Källtext till ”Kvädet om Atle”

Atli sendi
ár til Gunnars
kunnan segg at ríða,
Knéfröðr var sá heitinn;
at görðum kom hann Gjúka
ok at Gunnars Höllu,
bekkjum aringreypum
ok at bjóri svásum.

Drukku þar dróttmegir,
en dyljendr þögðu,
vín í valhöllu,
vreiði sásk þeir Húna;
kallaði þá Knéfröðr
kaldri röddu,
seggr inn suðræni
sat hann á bekk háum:

"Atli mik hingat sendi
ríða erendi
mar inum mélgreypa
myrkvið inn ókunna,
at biðja yðr, Gunnarr,
at it á bekk kæmið
með hjalmum aringreypum
at sækja heim Atla.

Skjöldu kneguð þar velja
ok skafna aska,
hjalma gullroðna
ok Húna mengi,
silfrgyllt söðulklæði,
serki valrauða,
dafar darraðar,
drösla mélgreypa.

Völl lézk ykkr ok mundu gefa
víðrar Gnitaheiðar,
af geiri gjallanda
ok af gylltum stöfnum,
stórar meiðmar
ok staði Danpar,
hrís þat it mæra,
er meðr Myrkvið kalla."

Höfði vatt þá Gunnarr
ok Högna til sagði:
"Hvat ræðr þú okkr, seggr inn æri,
alls vit slíkt heyrum?
Gull vissa ek ekki
á Gnitaheiði,
þat er vit ættim-a
annat slíkt.

Sjau eigum vit salhús
sverða full,
hverju eru þeira
hjölt ór gulli;
minn veit ek mar beztan,
en mæki hvassastan,
boga bekksæma,
en brynjur ór gulli,
hjalm ok skjöld hvítastan
kominn ór höll Kíars,
einn er minn betri
en sé allra Húna."
Högni kvað:

"Hvat hyggr þú brúði bendu,
þá er hon okkr baug sendi,
varinn váðum heiðingja?
Hygg ek, at hon vörnuð byði.
Hár fann ek heiðingja
riðit í hring rauðum,
ylfskr er vegr okkarr
at ríða erendi."

Niðjar hvöttu Gunnar
né náungr annarr,
rýnendr né ráðendr
né þeir er ríkir váru;
kvaddi þá Gunnarr,
sem konungr skyldi,
mærr í mjöðranni
af móði stórum:

"Rístu nú, Fjörnir,
láttu á flet vaða
greppa gullskálir
með gumna höndum.

Ulfr mun ráða
arfi Niflunga,
gamlir, gránvarðir,
ef Gunnars missir,
birnir blakkfjallir
bíta þreftönnum,
gamna greystóði,
ef Gunnarr né kemr-at."

Leiddu landrögni
lýðar óneisir,
grátendr gunnhvata
ór garði húna.
Þá kvað þat inn æri
erfivörþr Högna:
"Heilir farið nú ok horskir,
hvars ykkr hugr teygir!"

Fetum létu fræknir
um fjöll at þyrja
mari ina mélgreypu
Myrkvið inn ókunna;
hristisk öll Húnmörk
þar er harðmóðgir fóru,
ráku þeir vandstyggva
völlu algræna.

Land sáu þeir Atla
ok liðskjalfar djúpa,
Bikka greppar standa
á borg inni háu,
sal of suðrþjóðum
sleginn sessmeiðum,
bundnum röndum,
bleikum skjöldum,
dafar darraðar;
en þar drakk Atli
vín í valhöllu,
verðir sátu úti
at varða þeim Gunnari,
af þeir hér vitja kvæmi
með geiri gjallanda
at vekja gram hildi.

Systir fann þeira snemst,
at þeir í sal kómu
bræðr hennar báðir, -
bjóri var hon lítt drukkin:
"Ráðinn ertu nú, Gunnarr.
Hvat muntu, ríkr, vinna
við Húna harmbrögðum?
Höll gakk þú ór snemma.

