ute,
krigarna framför hallen;
de hörde en träl berätta.

46

Handlingskraftig blev Gudrun då,
när hon hörde om sorgen;
prydd med halskedjor
slet hon av sig dem alla,
slungade silvret så
att ringarna brast sönder.

47

Sedan gick hon ut,
slog dörrarna på vid gavel,
gick utan fruktan
och hälsade de anlända välkomna.
Hon vände sig till niflungarna,
det var hennes sista hälsning;
sanning följde hennes ord,
hon sade mycket mer:

48

”Jag sökte rädda er
genom att avråda er från färden;
ingen står emot ödet,
och ändå måste ni komma hit.”
Hon talade förståndigt
om att de borde försonas;
inget kom till stånd,
alla sade nej.

49

Då såg den högborna
att de kämpade hårt,
beslöt sig för djärva dåd
och kastade av sig manteln.
Hon grep ett blottat svärd
och värnade frändernas liv;
inte var hon mild i striden,
där hennes händer tog i.

50

Gjukes dotter lät
två kämpar falla;
hon högg Atles bror,
honom fick de sedan bära.
Så gick hon fram i striden
att hon högg foten undan honom.

51

En annan högg hon
så att han aldrig reste sig;
honom sände hon till Hel,
inte darrade hennes händer.

52

De kämpade en kamp
som blev vida omtalad;
det överträffade allt annat,
det Gjukes barn utförde.
Så sades niflungarna,
så länge de själva levde,
föra striden med svärd,
slita brynjor sönder,
hugga hjälmar
så som deras mod förmådde.

53

Häftigast stred de om morgonen,
tills det led mot middag,
hela gryningen
och dagens första timmar.
Innan striden var slut
flöt vallen av blod;
arton hade fallit
innan de blev övermannade:
Beras båda söner
och hennes bror.

54

Den tappre började tala,
fast han var vred:
”Illa är det att se sig om,
det är ert fel.
Vi var trettio,
stridsdugliga kämpar;
elva lever vi kvar,
det har tunnats ut bland oss.

55

Fem bröder var vi
när vi miste Budle;
nu har Hel hälften,
och två ligger nedhuggna.

56

Mäktiga svågrar fick jag,
det kan jag inte dölja,
en olycksbringande hustru,
det får jag ingen glädje av.
Sällan har vi haft ro
sedan du kom i vår vård;
jag har berövats fränder,
ofta blivit sviken på rikedom,
ni sände min syster till Hel,
det smärtar mig mest.”
Gudrun sade:

57

»Det nämner du, Atle,
så gjorde du förr:
du tog min mor
och mördade för skatternas skull,
din kloka kusin
svalt du ihjäl i en håla.
Det tycker jag är löjligt,
att du räknar upp dina sorger;
jag tackar gudarna
för att det går dig illa.»
Atle sade:

58

»Jag eggar er, jarlar,
att öka den stora sorgen
hos den ståtliga kvinnan,
det vill jag se.
Sträva och kämpa så
att Gudrun gråter;
måtte jag få se
att hon inte längre trivs.

59

Ta nu Högne
och flå honom med kniven,
skär ut hans hjärta,
gör er redo för det.
Den bistre Gunnar
ska ni fästa på galgen;
våga er på det dådet,
ge honom åt ormarna.»
Högne sade:

60

»Gör som du behagar,
glad ska jag vänta på det;
tapper ska du finna mig,
jag har prövats hårdare förr.
Vi höll dig stången
så länge vi var oskadda;
nu är vi så sårade
att du själv kan råda.»

61

Detta sade Beite,
som var Atles förvaltare:
»Låt oss ta Hjalle
och skona Högne;
klokt gör vi då halva arbetet,
han är född att dö.
Han lever ändå inte länge,
lat ska han alltid kallas.»

62

Grytvaktaren blev rädd,
stannade inte längre på sin plats,
började snyfta
och klättrade upp på varje bjälke.
Han sade sig fara illa av deras strid,
när han skulle plikta för deras möda,
och kallade sin dag sorglig,
då han måste dö ifrån svinen
och all den goda mat
som han förut hade haft.

63

De tog Budles kock
och drog kniven mot honom.
Den usle trälen skrek
innan han kände spetsen.
Han sade sig ha tid
att gödsla gårdarna väl,
utföra det uslaste arbetet,
om han fick slippa undan.
Glad skulle Hjalle ändå vara,
om han fick behålla livet.

64

Högne tänkte på detta
– få skulle göra så –
att be för den ofrie,
så att han slapp undan:
»Jag säger att det kostar mig mindre
att genomgå denna lek.
Varför skulle vi här vilja
lyssna på det där skrikandet?»

65

De grep den ädle;
nu fanns ingen möjlighet
för de modiga männen
att längre fördröja dådet.
Då skrattade Högne,
det hörde dagens söner;
så väl kunde han kämpa,
väl uthärdade han plågan.