Betr hefðir þú, bróðir,
at þú í brynju færir,
sem hjalmum aringreypum
at séa heim Atla,
sætir þú í söðlum
sólheiða daga,
nái nauðfölva
létir nornir gráta,
Húna skjaldmeyjar
herfi kanna,
en Atla sjalfan
létir þú í ormgarð koma,
nú er sá ormgarðr
ykkr of folginn."
Gunnarr kvað:

"Seinat er nú, systir,
at samna Niflungum;
langt er at leita
lýða sinnis til,
ef rosmufjöll Rínar
rekka óneissa."

Fengu þeir Gunnar
ok í fjötur settu
vin Borgunda
ok bundu fastla.

Sjau hjó Högni
sverði hvössu,
en inum átta
hratt hann í eld heitan;
svá skal frækn
fjándum verjask
[sem] Högni varði
hendr [sínar].

-- -- Gunnars;
frágu fræknan,
ef fjör vildi,
gotna þjóðann,
gulli kaupa.
Gunnarr kvað:

"Hjarta skal mér Högna
í hendi liggja
blóðugt, ór brjósti
skorit baldriða
saxi slíðrbeitu,
syni þjóðans."

Skáru þeir hjarta
Hjalla ór brjósti
blóðugt ok á bjóð lögðu
ok báru þat fyr Gunnar.

Þá kvað þat Gunnarr,
gumna dróttinn:
"Hér hefi ek hjarta
Hjalla ins blauða,
ólíkt hjarta
Högna ins frækna,
er mjök bifask,
er á bjóði liggr,
bifðisk halfu meir,
er í brjósti lá."

Hló þá Högni,
er til hjarta skáru
kvikvan kumblasmið,
klökkva hann sízt hugði;
blóðugt þat á bjóð lögðu
ok báru fyr Gunnar.

Mærr kvað þat Gunnarr
geirniflungr:
"Hér hefi ek hjarta
Högna ins frækna,
ólíkt hjarta
Hjalla ins blauða,
er lítt bifask,
er á bjóði liggr,
bifðisk svági mjök,
þá er í brjósti lá.

Svá skaltu, Atli,
augum fjarri,
sem munt
menjum verða;
er und einum mér
öll of folgin
hodd Niflunga,
lifir-a nú Högni.

Ey var mér týja,
meðan vit tveir lifðum,
nú er mér engi,
er ek einn lifik.
Rín skal ráða
rógmalmi skatna,
svinn, áskunna
arfi Niflunga,
- í veltanda vatni
lýsask valbaugar, -
heldr en á höndum gull
skíni Húna börnum."
Atli kvað:

"Ýkvið ér hvélvögnum,
haftr er nú í böndum."

Atli inn ríki
reið Glaum mönum,
sleginn rógþornum,
sifjungr þeira.
-- -- --
Guðrún sigtífa,
varnaði við tárum,
vaðin í þyshöllu.
Guðrún kvað:

"Svá gangi þér, Atli,
sem þú við Gunnar áttir
eiða oft of svarða
ok ár of nefnda,
at sól inni suðrhöllu
ok at Sigtýs bergi,
hölkvi hvílbeðjar
ok at hringi Ullar."
Ok meir þaðan
menvörð bituls
dolgrögni dró
til dauðs skokkr.

Lifanda gram
lagði í garð,
þan er skriðinn var,
skatna mengi,
innan ormum,
en einn Gunnarr
heiftmóðr hörpu
hendi kníði,
glumðu strengir;
svá skal gulli
frækn hringdrifi
við fira halda.

Atli lét
lands síns á vit
jó eyrskáan
aftr frá morði;
dynr var í garði,
dröslum of þrungit,
vápnsöngr virða,
váru af heiði komnir.

Út gekk þá Guðrún
Atla í gögn
með gylltum kálki
at reifa gjöld rögnis:
"Þiggja knáttu, þengill,
í þinni höllu
glaðr at Guðrúnu
gnadda niflfarna."

Umðu ölskálir
Atla vínhöfgar,
þá er í höll saman
Húnar tölðusk,
gumar gransíðir,
gengu inn hvatir.

Skævaði þá in skírleita
-- -- --
veigar þeim at bera,
afkár dís jöfrum
ok ölkrásir valði
nauðug neffölum,
en níð sagði Atla:

"Sona hefir þinna,
sverða deilir,
hjörtu hrædreyrug
við hunang of tuggin;
melta knáttu, móðugr,
manna valbráðir,
eta at ölkrásum
ok í öndugi at senda.

Kallar-a þú síðan
til knéa þinna
Erp né Eitil,
ölreifa tvá;
sér-a-ðu síðan
í seti miðju
gulls miðlendr
geira skefta,
manar meita
né mara keyra."

Ymr varð á bekkjum,
afkárr söngr virða,
gnýr und guðvefjum,
grétu börn Húna;
nema ein Guðrún,
er hon æva grét
bræðr sína berharða
ok buri svása,
unga, ófróða,
þá er hon við Atla gat.

Gulli söri
in gaglbjarta,
hringum rauðum
reifði hon húskarla;
sköp lét hon vaxa,
en skíran malm vaða,
æva fljóð ekki
gáði fjarghúsa.

Óvarr Atli
óðan hafði hann sik drukkit,
vápn hafði hann ekki,
varnaði-t hann við Gudrúnu,
oft var sá leikr betri,
þá er þau lint skyldu
oftar um faðmask
fyr öðlingum.

Hon beð broddi
gaf blóð at drekka
hendi helfússi
ok hvelpa leysti,
hratt fyr hallar dyrr
ok húskarla vakði
brandi brúðr heitum,
þau lét hon gjöld bræðra.

Eldi gaf hon þá alla,
er inni váru
ok frá morði þeira Gunnars
komnir váru ór Myrkheimi;
forn timbr fellu,
fjarghús ruku,
bær Buðlunga,
brunnu ok skjaldmeyjar
inni aldrstamar,
hnigu í eld heitan.

Fullrætt er um þetta,
ferr engi svá síðan
brúðr í brynju
bræðra at hefna;
hon hefir þriggja
þjóðkonunga
banorð borit,
björt, áðr sylti.
Enn segir gleggra í Atlamálum inum grænlenzkum.

Atli sent of old to Gunnar
A keen-witted rider, Knefröth did men call him;
To Gjuki's home came he and to Gunnar's dwelling,
With benches round the hearth, and to the beer so sweet.

Then the followers, hiding their falseness, all drank
Their wine in the war-hall, of the Huns' wrath wary;
And Knefröth spake loudly, his words were crafty,
The hero from the south, on the high bench sitting:

"Now Atli has sent me his errand to ride,
On my bit-champing steed through Myrkwood the secret,
To bid you, Gunnar, to his benches to come,
With helms round the hearth, and Atli's home seek.

"Shields shall ye choose there, and shafts made of ash-wood,
Gold-adorned helmets, and slaves out of Hunland, Silver-gilt saddle-cloths, shirts of bright scarlet,
With lances and spears too, and bit-champing steeds.

"The field shall be given you of wide Gnitaheith,
With loud-ringing lances, and stems gold-o'erlaid,
Treasures full huge, and the home of Danp,
And the mighty forest that Myrkwood is called."

His head turned Gunnar, and to Hogni he said:
"What thy counsel, young hero, when such things we hear?
No gold do I know on Gnitaheith lying
So fair that other its equal we have not.

"We have seven halls, each of swords is full, (And all of gold is the hilt of each;)
My steed is the swiftest, my sword is sharpest,
My bows adorn benches, my byrnies are golden,
My helm is the brightest that came from Kjar's hall,
(Mine own is better than all the Huns' treasure.)"

Hogni spake: 8.
"What seeks she to say, that she sends us a ring,
Woven with a wolf's hair? methinks it gives warning;
In the red ring a hair of the heath-dweller found I,
Wolf-like shall our road be if we ride on this journey."

Not eager were his comrades, nor the men of his kin, The wise nor the wary, nor the warriors bold.
But Gunnar spake forth as befitted a king,
Noble in the beer-hall, and bitter his scorn:

"Stand forth now, Fjornir! and hither on the floor
The beakers all golden shalt thou bring to the warriors.
..................
..................

"The wolves then shall rule the wealth of the Niflungs,
Wolves aged and grey-hued, if Gunnar is lost,
And black-coated bears with rending teeth bite,
And make glad the dogs, if Gunnar returns not."