66

Gunnar tog harpan,
rörde den med tårna;
så kunde han spela
att kvinnorna grät,
och männen snyftade,
de som hörde allra bäst.
Mäktigt gav han sitt bud;
takbjälkarna brast itu.

67

Då dog de ädla,
det var ännu tidigt på dagen;
till sist lät de
sin bragdkonst leva vidare.

68

Atle tyckte sig mäktig,
han steg över dem båda,
förkunnade den kloka hennes sorg
och började förebrå henne:
»Nu är det morgon, Gudrun,
du har mist dem som stod dig nära;
delvis har du dig själv att skylla
för att det har gått så.»
Gudrun sade:

69

»Glad är du, Atle,
du går och förkunnar dråpen.
Du kommer att ångra dig
om du får pröva allt.
Detta arv ska bli kvar,
det kan jag säga dig:
olyckan lämnar dig aldrig,
om inte också jag dör.»
Atle sade:

70

»Det kan jag avvisa,
jag ser en annan utväg,
långt mer skonsam
– ofta förkastar vi det goda –:
jag ska trösta dig med trälar,
med utsökta dyrbarheter,
med snövitt silver,
allt som du själv vill.»
Gudrun sade:

71

»Det finns inget hopp om det,
jag vill avvisa det.
Jag bröt förlikningar
när mina sorger var mindre.
Förr ansågs jag grym,
nu ska det bli värre;
jag vågade mig på allt
så länge Högne levde.

72

Vi växte upp
i samma hus,
lekte många lekar
och växte i lunden.
Grimhild gav oss
guld och halsband.
Mina bröders död ska du
aldrig kunna gottgöra,
eller uträtta något
som gör mig tillfreds.

73

Kvinnors villkor krossas
av männens övermakt.
Trädets krona böjer sig
om grenarna försvinner;
trädet börjar luta
om roten huggs av undertill.
Nu kan du ensam, Atle,
råda över allt här.»

74

Stor var oförsiktigheten
när kungen trodde henne;
uppenbar var listen,
om han hade aktat sig.
Slug var då Gudrun,
hon kunde dölja sin tanke i ord;
hon gjorde sin uppsyn glad,
hon spelade med två sköldar.

75

Hon ordnade ett ölgille
för att hedra sina bröders minne;
Atle sade sig också vilja
göra detsamma för de sina.

76

Detta gjorde de färdigt,
drycken bereddes.
Det blev en sammankomst
med mycket stort larm.
Hård var den stolta kvinnan,
hon ansatte Budles ätt;
hon ville på sin make
ta en väldig hämnd.

77

Hon lockade till sig de små
och lade dem vid stocken.
De djärva blev förskräckta
men grät ändå inte;
de gick i sin mors famn
och frågade vad som nu skulle ske.
Gudrun sade:

78

»Fråga inte mer,
jag tänker döda er båda;
länge har jag haft lust
att bespara er ålderdomen.»
Pojkarna sade:
»Offra barnen som du vill,
ingen hindrar det.
Kort blir rons tid efter vreden,
om du prövar det till fullo.»

79

Den stridskloka gjorde slut
på brödernas barndom;
hon handlade obarmhärtigt,
skar halsen av dem båda.
Sedan frågade Atle
vart hans pojkar
hade gått för att leka,
när han inte såg dem någonstans.
Gudrun sade:

80

»Jag tänker gå vidare
och berätta för Atle;
jag ska inte dölja något för dig,
jag, Grimhilds dotter.
Föga ska det glädja dig, Atle,
om du får veta allt.
Du väckte stor olycka
när du dräpte mina bröder.

81

Mycket sällan har jag sovit
sedan de föll.
Jag hotade dig med hårda ting,
nu har jag påmint dig om dem.
Du talade till mig om morgonen,
den minns jag ännu väl;
nu är det också afton,
och samma bud får du höra.

82

Dina söner har du
mist, som du minst borde.
Deras skallar, ska du veta,
har använts till ölskålar.
Så drygade jag ut din dryck,
jag blandade i deras blod.

83

Jag tog deras hjärtan
och stekte dem på spett,
räckte dig dem sedan,
sade att de var kalvhjärtan.
Ensam gjorde du slut på dem,
lät ingenting bli kvar;
du tuggade ivrigt,
litade väl på kindtänderna.