A following gallant fared forth with the ruler,
Yet they wept as their home with the hero they left;
And the little heir of Hogni called loudly:
"Go safe now, ye wise ones, wherever ye will!"

Then let the bold heroes their bit-champing horses
On the mountains gallop, and through Myrkwood the secret;
All Hunland was shaken where the hard-souled ones rode,
On the whip-fearers fared they through fields that were green.

Then they saw Atli's halls, and his watch-towers high, On the walls so lofty stood the warriors of Buthli;
The hall of the southrons with seats was surrounded,
With targets bound and shields full bright.

Mid weapons and lances did Atli his wine
In the war-hall drink, without were his watchmen,
For Gunnar they waited, if forth he should go,
With their ringing spears they would fight with the ruler.

This their sister saw, as soon as her brothers
Had entered the hall,— little ale had she drunk:
"Betrayed art thou, Gunnar! what guard hast thou, hero,
'Gainst the plots of the Huns? from the hall flee swiftly!

"Brother, 'twere far better to have come in byrnie,
With thy household helmed, to see Atli's home, And to sit in the saddle all day 'neath the sun,
(That the sword-norns might weep for the death-pale warriors,
And the Hunnish shield-maids might shun not the sword,)
And send Atli himself to the den of the snakes;
(Now the den of the snakes for thee is destined.)"

Gunnar spake: 18.
..............
"Too late is it, sister, to summon the Niflungs,
Long is it to come to the throng of our comrades,
The heroes gallant, from the hills of the Rhine."

******

Then Gunnar they seized, and they set him in chains, The Burgundians' king, and fast they bound him.

Hogni slew seven with sword so keen,
And an eighth he flung in the fire hot;
A hero should fight with his foemen thus,
As Hogni strove in Gunnar's behalf.

..................
..................
The leader they asked if his life he fain
With gold would buy, the king of the Goths.

Gunnar spake: 22.
"First the heart of Hogni shall ye lay in my hands, All bloody from the breast of the bold one cut
With keen-biting sword, from the son of the king."

..................
They cut out the heart from the breast of Hjalli,
On a platter they bore it, and brought it to Gunnar.

Then Gunnar spake forth, the lord of the folk:
"Here have I the heart of Hjalli the craven,
Unlike to the heart of Hogni the valiant,
For it trembles still as it stands on the platter;
Twice more did it tremble in the breast of the man."

Then Hogni laughed when they cut out the heart
Of the living helm-hammerer; tears he had not.
..............
On a platter they bore it, and brought it to Gunnar.

Then Gunnar spake forth, the spear of the Niflungs:
"Here have I the heart of Hogni the valiant,
Unlike to the heart of Hjalli the craven,
Little it trembles as it lies on the platter,
Still less did it tremble when it lay in his breast.

"So distant, Atli, from all men's eyes,
Shalt thou be as thou .....from the gold.
..................
..................

"To no one save me is the secret known
Of the Niflungs' hoard, now Hogni is dead;
Of old there were two, while we twain were alive,
Now is none but I, for I only am living.

"The swift Rhine shall hold the strife-gold of heroes,
That once was the gods', the wealth of the Niflungs, In the depths of the waters the death-rings shall glitter,
And not shine on the hands of the Hunnish men."

Atli spake: 30.
"Ye shall bring the wagon, for now is he bound."

******

On the long-maned Glaum rode Atli the great,
About him were warriors .......
But Guthrun, akin to the gods of slaughter,
Yielded not to her tears in the hall of tumult.

Guthrun spake: 32.
"It shall go with thee, Atli, as with Gunnar thou heldest
The oaths ofttimes sworn, and of old made firm,
By the sun in the south, by Sigtyr's mountain,
By the horse of the rest-bed, and the ring of Ull."

Then the champer of bits drew the chieftain great,
The gold-guarder, down to the place of death.
..................

By the warriors' host was the living hero
Cast in the den where crawling about
Within were serpents, but soon did Gunnar
With his hand in wrath on the harp-strings smite; The strings resounded,— so shall a hero,
A ring-breaker, gold from his enemies guard.

Then Atli rode on his earth-treading steed,
Seeking his home, from the slaughter-place;
There was clatter of hoofs of the steeds in the court,
And the clashing of arms as they came from the field.

Out then came Guthrun to meeting with Atli,
With a golden beaker as gift to the monarch:
"Thou mayst eat now, chieftain, within thy dwelling,
Blithely with Guthrun young beasts fresh slaughtered."

The wine-heavy ale-cups of Atli resounded,
When there in the hall the Hunnish youths clamored,
And the warriors bearded, the brave ones, entered.

Then in came the shining one, ......
...... and drink she bore them;
Unwilling and bitter brought she food to the warrior,
Till in scorn to the white-faced Atli did she speak:

"Thou giver of swords, of thy sons the hearts
All heavy with blood in honey thou hast eaten;
Thou shalt stomach, thou hero, the flesh of the slain,
To eat at thy feast, and to send to thy followers.

"Thou shalt never call to thy knees again
Erp or Eitil, when merry with ale;
Thou shalt never see in their seats again
The sharers of gold their lances shaping,
(Clipping the manes or minding their steeds.)"

There was clamor on the benches, and the cry of men, The clashing of weapons, and weeping of the Huns,
Save for Guthrun only, she wept not ever
For her bear-fierce brothers, or the boys so dear,
So young and so unhappy, whom with Atli she had.

Gold did she scatter, the swan-white one,
And rings of red gold to the followers gave she;
The fate she let grow, and the shining wealth go,
Nor spared she the treasure of the temple itself.

Unwise then was Atli, he had drunk to wildness,
No weapon did he have, and of Guthrun bewared not;
Oft their play was better when both in gladness
Each other embraced among princes all.

With her sword she gave blood for the bed to drink, With her death-dealing hand, and the hounds she loosed,
The thralls she awakened, and a firebrand threw
In the door of the hall; so vengeance she had.

To the flames she gave all who yet were within,
And from Myrkheim had come from the murder of Gunnar;
The timbers old fell, the temple was in flames,
The dwelling of the Buthlungs, and the shield-maids burned,
They were slain in the house, in the hot flames they sank.

Now the tale is all told, nor in later time
Will a woman in byrnie avenge so her brothers;
The fair one to three of the kings of the folk
Brought the doom of death ere herself she died.

Atle sände
fordom till Gunnar
en förslagen man till häst,
Knefröd hette han;
han kom till Gjukes gårdar
och till Gunnars hall,
till bänkarna kring härden
och till det ljuva ölet.

Där drack hirdens män,
men de svekfulla teg,
vin i krigarhallen;
de fruktade hunnernas vrede.
Då ropade Knefröd
med kall röst,
mannen från södern,
där han satt på den höga bänken:

”Atle har sänt mig hit
att rida hans ärende
på en häst som tuggar betslet,
genom den okända Myrkved,
för att be er, Gunnar,
att ni båda kommer till bänken
med hjälmar kring härden
och besöker Atles hem.

Där kan ni välja sköldar
och hyvlade askskaft,
guldsmyckade hjälmar
och skaror av hunner,
silverförgyllda sadeltäcken,
blodröda skjortor,
lansar och spjut,
hästar som tuggar betslet.

Han sade sig också vilja ge er båda
mark på vida Gnitaheden,
av klingande spjut
och av förgyllda stävar,
stora skatter
och Danps gårdar,
den frejdade skogen
som männen kallar Myrkved.”

Då vände Gunnar huvudet
och sade till Högne:
”Vad råder du oss, yngre kämpe,
när vi får höra sådant?
Jag känner inget guld
på Gnitaheden
som vi inte äger
maken till.

Sju hallar äger vi,
fulla av svärd;
på vart och ett av dem
är hjaltet av guld.
Min häst vet jag är bäst,
mitt svärd det vassaste,
mina bågar pryder bänkarna,
mina brynjor är av guld;
min hjälm och min sköld, de blankaste,
har kommit ur Kjars hall;
ensam är min skatt bättre
än alla hunners.”
Högne sade:

”Vad tror du kvinnan ville säga,
när hon sände oss en ring,
omlindad med vargens päls?
Jag tror att hon ville varna oss.
Ett hår av hedens strövare fann jag,
inflätat i den röda guldringen;
varglik är vår väg
om vi rider detta ärende.”