84

Nu vet du om dina barn;
få ber om något värre.
Jag svarar för min del,
men skryter ändå inte.»
Atle sade:

85

»Grym var du, Gudrun,
som kunde göra så:
med dina barns blod
blanda min dryck.
Du har utplånat dina fränder,
som du minst borde;
också för mig själv lämnar du
föga tid mellan olyckorna.»
Gudrun sade:

86

»Ännu ville jag gärna
dräpa dig själv.
Sällan behandlas en sådan kung
illa nog.
Förr hade du begått
vad ingen visste någon motsvarighet till
av dårskap och grymhet
i denna värld.
Nu har du också lagt till
det vi nyss hörde om;
du grep dig an ett väldigt brott,
du har ordnat ditt eget gravöl.»
Atle sade:

87

»Du ska brännas på bål
och först stenas;
då har du vunnit
det du alltid har bett om.»
Gudrun sade:
»Spå dig själv sådana
sorger tidigt i morgon;
med en skönare död vill jag
gå till ett annat ljus.»

88

De satt tillsammans,
sände varandra onda tankar,
kastade hätska ord mot varandra,
ingen av dem fann ro.
Hatet växte hos Hniflung,
han tänkte på stora dåd,
lät Gudrun veta
att han var förbittrad på Atle.

89

Hon kom att tänka på
vad Högne hade fått utstå;
hon sade att det vore lycka för honom
om han fick hämnd.
Då blev Atle dödligt sårad,
det dröjde inte länge;
Högnes son högg honom
och Gudrun själv.

90

Den tappre började tala,
rycktes ur sömnen,
kände snart sina sår,
sade att förband inte behövdes:
»Säg mig hela sanningen,
vem högg Budles son?
Jag är inte lindrigt tilltygad,
jag ser inget hopp om livet.»
Gudrun sade:

91

»Inget ska Grimhilds dotter
dölja för dig.
Jag säger mig vara orsaken
till att ditt liv tar slut,
och till en del Högnes son,
när såren plågar dig.»
Atle sade:

92

»Du har vågat dig på dråp,
fast det inte var tillbörligt.
Illa är att svika en vän
som litar fullt på dig.
På uppmaning for jag hemifrån
för att fria till dig, Gudrun.

93

Som änka prisades du,
du sades vara storslagen.
Förväntningen visade sig sann
när vi fick pröva den.
Du for hit hem,
en här av män följde oss;
allt var ståtligt
på vår färd.

94

Mycket fanns där av allt
som hedrar högborna män.
Vi hade boskap i mängd,
vi levde i överflöd;
där fanns stor rikedom,
många fick del av den.

95

Jag gav den frejdade brudgåva,
en mängd dyrbarheter att ta emot,
trettio trälar,
sju goda trälkvinnor.
Sådant skänkte heder,
men silvret var ännu mer.

96

Du låtsades tycka att allt
var som ingenting,
så länge de länder fanns
som Budle lämnade mig.
Så undergrävde du mig,
lät mig inte få min del.
Din svärmor lät du
ofta sitta gråtande;
sedan fann jag ingen
helhjärtad kärlek mellan oss makar.»
Gudrun sade:

97

»Nu ljuger du, Atle,
fast jag föga går in på det.
Sällan var jag foglig,
men du gick också långt.
Ni bröder stred som unga,
sådde split mellan er.
Hälften gick till Hel
ur ditt hus.
Allt gick i spillror
som skulle ha varit till gagn.

98

Vi var tre syskon,
ansågs obevekliga,
for från landet,
följde Sigurd.
Vi lät skeppen löpa,
var och en styrde sitt skepp;
vi strävade efter lyckan
tills vi kom österut.

99

Först dräpte vi en kung,
tog oss land där.
Hersar underkastade sig oss,
det vittnade om fruktan.
Vi hämtade ur skogen
dem vi ville se fria från skuld;
vi gjorde den rik
som ingenting ägde.

100

Den hunniske dog,
snart gick då lyckan under.
En tung sorg var det för en ung kvinna
att få heta änka.
Det tycktes en levande plåga
att komma till Atles hus.
Förut hade jag en kämpe till man,
svår var den förlusten.

101

Aldrig kom du från ett ting,
såvitt vi hörde,
där du förlikte en tvist
eller kuvade andra.
Alltid ville du vika undan
och aldrig hålla stånd,
låta saken ligga stilla,
-- -- -- -- -- --»
Atle sade:

102

»Nu ljuger du, Gudrun,
föga ska det förbättra
någonderas lott;
vi har alla lidit förlust.
Gör nu, Gudrun,
av din godhet
oss båda till heder
när jag bärs ut.»
Gudrun sade:

103

»Jag ska köpa ett skepp
och en målad kista,
vaxa svepningen väl
för att hölja din kropp,
sörja för allt som behövs,
som om vi höll varandra kära.»

104

Då blev Atle ett lik,
frändernas sorg blev större.
Den högborna uppfyllde
allt hon hade lovat.
Den kloka Gudrun ville
ge sig av och ta sitt liv;
men dagarna drog ut på tiden,
hon dog en annan gång.

105

Lycklig är hädanefter var och en
som kan föda sådana
barn till stordåd
som Gjuke fick.
Leva vidare ska
i varje land
deras trotsiga ord,
varhelst människor hör dem.