Varken fränder eggade Gunnar
eller någon annan närstående,
varken förtrogna eller rådgivare
eller de som var mäktiga.
Då talade Gunnar,
som det anstod en kung,
frejdad i mjödsalen,
med stolt sinne:

”Res dig nu, Fjörner,
låt över salens golv
kämparnas guldskålar vandra
från hand till hand.

Vargar ska råda
över niflungarnas arv,
gamla, gråpälsade,
om Gunnar går förlorad;
mörkpälsade björnar
bita med slitande tänder,
glädja hundflocken,
om Gunnar inte kommer hem.”

Landets härskare följdes
av tappra män,
som gråtande ledsagade den stridsdjärve
ut ur hunnernas gård.
Då sade Högnes
yngre arvinge:
”Far nu med hälsa och klokhet,
vart än ert sinne drar er!”

De djärva lät hovstegen
dåna över bergen,
på hästar som tuggade betslet,
genom den okända Myrkved.
Hela Hunmark skälvde
där de hårdsinnade drog fram;
de drev de spörädda hästarna
över helt gröna fält.

De såg Atles land
och härens djupa boningar,
Bickes kämpar stå
på den höga borgen,
salen hos söderns folk,
klädd med bänkarnas trä,
med fastbundna sköldar,
blanka sköldar,
lansar och spjut.
Där drack Atle
vin i krigarhallen;
vakter satt därute
för att bevaka Gunnar och hans män,
om de kom dit på besök
med klingande spjut
för att väcka strid mot fursten.

Deras syster märkte genast
att de kommit in i salen,
hennes båda bröder;
hon hade druckit föga öl.
”Du är förrådd nu, Gunnar.
Vad kan du, mäktige, uträtta
mot hunnernas onda anslag?
Gå genast ut ur hallen.

Bättre hade det varit, bror,
om du hade farit i brynja,
med hjälmar kring härden,
för att se Atles hem;
om du hade suttit i sadeln
under solklara dagar,
över nödbleka lik
låtit nornorna gråta,
låtit hunnernas sköldmör
lära känna hård medfart
och Atle själv
hamna i ormgården.
Nu är den ormgården
bestämd för er båda.”
Gunnar sade:

”För sent är det nu, syster,
att samla niflungarna;
långt är det att söka
hjälp av en härskara
över Rhens röda berg,
av oförskräckta män.”

De grep Gunnar
och lade i fjättrar
burgundernas vän
och band honom hårt.

Sju högg Högne ner
med sitt vassa svärd,
och den åttonde
stötte han i het eld.
Så ska en djärv man
värja sig mot fiender,
[som] Högne värjde
[sina] händer.

-- -- Gunnars;
de frågade den djärve
om han ville köpa sitt liv,
goternas härskare,
med guld.
Gunnar sade:

”Högnes hjärta ska ligga
i min hand,
blodigt, ur bröstet
skuret på den djärve ryttaren
med en slidvass kniv,
på furstens son.”

De skar hjärtat
ur Hjalles bröst,
lade det blodigt på ett fat
och bar det fram för Gunnar.

Då sade Gunnar,
männens herre:
”Här har jag hjärtat
av Hjalle den fege,
olikt hjärtat
av Högne den djärve;
det darrar häftigt
där det ligger på fatet,
hälften mer darrade det
när det låg i bröstet.”

Då skrattade Högne,
när de skar till hjärtat
på den levande hjälmsmeden;
att jämra sig tänkte han minst på.
De lade det blodigt på ett fat
och bar det fram för Gunnar.

Då sade den frejdade Gunnar,
spjutniflungen:
”Här har jag hjärtat
av Högne den djärve,
olikt hjärtat
av Hjalle den fege;
det darrar föga
där det ligger på fatet,
inte heller darrade det mycket
när det låg i bröstet.

Så fjärran ska du, Atle,
vara från blickar,
som du ska
vara från smycken;
hos mig ensam
ligger nu helt förborgade
niflungarnas skatter;
Högne lever inte längre.

Alltid hyste jag tvivel
medan vi båda levde,
nu hyser jag inga,
när jag ensam lever.
Rhen ska råda
över männens stridsmetall,
den strida, över det gudastammade
arvet efter niflungarna;
i det vältrande vattnet
lyser de fallnas ringar,
hellre än att guldet på händerna
ska skina hos hunnernas söner.”
Atle sade:

”Sätt hjulvagnarna i rörelse,
fången ligger nu i bojor.”

Atle den mäktige
red på Glaum med yvig man,
omgiven av stridens törnen,
deras svåger.
-- -- --
Gudrun, segergudinnan,
höll tårarna tillbaka,
där hon gick i den larmande hallen.
Gudrun sade:

”Må det gå dig, Atle,
så som du höll mot Gunnar
de eder du ofta svurit
och fordom uttalat
vid solen som lutar mot söder
och vid Segertyrs berg,
vid vilobäddens häst
och vid Ulls ring.”
Och vidare därifrån
drog betselhästen
smyckenas väktare, stridsfursten,
till döden.

Den levande fursten
lade i en gård,
som var full av krälande,
en skara män,
av ormar därinne;
men Gunnar ensam,
med vrede i sinnet, harpan
slog med handen;
strängarna klingade.
Så ska sitt guld
en djärv ringspridare
värja mot män.

Atle vände
tillbaka mot sitt land
sin häst med lutande öron,
bort från mordet.
Det dånade på gården,
fullpackad med hästar,
av männens vapensång;
de hade kommit från heden.

Då gick Gudrun ut
för att möta Atle
med en förgylld kalk,
för att bjuda fursten vedergällning:
”Du kan, furste, ta emot
i din egen hall,
glad, av Gudrun,
småttingar som gått till dödsriket.”

Atles ölskålar klang,
tunga av vin,
när hunnerna i hallen
räknades samman,
män med långa mustascher;
ivriga gick de in.

Då skyndade den klart strålande
-- -- --
att bära dryck till dem,
en fasansfull dis för furstarna,
och valde mat till ölet,
motvilligt, åt de bleknosiga;
men till Atle sade hon skymfligt:

”Dina söners,
du svärdens utdelare,
likblodiga hjärtan
har du tuggat med honung.
Du får smälta, du modige,
slagna mäns kött,
äta det som mat till ölet
och sända det till högsätet.

Du kallar inte mer
till dina knän
Erp eller Eitel,
de båda ölglada;
du ser inte mer
på salens mittplats
guldets utdelare
skafta spjut,
klippa manar
eller driva hästar.”

Ett jämmer steg från bänkarna,
männens fasansfulla sång,
ett dån under dyrbara tyger;
hunnernas barn grät,
alla utom Gudrun ensam,
som aldrig grät
över sina björnstarka bröder
och sina kära söner,
unga, oerfarna,
som hon fått med Atle.

Hon strödde guld,
ljus som en gåsunge,
med röda guldringar
gladde hon huskarlarna.
Hon lät ödet fullbordas
och den rena metallen flöda;
kvinnan skänkte aldrig
en tanke åt boningarna.

Atle anade ingen fara,
han hade druckit sig vansinnig;
han hade inget vapen,
han aktade sig inte för Gudrun.
Ofta var deras lek bättre,
när de ömt brukade
omfamna varandra ofta
inför ädlingarna.

Med udden gav hon bädden
blod att dricka,
med dödslysten hand,
och släppte hundarna lösa,
drev dem ut genom hallens dörrar
och väckte huskarlarna
med het eld, denna hustru;
det lät hon bli bot för bröderna.

Åt elden gav hon då alla
som fanns därinne
och som från mordet på Gunnar och hans män
hade kommit ur Myrkheim.
Gamla timmerstockar föll,
boningarna rök,
budlungarnas gård;
också sköldmör brann
därinne, berövade livet,
sjönk ner i den heta elden.

Fullt berättat är nu detta;
aldrig går sedan så
en kvinna i brynja
för att hämnas sina bröder.
Hon har tre
folkkungars
död vållat,
den ljusa, innan hon dog.
Ännu tydligare berättas det i de grönländska Atlamål.